Kategori: Young adult

Percy Jackson – Född till hjälte av Rick Riordan

fodd-till-hjalte

Född till hjälte är första delen i serien om Percy Jackson skriven av Rick Riordan.

”Du kan vara en av oss. Och när du väl vet om det, så är det bara en tidsfråga innan de också upptäcker det och börjar jaga dig.
Kom inte och säg att jag inte varnade dig. Jag heter Percy Jackson.”

Tänk om de gamla grekiska gudarna skulle vara levande och promenera runt på gatorna som du och jag?
Tänk om de fortfarande träffade och blev förälskade i vanliga dödliga människor och dessutom fick barn med dem?
Tänk om du var ett av de barnen? Och att din dyslexi visade sig bero på att din hjärna är inställd på att läsa det grekiska alfabetet? Och att din mattelärare bokstavligen är ett monster som vill förgöra dig?
Och att du är född till att bli hjälten som räddar världen?

Jag har ju läst om den här bokserien lite här och där på olika bloggar och de flesta tokhyllar den. Själv hade jag bara sett filmerna och det kändes ärligt talat lite sådär att läsa en bok vars filmatisering man sett ett tiotal gånger ( barnen som tvingar mig ), för man vet ju liksom redan vad som händer. Men tji fick jag. Boken skenar iväg åt ett helt annat håll än filmen redan från sidan tre och det är tillräckligt mycket som skiljer för att boken ändå ska kännas spännande och ny. Precis som i Riordans andra serie Den röda pyramiden blir det dock ibland lite för rörigt för mig. Han vill för mycket och det blir ett myller av gudar, intriger, artefakter och jakter. Jag förstår alltså varför man städat upp lite i filmen. Däremot känner jag till den grekiska mytologin lite bättre ( tack Xena ) än den egyptiska, vilket gör den här lättare att hänga med i.

Språket känns också mer autentiskt i den här än i Den röda pyramiden. Percy känns ( oftast i alla fall ) som den 12-åring han är. Ibland kanske lite för smart men någon fördel ska man ju ha för att man är hjälte. För gudarnas barn har det inte lätt. Deras förmågor som är väldigt användbara i strid och kanske även uppe i Olympen, blir till hinder och bokstavsdiagnoser i den vanliga världen. Och det här tycker jag väldigt mycket om. Att Riordan vänder upp och ner på begrepp som funktionshinder, normalitet och dysfunktionalitet ( wordpress säger att det här inte är ett ord, men google säger att det är det och jag litar mer på google ). Han gör det dessutom med värme och en naturlighet som ger känslan att han faktiskt tycker så här och inte skriver något bara för att.

Riordan skriver överlag med en berättarglädje som jag älskar. Jag får verkligen känslan att han har otroligt roligt när han skriver, att han älskar sina karaktärer och fnissar för sig själv när de råkar ut för något extra knasigt. En bok som ger en sådan känsla går liksom inte låta bli att älska. Så jag älskar den här, den är fantastisk. Och ändå är jag inte totalt fängslad. Än. Jag är dock helt övertygad om att det kommer.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Vargnatts bokhylla, Bookgasm och Oarya.

Tårpilens år av Lupina Ojala

tarpilens-ar

Tårpilens år är skriven av Lupina Ojala.

Som barn separeras Disa från sin mor och växer upp hos fosterföräldrar i en enslig bergsby. En dag blir hon anklagad för att bruka den förbjudna kraft den gamla tidens tempelväkterskor behärskade. Hon tvingas ge sig av därifrån och flyr söderut. På vägen träffar hon Lue, en ung weloi, som hon slår följe med. På grund av sitt ursprung är även han utstött från de jordfasta människornas värld och lever precis som alla av sitt folk som vägfarare.

När Disa sedan släpper lös krafter hon inte förstår är det inte bara hon själv som blir skrämd. Rikets Härskare förnimmer hennes gåva och sänder ut sin närmaste man för att söka efter henne. I Härskarens rike är det enbart han själv och hans underlydande besvärjare som tillåts bruka magi.

Underbar bok! Tårpilens år må se ganska oansenlig ut, men oj vad bra den är.

Karaktärerna skildras med en mjukhet som känns ganska ovanlig. Deras personligheter liksom smyger sig fram i boken och utan att jag vet vad som händer sitter jag ibland och fäller en tår för dem eller ler för mig själv när det blir sådär extra fint och varmt. Jag tycker om hur Disa i sin okunskap om världen ändå tar sig an det okända. Tveksamt ibland men alltid med stort mod och en vilja att göra rätt. Hon och Lue tar sig sakta framåt i den här fantastiska världen, nystar upp hemligheter och påbörjar långsamt det farliga och mödosamma arbetet med att uppfylla profetian.

Världsbygget är intrikat. Landet Aurinma och Kejsardömet Tebidiar som verkar vara olika kontinenter med olika folkslag, magier och religioner, är fascinerande i sin detaljrikedom. Ojala börjar berättelsen enkelt och med några få pusselbitar. För varje ord och varje sida bygger hon sedan på detta, som en liten vattenpöl som blir en älv som blir en flod som blir ett böljande hav av delar som sammanfogats till en helhet.

Från den enkla början med bara Disa, till det komplexa världsbygge som växer fram behåller författaren genomgående ett enkelt men färgsprakande språk. Boken är oerhört välskriven och välredigerad. En bloggkollega tyckte att berättelsen är lite väl långsam men jag håller inte med. Även om berättelsen vandrar fram i ganska sakta mak utan några dramatiska stormar så händer det saker hela tiden. För varje sida får vi någonting som bygger på karaktärerna och världsbygget och som driver mig framåt i läsningen.

Berättelsen ger mig en lite sagoaktig känsla på samma sätt som boken Avalons dimmor en gång i tiden gav. Fast bättre.

Tyvärr tror jag många kan missa den här på grund av omslaget som inte på något sätt visar att det är fantasy ( dikter hade jag nog gissat om jag såg denna i bokhandeln ), vilket är synd eftersom Tårpilens år är en riktig pärla.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Bokskorpionen, Oarya och Carola Strömstedt.

Tack till Catoblepas för recensionsexemplar.

 

 

Den utvalde av Lois Lowry ( dystopi )

den-utvalde

Den utvalde är första delen i en serie skriven av Lois Lowry.

Jonas lever i ett samhälle utan konflikter, fattigdom, arbetslöshet eller skilsmässor. En värld där allt fungerar och ingen är missnöjd. Men Jonas är spänd. Spänd inför den årliga ceremonin då samhällets alla tolvåringar ska säga adjö till sin barndom och tilldelas en livsuppgift. I år är det hans tur. Under ceremonin väljs Jonas ut att bli samhällets nya minnesbevarare. Han får gå i lära hos den gamla minnesbevararen, en man som han kallar Givaren. Ju mer tid Givaren och Jonas tillbringar tillsammans, desto mer övertygad blir Jonas om att något är fel, alldeles fasansfullt fel. Han börjar allt tydligare förstå vilka mörka hemligheter som döljs bakom den perfekta fasaden.

Tycker du att beskrivningen låter bekant, kan det bero på att du sett filmen The Giver med bland annat Alexander Skarsgård och Meryl Streep som skådespelare. En film jag såg för ett bra tag sen och blev tja, lite nyfiken. Filmen lämnade inga speciella avtryck men jag tänkte att boken är ju oftast bättre så jag försöker med den. Det är ju trots allt en dystopi, min favoritgenre. Men nä, boken är tyvärr inte heller riktigt my cup of tea.

Jonas bor med sin familj som inte är en familj egentligen. Det är två vuxna som ansökt om barn och blivit tilldelade en pojke och en flicka. På morgarna berättar man under frukosten om nattens drömmar, på kvällarna går man igenom dagens eventuella känslor tillsammans och varför man kände dem och hur man borde känna istället. Gamla vårdas med respekt i ålderhuset tills det är dags att gå vidare, något som sker under en vacker ceremoni innan gamlingen försvinner Annorstädes, till världen utanför samhället. Samma sak sker med bebisar som inte uppfyller kraven, som väger för lite eller skriker för mycket. Även de går vidare till Annorstädes. Allt är så väldigt fint, civiliserat och tillrättalagt. Något Jonas inte reagerar på förrän han börjar se saker på ett annat sätt. Ett äpple ser helt plötsligt annorlunda ut trots att Jonas inte har ord för att beskriva på vilket sätt den gör det. När Jonas möter den gamla Minnesbevararen, numera Givaren, får han via dennes minnen kunskap om vad han ser annorlunda. Det kallas färg och äpplet visar sig vara rött. I filmen skildras detta genom att filmen är svartvit från början. Rätt men ändå fel på något sätt.

Berättelsen är enkel och lågmäld. Handlingen är lågmäld, hemskheterna är lågmälda och karaktärerna är lågmälda. Till och med Givaren som håller på att spricka av ångest och smärta är lågmäld. Allt är så jäkla lågmält att jag bara blir frustrerad. Jag får ingen känsla för något eller någon. Det är en berättelse och inget annat för mig. Jag känner inget under läsningen. Jag borde ju tycka synd om de här människorna, borde vara nyfiken på Givaren och nyfiken på varför det blivit såhär och vad Annorstädes är. Men orden lallar förbi i all sin lågmäldhet utan att jag faktiskt orkar bry mig särskilt mycket.

Med det sagt så kommer jag ändå läsa resterande böcker. Jag tror nämligen att det här är en berättelse som kan växa. Med lite mer utfyllnad, lite mer svar och förhoppningsvis mer känslor kan den här lågmälda berättelsen explodera i någonting starkt. Det är vad jag tror och hoppas, så jag ger inte upp Lowry trots att hon inte har imponerat på mig än.

Boken hittar du hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Fiktiviteter och Mina boktips.

Parasollprotektoratet, steampunk och vampyrer!

Jag är ingen hejare på det här med Steampunk. Det jag känner till är filmen Wild wild west med Will Smith ( urusel ) och Gail Carrigers trilogi Parasollprotektoratet.

Steampunk är inte riktigt min grej men böckerna om Alexia Tarabotti är svåra att inte tycka om. En salig blandning av vampyrer, varulvar, luftskepp och själlösa i ett viktorianskt London ( till att börja med ), samt en färgstark huvudkaraktär som gillar bakelser, håriga män och har ett parasoll fullsmockat med diverse sinnrika gadgets. Det blir lite för mycket för mig, men så charmigt utfört att jag plöjde igenom hela trilogin under en helg förra året. Rekommenderas även om jag inte blev totalsåld. Omslagen är dessutom grymt snygga!

sjalloschansloshemlos

 

Grymt snygga är ju även kläderna som ofta visas i dessa sammanhang. Så var även dessa två damer på Archipelacon som glatt ställde upp på bild.

Steampunk

Fantastisk ungdomsbok som ingen bör missa – Stormvinge

stormvinge

Stormvinge är skriven av Oskar Källner.

Minna älskar att flyga men får bara göra det på gamla Lera. En dag trotsar hon sin farbrors order och flyger djupt in bland bergen. Där hittar hon en rasande vildhingst med bruten vinge. De attackeras av pumor och Minna blir strandsatt med vildhingsten som enda sällskap. Omgivna av rovdjur tvingas de samarbeta för att överleva.

Detta blir början på en oväntad vänskap med vilda kappflygningar och rafflande äventyr. Men det finns andra som är ute efter hingsten. Så när lömska planer hotar familjens ranch måste Minna satsa allt för att vinna, även om det kan kosta henne livet.

När Minna räddar livet på den svarta bevingade hingsten börjar en vänskap som alla kan känna igen. Den är inte självklar och kräver både mod och respekt från bådas håll. Men det är inte bara Minna som vill ha Stormvinge och deras vänskap blir farligare än Minna kunnat räkna med.

Jag börjar nästan känna mig löjlig som tokhyllar Oskar Källner varje gång, men han förtjänar att tokhyllas. Det här är nämligen underbart bra. Jag har aldrig läst varken Black beauty eller Svarta hingsten ( ja, jag vet inte vad som hände där ) men jag tvivlar inte på att Källner hanterar inspirationen med respekt. För det är ganska självklart var den kommer ifrån och boken är även tillägnad Walter Farley som är författaren till Svarta hingsten. Men Stormvinge är samtidigt något helt annat och mycket mer än båda dessa.

Vi får en bevingad svart hingst som är stark och modig, en planet som trots att den inte är helt olik våran egen värld ändå bär på sina egna hemligheter. Vi får även en tuff och kapabel ung flicka som, trots att relationerna där hemma inte är helt okomplicerade, tar sig an både faror och utmaningar utan att tveka. Källner ger oss mångkultur, onda bovar, vänskap, hemligheter och spänning. Ett paket med extra allt.

Grundhandlingen är ganska förutsägbar, fast inte på ett dåligt sätt. Eftersom berättelsen är förlagd till en helt ny miljö och farorna därmed är okända, behövs förutsägbarheten och igenkänningsfaktorn för att balansera känslan för boken. Vissa böcker kräver på något sätt att man vet vad man får och det här är en sådan bok. Bandet mellan Minna och Stormvinge är vad läsaren vill ha och det är vad vi får. Men Källner har samtidigt skapat en värld som är spännande och fantasirik och som jag tror kan locka en bred läskrets. Bland de yngre ska jag tillägga. För hur mycket jag än tycker om boken och hur fast jag än blev, så är det en ungdomsbok. Jag satte betyget 4/5 på Goodreads och det är enbart för att jag är vuxen. Hade jag läst den här i tonåren är jag övertygad om att betyget blivit en klockren fullpoängare.

Har du ett hästtokigt barn därhemma? En tonåring som gillar science fiction eller en yngre släkting som gillar fantasy? Innehållet är minst lika vackert som omslaget, så ge dem den här boken! Jag lovar att de kommer älska den.

Boken finns hos Adlibris och Bokus.

Andra som bloggat om boken är: Barrikaden, Midnatts ord och Elinas bokliv.

Tack till Fafner förlag för recensionsexemplar.

Fortsättning på härlig dystopi – Sammansvärjningen av Ursula Poznanski

sammansvarjningen

Sammansvärjningen är andra delen i en trilogi av Ursula Poznanski.

Ria och hennes vänner har växt upp i sfärernas trygghet som skyddar mot den ogästvänliga naturen utanför. Nu lever de ett liv i hemlighet i världen utanför sfärerna, i staden under staden. Varken klanerna eller sfärbefolkningen får veta var de är, de hotas från olika sidor. Endast några få är invigda. Ria och hennes vänner vill försöka komma fram till varför de hotas till livet, och Ria hittar ett spår i det gamla biblioteket. Men det går för långsamt framåt. Sandor, klanfurstens andreman, och Ria inleder en försiktig relation, men när klanfursten dör i skadorna av ett fiendeangrepp och Sandor blir klanfurste vill han plötsligt och oförklarligt inte veta av Ria längre. Nu känns det ännu viktigare att hitta svaret på frågorna kring hotet.

Ria och hennes vänner tillhörde eliten i sin sfär. De bästa studenterna med lysande framtidsutsikter, tills den dag då Ria hörde ett samtal där hon och andra studenter nämndes i samband med en komplott mot sfärerna. Som följd av dessa misstankar skedde ett mordförsök på Ria och hennes vänner och de tvingades fly sfärerna. Nu lever de gömda hos klanen Törnesnåren, i Staden under staden. Aureljo planerar att infiltrera en sfär för att försöka ta reda på sanningen, medan Ria vill stanna kvar hos Sandor. Samtidigt försöker Ria hitta Jordans krönika, en bok som sägs innehålla svaret på varför de är jagade. Det hon hittar väcker fler frågor än svar och när Ria förstår att även Törnesnåren har hemligheter blir sanningen viktigare än någonsin.

Jag är så glad att jag läste om första delen Sveket innan jag tog mig an den här. Båda böckerna är riktigt bra och man behöver bakgrunden från den första delen för att förstå all information i denna helt och hållet. Gåtan kring varför de är jagade löper som en röd tråd hela vägen och det är otroligt spännande. Jakten på Jordans krönika ger en ledtråd i taget och spänningen i att försöka pussla ihop de små ledtrådar vi får ger ett härligt driv till berättelsen. Handlingen är smart, intrigen spännande och världsbygget känns genomgående väldigt genomtänkt. Vi får science fiction i form av sfärerna och tekniken som finns där, samtidigt som utevärlden ger en apokalyptisk känsla och Staden under staden står för historia. Dåtid, nutid och framtid. Vi får allt i ett i ett koncept som fungerar ovanligt bra och som påminner om Anna Jakobsson Lunds dystopi Tredje principen.

Jag känner faktiskt att jag kanske gillar den här snäppet mer än Enklav. Det enda som stör lite är att karaktärerna fortfarande känns ganska blanka. Ria öppnar sig förvisso sakta men säkert, men jag vet fortfarande inte vem hon är. Jag vet hur hon tänker och varför hon agerar som hon gör, men jag vet inte vad hon känner. Vem hon är innerst inne. Jag känner bara Ria från sfärerna, hon som har lärt sig tänka elitistiskt och analyserande. Samtidigt märker jag ändå att hon utvecklas så förhoppningsvis får vi träffa den riktiga Ria i nästa bok.

Det finns även ett underbart Ayla-moment ( ni som älskat Grottbjörnens folk vet ) i boken som tog andan ur mig. Ett tillfälle där Ria på stapplande teckenspråk försöker kommunicera med en klanmedlem, och precis som när Ayla och Jondalar möts är stunden så rörande i sin tafatta ärlighet.

Det här är riktigt bra. Svaret vi får gällande komplotten är så smart att jag dels inte lyckades lista ut det själv, och sedan tog det ett tag innan jag förstod den fulla innebörden av det. Innan jag faktiskt fattade tvisten i det hela. Så otroligt komplext och intelligent i sin enkelhet. Ursula Poznanskis serie har blivit en favorit hos mig, och jag ser väldigt mycket fram emot att se författaren knyta ihop det här.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Opal för recensionsexemplar.