Young adult – Sida 35

Fjärde riket

Fjärde riket är skriven av Maria Nygren.

”Såklart var Hitler ett svin”, säger Blenda med en blick på LSD:s bleka ansikte. ”Men vi ska inte ta hans idéer. Det här handlar inte om vad han sa, utan om hur han sa det. Och om en sådan tönt lyckades skapa ett helt nytt rike borde vi åtminstone lyckas ta över klassen.”

Blenda är en ensamvarg som drömmer om att få stå i centrum och bestämma. LSD är överempatisk, men har ingen riktig livsgnista. Hon skriver nästan dagligen självmordsbrev som hon sedan river sönder för att lätta på trycket.
Penny blir ständigt en kopia av den hon pratar med och har för länge sedan glömt vem hon är.

Tillsammans studerar de Hitlers väg till makten i ett grupparbete i skolan. Och plötsligt inser de hur de ska göra för att störta skolans drottning, Hedvig. Alla som inte vågar vara sig själva, som känner sig osäkra eller har blivit utnyttjade av Hedvig kommer att bli tacksamma. Och det visar sig vara så enkelt: det gäller bara att hitta något som förenar alla och berätta hur bra de är, att de förtjänar bättre. Precis som Hitler gjorde med tyskarna efter första världskriget. Men snart glömmer Blenda vad hon egentligen kämpar för. Det enda viktiga blir makten. Att få större makt, och att få behålla den. Till vilket pris som helst…

Retoriken Blenda följer är förvisso både högaktuell och intressant, men mest känns det här som en spegling av skolan, tonåren och alla de frågor som kan bli problematiska utan vuxnas inblandning. Jag har läst i några recensioner att frånvaron av de vuxna i boken inte känns trovärdig, men jag måste nog protestera. Jag var aldrig varken drottning eller utanför, utan gled smidigt igenom skolåren någonstans i mitten. Lärarna minns jag inte alls som varken närvarande eller auktoritära. Tvärtom var de ofta föremål för vår manipulation, precis som både rektor och kurator användes flitigt som både alibi för skolk eller som verktyg för inbillade orättvisor vi ville ha åtgärdade. Samtidigt var vi ändå så ovetande. Allt skedde med en sorts egocentrisk spontanitet och utan vidare eftertanke eller planering, medan ungdomarna i boken är hur smarta som helst och fullständigt medvetna om hela omgivningen.

Boken känns ändå rätt trovärdig för mig, retoriken känns brännhet och tyvärr som den självklara grunden i viss partipolitik idag, så jag tycker det här är en bok som bör läsas. Kanske kan den fungera som tillfällig ögonöppnare för både unga och vuxna även om jag känner att den missar målet lite. För det var ju inte bra innan det blev dåligt, men ändå är det på något sätt så det blir här.

Tack till Månpocket för recensionsexemplar.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Mazerunner – I vansinnets öken

Mazerunner – I vansinnets öken är andra delen i en serie skriven av James Dashner.

Efter flykten från labyrinten trodde Thomas att han och de andra skulle få sina liv tillbaka. Men ingen av dem visste vilken sorts liv som väntade dem.

Nu vet de. En bränd jord, förstörd av klimatförändringar och sjukdom. En värld som härskas av kaos.
Flykten är långt ifrån över. De står inför en ny och fruktansvärd prövning. De har två veckor på sig att korsa en förbränd öken och ta sig till andra sidan. De kommer att möta sjukdom, galenskap och vänner som inte går att lita på – ingen går säker.
Kommer Thomas och hans vänner någonsin att bli fria? Finns gåtans lösning bland Thomas förlorade minnen?

Thomas och de andra gläntingarna är i trygghet utanför labyrinten och ligger och sover i en sovsal, när Thomas plötsligt känner hur det telepatiska bandet till Theresa bryts av. Theresa som fick en egen sovsal som ensam tjej är helt plötsligt borta ur Thomas huvud. Det visar sig att WICKED inte är klara med sitt test och istället för trygghet hamnar gläntingarna i större fara än någonsin tidigare. I en het och torr öken måste de slåss mot de smittade och överleva stormar värre än något de tidigare upplevt. Allt iscensatt av WICKED där ingen till slut vet vad som är verkligt och vem man kan lita på.

Andra boken fortsätter i samma rasande tempo som den första. Språket har fått ett bättre flyt och drivet är otroligt bra. För bra faktiskt. Det är som att åka forsränning ( inte för att jag har provat, men jag har bra fantasi ) där allt rusar förbi och man har andan i halsen och pulsen är konstant skyhög. Sträckläsning i hundratio och fruktansvärt spännande. Jag hade dock önskat lite pauser ibland. Åtminstone något tillfälle att andas och försöka klura ut gåtan som samtidigt svishar förbi. För vi läsare vet ju precis lika lite som Thomas, huvudkaraktären. I takt med att han får minnesglimtar och fler ledtrådar till WICKED:s hemlighet, så gissar vi ikapp med honom. Något som är både intressant och frustrerande. Det här påminner en hel del om hungerspelen men samtidigt inte. Spelet fortsätter i den här boken på en annan spelbana och allt är iscensatt för att vara så farligt som möjligt för deltagarna, gläntingarna. Skillnaden är att här vet ingen vad som händer eller varför. Karaktärerna vet inte, vi läsare vet inte och det är så himla spännande. Lättläst och snabb underhållning, men bra. Ändå kände jag lite på slutet att det kanske får räcka nu. Jag vill ha svar. Sedan slutar boken med en sådan rejäl cliffhanger att jag glömmer alla sådana tankar och bara längtar efter att läsa nästa bok.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Svart passion – En svensk Twilight saga

Svart passion är första delen i trilogin Dimmornas folk, skriven av Annika Banfield.

Mardrömmen startar i Göteborg för att sedan spridas över hela Sverige. Folk som försvinner spårlöst, oförklarliga blodspår, bestialiska mord. Och på Lisebergs julmarknad går 16-åriga Amanda in i Spökhuset Gasten för att aldrig mer komma ut ?
När ondskan flyttar in på Hvitfeldtska gymnasiet förändras Mathildas liv totalt. Vänskapen med klassens nörd Emil är märklig och oväntad. Egentligen drömmer hon om Matteo, skolans hetaste kille. Men Matteo bär på djupa hemligheter. Och Mathilda – som inte ens tror att vampyrer existerar – har ingen som helst aning om att hon är märkt av vampyrflocken sedan den dag hon föddes.
Medan Dimmornas Folk förbereder det slutgiltiga övertagandet av Sverige, kastas Mathilda in i en värld av mörker och skräck. Och mitt i mörkret hittar hon kärleken. Den underbara – och omöjliga – kärleken. För hur älskar man en sefyr?

Jag blev positivt överraskad av den här boken, för det här är faktiskt riktigt bra. Av någon anledning känns idén om vampyrer i Sverige löjlig, men det här är verkligen inte löjligt utan spännande och välgjort.

Författaren överraskar med en väldigt genomtänkt vampyrvärld med nya grepp. Även om de flesta myterna finns med, som att inte äta vitlök och inte tåla solen, så har hon vänt och vridit på historierna så det framstår som nytt och fräscht. Som en vampyrberättelse vi aldrig hört tidigare. Jag gillar även kärlekshistorien. Det nuddar lite vid ett kärlekstriangeldrama men går inte tillräckligt djupt in i smeten för att det ska avskräcka. Vid ett tillfälle i boken beter jag mig som twilightfansen säkerligen gjort vid ett antal tillfällen och klappar nästan händerna med ett lyckligt leende på läpparna. Det finns dock en sak jag avskyr i böcker och tyvärr har författaren valt att göra detta misstag. Det är när tjejen i boken beter sig som en fullkomlig idiot och nästan sabbar precis allt. När hon får höra tio gånger att hon absolut inte får göra en viss sak för då kommer hon dö en horribel död och plågas i tusen och tusen år. Och en timme senare är tjejen så uttråkad så naturligtvis gör hon precis det hon inte får med ursäkten att hon glömde. Jag avskyr det verkligen. Även om boken sedan var bra så läste jag ändå vidare med en fadd smak i munnen. Serien verkar lovande och på slutet fanns en twist jag inte hade kunnat förutse och som först verkade obegriplig men som nu känns intressant. Jag kommer absolut läsa nästa bok, men jag kommer inte förlåta en obegriplig bimbohandling till.

Tack till Idus förlag för recensionsexemplar.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

De besynnerliga barnen – Spökstaden

Spökstaden är andra delen i serien om Miss Peregrines besynnerliga barn, skriven av Ransom Riggs.

Efter att ha klarat sig från Miss Peregrines ö, flyr Jacob med sina nya vänner till den märkliga staden London. Där träffar de en farlig galning som heter Caul. Han visar sig vara bror till Miss Peregrine och han är ute efter barnens krafter. Jacob är den enda som kan rädda sina vänner från en säker död.

Jacob och hans nya vänner har lyckats fly från ön och de onda väsen som jagar dem. Miss Peregrine är fast i sin fågelhamn och skadad, så barnen måste för första gången klara sig själva. Under flykten upptäcker de att nattsagorna de fått höra ur böckerna om de besynnerliga barnen i själva verket kan vara till hjälp. Att sagorna kanske inte är sagor. De träffar andra besynnerliga, mer besynnerliga än de själva och det visar sig att de för en kamp mot klockan för att rädda miss Peregrine från att för evigt fastna i fågelhamn.

Jag tyckte mer om den här än om den första, men jag fastnar fortfarande inte helt och hållet. Jag vet inte själv varför för berättelsen är fantastisk, bilderna är sagolika och serien känns helt unik. Det är något med Riggs språkbruk som hela tiden gör att jag är medveten om att jag läser. Jag försvinner aldrig in i sagan, utan jag läser mening för mening. Ständigt fascinerad, men inte uppslukad. Ändå är detta en måste ha bok. För att den är så vacker, för att den är unik. Men även för den andra berättelsen jag tror Riggs berättar. Berättelsen i berättelsen. För det är inte svårt att se kopplingen till förföljelsen av judarna i Riggs historia. Både att sagan är förlagd till andra världskriget och att de besynnerliga är jagade bara för vad de är och inte för något de gjort. Ännu tydligare blir det för mig när jag hittar meningar som denna i boken,

Runt munnen var ett ordspråk skrivet på holländska. Millard, som stod bredvid mig, översatte: ”Ur våra förfäders munnar kommer visdomens källa”. En bit bort fanns ett annat citat, detta på latin. ”Ardet nec consomitur”, sa Melina. ”Brända men inte förintade”.

Och det tror jag är vad Riggs vill förmedla. Brända men inte förintade.

Jag älskar boken för dess utformning, för dess berättelse och för vad jag tror den förmedlar. Jag älskar den för de galna och underbara bilder han smyckar boken med. Och även om läsupplevelsen inte helt sitter där den ska, tycker jag verkligen om det här och längtar redan efter tredje boken.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplar.

The young world 1. Överlevarna

The young world 1 – Överlevarna, är första delen i en trilogi och skriven av Chris Weitz.

Efter att en mystisk Sjukdom har tagit död på resten av befolkningen formar de unga överlevarna klaner i spillrorna av en förstörd civilisation. Jefferson, den motvilliga ledaren för Washington Square-klanen, och hans hemliga förälskelse Donna slåss för sin överlevnad mitt i kaoset. När en annan klanmedlem upptäcker en ledtråd till ett botemedel mot Sjukdomen ger sig fem tonåringar av på en roadtrip för att rädda mänskligheten. De hamnar i skottlossning med rivaliserande fiendegäng, tar sig igenom vildmarken i Central Park och ner i ruinerna av New Yorks tunnelbanesystem – och står till slut inför en sanning som de aldrig hade kunnat föreställa sig.

Eftersom Kulturkollo kör dystopivecka så gör jag det med. Den här dystopin är lite annorlunda mot många andra eftersom den utspelar sig i nutid. Så gott som. Ett virus har dödat alla vuxna och barn, men tonåringarna har överlevt. När tonåringarna blir runt arton drabbas de också av viruset, ett virus som oundvikligen leder mot döden. Donna och Jefferson har slagit sig ner i en park tillsammans med andra ungdomar. De har lyckats överleva och skapa en slags hierarki och samhälle trots att de alla lever med hotet att dö efter sin 18-årsdag.

Det här är en ok dystopi. Jag gillar att den utspelar sig i nutid. När berättelsen tar form är det som om det skulle ha hänt om bara ett halvår. Tonåringarna har drabbats av en katastrof mitt i sitt facebookande, youtubande och selfiefotande. Här är berättarperspektivet som så ofta när det gäller dystopier i jag-form. Det växlar mellan Jefferson och Donna och oftast har jag inga problem att hålla isär dem. Donna som är ganska nostalgisk och tänker tillbaka en hel del, ger oss ganska många igenkänningsfaktorer att relatera till. Vi känner igen musiken, filmerna, kändisarna och internethanteringen. Trots det bryr jag mig tyvärr inte så himla mycket. Boken är spännande och jag sträckläste den, men jag lade även ner den utan att så mycket som snegla på den när jag var klar. Jag ser däremot väldigt mycket fram emot att se den här som film. Eftersom boken innehåller både kannibaler, gängrivalitet och galna barn kommer filmen bli en hit. Boken var tyvärr inte det. Trots det rekommenderar jag den till alla som gillar dystopier. Den berör inte, men den funkar för stunden.

Boken hittar du på Adlibris, Bokus och CDON.

Stort grattis till vinnaren av Finlandia junior-priset!

Stort grattis till Maria Turtschaninoff som idag blev tilldelad priset Finlandia Junior för sin bok Maresi – Krönikor från röda klostret. Här kan du läsa mer om priset och Marias tacktal.

För att läsa mer om boken och vad jag tyckte kan du klicka på bilden ovan.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: