Skräckvecka – Nio månader av Cia Sigesgård

nio-manader (1)Nio månader är en novell skriven av Cia Sigesgård.

Emma och Daniel kämpar med hormonbehandlingar och pliktsex för att göra ett kärleksbarn. När graviditetstestet äntligen är positivt blir lyckan fullständig.

Jag har börjat året med att läsa två skräckromaner och den här lilla godbiten till skräcknovell, så vi kickstartar med skräckvecka.

Graviditeten är ett resultat av enträget försökande, misslyckande och pliktsex. Hela registret av känslor får plats här trots att det är en kort novell på cirka tjugo sidor. Lyckan när graviditeten är ett faktum och skräcken när saker och ting inte är vad de verkar vara.

Det här är bra, riktigt bra. Krypande, listig och överraskande skräck. Kanske ett något känsligt ämne eftersom en graviditet är något många har eller kommer få erfarenhet av.

I mitt fall blev det extra personligt då jag har en liknande erfarenhet. Nu har det gått tillräckligt många år och känslorna kring det här har lagt sig för mig, så jag kunde njuta hela vägen genom novellen ända fram till den lilla tvisten i slutet.

Liten spoiler -> mitt första barn föddes med samma åkomma som Emmas och Daniels barn<-

En härligt sammansatt skräcknovell som framkallar alla de rätta känslorna. Obehag och rysningar från början till slut, precis så som jag vill ha det.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om novellen är: Vargnatts bokhylla, Bokföring enligt Monika och Lottens bokblogg.

Årets bästa bok!

Jag ger dig solen av Jandy Nelson. Utan tvekan. Den slår samtliga böcker jag läst under hela året med hästlängder!

Språket liknar inget jag läst tidigare och karaktärerna definieras på ett sätt man bara måste älska. Jag tror att den här boken hamnar på min topp fem lista över böcker. Någonsin. Säker kan jag förstås inte vara förrän jag läst om den, men jag tror det. En bok som känns i mage och hjärta i månader efteråt är sällsynt.

Noah och Jude berättar ur varsitt perspektiv och framförallt Noahs berättelse är makalös. Han är helt hudlös och känslorna drabbar en som små explosioner av smärta eller lycka. Det är som om författaren har flödesskrivit, när man sätter sig framför datorn med timern på fem minuter och sen bara skriver man. Ord och känslor bara flödar ut direkt från hjärnan utan redigering eller eftertanke. Så känns det här. Texten flödar ut från boken och skyfflas ner rakt in i hjärtat på mig.

 

jag-ger-dig-solen

Årets bästa dystopi.

Inte en avslutad trilogi, men det råder ingen tvekan om att Anna Jakobsson Lunds Tredje principen och Aldrig ensamma är det bästa jag läst i dystopiväg i år. Ava, Leymah och Levi. Så starka och fina och tillitsfulla och sårbara.

Den stora frågan i dystopier är ofta hur mycket man är beredd att offra för det man tror på. Hur långt man är beredd att gå. Här tar författaren frågan till en helt ny nivå och resultatet är hjärtskärande. Ava, Leymah och Levi, dessa tre fantastiska karaktärer som gör allt för det de tror på. Även sådant som ingen borde göra.

aldrig-ensamma

Årets charmigaste bok.

Mitt hjärta går på av Christoffer Holst. Underbar, underbar bok som värmer och karaktärer som charmar mig totalt.

Fast det här är ju förstås inte vilken kärleksberättelse som helst. Det här är berättelsen om Pontus och Chavve, två karaktärer jag önskar fanns på riktigt och en rejält charmig feelgood där författaren dessutom strösslar romantiska filmcitat över sidorna. Framförallt är det förälskelse. Trevande, varm och febrig förälskelse.

mitt-hjarta-gar-pa

Årets finaste apokalyps.

Jag har läst en hel del riktigt bra apokalypser under året, men det är sällan jag kallar dem fina eller vackra. Det här är dock en av de finaste böcker jag läst. In i skogen av Jean Hegland var en sagolik läsupplevelse. Som en blandning av Väggen och The road i vackrare färger. Lågmäld och vacker om ensamhet, relationer och att hitta sin inre styrka.

Den är fantastisk och det finns ingenting som skaver någonstans. Språket flyter som honung längs sidorna och Nells berättarröst leder oss skickligt igenom den apokalyptiska väv som träder fram.

in-i-skogen

Utpost – Andra delen i trilogin Razorland

utpostUtpost är andra delen i serien Razorland skriven av Ann Aguirre.

Ingenting är sig likt för Spadertvå. När hon levde under jord betraktades hon som vuxen. Numera, i staden Räddning på Ovansidan, uppfattas hon som en ung problemtjej, och hon måste gå i skolan. Men Spadertvå passar inte in bland de andra tjejerna: Det enda hon kan är att slåss.
Dessutom har hennes stridspartner Tålig tagit avstånd från henne. Hennes känslor för honom har inte förändrats, men han verkar inte ens vilja komma i närheten av henne längre. Förvirrad och ensam letar hon efter ett sätt att komma bort från staden.
Hon anmäler sig som frivillig till de sommarpatruller som skyddar odlarna medan de arbetar på fälten utanför stadsmuren. Det brukar vara ett rent rutinuppdrag, men situationen har förändrats på Ovansidan. Missfostren håller på att bli smartare. De spanar. Väntar. Planerar. De tycks ha bestämt sig för att krossa Räddning. Det krävs en orädd jägarinna som Spadertvå för att stoppa dem.

Ibland önskar man att förlagen sagt nej, nej och åter nej till författaren. Och ibland önskar man att nästa förlag sagt nej, nej och åter nej till översättaren.

I slutet av boken finns författarens tacksida och hon tackar läsaren genom att spoila en stor del av plotten. Hon skriver att ”som vi läsare vid det här laget förstått så är A inte XXX utan YYY”. Jag kanske är omåttligt trög men nej, det hade jag faktiskt inte förstått. Men nu vet jag, tack så himla mycket för den spoilern. Klart författaren vet att X inte är X utan Y, det är ju hon som skrivit boken. Men så himla tydligt är det inte för mig. Visst hade jag mina funderingar, men själva lösningen var inte glasklar. Det kan ju också vara så att författaren inte litar på sin egen förmåga att få fram det här, utan känner att ett förtydligande måste till. Något som förövrigt är lite av en röd tråd i hela boken.

Författaren förklarar och upprepar ganska mycket i den här delen. Framförallt Spadertvås tankar och synsätt ältas och jämförs konstant gentemot byns egna regler och  värderingar. Hur hon förväntas klä sig på ett visst sätt, agera och tänka enligt de regler Räddning satt upp. Jag gillar visserligen Spadertvås ståndpunkt i det här, men det upprepas konstant. Tills hon börjar ändra sig. Jag förstår att man anpassar sig efter miljön och påverkas av det samhälle man lever i. Jag hoppas bara att författaren inte villar bort Spadertvås styrka och egensinnighet i allt det här.

Sedan har vi översättningen och jag fattar verkligen inte. Hur har de tänkt? Man översätter inte egennamn, även om dessa härstammar från ett spelkort eller en händelse. Inte. Spadertvå, Tålig och Räddning? Och mitt i det här har vi Stalker, vars namn inte har översatts.

Översättningen är alltså varken begriplig eller konsekvent och sätter ganska stora hinder i läsningen för mig i början. När jag väl lyckas se förbi det här är boken himla bra. Den är spännande och jag sträckläste resten av boken i ett svep. Det är dock en tydlig mellanbok och mycket handlar om relationer som utvecklas och bakgrund som förklaras. Storyn är fortfarande fängslande och spänningen finns där nästan hela tiden. Trots mina problem med översättning rekommenderar jag den alltså fortfarande varmt till alla dystopiälskare. Och håll er borta från tacksidan på slutet.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.