Kategori: Young adult

Vindens namn och En vis mans fruktan av Patrick Rothfuss.

en-vis-mans-fruktan-d-1Vindens namn del 2 samt En vis mans fruktan del 1 och 2 är skrivna av Patrick Rothfuss

”Jag heter Kvothe. Jag har rövat tillbaka prinsessor från kungar som sover i ättehögar. Jag brände ned staden Trebon. Jag har tillbringat natten med Felurian och kommit därifrån med förståndet och livet i behåll. Jag blev relegerad från universitetet när jag var yngre än de flesta är när de blir insläppta. Vägar som andra fruktar att tala om på dagarna går jag på i månsken. Jag har talat med gudar, älskat kvinnor och skrivit sånger som får trubadurerna att gråta. Ni har kanske hört talas om mig.”

Här fortsätter Kvothe den fascinerande berättelsen om hur han blev en legend. Vi får följa honom när han tvingas lämna universitetet och söka lyckan utomlands. Han möter adelsmän och rövare, lär sig hemliga stridskonster och följer den mystiska Felurian till Älvalandet.

För första gången gör jag en total pudel. Jag som irriterade mig så enormt på första delen av Vindens namn älskar det här. ÄLSKAR DET. Att vara så irriterad på en bok som jag var med första delen av Vindens namn, och sedan ändra sig så totalt är en ovanlig upplevelse. En härlig upplevelse och berättelsen om Kvothe slukade mig fullständigt från del två.

Någon beskrev det som en Harry Potter för vuxna och jag som visserligen aldrig läst Harry Potter kan nog förstå jämförelsen. Det är svindlande fantasy, fast på ett någorlunda normalt sätt. Eller hur man nu ska beskriva det. Magin är ibland så vetenskaplig att jag inte fattar någonting alls. Något som väl egentligen borde vara mindre bra, men blir tvärtom. Jag känner mig så bortkollrad att det känns äkta. För fysik och kemi har den effekten på mig annars också, jag blir bortkollrad. Jag har således heller ingen aning om hur vetenskapligt allt det här vetenskapliga faktiskt är. Det kan lika gärna vara rent dravel som författaren har hittat på, jag har ingen aning. Men det känns äkta och magin känns trovärdig. Det som jag tyckte var distansierande först, att Kvothe berättar sin historia som i sin tur innehåller fler historier, stör mig inte alls längre. Tvärtom satt jag lika trollbunden som Kvothes åhörare, Krönikören. Jag följde med Kvothe till ungdomen och blev uppslukad. När Kvothe sedan gjorde avbrott i berättelsen och jag hamnade i Kvothes nutid var jag stundtals helt förvirrad, trollbunden av sagan som jag varit.

Styrkan i boken är naturligtvis Kvothe själv och framförallt då den yngre Kvothe som är den vi känner bäst hittills. Tillräckligt uppblåst för att hamna i knipa jämnt och ständigt men smart nog att klara sig ur dem på det mest finurliga sätt, och självironi nog för att kunna bjuda på sina fadäser. En karaktär jag verkligen tycker om, förutom när han höjer Denna till löjliga skyar och sätter henne på en himmelshög piedestal. Det blir liksom bara larvigt och jag hade uppskattat en mer realistisk relation dem emellan. Romantiska drömmar i all ära men det här är liksom inte romantisk, snarare religiöst dyrkande. Bortsett från det störande lilla elementet är det här fantastiskt.

Vindens namn och En vis mans fruktan är helt klart bland det bästa jag läst inom fantasy. Jag älskar det. Alltihop.

Böckerna finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

13 svarta sagor – en godispåse full med härlig skräck

13-svarta-sagorRysare och skräcknoveller att läsa då mörkret sänker sig. Författarna tar dig med till skymningszonen där vampyrer, vålnader och andra monster strövar fritt. Tretton mardrömmar att sluka eller njuta en och en.

13 svarta sagor är precis vad det låter som. 13 härliga noveller fyllda med skräck, obehag och läskiga monster. Att öppna en sådan här novellsamling är för mig som att sitta med en godispåse. Jag väljer ut en i taget och njuter. Man kan liksom ta bara en åt gången och spara lite till senare, eller så vräker man i sig hela påsen på en gång. Det är den stora fördelen med antologier, man väljer själv hur mycket eller lite man vill läsa. Alla godbitar smakade bra, men några var mer njutningsfulla än andra.

Lova Lovéns Gastkramad satte ribban högt direkt. En obehaglig berättelse om barn, självmord och ohyggliga gastar. Berättelsen handlar förvisso om monster, men också om familjerelationer och att försöka skydda dem man älskar mest.

Mattias Lönnebo och Köttkvarnen ger mig känslan av en spökhistoria som berättas i skenet av ett fladdrande ljus en kulen höstnatt. Skildringen av lilla Fabians skräck för köttkvarnen gav mig gåshud och berättelsen påminner mig av någon anledning om den gamla tv-serien Twilight zone.

Ett riktigt monster under sängen bjuder Johan Grindsäter på i Pappas store pojke. Theo som inte bara blir mobbad i skolan har även ett monster under sängen. Ett monster han kan både höra och känna så snart han ligger där rädd och ensam i mörkret. Här ligger dock inte fullt fokus på monsterrädslan utan även på utsattheten i skolan och hur Theo försöker vara stor och duktig på alla sätt, trots monster både på natten och dagen. Novellen kändes lite banal tills twisten i slutet kom som förändrade hela berättelsen. Härligt läskig blev istället känslan.

Jag uppskattade även Ida Tellestedts Boeuf Bourguignon om den kuvade Betty. Betty med ett svart tomt hål inom sig. Ett hål som bara kräver och kräver precis som männen i hennes liv krävt och krävt. Mer och mer har alla krävt och Betty har äntligen hittat receptet som kommer förändra allt. Hemsk realism som på något märkligt ändå ger en slags, skadeglad tillfredsställelse.

Novellen jag tyckte allra mest om var dock Hungrig skugga av Love Kölle. En berättelse om Frank som förlorat allt och långsamt slukas upp av skuldkänslor. Skuldkänslor som matas på av parasiten som lever och frodas och badar i Franks sorg. En parasit som bara fortsätter att mata och mata, och Frank som sjunker djupare och djupare ner i ett hav av skuldkänslor. Love Kölle beskriver en fasa som jag knappt kan föreställa mig, den allra värsta jag ens kan försöka föreställa mig. Jag skulle så gärna vilja läsa den här i en bokcirkel där vi kunde vrida och vända på berättelsen, diskutera och krama ur vad som är realism och vad som är fiction och även frågan, tänk om … En fantastisk novell som jag kommer fundera på länge.

Som helhet är 13 Svarta sagor en antologi med hög kvalitet. Jag tycker om att få ett tydligt slut även på noveller så därför passade vissa mig bättre än andra, men det är naturligtvis en smaksak. Jag är övertygad om att det finns godbitar i den här till alla.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Swedish zombie för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är: Tentakelmonster och Bims blogg.

 

Percy Jackson och Titanens förbannelse – Rick Riordan

titanens-forbannelseTitanens förbannelse är tredje delen i serien om Percy Jackson skriven av Rick Riordan.

Halvguden Percy Jackson får ett nödanrop från sin gode vän Grover, satyren som alltid verkar hamna i trubbel. Den här gången har Grover hittat två nya halvgudar, de föräldralösa syskonen Bianca och Nico. De måste föras i säkerhet, undan monstren som är dem på spåren. Percy och hans vänner måste rädda dem. Men det är inte riktigt så enkelt …

Äntligen har jag kommit förbi filmatiseringarna och in på okänd mark. Det här är verkligen böcker att sluka. De är så intensiva, roliga och fartfyllda att sidorna bara svischar förbi i rasande fart.

Jag tycker om hur Riordan tar oss direkt in i äventyret redan från första sidan, men samtidigt lyckas informera oss om bakgrunden utan att det blir för berättande. På ett sätt som känns helt naturligt utan att bli upprepande får vi hela den tidigare bilden samtidigt som det nya äventyret presenteras. Språket är lättsamt och lättläst utan att för den skull kännas varken tråkigt eller simpelt. Jag kan bara föreställa mig hur Riordan är som lärare och känna mig smått avundsjuk på de som fått ta del av hans fantasi och kreativitet i utbildningssyfte. Böckerna utbildar dock bra de också. Det blir kanske lite mycket ibland och många gudar att hålla ordning på, men Riordan sköter det snyggt. Genom att överdriva samtliga gudars personlighet och ge dem specifika egenheter framstår de ändå tydligt.

Percy blir i varje bok ett år äldre och i takt med det förändras även hans relation till Annabeth. Visserligen hade det varit uppfriskande om hjältarna för en gångs skull kunde ha fått vara bara vänner, men jag tycker ändå att det där fumliga och generade tonårssvärmeriet blir rätt charmigt här.

Jag har ju redan läst alla böcker och tycker Titanens förbannelse är den bästa i serien. Framförallt för att den presenterar en del i den grekiska mytologin som jag nog hade föreställt mig närmast omöjlig att integrera till nutid. En härlig bok med en berättarglädje som smittar av sig. Jag blir glad av det här.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Fangirl och jag går skilda vägar nu.

fangirlFangirl är skriven av Rainbow Rowell.

Tvillingarna Wren och Cath ska börja på college. Wren är den utåtriktade som vill festa. Cath är mer osäker inför allt det nya. Hon ägnar mycket tid att skriva fanfiction om karaktären Simon Snow. Hennes ambition är att hinna bli klar med sin bok till den stora fanfiction-finalen. Men så träffar hon Levi som inte lämnar henne ifred.

Det känns som om jag är typ sist i världen med att läsa den här och ärligt talat var jag inte speciellt sugen på den överhuvudtaget. Men den låg där på biblioteket så den fick följa med hem och där blev den liggande. Tills igår. Och idag har jag läst ut den vilket betyder att den var bra. Typ.

För jag irriterade ihjäl mig på Cath. Och det är svårt att skriva vad jag egentligen tyckte och kände utan att trampa en hel massa folk på tårna, för jag vet ju att många många identifierar sig med Cath. Att många är tacksamma över boken och att deras egna rädslor och sociala fobier har satts på pränt. Blivit identiferade och legitimerade så att säga. För jag blir tyvärr mest bara irriterad på den här typen av osäkerhet. I Caths fall förstår jag på sätt och vis var den kommer ifrån, rädslan att inte duga eller att bli lämnad. Men det känns samtidigt som sådant slöseri med liv. Så onödigt mycket energi som går åt till att bekymra sig över hur man framstår inför andra, hur andra uppfattar en och ångesten för att inte duga. För sanningen är att de flesta faktiskt inte bryr sig. Du syns inte.

Och om någon bryr sig så spelar det ingen roll om någon dag eller några veckor. Jag kommer ihåg de gånger jag själv gjort bort mig, typ halkat pladask mitt framför en gigantisk folksamling. Pinsamt då, men tveksamt om någon enda minns det idag förutom jag själv.

Så, jag irriterar mig på Cath som jag mest känner är oerhört självupptagen. Hon är så upptagen med att oroa sig över hur hon själv framstår att inget annat går in. Hon börjar college och tvingas ur sitt skal, men ändå inte. Levi som hon blir intresserad av men som hon sedan ändå liksom inte vet ett smack om. Han kämpar och kämpar och pratar och pratar och Cath oroar sig för sig själv, så när de är halvvägs in i en möjlig kanske-relation så vet hon inte ens att hans del av campus överhuvudtaget existerar! Var han bor, gör eller är intresserad av är liksom inget hon frågar efter. För hon oroar sig över hur hon själv framstår.

Och det blir tröttsamt men ja, jag sträckläste den ju ändå. Jag fastnade och det beror i den här boken mer på Rowells språk än karaktärerna. För Rowell lyckas ändå ge mig lite av den där magin som Eleanor & Park vältrade sig i, trots att jag är så jäkla irriterad. Jag förstår också att boken är viktig på så många sätt. Jag gillar hennes hyllning till Harry Potter och jag förstår varför många människor behöver den här boken. Inte jag dock. Jag fastnade, jag läste och jag går vidare.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Percy Jackson och Monsterhavet – Rick Riordan

monsterhavetMonsterhavet är andra delen i serien om Percy Jackson skriven av Rick Riordan.

Percy har knappt hunnit hämta sig från förra sommarens blixtjakt, innan han hamnar i ett nytt svindlande äventyr! Den här gången med havsmonster, sirener och andra mytologiska figurer. Det är inte så lätt att vara hjälte.

Hans mål är att rädda sina kompisar och sommarlägret från undergång, men för att kunna göra det måste han hitta det gyllene skinnet, som en grym cyklop har lagt beslag på. Samtidigt flåsar andra odjur honom i hälarna, de vill gärna se att han misslyckas.

Nackdelen med att plöja igenom en serie på fem böcker inom bara ett par dagar är att de lätt flyter ihop. Det blir liksom svårt att separera böckerna och komma ihåg vad som hände när och i vilken bok. Bok två finns ju även den som film och precis som med ettan har jag sett filmen många gånger ( tack barn ), och även om filmen och boken skiljer sig åt en hel del så känner man ju till grunden. Vem som är ond och sådär. Så den här boken slukades precis som första boken och var utläst några timmar senare. Spännande, intressant men fortfarande inte helt fängslande. Inte så som jag längtar efter, att bli helt uppslukad.

Mönstret i serien börjar dock bli tydligt. Percy som är en halvgud ( son till Posiedon och en dödlig mamma ) tillbringar somrarna på halvblodslägret, där gudarnas barn tränar sig i strid och får vila upp sig ( är tanken i alla fall ) för monstrena som jagar dem konstant i den vanliga världen. Väl på lägret uppstår någon kris och ett uppdrag måste utföras. Jag gillar tanken att man vet vad man får liksom.

Berättelsen är rapp och intensiv och driver på läsningen i en väldig fart. Men som sagt, uppslukad är jag ännu inte.  Jag har dock kommit till sista boken i min läsning och mitt förhållande till serien ändras redan i nästa bok.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Erotisk fantasy – Alvhilda. Uppvaknandet

alvhilda-uppvaknandetAlvhilda. Uppvaknandet är första delen i en trilogi skriven av Pernilla Lindgren.

Allie är en rak och känslohämmad tjugofemårig amerikanska. Hon har alltid sett sitt intellekt som oklanderligt. För henne är det enbart korkat att tro på något som saknar vetenskapliga belägg, vilket hon inte är sen att förklara för sin omgivning. Men när hon reser till Sverige möter hon ett förflutet som ställer hennes världsbild på ända. Den ende som sitter på svaren är en mystisk man som hemsöker hennes drömmar. Eller håller hon på att tappa förståndet? Vad ska hon tro på – och vem är Alvhilda?

Det här är en udda bok som absolut inte borde tilltala mig. Den känslobefriade Allie som helt plötsligt på flyget till Sverige övermannas av åtrå och lust till karln i sätet bredvid, som nästan exploderar av sexuella lustar till bartendern på hotellet och som springer i panik från ett café när en förbipasserande kille utanför fönstret plötsligt är allt hennes kropp vill ha. Allie som aldrig har känt en enda emotionell känsla i hela sitt liv blir som förbytt när hon och hennes vänner kommer till Sverige. Hon drabbas av åtrå till varenda man hon ser i ögonen ( ibland även till kvinnorna ) och de reagerar i sin tur likadant på henne. Det visar sig så småningom att det inte är sina egna känslor hon känner. Männens sexuella lustar speglas i Allie och genom dem känner hon sig för första gången levande på riktigt. Samtidigt kämpar hennes vänner med den här nya Allie och känslorna de själva har för henne. Särskilt Stephen som för första gången får gensvar på sina känslor, tvingas se hur Allie mer och mer dras till mannen som kallar på henne i drömmarna.

Orden jag precis skrivit skulle normalt ha skrämt bort mig från den här boken, för den låter som något jag verkligen inte skulle gilla. Känslor känslor känslor. Lust, åtrå och erotik i mängder, mixat med gammal folktro och sagoväsen. Inte för att jag har något emot känslor och åtrå, men så här stora mängder av erotik fungerar inte alltid så bra i böcker. I den här fungerar det.

Hade Allie varit bara en liten aning mjukare så hade det troligen blivit platt fall, men författarens förmåga att ge henne nästan psykopatiska drag gör kombinationen oemotståndlig. Jag ser att andra läsare tycker känslobortfallet ger en viss distans och jag kan förvisso hålla med men tycker inte att det gör något. Just den totala likgiltigheten, eller snarare oförmågan att förstå känslor, gör Allies reaktion på sina första möten med känslor så otroligt intressant. Det blir som en studie i en psykopats psyke och vad som händer om allt det ställs på ända. Språket känns också genomtänkt och insiktsfullt med nyanser som ger ett bra driv i läsningen.

Sedan har vi naturligtvis fantasydelen i boken, och även om jag tyckte det var rätt förutsägbart fungerar även det. Sättet som Lindgren har vävt ihop nordisk folktro och erotik med den här djupdykningen i det mänskliga psyket känns spännande och unikt.

Jag gillade alltså den här. Och trots att jag själv är förvånad är jag samtidigt glad eftersom det finns en fortsättning att dyka ner i.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Andra världar förlag för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är: I heart fantasy, Och hon gav sig inte samt Vargnatts bokhylla.