Kategori: Young adult

Dimensioner av Sofie Berthet

dimensioner-forsta-boken-i-nova-trilogin

Dimensioner är första delen i Nova-trilogin skriven av Sofie Berthet.

Sjuttonåriga Nova lever ett helt vanligt liv i en liten ort på den skånska sydkusten. Tills hon träffar Alex – då förändras allt. Han är inte som någon annan, och Nova faller handlöst.
Men så kommer chocken: Nova får veta att Alex är från framtiden, och att resor mellan dimensionerna – tidsresor – är möjliga. Nova får dessutom reda på att hon är den första människan i historien med förmågan att förflytta sig i tiden. Det öppnar magiska dörrar: Hon får uppleva saker som ingen annan upplevt, saker hon aldrig kunnat drömma om.

Men Novas förmåga utgör också ett förödande hot mot det strikt uppdelade framtidssamhället. Något som gör henne till måltavla för mäktiga krafter…

Jag har varit så otroligt peppad att läsa den här eftersom den är som gjord för mig. Alla mina favoritelement finns ju där. Tidsresande, dystopi och ett okänt hot. Dessutom är det här första YA-boken jag läst med just den här vinklingen av tidsresande. Det vanliga är ju att någon i bokens nutid kan hoppa bakåt i tiden och det är ofta mycket prat om paradoxer och varför tidsresenären inte kan möta sig själv som barn och liknande. Här får vi istället Nova i nutid som möter Alex från framtiden, ett grepp som känns unikt och nytt. Alex kommer dessutom från en dystopisk framtid där världen ser annorlunda ut och en ny världsordning gäller, där klimathotet redan kommit och gått och förintat. Nova kan inte stoppa apokalypsen, men kanske är hon räddningen för människorna som överlevde den?

Handlingen har alltså alla förutsättningar att fängsla läsaren, men jag är tyvärr inte helt fängslad. Än.

Det största problemet jag har är att den påminner för mycket om Twilight och förhållandet mellan Edward och Bella. De flesta skulle nog se det som en fördel, men jag var aldrig så förtjust i den kontrollerande Edward. Och Alex som är där just i syfte att beskydda Nova blir för kontrollerande för att attrahera mig som läsare. Jag hade velat se mer gnista och livfullhet hos Alex för att faktiskt förstå och beröras av Novas känslor för honom. Dessutom är jag inte helt övertygad om hotet och orsaken till att Nova svävar i livsfara. Än så länge känns det lite ologiskt då det borde finnas ett lättare sätt för fienden att ta hand om Nova, men det här är kanske något som utvecklas i nästa bok och blir klarare så småningom. 

Språket är ganska avskalat och utan krusiduller vilket tilltalar mig enormt. Jag kan visserligen tycka om ett mustigt och känslosamt berättarjag, men det blir också oerhört tröttsamt mellan varven. Nova är ganska klarsynt och avspänd i sin syn på allt konstigt som händer henne och det känns uppfriskande. Men ibland blir författaren lite för berättande, som om hon inte riktigt litar på att jag som läsare förstår.

”Vi vill väldigt gärna träffa honom när han kommer hem nästa gång.” Mamma betonade ordet väldigt med en bestämd nick.

Att förklara dialogen på det här sättet känns helt onödigt och något jag hoppas rättar till sig i nästa bok. Våga lita på läsaren så blir det bättre.

Dimensioner är en stark debut och Sofie Berthet ger oss en unik och fräsch berättelse. Med lite finslipning ser jag fram emot att bli golvad av fortsättningen.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Minirecension – Ett folk utan land av Melina Marchetta.

ett-folk-utan-landEtt folk utan land är skriven av Melina Marchetta.

I tio år har Finnikin levt i exil. Han har inte varit i hemlandet Lumatere sedan den kaotiska tid då kungafamiljen blev brutalt mördad och en förbannelse lades över landet. Nu håller förbannelsen Lumateres folk fångna inom rikets gränser och hindrar de som tvingades fly att återvända hem.

På Finnikins resor för att hjälpa Lumateres utsatta exilbefolkning träffar han Evanjalin, en ung kvinna som hävdar att hennes drömmar kan leda honom till Lumateres rättmätiga tronföljare, den enda som kan häva förbannelsen. Hon hävdar också att Finnikins pappa, den forne kungens hedersvakt, inte dog i Lumatere utan sitter fängslad, och tillsammans ger de sig av för att rädda honom. Och Lumatere.

Oj vad jag kämpade med den här. Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag började om från början. Det är massiv infodumpning i första delen. Ni vet, där man får ett myller av världsbygge och karaktärer kastat rakt i ansiktet och inte förstår någonting. Efter många försök fastnade jag någorlunda och kunde fortsätta med resten av boken. Och den är säkert bra och allt det där, men ändå inte riktigt för mig. Det var för mycket information för att jag skulle ta till mig berättelsen ordentligt. Det är liksom svårt att verkligen fastna och beröras om man samtidigt måste sortera och katalogisera handling och karaktärer för att inte bli bortvillad.

Med tanke på hur mörk boken är och hur högaktuell den är med tanke på flyktingsituationen så hade jag verkligen velat fördjupa mig i den, men det gick bara inte. Det här är första boken i en trilogi och jag är ytterst tveksam till om jag kommer läsa nästa bok. Förmodligen inte.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Carolina läser, Oarya och C.R.M. Nilsson.

En smakbit av skräck – Färjan.

en smakbit på riktigtIbland tänker man fel och vissa gånger tänker man inte alls. Jag visste att maken skulle iväg igår och ändå tyckte jag det var en bra idé att börja på Mats Strandbergs skräckroman Färjan just igår. Den fick dessutom sällskap av zombiefilmen World War Z under kvällen. Maken var väldigt efterlängtad när han väl kom hem med nattbåten.

Och på söndagar är det dags för smakbitar. Och man får såklart inte spoila. Här kommer min smakbit ur Färjan.

Dan Appelgren springer och springer, men han kommer ingenstans. Det är en perfekt metafor för hela hans jävla skitliv. Och dessutom springer han på den här färjan som åker fram och tillbaka, fram och tillbaka. Han känner sig som myternas färjekarlar, dömd att fara över samma tröstlösa vatten i evighet.

Han hör signalen som betyder att Baltic Charisma lämnar kajen. Varnar småbåtarna att akta sig för monstret.

Dan höjer hastigheten på personalgymmets löpband. Vinandet blir högre. Hans fötter slår hårdare och snabbare mot det slitna gummit. Svetten droppar från honom, svider i hans ögon. Den luktar surt. Kemiska rester som tränger upp genom huden. Blodsmaken stiger i halsen och pulsen dånar genom öronen. Det vore jävligt ovärdigt med löpsedlarna om han fick en hjärtattack nu. SCHLAGERSTJÄRNA DÖD PÅ FINLANDSFÄRJA.

farjan

Fler smakbitar hittar ni hos Flukten fra virkeligheten!

Stjärnfall av Lars Wilderäng

stjarnfallStjärnfall är andra delen en trilogi skriven av Lars Wilderäng.

Tio år har gått sedan den moderna civilisationens undergång, när all elektronik slogs ut av ett högteknologiskt angrepp. Livet har sakta börjat stabiliseras, men är faran verkligen över? Nedsläckningen, som perioden när elen försvann kallas, var troligtvis bara början. Nu står mänskligheten inför ett än större hot.

Militären Jocke är äntligen tillbaka i Sverige efter ett långt uppdrag i Mellanöstern och hoppas på ett lugnt liv. Storbonden Filip Stenvik har fått skydd av Federationen Västra Götaland men oroar sig för nya angrepp. Maximilian har vuxit upp till en man och gör sitt bästa för att bryta sig fri från barndomshemmet och gå sin egen väg. På Carlstens fästning samlar Bohusläns landshövding, Gustaf Silverbane, sina styrkor, medan forskningschefen Anna Ljungberg försöker analysera den motståndare de inte vet mycket om. Men tänk om fienden redan finns bland dem? Kanske närmare än någon kan ana …

Vi får i början en liten återblick till tiden innan Nedsläckningen. Jag är lite osäker på vilket syfte dessa återblickar har, kanske ingen eller så är det något som knyts ihop senare. Återblickar var dock inte riktigt vad jag ville ha, jag ville veta fortsättningen. Direkt. Och jag ville även möta mina favoritkaraktärer från första boken. När jag väl gör det så överraskar Wilderäng gång på gång. Den självklara hjälten från första boken är inte lika självklar längre. Rollerna förändras. Några träder tillbaka och andra träder fram, vilket skapar en härlig känsla av oförutsägbarhet. Ändå finns det en trygghet där som jag tycker om. Ibland vill man liksom bara veta att någon är god inuti, oavsett hur den personen kanske sedan agerar i desperation.

Stjärnfall innehåller alla de apokalyptiska element som jag verkligen uppskattar. Ändå känns det väldigt tydligt att det här är en mellanbok. Och inget ont i det, men där Stjärnklart fortfarande efter ett år känns i magen när jag tänker på den, så längtar jag mest efter nästa bok när jag tänker på Stjärnfall. Boken i sig var inte en käftsmäll den här gången, men den väcker helt klart ett sug efter nästa del. Och oavsett all denna science fiction som Stjärnfall faktiskt innehåller, känns det ändå så självklart och naturligt alltihop. Hela handlingen är fortfarande så prosaiskt framställd att allt som sker på något sätt inte känns konstigt alls. Undergången är i all sin vardaglighet fortfarande otroligt skrämmande och återigen kommer jag på mig själv med att planera en bunker och lagring av konserver. Inte för att jag är säker på att det hjälper längre.

Skrämmande, oförutsägbart och så lockande. Hela boken är en rejäl cliffhanger i väntan på fortsättningen.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Massolit förlag för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är: Bokhyllan, Foliehatt på och Olja för blåbär.

Mitt hjärta går på

mitt-hjarta-gar-paMitt hjärta går på är skriven av Christoffer Holst.

Den 22-åriga konditorn Chavve är antagligen den ensammaste romantikern på hela Södermalm. Efter tre år i storstaden har han fortfarande inte lärt känna någon och varje kväll slutar i ensamhet med stora bakverk framför filmenTitanic. På andra sidan vattnet bor Pontus kvar i pojkrummet hos sin brokiga familj. Skådisdrömmarna har bleknat, tillsammans med allt det där andra som skulle bli framtiden, och har ersatts med hypokondri och tvångstankar.

När en dejtingapp kopplar samman killarna blir de snabbt en del av varandras liv, och Chavve verkar äntligen ha hittat det han sökt efter så länge. Men Pontus liv kraschar, och allt som blev så bra är plötsligt borta. Fast Chavve tänker inte ge upp så lätt. Och han har en plan.

Varma kanelsnäckor, snöhala kullerstenar, nygräddade cupcakes, tjocka stickade halsdukar och frostkantade fönster i ett vintrigt Stockholm. Mysfaktorn är omedelbar och författaren lindar in oss i en kaneldoftande kokong tillsammans med Pontus och Chavve.

Mitt hjärta går på är en fantastisk debut. Det är oemotståndligt och sagolikt. Christoffer Holst levererar som en svensk David Levithan och jag får det charmigaste jag läst på länge. Jag älskar Pontus och Chavve, de är så fïna så fina och mitt hjärta tar glädjeskutt mellan sidorna. Jag sitter och småler redan från första raderna, fnissar till emellanåt och hjärtat blir varmare och varmare för varje ord. Och trots att författaren lindar in oss tillsammans med Pontus och Chavve i den här kärleksfulla kokongen blir det inte för sött. Det är trevande och charmigt med ett lagom stråk av ensamhet och vemod, och när Pontus kraschar så kraschar mitt hjärta också.

Pontus och Chavve står växelvis för berättarjaget och jag hade lite problem i början med att separera dem. Att komma ihåg vem som var vem, vem gillade att baka och vem var den trasiga? Men det löser sig och halvvägs i boken känner jag dem bra. Pontus och Chavve blir som vänner jag inte visste att jag saknade. Och visst spelar det roll att det är en förälskelse mellan två killar. Jag tycker om när det normbrytande levereras som norm. Där det inte överhuvudtaget problematiseras på något sätt, utan levereras som vilken kärleksberättelse som helst. Fast det här är ju förstås inte vilken kärleksberättelse som helst. Det här är berättelsen om Pontus och Chavve, två karaktärer jag önskar fanns på riktigt och en rejält charmig feelgood där författaren dessutom strösslar romantiska filmcitat över sidorna. Framförallt är det förälskelse. Trevande, varm och febrig förälskelse.

Jag hade planerat att återvända till Dash och Lily lagom till jul, men jag väljer hellre Pontus och Chavve. Jag saknar dem redan.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Boktokig och Bims blogg.

Natten jag dog

natten-jag-dogNatten jag dog är skriven av Peter Erik Du Rietz.

Långsamt sänker jag mig mot hans ansikte och slickar honom varsamt över läpparna. Hans döda ögon stirrar bakåt mot sänggaveln och munnen är vidöppen, varm och välkomnande. När jag långsamt trycker handen mot hans bröstkorg känner jag den söta doften av hans sista andetag pressas mot min tunga.

När jag var yngre begick jag många beklagliga misstag när jag dräpte eftersom jag lät känslorna ta överhanden. Nu för tiden ser jag det mest som ett jobb. Den intensiva njutning jag kände vid en attack är för länge sedan förbi och ibland saknar jag känslan. Inte för att det spelar någon roll egentligen. Jag gör det som måste göras, vare sig jag får utlösning eller ej.

Det här låter morbidare än det är, på sätt och vis. För berättelsen är förvisso morbid emellanåt. Men samtidigt så charmig, sorglig och älskvärd mitt i den förfärliga berättelsen om hur Carl Cronhammer blev den han blev. Ett monster vi hört talas om tidigare, men som här ändå är en helt ny typ av varelse. Carl själv står för pratandet och berättelsen tar sin början i nutid, där Carl precis tagit livet av en man och vikt ihop honom som ett paket. Ett middagspaket. Vi får följa med Carl ända till början av hans liv och därefter hans skapares början vilket visar sig vara för väldigt länge sedan.

En fantastisk skräckhistoria som lyckas kännas både fasansfull och förtjusande på samma gång. Huvudpersonen är redan från barndomen så belevad på ett sätt som verkligen tilltalar mig. Han är hövlig och empatisk men samtidigt så oberörd. Stoisk är kanske ett passande ord, för oavsett vad huvudpersonen än råkar ut för  (och det är mycket ) så rubbas han inte. Han är inte känslomässigt kall, men han behåller fötterna på jorden. Carl accepterar och analyserar vad som händer och därefter gör han det bästa av det. Eller det som måste göras, vilket ibland är samma sak och ibland inte.

Vi får en skräckberättelse med extra allt. Det är Anne Rice och en ödmjukare variant av Lestat, historia ända tillbaka till vikingatiden och en dos av Mary Shelleys Frankenstein på toppen. Jag tycker mig dessutom känna igen en variant av creepypastan Den leende mannen här. Underbart. Det enda jag känner är att det blir lite för mycket historia ibland. Speciellt avsnittet när Carl anlöper Göteborg hade kunnat kortas ner rejält, i övrigt är det en berättelse som fängslar mig från början till slut.

Carl är den typen av monster som bjuder en på middag och är en fullständig gentleman hela kvällen. Skrattar, pratar och visar intresse, håller artigt upp dörren och med ärlig omtänksamhet erbjuder sin kappa mot kylan. Som avslutar kvällen med en mjuk avskedskyss och sedan med ett vemodigt beklagande vrider nacken av en. För att därefter vika ihop en som ett paket. Ett middagspaket. Och det är fullständigt oemotståndligt.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: C.R.M Nilsson och Jennies boklista.