Kategori: Young adult

Nordic fantasy noir – Har svenska trenden skapat en ny subgenre inom fantastiken?

Nordic noir är en subgenre inom den skandinaviska kriminallitteraturen och är omåttligt populär i bland annat Storbritannien och Usa. Språket är avskalat och kargt, människorna ( även hjälten, om det finns en sådan ) är trasiga och miljön är ofta snävt lokal samt dyster och mörk. Moraliska gråzoner, samhällskorruption och dolda komplotter, samt en känsla av hopplöshet hör också till. Svärta, vardag och våld.

Nu verkar den nordiska noiren ha trendat sig in även i utgivningen av svensk fantastik.

Boken Dränkt av Frida Andersson Johansson kvalar direkt in i vad som kan kallas Nordic fantasy noir. Mörk och avskalad med övernaturliga inslag av nordisk folklore känns den lite så där Läckbergskt deckaraktig mitt i mystiken, erotiken och dödandet.

Skönheten av Christian Johansson med sin dubbelbottnade känsla av både skräck och pusseldeckare, hade kunnat vara skriven av Christian Johansson och Jussi Adler-Olsen tillsammans.

Vattnet drar skriven av Madeleine Bäck läste jag så sent som i helgen och utöver diskbänksrealism och mystiska föremål som väcker ondskan till liv, får vi också en alldeles egen journalist som gräver i en lokal myndighetsskandal med korrupta politiker.

Böckerna har en tydlig touch av Nordic noir där deckarkänslan överröstar det övernaturliga. Erotiken är rå och brutal utan finesser. Det är grov alkoholism och trasiga barndomar, kriminella mc-gäng och korrupta myndigheter.

Trenden märks även inom ungdomslitteraturen hos böcker som Middagsmörker av Charlotte Cederlund, Nattbuss 198 av Niklas Krog och Huset mittemot av Alex Haridi. Inte lika tydligt och brutalt naturligtvis eftersom det är ungdomsböcker, men med en lightversion av det mörka och skitiga mitt i mysteriet som ska lösas. Deckarkänsla med övernaturliga inslag.

Nordic fantasy noir alltså. Fantasy i deckarkostym. Kanske är det en välbehövlig tröskel och en bra inriktning för att få ut svensk fantastik på marknaden? Eller så har man skapat en enkel lösning för förlag som vill visa att de går utanför boxen men inte riktigt vågar? Jag har inget emot subgenren i sig, men jag önskar och hoppas att det inte slutar här. Att det istället är en riktgivande vägskylt för förlagen, så att man så småningom vågar satsa på svensk fantastik fullt ut.

vattnet-drar drankt skonheten

 

Legend var inget för mig!

legendLegend är skriven av Richard Matheson.

Robert Neville är den siste mannen på jorden – men han är inte ensam.
En fasansfull farsot har dragit fram och gjort att resten av mänskligheten – män, kvinnor och barn – har muterat och förvandlats till fruktansvärda, nattlevande varelser som törstar efter Roberts blod.

Hopplösheten i Roberts liv är total, ändå förmår han inte göra slut på det. Han lever sitt liv på det enda sätt han kan: på dagarna åker han runt i det ödelagda Los Angeles och letar efter sina vilande fiender för att ta slut på dem, en efter en, med en påle i hjärtat. På natten barrikaderar han sig i sitt hus och ber om att få se ännu en gryning.

Så en dag händer något som stör hans monotoni. Men är det en välsignelse eller en förbannelse?

Jag har läst ganska många recensioner om den här boken och de är övervägande positiva. Väldigt positiva. Så jag rör om lite i grytan eftersom jag inte gillade den alls.

För det första är boken och filmen två helt olika historier. Boken skrev Matheson 1954 och 50 år senare skrev han filmmanuset till filmen I am legend med Will Smith. För mig verkar det som han helt enkelt gjorde om och gjorde rätt.

Och problemet är väl egentligen inte det att hela boken är usel. Men början är det. Den första tredjedelen av boken gjorde mig så förbannad att jag fortsatte vara det resten av boken med. För Robert Neville är nämligen kåt. Hela jävla tiden.

Här har världen gått under och Robert Neville är typ den sista människan kvar ( vad han vet i alla fall ) och det som är jobbigast i hela den här apokalypsen är att inte få ligga. Alla vänner är döda ( -ish ) , hans fru är död, hans barn har dött och han är nattetid omringad av levande döda som inget hellre vill än slita honom i bitar. Och det är skitläskigt och allt, tills han börjar tänka på kvinnorna. Kvinnorna! Och så är det kört. Det börjar rycka i dingdongen och stackars Neville får ta till våld mot sig själv för att inte springa ut till zombievampyrerna i all sin entusiastiska nakna prakt.  Och problemet är att han är så kåt och sugen på att ligga hela tiden. När de levande döda kvinnorna hasar runt utanför hans hus, när han mördar dem på löpande band genom att sticka pålar igenom deras hjärtan och när de ligger i dvala på dagarna. Speciellt då är Neville sugen. Dingdongen rycker så förbannat att han får ta till all sin viljestyrka för att inte våldta de lockande komatösa skelettliknande kvinnovarelserna som ligger där, med tuttar och allt.

Och grejen är att jag fattar vad Matheson är ute efter. Jag fattar att Neville genomgår en slags metamorfos, från känslofylld man till kallt monster. Jag fattar att boken skrevs i en annan tidsålder. Jag förstår allt det där, men det hjälper inte. Matheson förvandlar Mannen till ett djur så styrd av sina ryckande brallor att varenda jäkla man borde känna sig förnärmad av att nedvärderas till den här kåta varelsen som presenteras.

Så när boken faktiskt övergår i något som kanske är bra är jag så förbannad och trött på Neville att jag inte bryr mig längre. Kanske blev Matheson själv så trött på boken att det var därför han gjorde filmen helt annorlunda. Och så mycket bättre. Dagens udda tips är alltså att skippa boken och se filmen istället.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bokhyllan, Vår bokvärld och La Bibliothéque.

Senaste bokfynden

Jag shoppade loss lite när jag var i bokaffären sist. En del reaböcker ( halva reapriset ), några pocketar på böcker jag redan läst men inte har och en helt färsk som jag bara var tvungen att ha.

IMG_0101

Joe Abercrombies Det yttersta argumentet ( bok 1 och 2 ) som är okända för mig. Det verkar dock som att det faktiskt är fler böcker innan dessa i serien, så jag ska kolla upp det innan jag börjar läsa.

Cinder och Scarlet i serien The lunar chronicles av Marissa Meyer. Lästa men bara lånade, så jag var tvungen att ha dem.

A Memory of Light av Robert Jordan och Brandon Sanderson. Jag har läst hela serien flera gånger förutom just denna sista bok. Jag hoppades att något förlag skulle nappa på att översätta den, men då det inte skedde får jag helt enkelt läsa den på engelska. Någon dag. Nu har jag den i alla fall, till det facila priset av 1,50 euro.

Och boken ni fick en smakbit av i söndags, Medan han lever av Elaine Eksvärd. Jag har sett henne prata om boken på varje tv-kanal senaste veckorna och var bara tvungen att ha den.

Bortom portalen

bortom-portalenTondöda zombier, dunkla speglar, dränkta världar och en ondska bortom tid och rum. Fantastikportalen presenterar stolt elva noveller från några av Sveriges vassaste fantastikförfattare.

Jag jämför gärna antologier med godispåsar. Antingen får man en påse som någon annan plockat ihop där det är ren tur om man hittar något man gillar, eller så plockar man ihop en själv och får massa gottigt. Bortom portalen tillhör den egenplockade varianten.

När jag nu ändå är inne på godis kan vi lika gärna prata lite om kladdkaka också. Ålands före detta näringsminister Fredrik Karlström har någon slags fetisch för just kladdkakor. Enligt honom finns det inga gränser för vad man kan testa och kreativiteten är enorm. Eller vad sägs om en kladdkaka gjord på pretzels och öl? En kladdkaka täckt av ett lager ostbågar? Jag har aldrig hört talas om något liknande, men jag är tämligen säker på att någon av dessa fantasifulla kreationer faktiskt smakat himmelskt gott och att vår förra näringsminister briljerat vid mer än ett tillfälle med sin förmåga att återuppfinna kladdkakan.

På samma sätt briljerar Marcus Olausson med sin novell Sjung, kära syster. En postapokalyptisk värld med zombier och två systrar på vandring har Marcus Olausson lyckats förvandla till något helt nytt, fräscht och fullständigt eget. Han har skapat en värld där musiken är både vapen och räddning och där det farligaste som finns, förutom de tondöda, är att möta en ensemble. Det är som om han har dissekerat Råttfångaren i Hameln och byggt upp något helt annat. Inspirationen är tydlig men skapelsen är helt Marcus egen. Om jag tidigare jämfört Marcus Olaussons fantasyserie om Serahema med en varm snuttefilt, så är Sjung, kära syster som en av herr Karlströms kladdkakor. Galet kreativt och fullständigt briljant.

En annan novell som imponerar stort är Emma 2.0 skriven av Anita Mederyd. Konsekvenserna av att bli medicinskt behandlad med nanoteknik har många skrivit om tidigare, men jag tycker om känslan novellen ger mig. Mederyd lyckas framkalla både spänning, obehag och en klaustrofobisk känsla som fängslar mig helt. Trots att jag tidigt anar varthän det barkar förtar det inget av spänningen. Skickligt framfört.

Marina av KG Johansson läste och älskade jag redan i Fyra kvinnor fyra flickor. En framtida värld dränkt i vatten med en enda överlevande. En novell som framkallar både skräck och sorg.

Oskar Källner har aldrig gjort mig besviken tidigare och det gör han inte nu heller. Jormungand är oerhört underhållande och satiren är hejdlöst rolig. Källner framför vass kritik mot författarbranschens byråkrati och när vi får veta vad som egentligen sker i den sterila kontorsmiljön skrattar jag högt. Jag tror vi alla kan känna igen oss på ett eller annat sätt. Någonstans längs vägen har de flesta av oss fastnat i byråkratins segt malande käftar och Källners fantastiska förklaring till detta är härligt förlösande.

Om jag hade fått sätta ihop en egen antologi skulle den se ut ungefär så här. Den enda kritik jag har är att vissa noveller varit publicerade tidigare. Jag ser dock väldigt gärna ett liknande samarbete som det här igen. Kreativa och djärva indieförlag som tillsammans levererar en strålande potpurri av fantasy, steampunk, postapokalyps och science fiction. Bortom portalen är ren njutning hela vägen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Andra som bloggat om boken är Carola Strömstedt, Barrikaden och Midnatts Ord.

Tack till Fafner förlag för recensionsexemplar.

Tips på engelska dystopier/scifi/fantasy?

Jag läser just nu World After av Susan Ee ( förlåt att jag tjatar ) på engelska och det går förvånansvärt bra. Nu är koncentrationen inte på topp på grund av stress och mitt uppe i flytt, men jag är ändå glatt överraskad. Visserligen kanske just den boken inte är den mest svårlästa men det som framförallt överraskar är att jag får in läsflowet. Ni vet när man liksom är där, inne i boken. Det trodde jag faktiskt inte skulle hända.

Och helt plötsligt ser jag en ny värld som öppnar sig. Vad mycket intressanta böcker jag kan läsa som inte finns på svenska än! Problemet är bara vad jag ska välja härnäst? Jag kommer inte börja läsa allt på engelska, men nu när jag märker att det faktiskt funkar vill jag gärna fortsätta.

Nästa bok blir såklart End of days av Susan Ee, men sedan då?

18500665

The Shannara Chronicles

773f8f2ef33245756af40bc4a4eba125-289096-4Jag har sett fram emot den här serien ända sedan jag såg första trailern, men sedan har tiden inte funnits. Jag har även sett omdömen lite här och där och de har inte varit jättepositiva, så jag har dragit mig lite för att se den. Men nu har jag äntligen sett pilotavsnittet och jag måste ju säga att folk är alldeles för gnälliga.

Ok, det är inte GoT men jag känner mig faktiskt ändå väldigt nöjd av det lilla jag sett. Snygg miljö, snyggt foto och skådisar som inte är helt illa.  Ett rolig detalj är märkligt nog kläderna. De har samma coola mix av gammalt och modernt som i filmen En riddares historia med Heath ledger i huvudrollen.

Så snyggt och en del av den känslan finns även här. En blandning av medeltid och postapokalyptisk framtid.

Visst är det svulstigt och bombastisk emellanåt och lite väl mycket rockvideo ibland. Men hörrni, så illa är det verkligen inte. Den har till och med blivit jämförd med pilotavsnittet av Robert Jordans Wheel of Time ( typ månadspeng i budget ) och det är ju bara löjligt. Låt bli gnälldrickan är mitt råd.

Jag gillar och kommer helt klart se mer.