Young adult – Sida 39

Den sorgligaste meningen någonsin – Oceanen vid vägens slut

Oceanen vid vägens slut, skriven av Neil Gaiman.

En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål, men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: till en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. För länge sedan bodde familjen Hempstock där: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Märkligt nog bor mamman och mormodern kvar, lika gamla som de var då för fyrtio år sedan, men Lettie är borta.
Mannen sätter sig på den gröna bänken bredvid dammen och genast börjar han minnas året då han var sju: hur gruvarbetaren som handlade med opaler en morgon låg hopsjunken i baksätet på en bil i vägrenen. Död. Och hur Lettie försvann.
Stunden på bänken vid dammen för honom tillbaka till våren då ondskan i en hemhjälps skepnad kom in i hans barndom och då hans världar – både barnets fantastiska och de verkliga – förändrades för alltid.

Ja, så här såg det ju ut en härligt varm kväll på min altan i somras. Familjen var bortrest och jag passade på att vräka i mig skräpmat, njuta av tystnad, svalkande vin och efterlängtade böcker. Jag hade inte bloggen då, annars hade jag väl spenderat sommaren framför datorn. Det var dock inte långt därefter jag startade min bokblogg och tanken var att ganska omgående skriva om Oceanen vid vägens slut. Men det gick inte. Jag hade ingen aning om vad jag precis läst, vad jag tyckte eller hur jag kände. Veckorna blev månader och jag kunde fortfarande inte sortera intrycket. Är den jättedålig, genial, obegriplig eller är det helt enkelt bara jag som inte fattar? Det som däremot fastnade ordentligt var några rader i boken. Jag har funderat på de där raderna emellanåt, och häromkvällen föll allt på plats.

”Att hålla Lettie Hompstock i handen gjorde mig modigare. Men Lettie var bara en flicka, även om hon var en stor flicka, även om hon var elva och hade varit elva väldigt länge. Ursula Monkton var vuxen. Just då spelade det ingen roll att hon var förkroppsligandet av varje monster, häxa och mardröm som fanns. För samtidigt var hon vuxen, och när vuxna och barn bråkar så är det alltid de vuxna som vinner. ”

Att den sista meningen är fullständigt sann tog ett tag att ta in. Och när jag tänker på det förmedlar hela boken barnets utsatthet. För ett barn är alltid maktlöst i förhållande till vuxna. Och det oavsett om det handlar om ett barn som svälter, är utsatt för övergrepp, mobbat eller bara ensamt. Ingriper inte en vuxen är barnet helt maktlöst att påverka sin situation. Det enda de kan göra, som pojken i boken också gör, är att kämpa för överlevnad. Inte alltför sällan får fantasin vara räddaren. Vilket jag tror Neil Gaiman visar med den här boken. Att den symboliskt beskriver en kedja av händelser där de vuxna traumatiserar ett barn totalt och han inte har någon alls. Mamman är frånvarande, pappan begår fruktansvärda övergrepp och Ursula Monkton som trasar sönder en hel familj är monstret.

Den enda han har att luta sig emot är ett annat barn, men även där är han i slutet maktlös. När allt går snett är det ändå i slutändan den vuxnare som avgör vad som är sanning och vad som är lögn.

Om det här är Gaimans syfte vet förstås ingen, det är helt min egen tolkning. Och det väl just omöjliggörandet av tolkningsföreträde som gör boken enastående.

Mer Maskinblod 3 – Att hitta en guldklimp

Vid brunnen av KG Johansson hade jag kanske lite höga förväntningar på, eftersom jag tyckte så mycket om Samvetsmakaren. Vid brunnen är bra, välskriven och fängslande. Tänk om man hamnar i otakt med varandra i tiden? Att samtala med varandra och försöka förstå vad den ena talar om, när det för den andra ännu inte har hänt. Det är vad som händer Max och Julia som befinner sig på ett rymdskepp när de upptäcker att de upplever tiden olika. Det Julia minns har ännu inte hänt Max. Tidsförsjutningen orsakar inte bara slitningar i deras relation till varandra, utan visar sig även innebära ett problem på liv och död. Ämnet är för mig helt nytt. Tidsförskjutning har många skrivit om, men jag har aldrig läst om det ur den här speciella vinkeln. Trots att livsfaran i det hela blir uppenbar när den påpekas. Så novellen är bra och jag borde älska den, men det känns tyvärr som jag läst den förut. Av någon anledning påminner den för mycket om Samvetsmakaren, så det känns som jag läser en repris. Nu har ju inte alla läst den boken och för er borde den här novellen vara en upplevelse.

Människans odödlighet – vetenskapens sista triumf skriven av Harald Wägner. Professor Pletjnikov andas ut efter ett stort genombrott och känner sig enormt belåten med att ha presenterat en världsomvälvande nyhet. Möjligheten till odödlighet. Där han vältrar sig i självbelåtenhet över sin kommande storhet, avbryts han plötsligt i sin tankegång när det ringer på dörren. Utanför står en främling som påstår att han är 3000 år gammal. Redan några rader in i novellen känns det plötsligt som om jag läser Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Känslan är så kraftig att jag nästan förväntar mig Raskolnikov stå utanför Professor Pletjnikovs dörr. Pletjnikovs tankegång känns lika snirklig och tar samma omvägar som Raskolnikov gjorde i sin galenskap. Meningarna tar oväntade u-svängar och det förväntade blir något helt annat. Men det är inte Dostojevskij och det märks naturligtvis. Jag vet inte om det här är ett medvetet sätt att skriva, men det blir för snirkligt med för många vägbyten och ibland slutar meningen i en återvändsgränd. Det blir liksom inte helt, rätt. Novellen är kort och ämnet är intressant, trots min okunnighet i det. Slutet känns inte helt äkta utan tillrättalagt av någon som inte själv hade slutet helt klart för sig, eller inte vågade ta ut svängarna hela vägen.

Nätverka av Alexandra Nero handlar om Johannes. Han får av misstag i sig sporer från himlen som landat i muggen han dricker från. Resultatet är förödande. Än en gång är jag ytterst imponerad över hur mycket berättelse man kan få in i en så kort novell. På bara några få sidor hinner jag utveckla stark sympati för den drabbade Johannes. Jag vrider mig av olust medan jag känner spänningar i nacken som inte finns. Och jag bävar för det som komma skall. Det här är den första novellen jag läst ( hittills ) som känns ämnad att vara just en novell. En text som passar sin kostym.

Doften av Mango är skriven av Anna Jakobsson Lund och är för mig kvällens höjdpunkt. Jag vill ha mer. Jag vill ha mer världsbygge, mer om Hakeem. Jag vill ha mer Aaron, vindvändaren och stormbringaren. Är hans öde redan beseglat? Jag vill veta mer om Falkarna, jag vill att de överlever och reser sig starkare än någonsin. Dessutom är den nyskapande och normbrytande, men så skickligt invävt att jag faktiskt inte ens tänkte på det förrän jag läste om den. Ja, jag var tvungen att läsa den idag igen. Att läsa den här var som att hitta en skattgömma. Ni vet när man öppnar en bok och de första raderna avslöjar att här, just här, börjar en fantastisk historia. Så känner jag och trots att slutet är perfekt känner jag mig lite lurad. Som om jag bara fått en aptitretare när jag blivit lovad en trerätters. Jag vill ha mer. Jag vill ha en trerätters.

De senaste tio åren har jag sett tre tusen Falkar skära handflatorna. Det är alltid jag som ger dem kniven. Alltid. Men den där eden är inte värd någonting om jag inte är beredd att ta konsekvenserna.

Uglies – En dystopitrilogi

Uglies, Pretties och Specials är en trilogi skriven av Scott Westerfeld.

I en värld där alla är extremt vackra, är det normala fult!
Tally kan knappt vänta till sin sextonde födelsedag då hon blir Vacker. Sexton är när förändringen sker – från motbjudande Ful till otroligt attraktivt Vacker. Den dag då man åker som i en katapult rakt in i det högteknologiska paradiset i stadens centrum där ens enda uppgift är att ha superkul! Om bara några veckor fyller Tally sexton …
Men Tallys nya vän Shay är inte helt säker på att hon vill bli Vacker. Hon vill hellre försöka leva utanför staden. Myndigheterna erbjuder Tally det värsta tänkbara valet hon kan tänka sig: Hitta sin vän och förråda henne, eller aldrig blir Vacker. Tallys val förändrar hennes syn på världen för alltid.

I ”Ful” möter George Orwells ”1984” John Marsdens ”Imorgon när kriget kom!”. ”Ful” är en uppslukande äventyrsroman om kärlek, miljöförstöring, skönhetsoperationer, normalitet och politisk passivitet. Den ställer på allvar frågan: Vill du att det här ska bli mänsklighetens framtid?

Jag hade någonstans noterat att det fanns en dystopitrilogi som hette Uglies, så när jag sprang på den svenska versionen på biblioteket häromdagen lånade jag hela serien. Man blir tyvärr förskräckt när man slår upp boken och attackeras av ord som Snyggingstaden där alla är opererade snyggingar, och Fulingstaden där de som inte är omgjorda än bor. Sidorna vimlar av orden snygg och ful, snygging och fuling, gammelsnygging och medelsnygging. Så det kändes rätt hopplöst först. Men eftersom jag inte direkt kände för att läsa något annat, så fortsatte jag och det är jag glad för. För om man orkar se bakom alla töntiga uttryck så finns det faktiskt en bra story gömd. Westerfeld lyckas dessutom hålla den intressant både i tvåan och trean.

Huvudkaraktären Tally Youngblood ( bara namnet gillar man ju direkt ) väntar desperat på att bli omgjord när hon mot sin vilja hamnar i Smoke, ett samhälle där de upproriska samlas. De som tror på individualitet och kämpar mot regimens kontroll av människorna. Tally är precis som alla andra hjärntvättad till att tro att allt löser sig bara man blir omgjord ( tänk om Westerfeld använt ett sådant ord istället för snygging! ), att det är drömmen och att livet därefter bara är en lång fest. När det så småningom visar sig att myndigheterna ljuger och manipulerar med de omgjordas hjärnor, börjar hon för första gången tänka själv. Men att alltid välja och göra rätt är tyvärr inte så lätt som hon tror.

Jag gillade den här trilogin. Storyn är bra, om än lite lam ibland och alltför insnöad på fulingar och snyggingar, men som helhet tror jag att ungdomar verkligen kan tycka om den här. Intrigerna håller och karaktärerna är inte lika förutsägbara som i många andra ungdomsböcker. Tally är tuff, hon gör det som måste göras. Och även om hennes val inte alltid är så smarta, av självklara skäl, så blir hon en hjältinna man hejar på.

Böckerna verkar svåra att hitta på svenska, men finns på biblioteket eller kan köpas på engelska.

De vassa tändernas skog

De vassa tändernas skog är första delen i en trilogi skriven av Carrie Ryan.

Marys värld är liten – en isolerad by mitt ute i skogen, omgärdad av stängsel. Stängslet är det enda som håller Mary och de andra byborna vid liv, för på andra sidan finns De vassa tändernas skog där de oheliga ständigt rör sig i jakt på mer människokött att infektera. Så har det varit i generationer och i byn har man satt upp enkla regler för att överleva: Man gör sin plikt och följer Systerskapets order. Allt annat är oviktigt. Mary kan ändå inte låta bli att drömma om världen utanför stängslet och det som kan finnas där, om havet som hon bara hört talas om och en gång sett på ett foto.

En dag bryter sig de oheliga igenom stängslet. På några
minuter utplånas stora delar av byn och Mary flyr ut i skogen. Kampen för att överleva har börjat och snart måste Mary göra viktiga val – mellan dröm och plikt, mellan mannen hon älskar och mannen som älskar henne. Vad finns egentligen på andra sidan av den fruktansvärda skogen?

När Mary får reda på att Systerskapet har hemligheter, att det kanske finns något mer bortom skogen, driver nyfikenheten och längtan efter mer att försöka ta reda på sanningen. Mary brottas med sin längtan bort och sin kärlek till Travis. Travis är dock tingad av hennes bästa vän, medan hon själv är bortlovad till Harry, Travis bror. När de oheliga tränger igenom flyr Mary och de andra ut i skogen i kampen att överleva.

Tyvärr låter det hela mer spännande än det faktiskt är. Jag gillar zombies och har suktat efter den här boken länge, men blev riktigt besviken. Själva storyn hade kunnat bli riktigt bra med en annan huvudkaraktär. Mary är helt hopplös.

Utdrag ur boken:

Det enda jag förmår tänka på är att jag kan känna Travis doft som dröjer kvar på hennes hand, och det blir nästan min undergång.

Sedan går han, och jag blir eskorterad tillbaka till mitt rum där jag faller ihop och gråter. Jag sliter mitt hår och hamrar på mina ben med knytnävarna och kastar mig på golvet framför den falnande brasan.

Inför de orden är jag förlorad. Jag springer, snubblar på min tunika, kryper och kravlar mig fram över marken tills jag är hos honom, flämtande, mina händer på hans bröst.

Jag ställer mig upp, glömmer lugnet och lyckan jag nyss känder och snubblar nerför kullen, snavar över rötter och stenar men bryr mig inte om det.

Ni ser ju, bara drama. Varannan sida snubblar eller kryper hon fram. Jag ser henne framför mig som ett känslomässigt vrak som snubblar, krälar och kryper fram medan snoret rinner, tårarna sprutar och hon vrålar Traaaavis, Traaaaaaavis! För det är det enda hon bryr sig om. Alla dör runt henne och hon snubblar fram vrålande Travis namn. Zombies jagar henne och det enda hon kan tänka på är hur svimfärdig hon blir av åtrå till Travis. Jag har lust att skrika tillbaka till henne att, ”skärp dig för helvete!”. Men det gör hon inte och jag orkar bara inte. Att jag läste klart var inte för att jag var ett dugg intresserad av vad som faktiskt hände Mary, utan för att få reda på mer om zombiesarna. Vilket jag inte fick. Så möjligen att jag irriterar mig igenom nästa bok också. Har jag tur så har nervvraket Mary sansat sig lite.

Betyget blir tyvärr bara 2 / 5

Röd som blod – En riktig kick-ass hjältinna

rod-som-blod

Röd som blod är första boken i en trilogi av Salla Simukka.

Efter att tidigare ha varit mobbad har sjuttonåriga Lumikki Andersson bestämt sig för att hålla sig på sin kant och göra sin egen grej. Men allt ställs på ända när hon hittar tvättade sedlar i skolans mörkrum. Det visar sig att tre av skolans elever har kommit över plastpåsar fulla med blodiga sedlar och snart är Lumikki indragen i en härva av internationell narkotikasmuggling. Dessutom misstänker Elisa, en av de tre eleverna, att hennes pappa som är narkotikapolis är involverad i det hela. Lumikki tvingas med på en livsfarlig flykt undan ryska och estniska kriminella.

Det är den kallaste vintern i mannaminne och gatorna i Tampere är inbäddade i ett gnistrande vitt täcke. Och inget är så rött som blod i snö.

Vad jag har längtat efter att få skriva om den här boken. Som att gå runt med en hemlighet man inte får berätta, samtidigt som det kliar i kroppen att få säga något endaste litet ord om det till någon. Den här boken överraskade nämligen stort! När jag öppnade paketet och fick se omslaget blev jag lyrisk. Jag trodde det var antingen en vampyrbok eller en fairyretelling och jag gillar båda sorterna så jag nästan dreglade av förtjusning. Sedan läste jag baksidan och krympte lite. Jag är inte jätteförtjust i deckare eller actionböcker med gangsters och sånt. Men oj vad fel jag hade. Den här är riktigt bra. Framförallt på grund av huvudpersonen Lumikka, en riktigt cool kick-ass hjältinna. Lumikka är som en ny Jack Reacher ( cool macho före detta militärpolis med Tom Cruise i huvudrollen ) förklädd till gymnasietjej. Fast utan töntiga oneliners.

När Lumikka ( som betyder Snövit på finska ) hamnar mitt en rejäl soppa med ryska gangsters, en korrumperad polis och mord, visar det sig att hon har förmågor utöver det vanliga att hantera situationer som det här. Man förstår tidigt att Lumikka har en trasig bakgrund, något som tvingat henne till att bli en mästare i förklädnad för att vara osynlig, hitta gömställen för att inte bli hittad och bli doftexpert för att känna doften av fienden innan det är försent. Dessutom är hon riktigt bra på att slåss. Lumikka engagerar. Hennes strävan efter att vara osynlig, att inte lita på någon, skär lite i hjärtat. Trots hennes egen skräck för att blanda sig i, bli synlig, så riskerar hon ändå allt för att hjälpa sina nästan-vänner i nöd.

Och hon gör det Så. Jävla. Bra

Nu gjorde Lumikki allt för att vara osynlig. Omärklig. Lyckligtvis kunde hon konsten att vara någon annan. Så fort hon kommit in på kaféet hade hon gått in på toaletten, tagit av sig ytterkläderna och ylletröjan, släppt ut håret och flätat det i en lös sidofläta som hon aldrig brukade ha. Istället för kaffe hade hon köpt en te. Hon bläddrade i en damtidning fastän hon normalt skulle valt vad som helst utom den. Hon satt på ett annat sätt, höll sina händer annorlunda, böjde på huvudet som någon annan.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsex.

Dag 6 – Bok jag trodde jag skulle avsky men…

Fråga dag 6 – Bok jag trodde jag skulle hata, men älskade istället?

Hungerspelen. Jag skulle åka till Sverige med båten och glömde böckerna jag hade med som reseläsning i bilen. Och eftersom man låser bildäcket under resan så blev jag tvungen att köpa en i kafeterian. Begreppet dystopi var helt okänt för mig då, likaså att det fanns något som kallades YA eller crossover. Det enda jag visste om Hungerspelen var det jag hade läst i tidningen, att åldersgränsen för filmen var för låg eftersom det handlade om ungdomar som dödar varandra. Men utbudet i kafeterian var uselt, så jag tänkte att en resa med dålig bok borde jag väl ändå klara. Sedan kan jag ju köpa nytt i sthlm. Så jag köpte den och började läsa…

När jag några timmar senare var framme i sthlm gick jag raka vägen till Pocketshop och köpte Fatta eld samt Revolt också. Och efter det blev jag stammis på ungdomsavdelningen på biblioteket. Tänk att en hel genre kan gömma sig så där bakom ens fördomar, och vilken skattkista jag hittade när jag väl upptäckte den.

Recensioner finns det gott om gällande den här trilogin, så jag tar ett kortare omdöme bara. Om jag ska nämna något så är det väl funderingen varför man gjorde en trilogi, för den sista boken är rätt tråkig tycker jag. Hungerspelen är jättebra, Fatta eld är ännu bättre, men Revolt förstår jag inte varför den finns. Den känns krystad, som att författaren fått order om att skriva en tredje bok i något som från början bara var tänkt som två. Möjligen är det för att jag tycker det är tråkigt och krångligt att läsa om krig. Collins har såklart haft en helt tydlig bild om vad hon menar när någon anfaller från öster, en kommer från andra porten till vänster, samtidigt som den tredje gruppen attackerar västra flanken. Jag ser det inte. Det blir bara rörigt och eftersom en stor del av sista boken består av sånt så gillade jag det inte. Däremot får hon ändå till ett bra slut på serien. Till skillnad mot de första böckerna så tror jag den här gör sig bättre som film än bok, så jag ser ändå fram emot filmen.

Trilogin som helhet får 4/5 i betyg.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: