Jag lovar, det kommer en recension också alldeles snart. Men jag lider av förkylning just nu ( verkligen lider, jag lovar ) så energin och tankeförmågan är inte direkt på topp. Tills dess får ni något ännu bättre, nya trailern på sista och avslutande filmen i Hungerspelen. Som jag längtar!
Kategori: Young adult
Mistborn – Sista riket
Sista riket är första delen i Brandon Sandersons serie Mistborn.
I tusen år har aska fallit från himlen, inga blommor har blommat och täta dimmor har gjort nattens mörker fruktat. Det är en värld av lidande där den evige och odödlige Överstehärskaren styr genom ett antal aristokratiska familjer. Vanligt folk är dömda att leva i underkastelse och arbeta som slavar.
Men mitt i all hopplöshet dyker Kelsier upp, en överlevare från de hålor dit Överstehärskaren skickar dem som han dömt till döden. Kelsier har allomantiska förmågor – en rad magiska styrkor som nästan bara aristokratin besitter – och en plan om hämnd och frigörelse.
Samtidigt stryker Vin, en ung tjej som är medlem i ett tjuvgäng, runt på gatorna i huvudstaden. Även hon är allomantiker – men vet inte själv om det förrän Kelsier drar in henne i sina planer.
För att Keslier och Vin ska lyckas störta Sista riket är det mycket som måste gå i lås. Inte minst måste Vin lära sig att bemästra sina allomantiska krafter…
Den här boken alltså!
Alltså, wow! Det är svårt att beskriva känslan när en så superhypad bok som är så tokhyllad av alla faktiskt håller måttet. Men det gör den, hela vägen.
Fantasyn vi får är ovanlig och unik på så många sätt. Jag trodde den skulle följa det vanliga mönstret med en utvald, alver, magi och resten av kittet. Men det här var verkligen något annat. En apokalyptisk värld där vissa magiska krafter utvecklats efter Uppstigningen. En händelse som vi förstår ändrade världen från hur den var då, till det askfyllda gråsvarta som är nu. Efter Uppstigningen för länge sedan när Överstehärskaren räddade världen ( som det sägs ) började Askbergen spruta ut den aska som nu fyller världen. Vissa människor utvecklade förmågan att utöva allomanti, en slags magi. Aristokratin med sina allomantiska förmågor är de ledande, med Överstehärskaren som i sin odödlighet är den högste. Tillsammans har de förslavat Skaa, ett folkslag som efter tusentals år av slaveri har förlorat allt hopp om något annat än en tillvaro av svält och misär.
Skaaflickan Vin växer upp i denna misär. Som del i ett tjuvgäng är hon en oumbärlig tillgång med sin märkliga förmåga att bringa tur. Misshandlad, kuvad och ensam hittas hon av Kelsier, Överlevaren från Hatshins hålor. Kelsier med sin enorma förmåga att använda allomanti anar att Vin precis som han är en av de dimfödda. De få som har förmågan att använda alla metaller, inte bara en. Kelsier planerar att tillsammans med sitt gäng lyckas med det ingen någonsin ens vågat försöka, döda Överstehärskaren och befria skaafolket.
Världsbygget grundar sig på en apokalyps som förändrade allt. Det som är rätt enkelt i början bygger Sanderson sakta på med elitens maktmissbruk, glömda folk och religioner, skrämmande varelser och naturligtvis allomantin som är grundstenen i allt. Magin där metaller ger olika krafter. Bränn järn och dra dig själv mot en metall, bränn stål och du knuffar dig från metallen. På det sättet kan allomantikern dra/knuffa sig mellan höga byggnader och djupa stup ( lite som Spindelmannen ). Kasta ett mynt samtidigt som du hoppar från en hög mur och du kan knuffa dig från myntet för att bromsa fallet och landa mjukt. En magi som är så logisk och grundligt genomtänkt att det känns mer som beprövad vetenskap än mystik. Hur kommer man ens på något sånt här?
Vin och Kelsier gör konstiga saker med mitt hjärta. Egentligen borde jag inte vara så till mig för persongalleriet är rätt enkelt, precis som grunden i världsbygget. Men så sätter Sanderson dit några säregna personlighetsdrag, några udda delar i världsbygget och en unik form av magi som ändrar allt. Och precis som en Rubiks kub blir alla de här ganska oansenliga bitarna tillsammans något helt makalöst vackert och färgsprakande. Vin som är så kuvad och nertryckt men också så stark i sin vilja att överleva, får mitt hjärta att smälta. Även när hon irriterar mig med sin dumdristighet och barnsliga upproriskhet. Jag förlåter henne allt eftersom hon samtidigt utvecklas. Hon lär sig och hon helas. Sakta men säkert lär Kelsier henne vad som är viktigt. Och Kelsier, herregud … Överlevaren från Hatshins hålor som är lika ärrad inuti som utanpå, blir en fadersfigur för Vin. Det skulle kunna bli som en blind som stöttar en halt, trasiga som de är båda två. Istället blir det starkt, känslosamt och vackert.
Tillsammans bildar allt det här en fantastisk upplevelse. Till och med när Sanderson krossar mitt hjärta mot slutet ( den känslan när jag inser att det kommer gå åt helvete, ååh herregud alltså ) är det så genialiskt att mitt läsjag jublar och gråter samtidigt.
Fantastiskt, makalöst och sagolikt. Sista riket är allt det och ännu mer. Den har liksom allt, det går inte att begära mer av en författare.
Det finns alltid en hemlighet till.
Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.
Tack till Modernista för recensionsexemplar.
Andra som har bloggat om boken är:
Mazerunner – I dödens stad
I dödens stad är den sista delen i trilogin Mazerunner, skriven av James Dashner.
De har tagit ifrån Thomas allt: hans vanliga liv, hans minnen och nu hans enda vänner. Världen är full av kaos och han har skaffat sig övermäktiga motståndare. Men Thomas fiender vet inte att han har fler minnen av sitt tidigare liv än de tror. Han minns tillräckligt mycket för att veta att man har ljugit för honom. Tillräckligt mycket för att göra uppror.
Thomas överlevde labyrinten. Han överlevde vansinnets öken. Han är redo att ge vad som helst för att rädda sina vänner. Men sanningen kan vara det som slutligen krossar honom.
Jag som verkligen gillade de två tidigare böckerna har lite problem med den här. Serien står ju för snabb underhållning, det är liksom inget djupare innehåll och det är heller inte vad jag förväntade mig. Men lite mer än bara springande hit och dit hade ju varit trevligt. Det här känns märkligt nog som en mellanbok. Spänningen inför upplösningen finns liksom inte där och det är troligen för att författaren gör det både lätt och svårt för sig samtidigt, men på fel ställen.
En enkel lösning hade varit helt ok för mig. Författaren hade inte behövt kämpa med att snurra det femtioelva varv, vilket i slutändan inte blir något tydligt svar alls. Detta snurrande bidrar också till en hel massa springande hit och dit. Vem ska Thomas lita på, vad ska han göra och vart ska han springa? Fram och tillbaka hela tiden och det blir liksom för mycket. Författaren hade också tjänat på att fokusera på trådarna som ska knytas ihop. Den stora frågan har ju hela tiden varit vad WICKED är, vad deras syfte är och om de är goda eller onda. Svaret vi får är … tja något slags ickesvar. Det blir mest en hel massa svammel om variabler. Ordet används faktiskt så frekvent att det på en sida skrivs upp till åtta gånger, sen räknade jag inte mer.
Boken är rörig och det känns som författaren har kämpat med att få till ett intelligent slut, något ordet variabler tyvärr inte kan hjälpa till med. Men, boken är ju naturligtvis ändå inte så usel att jag inte rekommenderar den. Vraken ( de smittade ) förvandlas i den här boken till något annat vilket förhöjer spänningen. Den påbörjade kärlekstriangeln fortsätter lite halvdant här vilket är trevligt när det för en gångs skull är en kille som står i mitten, och självklart finns en hel del av spänningen från de förra böckerna kvar. Jag sträckläste alltså boken vilket är ett ok betyg. Jag önskar ändå att förlaget hade ställt högre krav på Dashner, för den sista och avslutande delen i en trilogi bör vara bättre än så här.
Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.
Tack till Semic för recensionsexemplar.
Andra som bloggat om boken är:
Enklav – Dystopi
Enklav är första delen i Razorland-trilogin skriven av Ann Aguirre.
New York har decimerats av krig och pest, och större delen av invånarna har tvingats migrera till underjordiska enklaver, där den förväntade livslängden knappt överstiger tjugo år. När Spadertvå fyller 15 intar hon rollen som Jägarinna, och hon paras ihop med Tålig, en tonårig Jägare som bodde uppe på ytan när han var liten.
När de upptäcker att den angränsande enklaven håller på att utplånas av tunnelmonster – Missfoster – som tycks bli allt mer organiserade, så vägrar de äldre att ta hänsyn till deras varningar. Och när Spadertvå och Tålig försätts i exil från enklaven, måste flickan som fötts i mörkret överleva i dagsljuset vägledd av Tåligs avlägsna minnen i ruinerna av en stad vars befolkning förtvinat till några få farliga gäng.
När de måste fly underjorden visar det sig att allt Spadertvå fått lära sig är lögn. Att det går att överleva ovanjord, att Tålig själv kommer från ovanjord och att det kanske faktiskt finns ett ställe där gräset fortfarande växer och missfoster inte finns. Men naturligtvis visar det sig också att livet ovanjord på många sätt är ännu farligare än det Spadertvå någonsin mött tidigare, att det kanske inte är missfosterna som är det största hotet.
Spadertvå och Tålig är en fantastisk kombination. Hon är kall, hård och kantig och det är förvisso han med, men med förmågan att känna empati för andra. Något Spadertvå alltså saknar. Det kan låta väldigt ocharmigt men faktiskt gillar jag Spadertvå ändå. Eller kanske tack vare allt det där.
Egentligen finns det så många klichéer och fel i den här boken att jag inte borde gilla den. Men det gör jag. Jämförelsen med Hungerspelen känns dock inte helt rätt. Ska man jämföra hamnar nog Divergent närmare vad gäller handling och karaktärer. Spadertvå är inte lika komplex som jag upplevde att Tris var i Divergent. Världsbygget med sina olika lager är intressant men känns lite platt i jämförelse och handlingen är enklare. Ändå gillar jag verkligen det här. Kanske just för att Spadertvå är kantig, hård och empatilös. Hon är som en maskin som bit för bit lär sig mer än det som blivit inprogrammerat, men det går lagom långsamt. Vi slipper plötsliga känslomässiga uppvaknanden och orealistiska karaktärsförändringar ( nåja, nästan i alla fall ) och det känns faktiskt uppfriskande.
Det är mycket vi inte får svar på, och det känns inte riktigt som att vi kommer få svar heller. Som att vissa saker bara är, och det känns lite irriterande. Jag hade velat få en djupare förklaring till varför vissa männniskor blivit zombieliknande missfoster, varför vissa missfoster är smartare än andra, varför en del av människorna flydde under jord utan att se sig om, varför reglerna i underjorden är som de är och ja, jag vill veta mer om det mesta. Kanske får vi svar i kommande delar, jag hoppas det.
Självklart får vi någon slags klassisk kärlekstriangel och det är på ett sätt otroligt störande. Varför liksom? Dessutom i varianten med en good guy och en bad guy, något jag i vanliga avskyr. Speciellt om den onda killen är ond på riktigt. Men för en gångs skull förstår jag den faktiskt och triangeln känns på något sätt nödvändig för att belysa Spadertvås egen personlighet. Hennes hårdhet känns helt jämförbar med Linda Hamiltons ( för de äldre som minns henne ) roll i Terminator 2. En beräknande och hård människa formad av omständigheter som har gjort henne till det hon är. Utan ursäkter och tvära karaktärsförändringar får Spadertvå vara den hon är. En kickass hjältinna som skrattar högt samtidigt som hon slåss för sitt liv.
Och jag älskar det! Enklav är en av de bättre dystopierna jag läst på länge och jag längtar redan efter nästa bok.
Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.
Tack till Modernista för recensionsexemplar.
Andra som bloggat om boken är:
Zombieavslut – Den mörka staden av Carrie Ryan
Den mörka staden är sista delen i en trilogi skriven av Carrie Ryan.
En gång i tiden var den Mörka staden fylld med fantastiskt ljus, mäktiga byggnader och vackert klädda människor i kostymer och skyhöga klackar. Nu är staden en ruin, dess stålbalkar pekar nakna mot himlen och på de ogrästäckta gatorna driver de oheliga omkring, ständigt hungriga.
I staden bor Annah, som skulle göra vad som helst för att slippa ifrån sin verklighet och vara tillbaka i byn där hon växte upp, i De vassa tändernas skog. Annah kan inte glömma sin tvillingsyster Abigail som hon lämnade gråtandes på en stig i skogen och aldrig mer återfann.
Jag hade ju stora problem med första boken i serien, De vassa tändernas skog. Andra boken, De dödas strand var bättre, och med den här avslutande boken har jag faktiskt bestämt mig för att jag gillar serien som helhet. Här möter jag också den karaktär som tilltalar mig mest.
Serien som helhet är ganska mörk och här blir det ännu mörkare. Miljön har jag aldrig haft problem med. Jag gillar hur de oheliga skildras, hur världen efter apokalysen ser ut och det mörka råa i kombination med romantiken fungerar bra. Det är huvudkaraktärerna jag har haft vissa problem med, även om jag gillat själva konceptet att ha olika huvudkaraktärer för varje bok. Annah däremot är fantasisk. Så ensam och skadad men ändå så stark. Annah är inte lättköpt. När Elias och Gabry väl hittar Annah skulle allt kunna bli rosenskimrande och vackert. Glömt och förlåtet. Men här glöms ingenting och förlåtelsen är inte självklar. Relationerna är komplicerade och trots att det blir en del turer kring det här med skuldkänslor och anklagelser lyckas Ryan hålla det på en bra nivå. Det känns inte ältande. Jag tycker också om hur Catcher utvecklas i den här boken och kemin mellan honom och Annah känns äkta. Den känns precis så komplicerad som den är, utan att det blir rundgång.
Däremot har jag problem med Gabry och Elias. Författaren känns inte helt konsekvent i sina karaktärsskildringar i den här boken. Jag fattar ju att karaktärerna ska utvecklas och allt det där, att de förändras. Men förändringen känns inte trovärdig. Att Gabry som var så feg och försiktig och Elias som bara kunde tänka på att hitta Annah, helt plötsligt beter sig som flamsande tonåringar känns bara märkligt. I en scen när Annah precis fått veta att hennes tvillingsyster finns i samma byggnad, när de liksom äntligen hittat varandra men innan de faktiskt träffats, då väljer Gabry att hångla runt, fnittra och ha snöbollskrig med Elias … Istället för att besöka sin tvillingsyster som väntar i ett rum längre ner i korridoren liksom.
Slutet känns tyvärr alltför osannolikt ( till och med i en genre där en zombieinvasion känns möjlig ) och förtar lite av känslan för boken som helhet. Trots det är den här den bästa i serien och jag känner mig ändå rätt nöjd när jag läst klart. Sättet författaren binder ihop hela berättelsen genom böckerna, gör att en serie jag faktiskt började med att avsky nu i efterhand känns väldigt bra.
Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.
Andra som bloggat om boken är:
Tjurnatten av Caroline Hurtig
Tjurnatten är skriven av Caroline Hurtig.
När Vala blir utvald att delta under tjurnatten anar hon inte att hennes liv kommer förändras för alltid. Att allt hon trodde att hon visste om sig själv och om dem omkring henne är en lögn.
Efter en rad traumatiska händelser som väcker något till liv i hennes själ, något som borde förblivit slumrande, förvandlas hennes liv till en kamp. En kamp mot ödet och den väg hon omedvetet dömt sig själv till att vandra.
Det finns ingen återvändo men Vala är besatt av att hitta en utväg.
Linder inser inte betydelsen av tjurnatten förrän det är försent. Han hade aldrig räknat med att den skulle komma att påverka varje val han gör.
I ett liv kantat av mörker är hon ljuset.
Han kommer göra allt för att inte förlora henne.
Linder är nervös inför Tjurnatten. En händelse som inträffar när fler barn måste födas och en by har brist på kvinnor medan en annan har brist på män. De flickebarn som föds efter Tjurnatten skall skickas till fadern för att uppfostras och pojkarna stannar hos mödrarna. Linder blir ihopparad med Vala, en ung kvinna som presenterar sig som Saga och under Tjurnatten inträffar det som inte får hända. De blir förälskade i varandra. Något som nästan kostar Saga livet och väcker slumrande krafter till liv.
Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Den är slingrande och långsam på ett behagligt sätt. Ändå händer det saker hela tiden och den blir aldrig tråkig. Den väckte också väldigt mycket känslor hos mig som växlade under läsningens gång. Författaren har nämligen mycket att säga. Kvinnorna är förslavade och männens ägodelar. Brutalitet och trångsynthet genomsyrar miljön och världsbygget. Saga som är sin makes hustru nummer två straffas hårt av sin man som är galen av svartsjuka efter Tjurnatten. I ett samhälle där kvinnor är ägodelar har Saga bara två val, att gå tillbaka till sin make eller straffas med döden. Hon får hjälp från oväntat håll, men i sin desperation väljer Saga sin egen väg och de blir alla dömda till undergång.
Tonen i berättelsen är lite sagoaktig, trolsk och drömmande. Något som på sätt och vis distansierar karakärerna men ändå lyckas göra dem levande och trovärdiga. Empatin finns där hela vägen genom boken, framförallt för Saga och Jarl. Linder är den enda som känns lite suddig och oklar i sitt handlande. Även Sagas handlingar ter sig obegripliga ibland. Till skillnad mot många andra böcker känner jag dock hela tiden empati med henne, rakt igenom hela boken. Även de val som verkar obegripliga förstår jag. Och det är skönt att förstå, att inte alltid behöva sitta arg och besviken för att en karaktär man tror att man känner helt plötsligt gör korkade saker. Saga gör fel många gånger, men jag förstår varför hon gör valen och det känns viktigt på något sätt.
Boken är fantasylight. Magin är väldigt subtil och känns naturlig. Mer av det slaget att man faktiskt inte är säker på om det är magi, eller bara folkets nedärvda folktro som gör att vissa saker ter sig magiska. Att samhällsfrågor som kvinnoförtryck och även hbt problematiseras väldigt tydligt stör inte alls. Tvärtom lyckas författaren skickligt göra detta till berättelsens grund utan att bli för uppläxande.
Och sedan har vi slutet, och vilket slut det är. Slutet i sig gör att hela berättelsen faller på plats. Inte så att det är massa oknutna trådar som binds ihop. Det handlar mer om värderingar och tro som förklarar vissa val och på ett snyggt sätt paketerar hela berättelsen till en helhet. Jag förstår Saga, jag förstår valen och jag förstår i slutet även världen.
Tjurnatten är en läsupplevelse som innehåller extra allt. På ett bra sätt.
Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.
Tack till Antares bokförlag för recensionsexemplar.
bokhusets.com 