Young adult – Sida 30

Genom dina ögon – The host

Genom dina ögon är skriven av Stephenie Meyer.

Jorden har invaderats av en ras som tar över människornas sinnen medan de lämnar kroppen intakt och större delen av mänskligheten har dukat under. Men Melanie Stryder vägrar att tyna bort.

Vandraren, en av de invaderande Själarna som har tilldelats Melanies kropp, har hela tiden varit medveten om hur plågsamt det skulle vara att ta över en människas kropp: de överväldigande känslorna, de alltför tydliga minnena. Men det finns en svårighet som Vandraren inte har väntat sig att den tidigare ägaren av kroppen vägrar att ge sig av och överlämna kroppen till henne.
Melanie fyller Vandrarens sinne med bilder av Jared, mannen hon älskar och som hittills lyckats hålla sig gömd. Det är omöjligt för Vandraren att skilja på sina och Melanies känslor och snart åtrår hon en man hon aldrig mött. Hotet från de andra Själarna gör Vandraren och Melanie till ovilliga allierade och tillsammans ger de sig av för att finna mannen som de båda älskar.

Den här boken tillhör faktiskt en av mina favoriter, till skillnad mot Twilight-böckerna. Det här är visserligen spännande, men egentligen en ganska långsam berättelse och ändå sträckläser jag den varje gång. Och jag har läst den många gånger. Det är en annorlunda science fiction. Själarna som invaderat jorden och tagit över människors kroppar är egentligen inte onda. De agerar av nyfikenhet utan att inse mänsklighetens komplexitet. Ungefär som människor som studerar myror.

Jag tycker om motståndet Mel uppbringar, hur hon och Vanda ( som man döper Mels inneboende alien till ) sakta men säkert lär känna varandra. Mest gillar jag Farbror Jed vars karaktär är en kopia på Zeb Macahan. Han utmanar alla genom att ta sig an Vanda och visa intresse istället för rädsla. En uppfriskande karaktär i en konfliktfylld värld.

Jag läste någonstans att det kommer fortsättning på den här. Jag hoppas Meyer ändrar sig, för den här klarar sig ypperligt på egna ben. Och som vanligt är boken bättre än filmen.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Den unga eliten – Marie Lu

Den unga eliten är första delen i en serie skriven av Marie Lu.

Adelina Amouteru överlevde blodfebern. För ett årtionde sedan svepte denna dödliga sjukdom över hennes land. De flesta som smittades dog, och de barn som överlevde blev märkta av sjukdomen på egendomliga sätt. Adelinas svarta hår blev silverfärgat, hennes ögonbryn blonda, och hon har bara ett ärr där hennes vänstra öga en gång satt.
Adelinas pappa tror att hon är en malfetto, en avvikande styggelse som förstör familjens goda namn och står i vägen för deras framgång. Men några av de som överlevt febern sägs ha mystiska och kraftfulla gåvor, och även om deras identiteter förblir hemliga har de kommit att kallas Den unga Eliten.
Teren Santoro är ledare för en organisation vars uppgift det är att leta upp dessa personer och förgöra dem innan de kan förgöra nationen. Enzo Valenziano är medlem i The Dagger Society, en hemlig sekt inom Den unga Eliten som letar upp andra av sin egen sort innan Santoro hittar dem. Men när dessa två konfronteras med Adelina möter de en person med krafter som de aldrig tidigare skådat.

Vilka problem jag hade med den här boken. Jag hade så stora förhoppningar eftersom det är Marie Lu som skrivit den. Det är naturligtvis en orättvis grund att stå på. Det här är ingen ny Legendserie och det bör ju inte heller vara det, och ändå var det väl på något sätt det jag trodde att jag skulle få och det jag ville ha. Det är orättvist, jag fattar det. Så förutsättningarna var inte de bästa eftersom det här inte är en ny Legend, faktiskt är det något helt annat.

Miljön är fantasylight. Världen har förvisso tre månar och flygande bestar men det känns ändå som vår värld. En slags venetiansk renässans. Det är vackert och stämningsfullt hela vägen med karnevaler, glittrande band i håret och guldiga masker för ansiktet. Ändå känns det lite tråkigt. Ska man nu bygga en fantasyvärld kan man ta i lite mer, höja fantastiken ett snäpp.

Adelina som visar sig vara en Malfetto ( jag avskyr ordet ) flyr från sin sadistiske far och hamnar i klorna på inkvisitionen vars uppgift är att förgöra alla malfettos. När Adelina hamnar hos Den unga eliten måste hon inte bara kämpa för att lära sig sina krafter, hon måste också kämpa mot mörkret inom sig som kan förgöra allt. När det visar sig att inkvisitionen har Adelinas syster måste hon göra ett val, förråda den unga eliten eller välja att lita på dem. För Adelina som blivit sviken i hela sitt liv är det inte ett självklart val.

Det låter så himla bra och spännande och miljön är trovärdig, så det borde vara bra. Problemet är att jag inte gillar karaktärerna. Överhuvudtaget. Jag gissar visserligen att man inte riktigt ska det, men en liten gnutta empati hade ju varit trevligt. Adelina som slåss mot mörkret inom sig, framstår för mig mest som ganska självömkande och ältande. Jag har väldigt svårt med ältande. Dessutom blir det en hel del snubblande och svamlande, något jag inte heller gillar. Ibland glimtar det till och jag kan skymta June någonstans där inne. Ni vet hon som också är svag och sårbar emellanåt, men ändå går rakryggad och helt enkelt bestämmer sig. Men så försvinner glimten av styrka och ersätts av ältandet om Adelinas hemska barndom. Igen och igen och igen.

Jag tycker inte heller om Enzo. Han glider undan och förblir en suddig figur som framstår som ganska arrogant, trots att jag verkligen försöker se vad Adelina fallit för. De karaktärer som faktiskt är intressanta är bifigurer. Raffaele som känner av Malfettos energier och även kan påverka deras känslostämning samt Adelinas syster Violetta. Båda har en yta som verkar dölja vilka de egentligen är.

Eftersom jag ogillar karaktärerna bryr jag mig inte riktigt om vad som händer. Visst, det är klart jag håller på Den unga eliten, men huvudkaraktärerna spelar mindre roll. Jag pendlar mellan att gilla och bli irriterad. Jag vill så gärna tycka om den, men jag gör det inte. Men sedan på de absolut sista sidorna händer någonting. Karaktärerna lyfter och helt plötligt känns boken magisk. Bara så där. Adelina träder fram och jag ser henne. Dessutom skiftar fokus till andra karaktärer, intrigen tätnar och allt tar en vändning som lyfter hela berättelsen. När epilogen sedan kommer är jag fast. Jag läser med andan i halsan, fängslad av hur Marie Lu på bara några sidor gör en medelbok till något alldeles speciellt. Klarar Marie Lu att hålla nästa bok på samma nivå som slutet utlovar, så har vi helt fantastisk läsning att se fram emot.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Järnprovet – Cassandra Clare och Holly Black

Järnprovet är första delen av fem i serien Magisterium, skriven av Cassandra Clare och Holly Black.

Callum Hunts pappa har alltid varnat honom för magi. Han har satt upp tre enkla regler: 1. Lita aldrig på en trollkarl 2. Lyckas aldrig med en uppgift som en trollkarl ger dig 3. Låt aldrig en trollkarl ta dig med till Magisteriet. Och nu är Call på väg att bryta alla tre.

När Call blir kallad till inträdesprovet till Magisteriet, skolan för magiker, gör han sitt yttersta för att misslyckas. Han bränner upp papper, gör sönder utrustning och är otrevlig – allt för att bli utkastad så fort som möjligt. Men vad gör det när han blir utvald ändå? Och är verkligen Magisteriet så illa som hans pappa alltid har fått honom att tro? Call kommer snart att upptäcka att allt inte är vad det ser ut att vara och att den största prövningen ännu ligger framför honom …

Jag hade ju en stor fördel när jag läste den här, nämligen den att jag inte läst Harry Potter innan. Jag har heller inte sett alla filmer ( jag vet, jag ska ) så jag hade liksom inget att jämföra med. För jämförda kommer de ju onekligen att bli. Ungdomsböcker som handlar om unga trollkarlar på en trollkarlsskola.

Jag vet inte om jag hade tyckt annorlunda om jag haft Harry Potter i bagaget, men jag älskar det här. Callum Hunt är en ganska osannolik hjälte till att börja med. Indoktrinerad av sin far till att avsky allt som har med magi att göra, delvis handikappad och med en ganska taggig personlighet. Innerst inne tycker han också det är lite spännande med trollkarlsskolan och hela den här magigrejen, samtidigt som de känslorna går emot allt han fått lära sig. Man förstår dock tidigt i boken att det är något speciellt med Call, att han inte är så misslyckad och medelmåttig som han själv tror.

Medan Call får lära sig magin och upptäcka nya sanningar om sig själv, sveps man samtidigt in i den magiska världen. Den är fantasifull och känns kanske lite mer mogen är det jag känner till om början av Harry Potter. Det är mer hemligheter och fara redan från början och lektionerna är inte uppenbara vad gäller användningen av magi. Det är komplext och genomtänkt på ett sätt som ändå känns nytt. Karaktärerna är ganska typiska för den här typen av fantasy. Tycker man i början, men det visar sig vara ett väldigt felaktigt antagande. För ingenting är som man tror och författarna har lyckats få till en twist som faktiskt överraskar. Den gör också att jag inte alls kan gissa vart det här kommer att leda, eller hur det kommer att gå.

Jag gillar verkligen den här och läsupplevelsen sitter precis där den ska. En extra bonus i slutet av boken är intervjuer med författarna. Jag tycker alltid det är intressant att få veta lite om hur boken kom till eller hur de tänkt och här tar man det aningen längre, vilket känns omtänksamt mot läsaren på något sätt.

Järnprovet är alltså en bok jag verkligen kan rekommendera. En trollkarlsskola, magi och en intrig som överraskar. Jag har faktiskt inget att klaga på.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplar.

Den röda pyramiden – Rick Riordan

Den röda pyramiden är första boken i en serie skriven av Rick Riordan.

Carter och Sadie har inget annat gemensamt än att de har samma föräldrar. Deras pappa, doktor Julius Kane, är en framstående egyptolog, och deras mamma var en känd arkeolog som dog under mystiska omständigheter när de var små. Men en kväll sammanförs de på British Museum av doktor Kane, som berättar om ett »experiment« som ska ställa saker till rätta för deras familj.
Hans planer slår dock fruktansvärt fel. En explosion frigör en uråldrig ondska i den egyptiska guden Set, som förpassar doktor Kane till glömskan och tvingar barnen att fly för sina liv.
Carter och Sadie måste ge sig ut på ett farligt uppdrag från Kairo till Paris till den amerikanska sydvästern, för att rädda sin pappa och förhindra Set från att förstöra allt de håller kärt.

Sadie och Carter växer upp åtskilda och träffas endast två gånger om året. När deras pappa försvinner tvingas Carter och Sadie som knappt känner varandra, kämpa tillsammans för att rädda sin pappa. Något som inte är helt lätt när det visar sig att gudarna bakom den egyptiska mytologin faktiskt finns på riktigt. Dessutom vill en av gudarna ta över världen och Sadie och Carter måste nu inte bara rädda sin pappa, de måste rädda hela världen från dess undergång. Som tur är visar sig båda ungdomarna vara kraftfulla magiker och de får också hjälp från oväntade håll.

Sadie och Carter berättar vartannat kapitel och berättarrösterna är inte helt olika, så ibland måste jag stanna upp och se vem kapitlet tillhör. Jag är heller inte överförtjust i att själva berättelsen föreställer en ljudinspelning av Sadie och Carter. Det blir berättande varvat med lite tjafs i bakgrunden, när den ena inte håller med det den nuvarande berättaren säger. Onödigt rörigt tycker jag. Som helhet är dock boken härlig. Den ständigt närvarande humorn och de ibland motsträviga karaktärerna ger ett djup till berättelsen som gör den till mer än bara action.

Det är roligt, lustfyllt och spännande. Man märker berättargläden på varje sida. Riordan väcker inte bara liv i gamla gudar och ger dem oväntade personligheter. Han skapar osannolika varelser, de mest fruktansvärda monster och tar med oss på en resa över hela världen. Ibland på en och samma sida. Vi får talande babianer, en vit krokodil vid namn Filip av Makedonien, levande Elviskostymer i Graceland och lerfigurer som kan bringas till liv varav den charmigaste är Degkillen.

Den röda pyramiden är ett fantastiskt äventyr jag väldigt gärna vill ha mer av.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Något som aldrig hänt tidigare.

Alltså, jag har själv aldrig råkat ut för det här tidigare. Aldrig gjort något liknande.

Men när jag var på biblioteket för någon vecka sedan hade de fått in Jandy Nelsons underbara bok Jag ger dig solen. Jag som bara har läst den i e-format blev lyrisk. Och jag var precis på väg att girigt grabba tag i boken när tveksamheten slog till. Kan jag vara så girig? Den ligger ju dessutom på hyllan för heta titlar där den syns allra bäst. Tänk om en enda människa missar den här fantastiska läsupplevelsen på grund av min egoism?

Jag stod faktiskt inte ut med tanken, så jag lät boken ligga kvar och åkte raka vägen till bokhandeln där jag beställde den istället. Och nu har jag den, ett alldeles eget exemplar.

Himlen börjar här – Jandy Nelson

Himlen börjar här är skriven av Jandy Nelson.

Lennie är sjutton år och lever ett stilla liv i skuggan av sin utåtriktade syster Bailey, en tillvaro hon trivs med. Men en dag händer det ofattbara, Bailey faller ihop i en hjärtattack och dör. Sorgen och saknaden är oändlig, och Lennie drar sig undan alla i sin närhet. Samtidigt drabbas hon för första gången av kärleken, och passionens svindlande och förbjudna känslor som får Lennies värld att explodera.

Jag måste börja med att be om ursäkt, eftersom jag inser redan nu att det här mest kommer bli en hyllning till Jandy Nelsons andra bok, Jag ger dig solen.

Himlen börjar här är fantastisk på alla sätt och vis. Språket är vackert, karaktärerna känns färgsprakande och handlingen är hjärtslitande i all sin sorg och glädje. Jag borde ha läst den här boken först, då hade jag älskat den i all sin fantastiskhet. Jag hade gråtit och skrattat och älskat varje rad. Men nu gjorde jag inte det. Jag läste författarens andra bok Jag ger dig solen först och när den boken har krossat ens hjärta om och om igen, när man efter tre månader fortfarande har den bokens karaktärer i huvudet, då är det svårt att ta till sig Himlen börjar här så som den bör tas emot.

Det betyder inte att den är boken inte är underbar, för det är den. Läs den här boken först. Njut, skratta och låt hjärtat blöda ikapp med Lennie. Sedan läser du Jag ger dig solen och du kommer falla totalt för din nya favoritförfattare Jandy Nelson.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: