Kategori: Young adult

Katniss goes Marvel – Röd drottning

rod-drottningRöd drottning är första delen i en serie skriven av Victoria Aveyard.

I sjuttonåriga Mare Barrows värld är samhället inte uppdelat efter klass, religion, ras eller kön – utan efter blod. De silverblodiga – de silvriga – är supermänniskor med häpnadsväckande förmågor, regerar över de vanliga röda och använder dem som soldater, arbetare och tjänare.
Mare hör till den röda delen av befolkningen och ser inga tecken på att den världsordning hon växt upp med någonsin kommer att rubbas. Men när hon genom en ödets nyck börjar arbeta som tjänare vid det kungliga Solpalatset förändrats allt. Till sin egen och hovfolkets stora förvåning upptäcker Mare att hon själv besitter en unik och dödlig förmåga, trots sitt röda blod.
Kung Tiberias inser snart att Mare utgör ett hot mot den maktbalans hans rike vilar på. Men medan han smider en plan för att oskadliggöra Mare ser hon en möjlighet att krossa silverregimen inifrån och öppna dörren till en ny värld. Samtidigt har hennes hjärta börjat dra henne åt helt fel håll.

Jag har sett blandade omdömen om den här, där den jämförts med i stort sett alla böcker inom liknande genrer. Och ja, vissa likheter finns ju med vissa böcker. Den har jämförts med Pierce Browns bok Rött uppror, med Hungerspelen och med Divergent och ja, listan kan göras lång. Den enda likheten med Pierce Browns bok är väl färgerna. I Rött uppror tillhör makten De Gyllene och de röda är slavar. Här tillhör makten Silvrarna och de röda är slavar, men likheterna slutar där. Och trots andras ganska ljumma betyg så måste jag erkänna att jag faktiskt gillar den här.

Mare Barrow som visar sig vara en röd med en silvers krafter blir snabbt trolovad med prins Maven och utges för att vara en silver uppfostrad av de röda. Allt för att dölja sanningen för folket, att det finns slavar med krafter större än silvrarnas egna. I hovet upptäcker Mare att silvrarnas tillvaro består av en sak, kampen om makten. Och att vem som helst kan förråda dig.

Jag tycker Aveyard har skrivit något nytt. Visst är det ett hopkok av delar från andra böcker, men ändå känns det eget. Språket påminner lite väl mycket om Tahereh Mafis för att jag ska gilla det fullt ut. Berättarjaget är lite för känslosamt och dramatiskt, men handlingen har jag inga bekymmer med. Den gillar jag.

Världsbygget är gediget och ger en blandning av medeltidskänsla och science fiction, där silvrarna har tillgång till avancerad teknologi medan de röda lever i föråldrade bysamhällen. Vi får smuts och fattigdom blandat med hovintriger och sidenklänningar. Krafter som visas upp i storslagna arenakamper och hemliga sällskap som möts i mörka korridorer. Röd drottning är det jag hade önskat mig av Marie Lus Den unga eliten. Det är en härlig blandning av dystopi och fantasy. Lite som Hungerspelen goes X-men, och jag gillar det. Mare är ingen Katniss men inte så illa ändå. Hon är rätt stark och självgående och när hon utan förvarning kastas in i silvrarnas tillvaro håller hon huvudet någorlunda kallt. Visst är det lite känslomässigt vacklande när hon inser att alla silvrar inte är onda, men det håller sig på en ok nivå. Vi får dock den klassiska kärlekstriangeln, men i en dos jag kan acceptera.

Röd drottning är dystopi, fantasy och science fiction i en härlig blandning och vi får en värld där vem som helst kan förråda dig. Jag vill ha mer!

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Bokentusiasten, Fantastiska berättelser och Carolina läser.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

The 5th wave TRAILER! Vill se!

Visste inte att den var på gång som film och brydde mig ärligt talat inte heller direkt. Boken minns jag knappt men nu när jag ser trailern måste jag ju läsa om boken. Femte vågen av Rick Yancey som film verkar ju kunna bli riktigt bra.

Half bad – Ondskans son

half-bad-ondskans-sonHalf bad – Ondskans son är skriven Sally Green och första delen i en trilogi.

Jagad av alla. Önskad av ingen. Sextonårige Nathan är son till en vit häxa och hans far är den mäktigaste och mest ondskefulle svarte magikern någonsin. Nathan är till hälften vit, till hälften svart. Ond, god – eller både och.

Omgivningen fruktar den kraft han bär på. Myndigheterna bevakar honom. Han får inte röra sig fritt. De enda ljuspunkterna i Nathans liv är storebror Arran och förbjudna kärleken Annalise.

Nathan förs bort och hålls inspärrad. Man bävar för hans sjuttonde födelsedag, det livsagörande ögonblick då en häxa får tre gåvor, sina magiska krafter. Men vem ska ge Nathan dessa gåvor? Hans mor är död och hans onde far har varit försvunnen och jagad under hela Nathans liv. Utan krafterna kommer Nathan själv att dö. Men det finns en sista möjlig utväg.

Nathan satsar allt på att fly. Ensam, utstött och jagad på liv och död tar han sin sista chans för att överleva.

Jag läste den här i somras och mitt intryck direkt efter läsningen var superpositiv. Jag tyckte väldigt mycket om den, jag sympatiserade starkt med Nathan och boken manade till sträckläsning. Hade jag skrivit recension direkt hade den troligen blivit odelat positiv. Men det kom lite böcker emellan och faktum är att jag så här en månad senare inte kommer ihåg mycket alls. Handlingen minns jag ju i stora drag, men jag har inte längre någon direkt känsla för boken. Jag funderade till och med på att inte skriva något alls om den, för jag känner liksom bara ett stort jaha nu i efterhand. Men jag kommer ju ändå ihåg vilken känsla jag hade just då och jag har tvåan liggande hemma, så några rader får den och förhoppningsvis får tvåan ett större utrymme i både minne och blogg.

För Nathan är ju sympatisk. Historien är tragisk och budskapet är tydligt. Nathan är dömd redan när han föds enbart på grund av vad han är, inte hur han är. Grunden påminner om Ransom Riggs böcker om de besynnerliga barnen som även de blir jagade enbart på grund av vad de är, inte på grund av något de gjort. Och även om budskapet är tydligt så kände jag aldrig att jag fick det nerkört i halsen, utan det var liksom bara så grunden till handlingen råkade vara. Jag gillade också att boken kändes annorlunda, den följer inte den vanliga mallen för hur fantasy ska vara. Half bad är lågmäld och fylld av svärta. Spänningen finns där hela tiden och vi har en ( än så länge ) relativt god huvudperson som är dömd av omgivningen och som lider. Faktiskt lider något fruktansvärt, för den här berättelsen är mörk, våldsam och tragisk. Samtidigt finns där hela tiden den där lilla gnuttan av hopp som driver Nathan framåt, som gör att våldet han får utstå blir uthärdligt och får mening för mig som läsare.

Jag har sett att några klagat på språket i den och då framförallt att berättarperspektivet skiftar. Det här är inget jag överhuvudtaget minns. Vilket innebär att jag antingen var så inne i boken att jag inte ens lade märke till det, eller att det var så illa att jag förträngt det. Jag lär väl märka hur det ligger till i nästa bok Det mörka ödet.

Jag hoppas att den får fart på mig lite mer, för jag vill gilla det här. Och jag tror faktiskt att fortsättningen blir något extra. Känslan jag har nu är att berättelsen i stort sett kan ta vilken väg som helst, både gällande karaktärsutvecklingar och normer. Vilket innebär att den antingen är rätt förutsägbar eller helt oförutsägbar. Oavsett så gillar jag att författaren ändå sår dessa frön till en eventuell normbrytande fortsättning. I fantasy. Bara det är väl värt fortsätta med nästa bok.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Alex Bokhylla, Oarya och Bokfrossa.

Gyllene sonen av Pierce Brown

gyllene-sonenGyllene sonen är andra delen i en trilogi skriven Pierce Brown.

Som en av de Röda växte Darrow upp under jorden, i gruvorna på Mars, i tron att ingen kan leva på Mars yta. När han upptäcker att människorna ovan jord lever i lyx – en samhällsordning orkestrerad av den styrande klassen de Gyllene – ansluter han sig till rebellgruppen Ares söner. De har en dröm om en ny värld, där alla människor är jämlika. Han föds på nytt som den Gyllene Darrow au Andromedus, och lyckas beblanda sig med de allra främsta familjerna på Mars.

Rebellernas plan är att förstöra systemet inifrån, och Darrow är den enda som kan förverkliga den planen. Men för att lyckas måste han skaffa sig Gyllene vänner – vänner som kan offra allt för honom, och hjälpa honom på vägen mot toppen. Och sedan måste han svika dem …

 Pierce Brown verkar ha läst Wheel of Time samt Hungerspelen, snott hälften av deras idéer och världsbyggen och sedan placerat hela röran på Mars.

Så började min recension av första boken i serien, Rött uppror. Och så fortsätter det nu, fast i ännu större skala. Jag som tyckte första boken var rörig med alla dess hierkarier, grupperingar och intriger fick ännu mer att bita i här. För persongalleriet är enormt. Det är storslaget och rörigt av så gigantiska mått att George R.R. Martin skulle bli grön av avund. I den här boken får vi åtminstone en guide i början av början av boken med förklaringar till alla färger människorna är uppdelade i, och jag som normalt inte är så mycket för guider, släktträd och kartor i böcker hade nog önskat allt i den här. För det är otroligt svårt att hålla reda på alla dessa människor. Vem är vem, vilken klass var den färgen, vilken släkt tillhörde hon och vems fiende är han, osv osv tills personerna bara flimrar förbi i en suddig massa.

Och det låter urtrist och jättejobbigt, men icke. Jag är fortfarande fängslad. Vilket helt och hållet beror på Darrow. Denna huvudperson som lyser klart igenom hela röran och fylld av raseri fortsätter sin kamp igenom galaxen. Raseriet som fanns redan i första boken fortsätter här, och jag beundrar Brown som lyckas hålla sida efter sida fylld av detta raseri utan att egentligen gå överstyr. Berättelsen är skriven i jag-form. Språket är korthugget, avskalat, dramatiskt och svulstigt. Allt på samma gång med Darrows raseri ångande genom varje ord, varje sida och i varje handling. Samtidigt börjar verkligheten komma ikapp Darrows hämndbegär. De Gyllene blir vänner och genom att fortsätta sin kamp kommer han bli tvungen att svika dem och därmed hittar även sorgen sin plats i den här boken. Raseriet ersätts av ensamhet och sorg över allt han har gjort och allt han kommer att göra. När Darrow till slut tvingas välja om han ska fortsätta lögnerna, eller riskera sina vänners avsky genom att avslöja var han egentligen kommer ifrån, är känslorna uppvridna till max. Både hos Darrow och hos mig.

Spänningen är på topp genom hela boken. Vi får rymdstrider, intriger i intriger, svekfullhet och offer. Darrow överraskar ständigt, vilket gör att boken aldrig blir tråkig trots det enorma persongalleriet som ibland ( rätt ofta faktiskt ) gör mig bortkommen. Jag var en smula kluven till den första boken men inte längre. Det är fortfarande rörigt och skitjobbigt, men det gör absolut ingenting. Darrow berör mig. Så till den grad att det här är en av årets läsupplevelser för mig.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Norstedts för recensionsexemplar.

Sagan om Rapunzel – Cress

cressCress är tredje delen i serien Månkrönikan ( The Lunar Chronichles ) skriven av Marissa Meyer.

Cinder och kapten Thorne är på rymmen med Scarlet och Wolf i släptåg. Tillsammans planerar de att störta drottning Levana och hennes armé.
Deras största hopp ligger hos Cress, som har varit instängd i en satellit sedan hon var barn, med bara dataskärmar som sällskap. All denna tid framför datorer har gjort Cress till en lysande hacker. Och olyckligtvis har hon precis fått order från Levana att spåra upp Cinder och hennes stilige medbrottsling.
När ett våghalsigt räddningsförsök slår fel splittras gruppen. Cress får till sist sin frihet, men den har ett högt pris. Samtidigt kommer inte drottning Levana att låta något stå i vägen för hennes äktenskap med kejsare Kai.
Cress, Scarlet och Cinder har kanske inte tackat ja till att rädda världen – men de är antagligen de enda som kan göra det.

Så. Himla. Bra.

Det finns ingenting jag inte tycker om med den här boken. Modernista har ju tagit över utgivningen och därmed gjort om omslagen och herregud vad fina de är. Det enda som känns surt är att jag var tvungen att köpa Cinder och Scarlet i pocketform. Hade gärna velat ha alla tre inbundna med sina nya fina omslag. Så, omslaget får mig att jubla och det får innehållet också. Jag älskar Cress. Den är fantastisk och alldeles underbar och lyfter hela serien till en ny nivå av glädje.

Cress som varit instängd i en satellit större delen av sitt liv, har via sina datorskärmar följt kapten Thornes bravader och har också en rejäl crush på den oborstade kaptenen. När han så dyker upp i satelliten för att rädda henne blir han dessutom hennes hjälte på riktigt. En hjälteroll kapten Thorne kanske inte riktigt passar in i … Samtidigt blir Scarlet tillfångatagen och hamnar på Luna. Skräcken och smärtan som väntar henne där är större än någon kunnat ana.

Ni hör ju, så himla spännande! Jag tyckte mycket om första boken Cinder som kändes nyskapande och fräsch. Scarlet kändes lite mer som en mellanbok, bra men kanske lite långsam ibland. Cress är allt Cinder var och mycket mer. Här strålar karaktärerna samman och vi får följa dem allihop. Trådar knyts ihop samtidigt som nya frågor uppstår. Här blommar även min favoritkaraktär upp, nämligen androiden Iko. Iko tillför en humor som känns nödvändig eftersom den här delen faktiskt innehåller både våld och tortyr. Inte i mängder, men tillräckligt för att tillföra ett mörker som i kombination med den underliggande sagan kanske hade känts överdriven utan humorn. Berättelsen tar sig själv på allvar i precis lagom mängd.

Vi introduceras också för Snövit i form av prinsessan Winter, en karaktär som inte riktigt är vad jag trodde hon skulle vara …

Cress är allt jag förväntat mig och mer. En fantastisk saga i ny tappning som har hittat helt rätt ton och trots att serien inte är avslutad får Cress full pott av mig på Goodreads. En fantastisk läsupplevelse som får suget efter kommande bok Winter att bli nästan outhärdligt. Har du inte läst någon av böckerna tycker jag du ska börja nu, för det här är härligt. Så. Himla. Bra.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är: Carolina läser, Bokraden och Vår bokvärld.

Athena – härlig dystopi.

athenaAthena är skriven av Marta Söderberg.

Maya lever i zonernas gränder, ständigt på sin vakt. Benjamin har ingen och inget, och längtar bort från sitt kriminella liv. Makten kallar dem nummerlösa. En natt kidnappas Maya och Benjamin, och vaknar upp på Athena, en hemlig agentorganisation. Tillsammans med andra nummerlösa ungdomar ska de genomgå ett rekrytprogram.

De lever i en tid när allt har fallit sönder. Ingen saknar dem. Maya och Benjamin tvingas vänja sig vid Athenas hårda värld. Men hur långt är de beredda att gå för att klara prövningarna? Hur mycket är de villiga att offra för att kanske få en ny chans?

Vi kan ju börja med och säga att jag känner mig lurad. Ingenstans står det att det här är första delen i en serie. Jag har inget emot serier men jag vill gärna vara förvarnad om det. Istället hopar sig frågorna i boken och ungefär halvvägs börjar jag fundera över hur i hela världen författaren ska hinna knyta ihop allt? Och det gör hon naturligtvis inte, så jag antar att det kommer en fortsättning. För vi får faktiskt inte svar på en enda av alla frågor som uppstår. Vilka är organisationen Athena, vad händer med dem som inte klarar rekrytprogrammet, vem är Elias, vad har hänt Maya som gjort henne så fruktansvärt trasig och varför just hon och Benjamin? Det finns typ tusen frågor till som hänger löst och det är lite frustrerande. Jag hade gärna sett några små ledtrådar till allt det här, kanske svar på åtminstone en fråga. Men inget får vi, bara smulor och det är frustrerande.

Med det sagt så är det här faktiskt bra. Vi får långsamt lära känna Maya och Benjamin. Två helt olika personligheter med olika sätt att hantera Athenas dolda agenda. Båda trasiga och misstänksamma i en dystopisk framtid där de tillhör bottenskrapet i ett samhälle där ens klassificering betyder allt. Där de som har makten är grymma och de nummerlösa mindre värda än råttor. Ett delat samhälle och ett grymt spel där de bästa sållas ut. Det är helt enkelt klassisk dystopi som följer mallen. Mer Divergent än Hungerspelen men lite råare och lite brutalare. Vi får till och med små smulor av en kommande kärlekstriangel. En slags variant av Peeta och Four svärmar runt Maya och hon känner fladder i magen. Vilket är en gåta än så länge eftersom det är en klart grymmare variant av Four, och inte direkt charmen personifierad. I övrigt inget direkt nyskapande. Och det säger jag inte på ett negativt sätt, jag tycker om det här. Det är hederlig dystopi med bra och spännande handling och frågor som väcker nyfikenheten efter mer.

Athena är en härlig dystopi med alla de rätta elementen och jag ser fram emot en fortsättning. För det måste ju komma en …

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Gilla Böcker för recensionsexemplar.