Kategori: Young adult

Intervju med George R.R. Martin

George R.R. Martin är författare till bokserien A song of Ice and Fire som tv-serien Game of Thrones är baserad på.

Han var hedersgäst i somras under Archipelacon och jag hade en liten förhoppning att kanske få en pratstund med George, men insåg att det nog är rätt kört. Så döm om min förvåning när jag fick ett mail av Jo, George Martins assistent, med en förfrågan om jag vill vara med i liten round table discussion med George dagen efter. Självklart ville jag det! Jag startade hela diskussionen med att ge George ett tvetydigt förslag och därefter lyckades jag göra honom irriterad redan med min första fråga.

 

GeorgeVi var fyra som deltog i samtalet. Det var jag, George och två andra bloggare från olika länder och vi började med att presentera oss själva. Jag talar om att jag bor på Åland och välkomnar George till ön samt erbjuder mig att visa honom runt om han vill:

”Just let me know and I will give you a personal ride.” 

Jag vet inte om George var väldigt artig eller inte hörde vad jag på dålig engelska vräkte ur mig, men han hade den goda smaken att låtsas som ingenting.

När presentationerna var avklarade var det alltså dags att starta själva samtalet, och jag började med att referera till en session George haft dagen före där han talade om sina karaktärer som barn. Jag var intresserad av vilket barn som var olydigast? Här blev George märkbart irriterad och svarade kort att han fått den frågan ett hundratal gånger och att svaret är samma varje gång.

— Den roligaste att skriva om är Tyrion och den svåraste är Bran Stark. Svårt eftersom han är ett barn och jag är vuxen.

Jag förstår att George blev irriterad eftersom han fått just den frågan dagen före under sessionen, men tyvärr missförstod han mig. Det jag undrade var vilken av karaktärerna som minst följt hans uppstakade synopsis och istället ville göra helt andra saker än George planerat – något jag fortfarande är nyfiken på. 

När du började skriva på A song of ice and fire, hur detaljerad synopsis hade du?

— Väldigt odetaljerad. Väldigt löst. Jag tänkte att det kanske skulle bli en novell och efter ett tag kände jag att ok, det kanske kan bli en hel roman. Sedan började jag fundera på om det krävdes en trilogi och nu är jag på bok sex, så ja. Min synopsis var inte så bra.

Böckerna och tv-serien skiljer sig ju väldigt mycket åt. Ser du på dessa som två delar av samma berättelse eller som två helt skilda berättelser?

— Två versioner av samma berättelse. Det är två så totalt olika media att det är omöjligt att synkronisera den skrivna berättelsen till samma i tv-version.

Känner du fortfarande att serien är helt och hållet ditt verk eller har det blivit något annat i och med ändringarna i tv-serien?

— Böckerna är mina och jag skriver dem så som jag vill. Tv-serien däremot är ju baserad på böckerna men är också ett verk av produktionsteamet. Det är en blandning av produktionsteamets vilja, skådespelarnas vilja och naturligtvis HBO:s vilja. HBO står ju för pengarna och har väl egentligen vetorätt om de skulle vilja utnyttja den, vilket de sällan gör.

— Men böckerna är fortfarande helt och hållet mina.

Påverkas din syn på karaktärerna alls av tv-seriens ändringar? Jag tänker framförallt på bröllopsnatten mellan Khal Drogo och Daenerys som i din bok är en ganska vacker stund, men som i tv-serien är något helt annat ( våldtäkt, Bokhusets anmärkning ) och som på sätt och vis ger karaktärerna andra personlighetsdrag än du gett dem. Påverkar det på något sätt din syn på deras personligheter och hur du framställer dem i ett senare skede?

— Jag föredrar naturligtvis min skildring eftersom jag skrev det. Gällande just den scenen finns det faktiskt en första pilot som ingen sett och den gjordes på det sättet jag skrev. Men sedan gjorde man en annan version och det var den man valde att visa. Jag hade naturligtvis föredragit den första versionen som var mest lik det jag skrev, jag vet inte varför man inte valde den.

Under sessionen tidigare förklarade du att karaktärerna för dig är helt annorlunda än de i tv-serien eftersom du levt med karaktärerna så länge. Vem av skådespelarna är mest lik den karaktär du själv har i huvudet?

— Peter ( Dinklage ) som spelar Tyrion. Peter är visserligen ganska olik Tyrion utseendemässigt eftersom Peter är mycket stiligare och längre än den Tyrion jag beskriver i boken, men ändå väldigt lik på många andra sätt.

— Maisie ( Williams ) som spelar Arya är också ganska lik den bild jag hade i huvudet.

Ungefär här kommer det fram att vi inte är journalister och Georges attityd förändras märkbart. Från att ha varit artig och ganska korrekt, öppnar han upp sig. Resten av intervjun är George trivsamt avslappnad och skrattar en hel del.

Du gjorde en signering i Estland 2009 och berömmelsen var inte lika stor då som nu, det var ungefär 40 personer på den signeringen medan en signering idag samlar tusentals. Hur upplever du skillnaden?

— Framgången har sitt pris. Pengarna är ju trevligt förstås. Jag kan göra saker idag som jag bara kunde drömma om förut så den delen kan jag inte klaga på. Kändisskapet är däremot inte alltid så roligt. Jag har inte tid att prata med mina läsare längre. Jag skulle gärna prata om karaktärerna och svara på frågor, men det går inte när det är 7000 människor till som står i kö och väntar på sin tur. Det är tråkigt och ibland önskar jag att jag kunde dra tillbaka klockan lite.

Har det påverkat författandet? Är det fortfarande roligt att skriva?

— Det har aldrig varit särskilt roligt, för mig är det ett jobb. Visst är det ett väldigt bra jobb jämfört med många andra jobb. Det är säkert väldigt mycket roligare än att skyffla papper på ett kontor till exempel, men det är ändå ett jobb. Det roliga för mig är när jag är färdig. När jag tittar på vad jag har skrivit och kan säga yes, jag gjorde det. Jag klarade det. Stoltheten över det jag åstadkommit är det som känns bra. När jag är mitt i skrivprocessen känns det fruktansvärt. Att skriva och redigera och redigera igen, det är hemskt. Jag har stunder när jag tvivlar på det jag skriver, när jag river sönder sådant jag skrivit. Skrivprocessen är inte alltid trevlig och jag är säker på att min omgivning inte heller tycker det är trevligt emellanåt. Jag kan nog vara ganska svår att leva med när skrivandet inte går riktigt som jag vill. Men när det är färdigt, då är det roligt. Då känns det väldigt bra.

Dina böcker innehåller många krigsscener och det är otroligt svårt att få till bra och känslosamma krigsscener som engagerar. Hur arbetar du fram dina krigsscener?

— Krigsscener är riktigt svårt. I mina ögon är författaren Bernard Cornwell den absolut bästa på krigsscener så jag studerar hans verk. Tricket med krigsscener är att du måste se det från två olika perspektiv. Dels det personliga perspektivet. Den som är mitt i striden, det enda han ser är förvirring. En yxa som kommer mot honom medan han snubblar i leran och personen bredvid blir nedhuggen. Någon annans inälvor rinner ut och det är stunder av total terror. Det är stunder av äckel, rädsla och kaos för den som är i striden. Men sedan måste du också förstå striden som helhet. Du måste fånga generalens perspektiv. Den som sitter på distans högt upp på en kulle och avgör att den vänstra flanken gör si och kavalleriet gör så. Du måste se schackspelet i det hela.

— Här gör ju Hollywood ofta fel. De fångar bara den som är mitt i striden. De sätter två män på häst som rider mot varandra och vrålar allt vad de kan och det är den aspekten man får, vilket gör upplevelsen platt. Sådana misstag vill inte jag göra. Jag vill visa helheten som kan vara det avgörande för utgången, taktiken bakom. Min lösning är därför att använda a multiple point of view.

Vad läser du mer än Bernard Cornwell? Hur mycket läser du?

— Oj, jag läser jättemycket. Jag läser fantasy och science fiction förstås, men jag älskar också spänningsromaner, klassiker och faktaböcker. Jag läser alltid. Jag laddade upp min Kindle innan jag kom hit så jag har under resan. Just nu läser jag om skeppet Lusitanias undergång av Erik Larson. En stor favorit är Roger Zelazny. Alla hans böcker är bra men mästerverket är Lord of light. En av de bästa science fiction böcker som någonsin skrivits.

Tycker du att den amerikanska marknaden skulle behöva mer översatta böcker? Mer från kinesiska, polska, ryska eller svenska författare till exempel?

— Potentialen finns ju där bara boken är bra. Det är ju nyckeln, att boken är tillräckligt bra. Sedan har nog inte den amerikanska marknaden varit särskilt välkomnande mot utländsk litteratur, science fiction framförallt. Ett problem är nog att amerikaner tenderar att bara prata engelska. Att det är svårt att få böcker bra översatta. På sjuttiotalet när man skulle översätta ryska böcker hittade man ju ingen som var tillräckligt bra på ryska så man fick ta en omväg via tyskan. Översätta från ryska till tyska och sedan från tyska till engelska. Och det blev kanske inte så himla bra.

Till något helt annat. Vad ville du bli som stor när du var barn?

— Jag ville bli astronaut. Eller egentligen rymdmänniska eftersom ordet astronaut inte fanns då. Uppenbarligen blev det inte riktigt så. Så jag bestämde mig för att skriva om det istället.

— Jag skulle vilja leva på en rymdstation som pensionär. Jag trodde det skulle vara enkelt vid det här laget, men man har tråkigt nog inte kommit så långt än att pensionärer kan välja det.

Det finns ju en fantastisk bok ute nu av Andy Weir som heter The Martian som kan bli en bra lärobok för dig om det någon dag blir möjligt.

— Great book, love it.

The Martian är ju egenutgiven, vad tycker du om egenutgivning?

— Den har ju blivit en stor succé och det finns många fler exempel, Wool av Hugh Howey till exempel. Men det finns mycket som inte är bra också. För varje framgångshistoria finns det tusen skräpböcker och utan gatekeepers kan vilket skräp som helst släppas. Läsaren har ingen möjlighet att veta om en bok är läsvärd eller skräp. Egenutgivning öppar ju dörrar för vem som helst som har en dator, men jag är osäker på om det är bra i längden. Redaktörer och lektörer har ett värde och jag tror att ibland behövs gatekeepers.

Här avbryter Jo eftersom våra 25 minuter har gått och vi får ytterligare fem minuter fotosession med George. 

 

Mitt intryck av George R.R. Martin är att han är väldigt ödmjuk och trevlig. Kanske inte riktigt lika förtjust i journalister som han är i sina läsare, men sina läsare verkar han ha en väldig respekt och ödmjukhet för. Jag tackar George R.R. Martin, hans assistent Jo och Archipelacon som fick det här samtalet att hända. 

Intervjun kommer även på engelska inom kort. 

Biotika av KG Johansson

biotikaBiotika är skriven av KG Johansson.

Biotikan skulle bli räddningen, men ledde i stället till undergången. Sofie färdas genom en värld där allt levande kan vara dödligt – men ändå brinner hennes kropp av längtan efter det farligaste som finns.

En bit framåt i tiden har människan skapat sin egen undergång i form av biotikan. Det som skulle bli räddningen när människan blev resistent mot antibiotika. Biotikan fungerar men när girigheten tar över och biotikan släpps fri muterar den och undergången är ett faktum. Mitt i allt kaos har vi Sofie som vägrar ge upp. När hennes man blir tagen av biotikan flyr Sofie genom ett krossat Sverige i hopp om att någon har överlevt, någonstans.

KG Johansson smackar på för fullt i den här boken. Världen drabbas av flera olika katastrofer. Samhällskritiken är massiv och vi får dystopi, apokalyps, skräck och action i en bok med extra allt. Sofie som vräker sig fram på en motorcykel genom ett sargat landskap blir en egen variant av Furiosa, Charlize Therons krigare i senaste filmen om Mad Max. Det är avsågade hagelgevär, blod, sex och död. KG Johansson har inte skalat bort eller förskönat någonting. Allt levereras detaljerat och han väjer inte för någonting. Blodet är varmt och klibbigt, sexet är snuskigt och kletigt, och döden är vänd ut och in.

Sofie är en rasande furie i sin kamp för överlevnad. Hon är stark, våldsam och smart. Hon dödar, hon bränner och hon slåss. Och hon har mens. Allt det där köttiga som vi undermedvetet förstår, men som inte berättas, när vi läser apokalypser och undergångsromaner har författaren tagit fram. Han väjer inte för något utan plockar fram detaljerna i fullt dagsljus och levererar en actionsfylld apokalyptisk road movie. Och jag älskar det!

Så. Jävla. Bra.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Även Tentakelmonster har bloggat om boken här.

Tack till Affront för recensionsexemplar.

En smakbit av Dränkt.

Omslaget till den här boken är fantastiskt fint och det visade sig att det är samma formgivare som till Anna Jakobsson Lunds dystopiska serie. Jesper Holm är tydligen killen man ska anlita för snygga böcker.

drankt

Han knep ihop ögonen och pressade ner handen en bit till, viftade fram och tillbaka i vattnet. Någonting mjukt och slemmigt gled över handryggen. Måste vara en bit sjögräs som flutit upp. Hela underarmen sved av kylan och fingrarna var stumma, men han lyckades gripa tag kring det trådiga där nere och ryckte till för att rensa bort det.

Sjögräset rörde sig oväntat trögt, som om det var fäst vid någonting tungt. Christer blickade ner på det han höll i handen samtidigt som en dov duns hördes under isen. Inte sjögräs. Han stirrade misstroget på sin rödfrusna hand. Den var full av långa, ljusbruna strån. Hår! Världen gungade och det blev svårt att andas. Under kängorna anades en skiftning, som en skugga. Någon ligger under isen.

 

Dränkt är skriven av Frida Anderson Johansson och jag kan ju säga att innehållet matchar omslaget. Fler smakbitar hittar ni hos Flukten fra virkeligheten.

Överraskande bra ungdomsbok!

timeridersTime Riders är första delen i en serie skriven av Alex Scarrow.

Liam O´Connor skulle ha dött till havs 1912.

Maddy Carter skulle ha dött på ett flygplan 2010.

Sal Vikram skulle ha dött i en eldsvåda 2026.

Men alla dessa tre fick en andra chans – att jobba för en byrå som ingen känner till. Dess syfte: att hindra tidsresor från att rubba tidens gång …

 

Jag har sett de här böckerna på biblioteket flera gånger och tänkt att de kanske skulle kunna vara något. Men något i omslaget eller titeln kändes för ungdomsaktigt så det har inte blivit av, förrän nu. Och det visade sig att det här är riktigt riktigt bra. Faktiskt så bra att jag rekommenderar böckerna som årets julklappstips till alla er som har ungdomar hemma.

De tre huvudpersonerna skulle alla ha dött i hemska katastrofer, några av dem väl kända i verkligheten. Istället hamnar de på en hemlig byrå som har sin bas i New York. För att gömma byrån har man placerat den i en tidsbubbla på två dagar som snurrar om och om igen, nämligen den 10:e och 11:e september 2001.

Ungdomarnas mål är att hitta förändringar orsakade av andra tidsresenärer och återställa saker så som de borde ha skett. De får ett hårt arbete framför sig när världen plötsligt förändras helt och det visar sig att någon rest tillbaka för att hjälpa nazisterna vinna andra världskriget.

Det här är fantastisk ungdomslitteratur. Boken är full med historiska händelser och referenser till populärkultur i olika tidsperioder. Jag skulle faktiskt nästan vilja gå så långt och rekommendera skolorna att använda böckerna till historielektionerna. Boken ger oss historia ur ett nytt perspektiv: tänk om någon hade gjort så här istället, vad hade hänt med vår värld då? Författaren litar dessutom på sina läsare och gör det lagom krångligt med tidsresandet. Riktigt bra och passar många olika åldrar, även om jag tror att tonåringar och unga vuxna är största målgruppen.

Det är spännande och lärorikt och inte tråkigt en enda sekund. Det är smart handling och smarta karaktärer. Bara läs den!

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Även Vargnatts bokhylla har bloggat om boken.

Monstrumologen av Rick Yancey.

9789176453032_200_monstrumologen_e-bokMonstrumologen är skriven av Rick Yancey.

Detta är hemligheterna som jag har bevarat.

Så börjar Will Henrys berättelse. Will är en föräldralös pojke som är assistent åt en doktor av ett högst ovanligt slag: en som studerar monster, och jagar dem. Under den tid Will har bott tillsammans med doktorn i 1800-talets New England har han vant sig vid nattliga besök och mystiska expeditioner. Men när en besökare dyker upp med kvarlevorna av en ung flicka och det monster som ätit henne förändras hans värld för alltid.
Monstret är en anthropophag, en huvudlös varelse som äter genom en mun i bröstkorgen. Och det finns tecken på att antalet anthropophager nu ökar i skrämmande takt.
Will Henry och doktorn har inget annat val: De måste konfrontera den fasa som hotar att ta över och förtära världen.

Jag läste för något år sedan boken New Yorks gudar av Lyndsay Fay, en historisk thriller som trots deckarinslaget tilltalade mig enormt. Där jagar Tim Wild en fruktansvärd mördare i 1800-talets New York. Monstrumologen känns på många sätt som samma berättelse, men från den mörka sidan. Will Henry och professorn skulle mycket väl kunnat vara de jagade i Lyndsay Fays New York.

Monstrumologen är underbar gotisk skräckromantik när det är som bäst. Att kalla det skräckromantik är kanske fel egentligen eftersom avsaknaden av både romantik och kvinnor är total ( kvinnorna är alla offer ) men känslan av genren genomsyrar ändå boken. Normalt är det här inte en favoritgenre hos mig, men Yanceys verk känns som en kärleksfull tribut till genren där skrivarglädjen är uppenbar. Det som framförallt lyfter hela boken är relationen mellan professorn och Will Henry. Dialogerna dem emellan är underbara och ofta humoristiska. Det är tragikomiskt utan att vara löjligt. Avsaknaden av kvinnor hade förmodligen stört mig mer om Yancey inte redan skrivit Femte vågen och därmed bevisat att kvinnor har en plats i hans litteratur.

Med den bakgrunden kan jag istället låta mig njuta av hans kärleksfulla hyllning till genren och svepas med in i ett mörkt 1800-tal fullt av monster och spännande levnadsöden. Det blir nästan parodiskt ibland i både dialoger och handling, men på ett medvetet sätt som skickligt balanserar längs gränsen. Om Charles Dickens A christmas carol och och Mary Shelleys Frankenstein fått ett barn tillsammans hade det blivit denna bok. En oemotståndlig tribut som charmar mig totalt.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Vargnatts bokhylla, Vettans böcker och Bokentusiasten.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Färjan – En blodig historia av Mats Strandberg

farjanFärjan är skriven av Mats Strandberg.

I kväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på en kryssning mellan Sverige och Finland. Men det finns något ondskefullt ombord på den här resan. Mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden. Det finns ingenstans att fly. Det finns inget sätt att kontakta land. Och du vet inte vem du kan lita på.

Relationer sätts på prov. Vanliga människor tvingas bli hjältar. Men det som händer den här natten kan också locka fram det värsta i dem. Välkommen ombord på Baltic Charisma.

Jag har åkt på sådana här kryssningar många gånger. Och jag menar verkligen många gånger. Dels för att jag är stockholmare och kryssningarna fanns nära till hands, de var billiga och jag jobbade dessutom på Viking Lines bokning några år vilket innebar ett antal gratisbiljetter per år. Så jag och mina kompisar reste glatt och ofta. Igenkänningsfaktorn är därmed glasklar och Mats Strandberg har prickat in resenärerna spot on. Jag minns dem allihop.

Egentligen är det konstigt att den här boken inte redan fanns eftersom miljön är som gjord för skräck. Ett glittrande och gungande partypalats avskilt från omvärlden. Vid första anblicken kan det verka som att författaren är lite elak med sina karaktärer som nästan framstår som karikatyrer. De aningen bedagade partypinglorna Zandra och Madde som trots omgivningens hånflin glittrar och glammar inombords medan snaps efter snaps glider ner. Den färglösa Marianne som desperat försöker passa in och bryta sin ensamhet genom att göra något så skandalöst som att åka på kryssning. Vi får möta många och den gemensamma nämnaren är deras desperation. Efter sällskap, efter ligg, efter sprit eller bara efter något som bryter tristessen. Desperation på en plats där man inte behöver behålla den sista skärvan av nykterhet som normalt krävs. Sovplatsen är bara ett knapptryck bort och det går bokstavligen att krypa från dansgolvet till sängen.

Några våningar ner från snapsar, karaoke, matorgier och hångel går monstret till attack. En efter en faller offer och Strandberg bygger skickligt upp spänningen när skräcken närmar sig de festande massorna. Det blir blodbad, det blir splatter och vi får monster i plural. Det hade väldigt lätt kunnat gå till överdrift. I kombination med det socialrealistiska blir det istället fantastiskt bra. Karaktärerna engagerar. De väcker sympati, empati, äckel och avsky. Precis som hos många andra skräckförfattare är det inte alltid monstret som är det värsta, utan människan. Strandberg tar detta ett steg längre och det var längesedan jag blev så äcklad av en karaktär som jag blev av den avdankade schlagerstjärnan Dan.

Något jag saknade var en aningen större dos av krypande skräck. Att någon hittar en hyttkorridor dränkt i blod och att fasan trappas upp av okunskap. En okänd fara är ibland mer skrämmande än ett monster som syns. Här går det ibland lite för fort i svängarna och jag hade gärna sett att faran var okänd lite längre för de drabbade.

Jag älskar att Baltic Charisma får ett eget perspektiv. Fartyget känns nästan levande i sin egen skildring. Som en tänkande biologisk varelse redo att möta sitt öde, snarare än ett fängelse av stål.

Vi får så mycket i den här boken att jag nästan var lite matt efteråt. Vi möter karaktärerna i situationer som nästan blir lite för mycket förnedrings-tv, deras skam och utsatthet är känslomässigt jobbig att läsa ibland. Skräcken sitter där den ska och pulsen stegras. Och mitt i allt det här sveper även minnet av Estonia över mig. En slags kärleksfylld sorg mitt i allt det här blodbadet som förstärker hela upplevelsen.

Det är gastkramande. Det är skräck. Det är fantastiskt.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Kulturkollo, Maddes bokblogg och I Elinas bokhylla.