Det finns inget som jag inte gillar i den här trilogin. Det betyder inte att varje rad var perfekt men som läsupplevelse var den det.
När jag trodde att det inte kunde bli mer spännande skruvar Marie Lu åt det ännu ett varv, och när det inte var så många sidor kvar hade jag ingen aning om hur det här faktiskt kommer sluta. Och slutet som väl blir hade jag aldrig kunnat föreställa mig.
Jag tokälskar Champion. Det är helt enkelt den bästa dystopitrilogin av dem alla.
Outtalat är första delen i Lynburn legacy-trilogin och skriven av Sarah Rees Brennan.
Kami Glass är förälskad i någon hon aldrig har träffat, en kille som resten av världen tror är påhittad. Det har gjort henne till en outsider i den sömniga engelska småstaden Sorry-in-the-vale. Men Kami beklagar sig inte. Hon driver skolans tidning och håller sig mest för sig själv tills obehagliga saker börjar hända.
Skrik har hörts i skogen och i mörkret. Den övergivna herrgården på kullen som tornar upp sig utanför staden har tänts upp för första gången på tio år. Familjen Lynburn, som styrde Sorry-in-the-vale en generation tidigare, har plötsligt återvänt.
När Kami börjar gräva i historien för tidningens räkning, upptäcker hon att staden hon älskat i hela sitt liv har dolt en rad hemligheter inklusive ett mord och att killen i hennes huvud mycket väl kan vara nyckeln till alltihop.
Killen som alla trodde var en fantasi kan visa sig finnas på riktigt. Han kan också vara farlig.
Kami har pratat med Jared i hela sitt liv, i huvudet. Trots att hon är övertygad om att han är på låtsas så kan hon inte ge upp honom. Han som alltid funnits där, som tröstat, peppat och fått henne att skratta i hela hennes liv. När han visar sig finnas på riktigt blir det dock problematiskt. Samtidigt har familjen Lynburn kommit tillbaka till staden. Kami är övertygad om att något är skumt med familjen och beslutar sig för att ta reda på vad, vilket resulterar i att någon gärna vill se henne död.
Kami är det charmigaste jag mött på länge. Full av energi och med en supertro på sig själv som utredande journalist tar hon sig an vilken utmaning som helst. Stadens namn Sorry-in the-vale, slottet Lynburn som med sina mörka torn reser sig över staden, skogen som lever sitt eget liv och de fascinerande karaktärerna, allt andas saga och magi. Visserligen är karaktärerna något stereotypiska, dialogerna inte alltid så trovärdiga och ett onödigt triangeldrama inblandat, men jag förlåter det helt.
Ögonblicket när Kami inser att Jared finns på riktigt är helt oemotståndligt och deras invecklade relation väcker min sympati. De är som raka motsatsen till Bella och Edward i Twilight. Där Bella och Edward kunde nå varandra fysiskt men inte psykiskt råder motsatsen här. Kami och Jared som känner varandra utan och innan själsligt, kan i verkligheten varken kommunicera eller röra varandra. Orden som flyter så lätt i tankarna blir fel när de sägs högt. Ibland kan jag tycka att det blir lite för krångligt. De känner ju ändå varandra utan och innan sedan barnsben, så det borde väl inte vara så himla svårt tänker jag. Men sedan kommer jag ihåg min egen tonår och hur en enda liten gest kunde ältas med kompisarna i timmar och då känns det alldeles lagom krångligt.
Dialogerna är lättsamma och roliga. Jag kommer på mig själv med att fnissa spontant till och från under hela läsningen. Det påminner lite om dialogerna i den gamla tv-serien Gilmore girls. Fullständigt orealistiskt alltså, men så charmigt och tillitsfullt att jag köper det fullt ut.
Karaktärerna är karismatiska, handlingen lockande och relationerna engagerande. Slutet gör förvisso att nästa bok kan bli precis hur som helst, men jag har gott om tro och hopp i det här fallet och längtar efter fortsättningen. Outtalat är som en liten ask full av charm och magi.
Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.
Tack till Modernista för recensionsexemplar.
Endgame är första delen i en serie skriven av James Frey.
Tolv ungdomar från tolv uråldriga släkten är kallade till slutstriden. Den släkt som vinner blir ensam kvar på jorden. Alla andra människor dör.
Under tusentals år har familjer övat varje generation i hur de ska överleva och döda om de blir kallade som spelare i slutstriden. De som är mellan 13 år och 19 år och 364 dagar är ständigt beredda. Men ingen har blivit kallad. Förrän nu. Tolv meteoriter slår ner på jorden och tolv familjer skickar iväg ett barn till Xi’an i Kina där spelet börjar.
Tolv ungdomar som tränat hela sina liv för att bli mördarmaskiner samtidigt som de gått i skolan som vilka ungdomar som helst och helt plötsligt blir kallade att äntligen spela Spelet. Varje ätt har i generation efter generation haft en utvald Spelare. Spelaren byts ut vid nitton års ålder eller vid eventuell handikapp och skador och så har det hållit på i tusentals och tusentals år. Tills nu. Mitt i skolavslutningar och pågående fotbollsmatcher kommer så Kallelsen. Ungdomarna överger hastigt sina vanliga liv och ger sig av för att spela Spelet. Vissa kan knappt vänta på att ta kål på motståndarna medan andra nöjer sig med att avvakta i skuggorna under spelets gång. Trots instruktionerna att vinnaren måste stå ensam bildas det allianser och bräckliga pakter där tillit är en bristvara.
Det här är ju hur spännande som helst. Jag har läst en del halvbra omdömen om boken och därför inte haft så bråttom att läsa den, men när jag nu hittade den på biblioteket så passade jag på. Jag gillar verkligen det här. Endgame är som en ihopmixad version av Hungerspelen och Da Vinci-koden. Tolv ungdomar från olika delar av världen som skickas ut för att döda varandra. Alla spelare har olika förutsättningar och kunskaper. Någon är mer som en ninja, en annan är hacker och en tredje en kallblodig mördare rakt igenom. Spelet tar dem över hela världen till historiska platser som ofta kopplas ihop med mystik, som Stonehenge i England och Terrakottaarmén i Kina. Ungdomarna jagar varandra över hela världen, samtidigt som de löser gåtor med hjälp av knepiga och gåtfulla ledtrådar.
Berättarperspektivet är det allvetande. Vi får alltså följa alla ungdomar och ibland vet vi mer än dem, vad som lurar bakom hörnet eller att något hemskt ska hända snart. Detta tillsammans med den torra och ofta faktamässiga informationen ( att något tar 300,525 sekunder eller att de gått 25+25+25 trappsteg ) förstärker spelkänslan, på ett bra sätt tycker jag. Som en sportkommentator som informerar tittarna om det pågående spelet. Jag tycker även om att det här pågår i nutid. Tanken att det pågår ett spel styrt av ickemänskliga varelser och att resultatet kan leda till undergång medan vi diskuterar statusar på facebook kittlar fantasin. Varning för sträckläsning alltså.
Allegiant är den avslutande delen i en trilogi skriven av Veronica Roth.
Tänk om hela din värld var en lögn. Tänk om ett enda avslöjande eller ett enda val förändrade allt. Tänk om kärlek och lojalitet fick dig att göra saker som du inte trodde var möjliga
Det falangbaserade samhälle som Tris Prior en gång trodde på är splittrat av våld och maktkamper, ärrat av svek och förluster. Så när hon får chansen att utforska en värld bortom den hon hittills känt, är Tris redo. Kanske kan hon och Tobias bygga ett nytt och enklare liv tillsammans bortom stängslet, ett liv fritt från komplicerade lögner, hoptrasslade lojaliteter och plågsamma minnen.
Men Tris nya verklighet är ännu mer skrämmande än den hon lämnat bakom sig. Gamla sanningar förlorar snart sin mening, och nya omskakande insikter förändrar människorna hon älskar.
Och än en gång måste Tris kämpa med att försöka förstå den mänskliga naturens komplexitet och sin egen samtidigt som hon ställs inför svåra val i fråga om mod, lojalitet, uppoffring och kärlek.
Jag köpte boken i lokala bokhandeln samma dag den svenska översättningen släpptes. Jag laddade upp med ett glas vin, satte mig tillrätta i solstolen på altanen och förberedde mig på både njutning och besvikelse. Jag hade nämligen av misstag råkat spoila boken för mig själv, så man kan säga att jag hade skottsäker väst på mig när jag läste. Men jag hade ändå stora förhoppningar eftersom jag älskade Divergent och tyckte mycket om Insurgent. Så läser jag och inser efter ungefär halva boken att magin är borta. Den finns inte. Allt som jag kände för Tris och Four är puts väck. Karaktärerna som finns där är inte samma karaktärer jag träffade i Divergent. Tris i Allegiant är kall och väldigt distanserad. Distanseringen som började redan i Insurgent men vägdes upp av Fours värme, är total. Four däremot blir väldigt känslosam men åt det gnälliga hållet. Självömkande, gnällig och envis som ett litet barn, vilket i kombination med den kallhamrade Tris ger mig två karaktärer jag till slut är så trött på att jag faktiskt inte bryr mig om vad som händer. Handlingen är i och för sig ganska spännande men till slut blir det för rörigt, för många vändor gällande de olika serumen och folks genetiska tillhörighet att jag känner mig rätt oberörd till slut. Så när det oväntade väl händer och det dessutom händer av helt fel skäl ( enligt mig ) är jag så less på både karaktärer, serum och märkliga val att jag knappt reagerar. Jaha liksom.
Jag lägger in en pytteliten reservation för att min ( brist på ) känsla för boken möjligen, kanske beror på den skottsäkra västen. Men jag tror inte det.
Uppstigandet är första delen i en trilogi skriven av Karen Bao.
Femtonåriga Phaet har levt hela sitt liv i en koloni på månen. Hon har knappt sagt ett ord sedan hennes pappa dog i en olycka för nio år sedan. Hon tar hand om plantorna i Växthus 22, låter sin bästa vän föra hennes talan, och håller sig borta från regeringens radar.
Så arresteras en dag hennes mamma. Enda sättet för Phaet att rädda sina yngre syskon från det förnedrande Skyddsboendet är att ta värvning i milisen, den ansiktslösa armé som övervakar månbaserna och skyddar dem mot attacker från desperata jordbor.
Utbildningen är brutal, men det är också här Phaet ingår i en komplicerad men meningsfull allians med den övernaturligt begåvade Wes, en outsider liksom hon själv.
Uppnå hög rang, rädda sina syskon, befria sin mamma: det är så planen ser ut. Tills Phaets logiskt ordnade värld börjar spricka i fogarna.
Alltså, jag ville verkligen tycka om den här boken. Omslaget är fantastiskt fint, handlingen har så mycket potential och idén är så smart och annorlunda att boken borde ha golvat mig. Men det gör den inte. Alls. Jag blir mest bara irriterad på Phaet som ska föreställa så traumatiserad att hon slutat prata. Men istället för att prata använder hon gester, kroppsspråk och teckenspråk och det sker så utstuderat att den selektiva stumheten förlorar all poäng. Istället framstår hon som ett tjurigt barn som av ren lathet och respektlöshet mot sina nära och kära inte ens orkar öppna munnen för att svara hövligt. Möjligen får de på sin höjd ett vinklat ögonbryn som ska betyda någonting, beroende på vinkeln.
Handlingen hade kunnat vara så otroligt bra men av någon anledning väljer författaren enklast möjliga utväg. Phaet bor på månen och allt är jättebra. Tills henne mamma blir arresterad. Tills Phaet måste gå med i milisen. Men det är inte så himla dumt det heller egentligen och Phaet förstår ju att hennes mamma måste vara oskyldig, för vad finns det att klaga på? Tills Phaet en dag får höra en saga hennes mamma skrivit och helt plötsligt förstår vilken hemsk diktatur de lever under. Svältande barn, fattiga tiggande gamlingar och undanstuvade gömda sjuka öppnar inte Phaets ögon alls, men en kort liten saga gör det? Och även om man köper det så händer det liksom inget. Phaet är på väg någonstans när någon hotar en familjemedlem och då rusar hon tillbaka. Sedan är hon på väg igen och någon annan blir hotad och då rusar hon tillbaka. Mest består boken av en himla massa springande hit och dit utan att någon egentligen kommer någonstans. Och det är så synd för allt runtomkring är faktiskt intelligent och annorlunda uppbyggt. Världsbygget är fenomenalt i sin detaljrikedom och kunskapen författaren besitter är otrolig. Så det som kunde ha varit årets smartaste dystopi, blev för mig bara en rätt tråkig bok inlindad i intellektuellt lull-lull.
Men, med allt detta sagt så kommer jag naturligtvis ändå läsa fortsättningen. Man vet ju aldrig, det händer ju faktiskt att tvåan visar sig vara bättre.
Boken hittar du på Adlibris, Bokus och CDON.
Tack till Modernista för recensionsexemplar.
Runristaren är skriven av Andrea Grave-Müller.
Marcella har ett problem, orsakat av hennes egna misstag. Lösningen tycks finnas inom räckhåll, men är det verkligen särskilt klokt att sluta ett avtal med en av Det Andra Folket?
När Aska och hennes dotter hittar spår efter strid i snön blir Aska genast orolig. Kriget har lämnat avtryck i byn, och man litar varken på kungens män eller tronpretendentens. När dessutom en skadad desertör dyker upp tar händelseförloppet en vändning som är varje förälders mardröm …
Den stundande förlovningen mellan unga fröken Tica och herr Leonardo Kavaly är något alla tar för givet. Det enda som fattas är att han ska ställa frågan, men när oförklarliga saker börjar ske i staden och det verkar som att Tica är inblandad sätts kärleken på prov. Hennes förflutna är märkligare än någon kunnat ana.
Boken är full av trolska väsen som berättar om magi, hämnd, längtan och avund och jag tror på dem alla. Titelnovellen Runristaren är i sin flyktighet en full berättelse. Huldrans öde i Snärjd är så vacker men samtidigt så tragisk i sin lockelse och skönhet. Timglas visar oss hur våra fördomar speglar ytan i det vi tror att vi ser och hur en till synes liten handling kan sprida sig som ringar på havet. Där ute väntar Vintergudinnan är ett kärleksfullt farväl och förtrollande vackert.
Det här en underbar novellsamling för alla som uppskattar fantasy. Det finns inte en enda novell jag blir besviken på, ingen novell som inte håller måttet och inget världsbygge jag inte tror på. Författaren serverar små glimtar av en fantastisk sagoväv, där varje berättelse och varje karaktär har sin givna plats. Ungefär som att titta i ett fotoalbum där varje fotografi är sitt eget ögonblick men tillsammans visar ett helt liv.
Boken finns hos Bokus.
Tack till Catoblepas för recensionsexemplar.
bokhusets.com 