Kategori: Young adult

Insurgent – dystopi

insurgent

Insurgent är andra delen i en trilogi skriven av Veronica Roth.

Ett enda val kan förändra dig eller förgöra dig. Men varje val har konsekvenser, och när oroligheter väller upp i falangerna omkring henne måste Tris Prior fortsätta att försöka rädda dem hon älskar – och sig själv – samtidigt som hon brottas med svåra frågor om sorg och förlåtelse, identitet och lojalitet, politik och kärlek.
Tris initiationsdag borde ha varit en dag fylld av firande och segeryra tillsammans med hennes valda falang. I stället slutade dagen i outsägliga fasor. Nu rasar krig, och konflikterna mellan falangerna och deras ideologier växer. Och i krigstider måste man välja sida, hemligheter kommer i ljuset, och de val som måste göras blir ännu större och mer oåterkalleliga.
Tris har förändrats, dels genom sin beslut, men också av på grund av nya upptäckter och skiftande relationer. Nu måste hon omfamna sin divergens fullt ut, oavsett vilka risker det innebär.

Jag har ju redan läst hela trilogin för ett bra tag sedan, så jag har haft i tankarna att jag ska skriva om den här så jag kan komma vidare till Allegiant. Men när jag försökte visade det sig att jag inte kom ihåg någonting alls från den här boken. Inte ett smack. Jag har till och med läst igenom andras recensioner för att försöka minnas men det hjälpte inte. Så det var bara låna om den på biblioteket och friska upp minnet via omläsning.

Märkligt nog var den faktiskt lika bra den här gången som jag tyckte den var första gången. Trots att jag vet hur allt slutar, eller kanske tack vare det. Tris och Four flyr till de fridfulla efter attacken som utspelade sig i Divergent och Tris plågas av skuldkänslor för sina föräldrars och Wills död. Hon känner sig så ansvarig att hon inte kan med att berätta för de andra vad hon gjort. Därmed börjar även problematiken i relationen mellan henne och Four. Hemligheterna hopar sig mellan dem och Tris drar sig undan alltmer. Trots att jag blir irriterad på Tris i den här delen, händer det så mycket hela tiden att det ändå inte stör nämnvärt. Dessutom träder Four fram tydligare och i en scen där han tvingas berätta varför han valde att byta falang värker mitt hjärta av sympati för det han gått igenom och den styrka han besitter. En riktig sträckläsarbok med en rejäl cliffhanger som avslutning.

Tyvärr förstärkte den här boken bara vad jag redan tyckte om Allegiant. Recension för den kommer senare i veckan.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Livsregler för en medelstor get

livsregler-for-en-medelstor-get

Livsregler för en medelstor get är skriven av Ina Ekegård.

Sammanför ett psykfall med en dryg stekare, ett missbrukarbarn och ett CP. Placera dem i en ovanligt gammal bil och skicka iväg dem på en road trip genom landet. Lägg därtill en mörk hemlighet, en samling borttappade manuskript och en strävan att någon gång
innan sommaren är slut, nå grekisk mark. Resultatet blir Livsregler för en medelstor get, en varm berättelse om att köra vilse.

När den här boken hittade hem till mig, efter lite omvägar, blev jag ganska ställd. Baksidestexten i kombination med titel och omslag gjorde mig helt konfys. Å ena sidan ger baksidestexten lite information som pekar åt ett håll, medan både titel och omslag lovar något helt annat.

Boken återges ur två berättarperspektiv, Julias och Patriks. Julia är introvert med förmodade ätstörningar och hatar hela världen. Hon hatar så mycket att hon ibland till och med glömmer att det hon hatar mest av allt är sig själv. Julia sommarjobbar på ett äldreboende och håller sig på sin kant. Tills en av de boende, Bernt, en dag visar Julia fotografier på sitt barnbarn som han aldrig träffat. Han ber Julia om hjälp att kontakta sondottern Elvira. Av någon anledning Julia inte förstår själv gör hon det och ordnar en träff mellan Bernt och Elvira. Tyvärr dör Bernt dagen innan Elvira ska komma på besök. Elvira och Julia ses kort på Bernts begravning och känner därför igen varandra när de senare stöter på varandra på gatan.

Patrik är Elviras nästan brorsa. Vilket innebär att hon troligen aldrig kommer vilja ligga med honom, men Patrik är inte den som ger upp sina drömmar. Han ska till exempel till Grekland med sin bästa kompis. Ett inte helt enkelt företag när båda resenärerna är CP och sitter i rullar och dessutom vill bila till Grekland. Det krävs alltså lite planering för åkdon, medföljande assistenter och plats för rullarna. När de hittat den perfekta bussen att åka med, är det självklart att Elvira som fått ärva Bernts gamla bil kör Patrik till Karlskrona och den väntande bussen som ska föra honom vidare till Grekland. Dagen innan de ska åka stöter de på Julia och hennes kollega Adam som av olika anledningar bestämmer sig för att följa med till Karlskrona. Konstellationen för resan blir psykfallet Julia, missbrukarbarnet Elvira, stekarn Adam och CP-Patrik.

Redan efter bara någon sida inser jag att boken är bra. Den är riktigt jäkla bra! Språket är vackert och flytande och det är ett härligt driv rakt igenom hela boken. Det finns inte en enda onödig sida, inget som inte måste finnas med. Julia och Patrik har varsitt språk och det är hela tiden tydligt vems perspektiv som berättar. Från Julias arbete på äldreboendet, under roadtripen och längs alla hinder på vägen nystas karaktärerna upp. Deras förflutna är ett pussel där man får delarna bit för bit. Min irritation över den självömkande Julia övergår i djup empati när skärvorna samlas ihop och visar en skrämmande bakgrund. Och precis när man tror att man vet allt, dyker ännu en skärva upp, och det man trodde var självvalt visar sig vara en löst sammanfogad kopia av en människa. Någon som låtsas leva för att överleva. Det är trasigt, skitigt och förfärligt. Men i den här boken finns det där miraklet som jag ofta saknar i andra böcker. För här finns samtidigt varm humor, empati och hopp. Massor av hopp. För mig är det här en av årets bästa böcker. En klar fullträff rakt i hjärtat.

Tack till Idus förlag för recensionsexemplar.

De odödligas regler – vampyrer

de-ododligas-regler

De odödligas regler är första delen i en serie skriven av Julie Kagawa.
I en framtida värld styr vampyrerna.
Människorna är föda.
Och en person kommer att söka efter nyckeln till mänsklighetens räddning.

Min skapare sa mig detta:

En dag ska du,
Allison Sekemoto,
döda en människa.
Frågan är inte om
det kommer att hända, utan när.
Förstår du?

Jag gjorde inte det då, inte egentligen.

Men det gör jag nu.

Allison bor i en vampyrstad, där de regerande vampyrerna registrerar befolkningen som är skyldiga att ge blod till vampyrerna. Utanför städerna finns de smittade. De som blivit bitna av vampyrer men förvandlats till något annat som mer liknar zombiesar än vampyrer. Allison lever som oregistrerad då hon vägrar bli en slav till vampyrerna. Hon och hennes gäng bor på gatan och vid en nattlig stöldräd blir Allison attackerad och biten av de smittade. Efter attacken blir den döende Allison hittad av vampyren Kanin som ger henne erbjudandet att bli vampyr. Eftersom hon inte är redo att dö tackar Allison ja till erbjudandet. Kanin lär Allison hur man kan leva som vampyr och ändå inte förlora sin själ. Detta visar sig svårare än hon trott och Allison kämpar för att förbli mänsklig, medan Kanin har sina egna hemligheter och fasor att kämpa mot.

Jag gillar ju vampyrer så jag hade sett fram emot den här. Visserligen är det ok läsning men mellan varven är den väldigt långtråkig. Vilket egentligen borde vara konstigt för det händer saker hela tiden. Problemet är att den enda karaktären som egentligen berör är Allison, och även hon hade kunnat gestaltas bättre. Författaren har satsat mer på action och driv än persongestaltning, vilket gör att händelserna passerar rätt oberört förbi eftersom jag inte riktigt bryr mig om personerna som drabbas.

Möjligen kommer jag läsa fortsättningen, men jag kommer inte bita sönder naglarna i väntan på det.

Betyg 2/5

Kanske är det allt du behöver veta

kanske-ar-det-allt-du-behover-veta

Kanske är det allt du behöver veta är skriven av E. Lockhart. Engelsk titel We were liars.

Sjuttonåriga Cadence Sinclair Eastmans berättelse tar sin början före den femtonde sommaren. Somrarna tillbringar den förmögna familjen Sinclair på sin privatägda ö utanför kusten vid Massachusetts. Cadence älskar tillvaron på ön och framförallt älskar hon Lögnarna, som familjen kallar den sammansvetsade kvartetten bestående av Cadence, hennes kusiner Johnny och Mirren och Gat. Gat, Cadences stora kärlek.

Den femtonde sommaren händer något. Något som hon absolut inte kan minnas och som ingen vill berätta för henne. Händelsen gör sig dock ständigt påmind i form av en fruktansvärt smärtsam, kronisk huvudvärk som hon måste medicineras för. Men vad var det egentligen som hände?

Läs den. Och om någon frågar hur den slutar LJUG.

Det är svårt att skriva om boken utan att spoila något om slutet, men att jag tyckte den var bra kan jag ju säga. Berättelsen handlar om Cady som tillbringar sina somrar på familjens ö i sällskap med sina kusiner och vänner. Livet är enkelt och ungdomarna tillbringar somrarna med att skratta, sola, bada och för Cady och Gat börjar en spirande romans utvecklas. Tills något händer den femtonde sommaren. Vad som har hänt minns inte Cady och under två år hålls hon borta från ön av sin mamma. Cady är ledsen och arg eftersom hon skriver mail efter mail till alla utan att få svar. Och varför har Gat lämnat henne, vad har hon gjort som är så hemskt att han inte ens vill prata med henne? När Cady kommer tillbaka till ön och får träffa alla igen kommer minnet om den femtonde sommaren sakta tillbaka.

Jag tyckte väldigt mycket om den här. Det enda problemet med såna här böcker, där det finns en gåta, är att jag bara vill veta vad som har hänt. Själva handlingen liksom susar förbi i jakten på svaret, vad hände? Språket är vackert och sanningen kommer fram bit för bit. Även om det inte är helt oförutsägbart lyckas författaren hålla i spänningen ända fram till slutet.

Tack till Lavender Lit för recensionsexemplar.

Maskinblod 3 – slutet

maskinblod-3

Nu är jag äntligen klar med Maskinblod 3. Och nu menar jag inte äntligen, som äntligen slipper jag den, utan för att jag äntligen kan recensera klart den. Det har varit en helt enastående läsning, som befriat mig från alla fördomar jag kunde tänkas haft om noveller och antologier.

Minns mina tankar skriven av Lupina Ojala.

Bland människorna har det utvecklats telepater, tankeläsare. Myndigheterna anser att telepater är för farliga och har därför dessa under kontroll från födseln på ett forskningsinstitut där telepaterna växer upp åtskilda från alla andra än sina skötare och läkare. Huvudpersonen får en dag kontakt med en annan telepat, David, och tillsammans flyr de från institutet. Är livet utanför väggarna verkligen bättre och kan hon lita på David? Jag tyckte verkligen om den här. Den är väldigt vemodig men samtidigt spännande. Huvudpersonen känns verklig och levande och påminner på vissa sätt om Juliette i boken Rör mig inte! av Tahereh Mafi. Redan på första sidan får vi veta att något traumatiskt hänt och bara det triggar upp drivet direkt. Enda anledningen till att jag inte hellre hade läst denna som en bok, är för att novellen är hela berättelsen. Jag får veta allt jag behöver och jag är helt nöjd.

I obeliskernas skugga skriven av Hans Olsson.

Det här är ännu en novell som för mig gränsar till skräck. Det är något ytterst obehagligt med dessa mörka, ståtliga obelisker som förföljare. Att gå och lägga sig på kvällen och inte veta vad som finns utanför dörren morgonen efter. Författaren bygger upp spänningen i precis lagom tempo. Från en ganska behaglig och avmätt början, till nagelbitare efter bara några sidor.

Stålfjäder skriven av Anna Gable.

En rymdresa tar sin början och både passagerarna och lasten är något utöver det vanliga. En sångdiva finns på plats för att underhålla, en tillfångatagen ängel är inspärrad i lastrummet och en intelligent men hemlighetsfull maskinist går på sitt arbetspass. En passagerare blir mördad och den utpekade blir ängeln. Maskinisten Vogel är dock övertygad om att någon annan är skyldig och jakten på en mördare tar sin början.

Jag läste en annan recension som jämförde den här novellen med bland annat Agatha Christie, och hur mycket det än tar emot att använda samma formulering så måste jag. Mordgåtan är så mycket Christie att det liksom inte går att beskriva på något annat sätt. När pusselbitar leder Vogel på rätt spår och han har sin konfrontation med de misstänkta, ja då känner jag mig som om jag vore på en tidsresa som besöker det förflutna såväl som framtiden. Som om jag emellanåt sitter på Orientexpressen istället för i ett rymdskepp. Novellen är naturligtvis bra, blir man jämförd med Agatha Christie finns inget annat. Det bästa med novellen är dock inte mördarjakten utan tanken på en tillfångatagen ängel. En stympad sådan dessutom. Och hur bra novellen än är, så kan jag inte låta bli att föreställa mig alla andra vägar novellen hade kunnat ta med en sådan unik idé.

Vellians armé vinner alltid skriven av Eva Holmquist.

Vellians armé är obesegrad men står inför en motståndare som visar sig vara starkare än de föregående. Armén är en familj där man tar hand om och uppfostrar varandra. Vad händer när det man trodde på visar sig vara en lögn? En spännande krigsnovell om lojalitet och tillit.

Bortom inomhus skriven av Sofie Berthet.

Jordens luft är förorenad och det går inte längre att vistas utomhus. Människorna lever sina liv inomhus och får endast besöka utsidan genom noggrant planerade resor. Om att längta efter mer. Att få mer än andra men ändå inte få tillräckligt och att inte kunna påverka det man drömmer om. En väldigt fin och behaglig novell om allt det vackra som ändå finns när allt verkar svart. Den påminner mig om en gammal film som heter Änglarnas stad. Huvudpersonen är en ängel och kan inte känna dofter, smaker eller beröring. Så han ber om att få ett päron beskrivet för sig med bara ord. Ord som berättar hur päronet uppfattas med sinnena, inte hur det är eller ser ut. En scen som, liksom novellen, ger en färgstark beskrivning av våra sinnens uppfattning.

Arca Ferrum skriven av Markus Sköld.

Zombiesarna har tagit över marken och människan har flyttat uppåt i skyskraporna. När det blir klart att jorden blivit för otryggt bygger man en ark, ett rymdskepp som ska ta de utvalda till en säkrare planet. Tyvärr är det bara de förmögna och inflytelserika som har möjlighet att köpa sig en plats på arken. En liknande komplott som den i filmen 2012 alltså, fast med zombiesar istället för jordbävningar och tsunamis. Riktigt bra. Nu gillar ju jag zombiesar så jag är säkert lite partisk i mitt tyckande, men ändå. Huvudpersonen Rubek har inte lyckats få plats på arken men har en plan för att få komma på. Tyvärr innebär planen att släppa in zombiesarna in i skyskrapan arken ska landa på. En sträckläsare jag gärna hade sett som en hel bok.

 

Sammanfattningsvis så är Maskinblod 3 en lysande bok, full av fantastiska noveller. Vissa stod ut mer än andra men generellt är kvalitéen superb. Det är en rejäl mix av skräck, sci/fi, dystopi, planeter, änglar, zombiesar, vemod, sorg och mord. Makabert och sagolikt. Skimrande och svart. De som skimrade mest för egen del var Doften av mango, Och Kyria tystnade…, Arca ferrum och Pancasila. Jag hade utan tvekan läst dessa berättelser i bokform och njutit av några hundra sidor extra läsning.

Tusen tack återigen till Affront som tagit mitt läsande till ytterligare en dimension.

Mina övriga recensioner av Maskinblod 3 hittar du här, här och här.

Maskinblod 3 – del 3

maskinblod-3

När jag bestämde mig för att skriva om alla noveller i Maskinblod 3, istället för att bara sammanfatta boken, insåg jag inte riktigt vad jag gav mig in på. Det är många noveller. Men jag är ändå glad att jag gjort såhär eftersom det inte är en bok man bör sträckläsa. Novellerna skulle försvinna in i varandra och njutningen för varje enskild novell skulle minska.

Paddan som sjöng är skriven av Erik Odeldahl.

En värld med ny världsordning och en vän som blir besatt av ett konstverk. Gömt i konstverket utläser Filip noter som han desperat försöker omvandla till musik. Om hur en besatthet leder till undergång och hur vänskap kan prövas. Det här är en härlig mix av skräck och science fiction. Besattheten är obehaglig och tavlan novellen kretsar kring ger mig kalla kårar. En fint paketerad skräcknovell som jag turligt nog inte läste när jag var hemma ensam.

Beskyddaren på månen skriven av Johannes Pinter.

En kortnovell om vad som kan hända när människans nyfikenhet öppnar okända dörrar. En abstrakt existentiell berättelse om liv. På bara någon sida lyckas författaren beskriva livet i dess djupaste mening och även leda oss till undergång. Vackert och skrämmande i sin enkelhet.

Det svåra spelet skriven av Andrew Coulthard.

Stockholm är förändrat. Man har inte längre tillgång till färsk mat. En så enkel sak som rengöringsmedel är svårt att komma över och för de fattiga är räddningen den svarta marknaden. Det nya livet och marknaden som är det ständigt pågående spelet. Hur kan man bli en vinnare när man från början inte har något att satsa? Min första bekantskap med Stockholmsdystopi. Det är något väldigt intimt och samtidigt skrämmande med en dystopisk framtid i ens egna kvarter. Det här är väldigt bra, till att börja med. Det nya Stockholm är kreativt och väldigt trovärdigt. Språket har ett ganska långsamt men bra driv, världen blir tydlig och problemen sätts i sammanhang. Men det blir för mycket politik. Jag tycker visserligen att dystopier bör grundas på samhällskritik. Det är då de blir som bäst. Men det blir så övertydligt här att det på slutet nästan känns mer som en politisk manifestation än en dystopinovell. Läsare vill gärna lista ut saker själva, få ledtrådar här och där och sedan sätta ihop pusslet, kritiken, själva. Att ge för mycket känns lite som att bli skriven på näsan. Som om vi inte klarar det själva, vilket vi oftast gör. Bortsett från det är det här bra. Författarens dystopiska Stockholm känns tyvärr inte helt omöjligt.

Omstart skriven av Boel Bermann.

En fantastisk liten kortnovell om världens undergång. Ännu en fullständig berättelse nedskriven på bara några sidor. Makalöst vacker i sitt vemod.

Tvillingarna från Dilmun skriven av Tora Greve.

En framtida värld, ett tvillingpar och ett sökande efter sitt eget öde. Möjligen förstår jag tanken bakom novellen men på det stora hela är den en gåta för mig. Det är en svindlande massa av planeter, forskningsinstitut, människor, biotroner och av någon anledning sexuellt utsvultna kvinnor som har lyckan att deras planet består av män som gärna ställer upp. Jag förstår inte.

Pancasila skriven av Oskar Källner.

Kolonisationen av en planet går fel när ekosystemet slår tillbaka och vad gör man när ingen lyssnar till ens varningar? Det här var kvällens Daim i godispåsen. Diamanten. En fullständig roman gömd i en novell och jag fastnade totalt. Det påminner till viss del om Avatar, med en hel planet sammanbunden av ekosystemet. Men där Avatar är vacker är den här istället skrämmande. Dessutom finns det en sådan total antagonist här att ösa all sin ilska och besvikelse på, vilket är en lättnad efter all abstrakthet i de andra novellerna. Det är förlösande att äntligen få det onda förkroppsligat. Samtidigt är det inte svårt att se hela mänskligheten i det onda, för det är så vi gör. Människan tar och förbrukar och vägrar se varningssignalerna om att vi överkonsumerar. En lysande science fiction novell som känns både fiction och realism.

Återigen tack till Affront för recex.