Young adult – Sida 29

I ljusets makt

I ljusets makt är första delen i Grisha-trilogin skriven av Leigh Bardugo.

Alina Starkov har aldrig varit något annat än en av många föräldralösa ungdomar i det krigshärjade landet Ravka – inte förrän hon uppvisar en magi som inte skådats på flera hundra år. Hon kan frammana solljus, en kraft som kanske kan rädda landet från Skuggsänkan, ett stort område hemsökt av monster och helt täckt av mörker, som bara växer. Alina tas upp i det magiska brödraskapet Grisha, och hos dem öppnar sig en ny värld för henne, en värld av makt och magi, mörker och ljus. Där finns också Grishas mystiske och mäktige ledare, en man som både skrämmer och fascinerar Alina, och som kanske kan lära henne att kontrollera sina krafter, om hon bara vågar lita på honom.

Den här boken är bra, inget tvivel om det. Handlingen är spännande, miljön känns annorlunda och autentisk med sin ryska klang, karaktärerna är intressanta och drivet i boken är konstant. Men ändå, det känns som om något saknas.

Boken var bra medan jag läste den. Jag blev aningen irriterad på att det var så mycket fokus på yta. Hur vi får det intryckt att Alina inte är lika vacker som de andra, att hon inte är värd att vara en Grisha, att hon är osäker, tanig och alldaglig, till skillnad mot alla andra supervackra människor. Det finns visserligen en bra orsak till varför detta matas in, men ändå. Jag blev förbannad på slutet då en act of mercy orsakar en katastrof. Det känns som en alltför enkel lösning där den kvinnliga karaktären ( som så ofta ) klantar till det och allt går åt helvete. Alina är ändå en ganska smart och stark tjej så det kändes onödigt på något sätt. Men trots irritationen och ilskan är det bra fantasy. Inget tvivel om det. Och ändå …

Jag saknar verklig känsla för den och kanske beror det på mig, att jag plöjt igenom ganska många liknande böcker på kort tid. Jag vet inte. Känslan infinner sig inte riktigt som den ska med tanke på hur jag fastnade och sträckläste den. Oavsett så är den värd att läsas, det är bra underhållning. Om sedan serien bara är tillfällig förströelse eller faktiskt riktigt bra visar sig kanske med nästa bok.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Gilla Böcker för recensionsexemplar.

En smakbit – Anaché

Jag har haft den här ett tag och vilken dag som helst nu ska jag börja läsa den, Anaché – Myter från Akkade som är skriven av Maria Turtschaninoff. Ser fram emot den eftersom jag har tyckt väldigt mycket om hennes andra böcker. Här kommer första sidan i boken.

I Akkadernas land, väster och norr om landet Lavora och norr om Urundien, bor ett nomadfolk. Det är ett folk format av det land de gjort till sitt: vidsträckta vidder, långt strävt gräs, oändlig blå himmel. Akkade befolkar sitt rike med sina gerr, sina hästar och får, sina historier och andar. Hos dem föddes en gång en flicka som gick dit hon inte fick gå och gjorde det som var omöjligt. Hennes liv och öde kom att ändra allt det Akkade visste om sig själva och hennes många namn levde kvar länge efter att hon lämnat denna värld.

Hennes första namn var Anaché.

Vill du läsa fler smakbitar så klickar du på bilden under.

Vit som snö

Vit som snö är andra delen i en trilogi skriven av Salla Simukka.

Lumikki Andersson befinner sig i ett sommarhett Prag. På ett café kommer en tjej fram till Lumikki och påstår sig vara hennes halvsyster. Eftersom Lumikki misstänker att föräldrarna döljer något om släktens historia för henne, blir hon intresserad.

Tjejen lyckas lura med sig Lumikki till ett religiöst möte, och hon blir indragen i en sekt som är mitt uppe i planeringen av sitt kollektiva självmord. Lumikki tvingas springa för livet genom Prags gator och kyrkogårdar för att förhindra den stora tragedin. I uppföljaren till Röd som blod är oskulden allt annat än vit som snö.

Jag såg väldigt mycket fram emot att läsa den här eftersom jag tyckte om första boken väldigt mycket. Är den lika bra då? Både ja och nej.

Galna sekter tilltalar mig helt klart mer än maffiabekymmer så handlingen fångar mig redan från början. Omgivningen är lockande med Prag som ram för berättelsen och författaren målar skickligt upp miljön, hettan och spänningen från första sidan. Omslaget är fantastiskt och Lumikki är precis lika kompetent och snabbtänkt som i första boken. Dessutom märker man nu hur hon utvecklats sedan början. Lumikki är både varmare och mjukare som person och vi lär känna henne bättre.

Precis som i första boken får vi även här två parallella berättelser vid sidan om. Vad är det för hemligheter hennes familj döljer och vem är personen som krossat Lumikkis hjärta? Vi får delvis svar och samtidigt ännu fler hemligheter, fler frågetecken att reda upp. Författaren har ju faktiskt lyckats hålla oss helt ovetande om vem personen är som krossat Lumikkis hjärta. Jag hade vissa aningar om hur det kunde ligga till och en liten stund är jag förkrossad över att Simukka valt den enkla vägen. Tills jag inser att det gjorde hon inte och jag kan andas ut igen.

På det stora hela är boken bra och spännande. Huvudkaraktären växer, handlingen är spännande och mysterierna hopar sig. Men slutet alltså, hur har man tänkt gällande slutet? Det känns som att köra i hundranittio på motorvägen med gasen i botten och farten ökar, fjärilarna i magen lever loppan och vägen rusar fram emot en. Och så plötsligt tar vägen slut. Från hundra till noll på sex sekunder. Några sidor till hade behövts känner jag. Antingen för att göra slutet mindre prydligt ( nu blev det alldeles för perfekt packat och avslutat på bara några rader ), eller för att bygga upp spänningen inför nästa ytterligare lite till. Min läsupplevelse klipptes av helt tvärt och jag känner mig inte helt nöjd faktiskt. Mest känner jag mig tom och undrar lite vad det var som hände.

Men naturligtvis rekommenderar jag den här. Det är ju Lumikki vi får och hon levererar precis som förväntat!

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Rabén&Sjögren för recensionsexemplar.

Spektakulär fantasy – Odinsbarn

Odinsbarn är första delen i serien Korpringarna skriven av Siri Pettersen.

Tänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa. Hirka är femton vintrar gammal när hon får veta att hon är ett odinsbarn ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. Hela hennes tillvaro ställs på ända. Hon är föraktad, fruktad och jagad, och någon vill döda henne för att hennes identitet ska förbli en hemlighet. Men det finns värre saker än odinsbarn, och Hirka är inte den enda varelsen som har tagit sig igenom världarna …

Jag fick den här boken som ett recensionsexemplar och hade tänkt läsa den direkt. Men jag fick den som e-bok och jag kände att nej, jag behöver pappersboken. Så jag lånade den på biblioteket och sedan har den blivit liggande. Jag har varken velat eller vågat ta upp den. Den är så hypad och jag ville liksom inte bli besviken eftersom den tillhör en genre jag älskar och jag ville så gärna faktiskt tycka om det här. Så jag har kikat på den ibland, läst lite recensioner och tappat modet alltmer. Men så för några dagar sedan tog jag tag i det och har nu ägnat senaste dygnet åt att göra typ allt annat än att läsa färdigt den. För jag ville inte att den skulle ta slut. Aldrig någonsin.

Fantastisk. Det lilla ordet skulle kunna täcka hela recensionen, för Odinsbarn är helt fantastisk. Att det här är Siri Pettersens debut känns obegripligt. Redan från de första sidorna sugs jag in i den här makalösa världen som jag inte förstår någonting av. Det påminner om nordisk mytologi. Världen påminner om Norden och folket påminner om människor. Men Hirka den svanslösa är den enda människan och författaren har skapat sin egen mytologi i ett världsbygge som är gammalt och nytt på samma gång. Det är levande och trovärdigt, men framförallt känns det nyskapande och originellt.

Gestaltningen är fenomenal. Under berättandets gång strösslar författaren ut fragment av mytologin. Små pusselbitar som lite i taget bygger en bakgrund till världsbygget som presenteras. Obegripligt till en början men hela tiden lockande och pådrivande i jakt på fler pusselbitar. För den som vill finns här en hel del att lära sig om samhällskritik, religion och värderingar. Eller så låter en bli och suger åt sig läsupplevelsen. För alla de djupa frågorna finns där, men så naturligt att en inte känner sig skriven på näsan av det.

Och så har vi karaktärerna. Hirka och Rime som båda har sina problem att brottas med. Rime som är utvald redan från födseln att sitta i Rådet som en av de starkaste någonsin. Som redan som barn axlat det tunga ansvaret av att tillhöra de högst uppsatta. Och Hirka … Som jag älskar den här karaktären. Hon som är Hirka den svanslösa, den utstötte och så småningom känd som Odinsbarnet. Rötan. Den som inte får finnas men som är den finaste av dem alla. Hirka den svanslösa som bär sitt namn rakryggad. Som är så kapabel och stark även i sina allra ensammaste stunder. Båda karaktärerna håller måttet hela vägen, både som individer och tillsammans i sin relation. Så otroligt uppfriskande att få möta kapabla karaktärer som trots sina rädslor får vara kloka, starka och jämlika rakt igenom. Inte en enda gång gör de mig besviken, Hirka och Rime, och bara för det älskar jag den här boken ännu mer.

Odinsbarn kan mycket väl vara en av de bästa fantasyupplevelser jag haft. Någonsin.

I mina försök att fördröja slutet läste jag intervjuer med författaren och lyckades spoila fortsättningen för mig själv. En fortsättning som faktiskt gjorde mig helt förfärad och fick mig att vilja fråga författaren hur tänkte du nu? Men sedan insåg jag att jag troligen inte har något att oroa mig för. Det är ju Hirka det handlar om och henne följer jag vart som helst.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Lilla veckotipset – Eragon

Lilla tipset blir ju egentligen helt fel, för jag älskar Eragon. Jag fick hela serien i julklapp för två år sedan av maken och det är kanske bästa klappen ever. Resten av julen satt jag i mitt hörn och tokläste.

Jag läste en recension på Goodreads som totalsågade boken helt och avslutade det hela med ”De enda som kan gilla det här, är sådana som aldrig läst en fantasy i hela sitt liv så de inser inte hur uselt det är”, typ. Anledningen till sågningen var att Eragon följer hela fantasykonceptet från början till slut. Det finns en utvald, dvärgar, alver, magiska svärd, onda kungar, mörkervarelser och naturligtvis drakar. Och ja, allt det där finns med, men det är ju liksom hela grejen tycker jag. Ibland vill man ha gammal hederlig fantasy och vältra sig i det som en sönderkramad snuttefilt. Även om delarna är använda förut blir ju ändå sammansättningen ny. Man vet vad man får, men ändå inte helt.

Och lycka när jag såg att Christopher Paolini meddelade att han i detta nu håller på med en fortsättning. Yeey!

Den fattige bondpojken Eragon hittar en vacker blå sten i skogen. Om han säljer den kan kanske hans familj slippa svälta under vintern. Men det blir inte som han hoppas. Stenen, som visar sig vara ett ägg (!), kläcks och en drake föds. Drakungen får namnet Saphira och hålls hemlig. Pojken och draken talar med varandra genom tankarna och blir de bästa vänner. Och deras öden knyts för alltid till varandra. Över en natt förändras hela Eragons liv. Han kastas in i en värld av magi, faror och maktkamp. Med bara ett svärd som hjälp och en gammal sagoberättare som vägledare måste Eragon och Saphira färdas genom platser där mörka krafter härskar, i ett imperium som styrs av en kung vars ondska inte har några gränser…

Anna och den franska kyssen

Anna och den franska kyssen är skriven av Stephanie Perkins.

Anna har ett lyckligt liv i Atlanta. Hon har en lojal bästa kompis och är kär i sin arbetskamrat på biografen, som just har börjat återgälda hennes känslor.
Därför blir hon inte alls förtjust när hennes pappa bestämmer sig för att skicka i väg henne till Paris för att hon ska gå sitt sista skolår där. Men trots att hon inte kan ett ord franska lär Anna känna en del coola nya personer, inklusive den snygge Étienne St. Clair, som snabbt blir hennes bästa vän.
Tyvärr är han upptagen och det kanske Anna också är Kommer ett år av romantiska nästan-stunder avslutas med den franska kyss hon har väntat på?

Jag är lite splittrad i mitt tyckande gällande den här boken. Jag både gillar och stör mig lite på den. För första gången känner jag att något kanske gått förlorat i översättningen, att det ibland blir obegripligt på ställen som inte borde vara obegripliga. Som i det här citatet:

Han rycker på axlarna och jag blir tyst, överväger om jag vill höra svaret på frågan jag snart ska ställa. Det vill jag nog inte, men jag frågar ändå. ”Hur länge har du och Ellie varit ihop?”

St.Clair funderar ett ögonblick. ”Ett år ungefär.” Han tar en klunk av sitt kaffe – alla här verkar dricka kaffe – och ställer ner koppen med en SMÄLL som får både mig och Rashmi och Josh att haja till. ”Åh förlåt”, säger han. ”Störde jag?”

Han spärrar ursinnigt upp sina bruna ögon och vänder sig mot mig. Jag håller andan. Till och med när han är irriterad är han vacker. Det går inte ens att jämföra Toph med honom. St.Clairs skönhet är av ett annat slag, han är av en helt annan art.

”Nu pratar vi om något annat.” Han pekar på mig. ”Du som är från sydstaterna borde väl snacka sydstatsdialekt?”

Det är några sådana här tillfällen i boken när jag inte förstår vad som händer. Varför är han helt plötsligt ursinnig? Det finns liksom inget som varken motiverar eller förklarar utbrottet som kommer och går i en helt normal diskussion. Språket känns också väldigt enkelt, något som inte alls stämmer med de omdömen jag läst. Så jag gissar att något i översättningen inte helt sitter där det ska. Kanske har jag fel, det kanske inte alls är översättarens fel utan författarens, men jag är lite frågande till hypen kring den här boken.

Men den tar sig efter ett tag och det dyker upp några moments där jag kommer på mig själv med att le fånigt. Anna och St.Clair blir bästa vänner. Visserligen finns attraktionen där men hon har kanske något med Toph och han är definitivt ihop med Ellie, det är alltså bara glömma alla tankar om romantik och satsa på det näst bästa, vänskap. Och deras vänskap är för det mesta verkligen fin. St.Clair har problem med sin familj, han har problem med höjdskräck och han har problem med Ellie. Och Anna finns där, om och om igen fångar hon honom när han faller. Även när hon själv är svag är hon tillräckligt stark för att bära även honom.

Boken är såklart förutsägbar, naturligtvis förstår vi hur det kommer sluta men det är helt ok. Vägen dit är fin men kanske onödigt krånglig. Jag gillar dock att det inte handlar om instalove. Här tar det tid att komma tillrätta med tankar och känslor och det känns trovärdigt. Jag känner också igen mig själv väldigt mycket eftersom jag och maken faktiskt träffades på liknande sätt, fast som vuxna. Vi hade båda flyttat till ett annat land och blev bästa vänner. Efter tre månader ungefär satt vi och åt lunch en dag när jag helt plötsligt drabbades av Den stora kärleken. Bara sådär, på en sekund. Därefter blev vänskapen lite knepigare, precis som i boken.

Anna och den franska kyssen är en lättsmält bok. Den är full av stunder när attraktionen dem emellan får det att pirra ända ner i tårna och stunder när jag suckar åt att de ändå aldrig får till det. Läsupplevelsen finns alltså där och huvudkaraktären Anna berör mig verkligen. Någon har gett omdömet ”Charmar sina läsare med parisiska miljöer och en kille som är trés bien.” Jag skulle istället säga,

Charmar sina läsare med parisiska miljöer och en tjej som är trés bien.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: