Young adult – Sida 13

Drömtjuvarna av Maggie Stiefvater

Drömtjuvarna är andra delen i en serie av Maggie Stiefvater.

När Adam, Gansey och Ronan mötte Blue förändrades deras liv på ett dramatiskt sätt. Nu händer det igen, leylinjerna som leder runt den förtrollade skogen Cabeswater har vaknat. Allt ställs på sin spets. Ronans märkliga, svårtydda drömmar håller på att ta över hans liv, och han måste nu försöka bemästra sina övernaturliga förmågor. Finns det ett samband mellan drömmarna och den försvunna skogen?

Visserligen älskar jag den här lika mycket som Kretsen men samtidigt har del två sina problem. Precis som Carolina så förstår jag ärligt talat inte mycket av det som händer. Det är lite för mycket prat om leylinjer, döda kungar och drömskogar och det blir minst sagt rörigt.

Samtidigt är det här Ronans bok vilket gör den helt oemotståndlig. Stiefvater har ett sätt att hamra in karaktärernas personlighet så vi verkligen tror vi känner dem, för att sedan rycka undan mattan och presentera det som finns under det vi trodde att vi såg. Och Ronan alltså, vilken kille. Så vass, krigisk och arg och ändå så mycket mer. Och när jag får veta Ronans hemligheter vill jag bara gråta. Så sanslöst sorgligt.

Trots att jag får väldigt mycket känsla av mellanbok så håller berättelsen om Ronan mig i ett stadigt grepp hela vägen igenom. Detsamma gäller Stiefvaters språk som inte vacklar en sekund. Jag läste den här som e-bok vilket inte rekommenderas. För jag vill hela tiden bläddra tillbaka till extra fina, varma, sorgliga eller hemska avsnitt. Jag vill stryka under meningar, lägga till och kommentera lite överallt, men istället tvingas jag fortsätta framåt när jag egentligen vill gå hit och dit och framåt och bakåt i boken.

Jag tillhör ju dem som gillar sympatiska karaktärer. Eller jag vill åtminstone kunna sympatisera med dem på något litet sätt även om alla inte alltid behöver vara goda. Stiefvater ger mig exakt det jag vill ha. Jag älskar alla, även de som är hemska. Som Torpeden. En riktig tvättäkta torped som iskallt mördar människor på beställning. Och ändå så ytterligt charmig och fin att jag inte skulle tveka att bjuda hem honom på gofika. Jag vill bjuda hem dem alla på gofika.

Jag kan också tillägga att nästa bok inte känns som en mellanbok. Den lyfter, högt.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är C.R.M. Nilsson, Romeo and Juliet och Fridas bokhylla.

Kretsen av Maggie Stiefvater – En av årets bästa?

Kretsen är första boken i en serie skriven av Maggie Stiefvater.

Fyra pojkar på en prestigefylld internatskola har bildat ett hemligt sällskap i syfte att finna en historisk, mytomspunnen kungagrav. En flicka med övernaturliga förmågor har nyligen mött en av pojkarna – fast som död. Snart kommer deras vägar att korsas igen, med förödande konsekvenser.

Blue är sexton år och dotter till en spåkvinna. Hennes egna synska förmågor är begränsade, men för inte så länge sedan förutsåg hon en ung mans färd mot dödsriket. Dessutom bär hon på vetskapen om ett annat förebud: om hon någonsin kysser sin sanna kärlek så kommer han att dö. Så möts Blue och Gansey, och hon förstår vem han är.
Ungdomarna slår följe i en tyst övertygelse om att de på något sätt behöver hjälpa varandra i jakten på kungagraven. Kärlek spirar, men en fiende närmar sig också …

Jag skulle vilja skriva så mycket mer om handling och karaktärer, men är rädd för att spoila ens minsta lilla grej eftersom så mycket i boken har betydelse längre fram. Så jag låter det vara så här.

Och jag vet att man inte ska jämföra med andra böcker eftersom det förutsätter att man läst de andra böckerna för att förstå jämförelsen, men jag måste. Det känns nämligen som om Maggie Stiefvater är en slags mellansyster till Jandy Nelson ( Jag ger dig solen ) och Siri Pettersen ( Odinsbarn ). Som att hon fått en gen från ena hållet, en annan gen från andra hållet och däremellan sina helt egna gener.

Språket har allt det där säregna som Jandy Nelson är så bra på. Sättet att definiera karaktärerna och miljön med knasigheter, ytterligheter och värme. Samtidigt väver hon in en unik fantasyvärld rakt in i knasigheten och strösslar ut fragment på samma sätt som Siri Pettersen gjorde i Odinsbarn. Stiefvater droppar trådar här och där, planterar in händelser som verkar betydelselösa men som knyts ihop längre fram. Och många trådar blir det. Just det är ett grepp som kanske inte passar alla, men som jag själv älskar. Det håller mig alert och uppmärksam under läsningen och ändå lyckas Stiefvater överraska mig totalt med en oväntad megatwist som jag verkligen inte såg komma.

Jag inser också att böckerna bör läsas på engelska om man kan. Inte för att översättningen är dålig, tvärtom är den nog alldeles utmärkt. Men vissa saker kan inte översättas. Som titeln. Originaltiteln är The Raven Boys och det går bara inte att översätta så det får samma gåtfulla klang. Korppojkarna kallas det i boken och det är ju en helt korrekt översättning, men det blir inte riktigt lika bra.

Jag älskar alltså den här boken. Och det där med att kyssa sin sanna kärlek och döden och så, det är inte lika cheesy som det låter. Jag lovar.

Det är visserligen några månader kvar av året, men jag är tämligen säker på att Kretsen kommer finnas bland mina topp tre när året är slut.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Carolina läser, Vargnatts bokhylla och Sagan om sagorna.

Glassvärdet

Glassvärdet är andra delen i en trilogi av Victoria Aveyard.

Mare Barrows blod är rött – färgen hos vanligt folk – men hennes silverförmåga, kraften att styra blixten, har förvandlat henne till ett vapen som kungahuset försöker kontrollera. Härskaren kallar henne en omöjlighet, en bluff, men när hon flyr från Maven, prinsen – vännen – som bedrog henne, upptäcker Mare något häpnadsväckande: Hon är inte den enda i sitt slag.
Jagad av Maven, nu en hämndlysten kung, ger sig Mare ut för att söka upp och rekrytera andra röd-och-silver-krigare till kampen mot hennes förtryckare. Men Mare inser att hon befinner sig på en livsfarlig väg, där hon riskerar att bli just det slags monster hon försöker besegra.
Kommer hon att krossas under tyngden av de liv som upproret kostar? Eller har hon härdats för gott av allt svek och förräderi?

Man måste nog vara i rätt mode för att uppskatta den här fullt ut. Vilket jag var när jag läste Röd drottning men kanske inte helt när jag läste den här. Eller så har berättarjaget blivit ännu mer dramatiskt än i den förra boken, för det blir lite mycket. Väldigt mycket överdramatiseringar och martyrskap. Ändå gillar jag Mare. Trots alldeles för mycket ältande av typen ”Jag kan inte lita på någon så därför blir jag hård och kall som sten och tycker oändligt synd om mig själv och tror att jag är den enda i hela den här soppan som verkligen lider”, så känns hon ändå både vettigare och mer mänsklig än andra liknande karaktärer i den här typen av böcker. Mare känns vanlig på något sätt, trots sina extraordinära krafter. Mycket går fel mest hela tiden, men inte för att hon gör idiotiska eller obegripliga saker utan för att andra förråder henne. Eller för att hon väljer fel i situationer som inte är så himla lätta. Det gillar jag. Att hon får vara utvald och stark men samtidigt göra grova misstag utan att för den skull verka helt korkad.

Mare påminner också väldigt mycket om Adelina i Marie Lus bok Rosensällskapet, fast med en kärna av godhet som gör att jag ändå kan sympatisera med henne. Hon gör onda saker av fel orsaker men här kan jag förstå det. Jag gillar ju att kunna sympatisera med huvudkaraktärerna i böcker, vilket gör att jag uppskattar det här väldigt mycket mer än Marie Lus trilogi.

Handlingen är fortfarande bra även om det här är en typisk mellanbok. Det händer egentligen inte så mycket av vikt trots att det är full fart hela boken igenom. Mare och Cal har blivit grovt förrådda av Maven ( något som verkligen överraskade mig i Röd drottning ) och flyr för sina liv. Samtidigt ska de försöka hitta de andra röda med silverkrafter innan Maven gör det. Det är ett ständigt rännande hit och dit, och det mesta av både handling och karaktärsutveckling sker i förbifarten samtidigt som de springer igenom tunnlar jagade av fiender. Det blir lite tröttsamt. Jag hade önskat att Aveyard kunnat stanna upp lite då och då och låta karaktärerna lysa starkare. Mer dialog och djupare karaktärsutvecklingar.

Ändå gillar jag den här. Handlingen och världsbygget känns fortfarande genomtänkt och unikt och boken har ett driv som lockar att läsa vidare. Dessutom slutar den naturligtvis med en sådan rejäl cliffhanger att jag troligen måste beställa sista delen på engelska. Jag bara måste få veta hur det går nu.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är Bam tycker, Fantastiska berättelser och Att leva loppan.

Stad av aska

Stad av aska är andra delen i serien The Mortal Instruments av Cassandra Clare.

Clary Fray önskar att livet bara kunde återgå till det normala. Men vad är normalt när du är en demondräpande skuggjägare, vars mamma ligger medvetslös i en magipåverkad koma och du plötsligt kan se varulvar, vampyrer och älvor på gatorna?
Clary försöker dra sig undan från skuggvärlden för att kunna hänga mer med Simon (är han kanske mer än en vän?), men Jace tänker inte släppa henne så lätt. Och den enda chansen Clary har att hjälpa sin mamma är om hon söker upp Valentine, den ondskefulle skuggjägaren som mördat hennes morföräldrar – och dessutom är hennes pappa …

Tyvärr har jag inte skrivit om första boken Stad av skuggor så ni får dyka med mig rakt ner i storyn direkt. Jag gillade inte Stad av skuggor nämligen. Tyckte den var alldeles för rörig och så hade jag problem med huvudkaraktären Clary. Varför jag inte gillade henne kom jag inte ihåg när jag började med den här, men minnet friskades upp snabbt.

Jag hade aldrig tänkt läsa den här men hittade boken hos en kompis och i brist på annan läsning just då fick den följa med hem. Och jag är nu fast i serien trots att jag samtidigt har så stora problem med den. Riktigt stora problem. För Clary gör så fruktansvärt korkade saker hela tiden. Inte bara en gång, eller två gånger, eller ens tre gånger. Nej, varje gång det händer något omvälvande eller dramatiskt så gör Clary något ofattbart idiotiskt drag som sabbar det totalt för alla. Och jag blir så jävla trött.

Clary har alltså fått reda på att det finns en skuggvärld dold för vanliga människor. Och naturligtvis är inte Clary en vanlig människa utan en skuggjägare. Demondräpare. Det visar sig nämligen att världen kryllar av demoner, vampyrer, varulvar, besvärjare, féer och annat otrevligt. Och så naturligtvis skuggjägarna, nephilim, som håller ordning på världen och skyddar oss mot alla hemska monster. Clary blev kär i skuggjägaren Jace men fick reda på att de är syskon. Clarys bästa vän Simon är kär i Clary och nu när Jace är off limits provar hon att bli ihop med Simon istället. Det går sådär. Ni fattar, triangeldrama kantat av löjligheter. Och i centrum av allt står Valentine den onda. Clarys och Jaces pappa som är den ondskefullaste av pappor. Och storyn har hittills sett ut ungefär så här. Clary hamnar i trubbel och Jace med familj försöker rädda henne. Clary klantar till allt och Simon hamnar i trubbel eftersom han inte har vett att hålla sig borta. Clary klantar till det ännu mer och Brooklyns överbesvärjare Magnus Bane kommer till the rescue. Typ. För Simon blir det nämligen värre och värre stackarn. Eller inte stackars. Kunde han bara låta bli att stalka Clary hade han sluppit en hel del otrevligheter, som att förvandlas till en råtta till exempel. Eller riskera att bli vampyr.

Och här är grejen som irriterar mig mest. Jag kan ändå inte sluta läsa! För mitt i Clarys idiotier är världsbygget ändå fascinerande i all sin rörighet. Jag hänger inte helt med i vem som är släkt med vem och vem som adopterades bort till vilken familj ( även om det är rätt uppenbart vart det barkar med släktskapen ) och ändå sugs jag in i allt det röriga och kan inte sluta läsa. Dessutom har Cassandra Clare en humor jag gillar. Jag kommer på mig själv med att skratta högt många gånger, vilket väger upp en del av irritationen som samtidigt skaver och kliar.

Så vad tycker jag då? Det vet jag inte ens själv och ändå fick jag med mig del tre och fyra hem från bokhandeln häromdagen …

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Missa inte att vinna ditt eget exemplar av årets hetaste bok. Du, bara

Visserligen har jag en utlottning på gång men i övrigt har det inte handlat så mycket om just böcker här på sista tiden. Snart är det slut på det.

I helgen åker jag iväg och på söndag annonserar jag ut vinnaren av Anna Ahlunds heta roman Du, bara. Eftersom jag åker iväg och inte har någon möjlighet att annonsera en vinnare ( jag tycker bloggappen är för krånglig ) före söndag förlänger jag också tävlingen så du kan vara med och tävla ända till söndag 14/8 kl 15. Utlottningen hittar du här.

På måndag sätter jag även igång med recensioner igen eftersom jag nu äntligen kommit igång med läsandet igen. Några redan lästa, några på gång och recensionsexemplaren har börjat trilla in igen. Det är märkligt det där med ledighet. Det som borde vara en perfekt period för läsning blir ofta bara pannkaka för mig. Av någon anledning kan jag inte slappna av med en bok under semester på samma sätt som när jag jobbar. För det finns inget härligare än att komma hem efter jobbet, sjunka ner i soffan och vila ögonen i en riktigt bra bok. Så på många sätt känns det faktiskt rätt skönt att komma igång med rutiner igen, även om rutinerna också innebär jobb.

Så, passa på att vara med i utlottningen och så ses vi på söndag kväll igen. Nu blir det ut och åka båt och jag hoppas det blir lugnare än så här.

Jag gav aldrig upp hoppet om Cassandra Clare.

Vi kommer behöva prata om Doktor Who. Under sommaren har jag gått och blivit en Whovian. Mer om det i ett ( eller tio ) eget inlägg, men man kan nog säga att jag är lite besatt. Det händer ibland.

Jag har alltså inte läst så mycket i sommar efter att jag plöjde igenom Robert Jordans mastodontserie Tidens hjul. Det tog tid att komma ut ur den världen kan jag säga. När man plöjer över 20 böcker om samma karaktärer är det tydligen väldigt svårt att släppa taget. Även om det samtidigt var rätt skönt också. Frihet liksom. Men jag hittade häromdagen boken Stad av aska av Cassandra Clare hos en kompis. Det är alltså fortsättningen på boken Stad av skuggor, en bok jag läste och inte gillade. Ändå såg jag filmen, gillade inte den heller. Och envis som jag är tittade jag även på tv-serien, Shadowhunters, och gillade inte det heller. Så man tycker ju att jag borde ha lagt ner, men nej.

Av någon anledning ville jag så gärna gilla serien. Jag har hört så många som verkligen älskade hela The Mortal Instruments serien och längtade väl efter att fastna på samma sätt. Robert Jordan har jag ju liksom redan läst, även om det var många år sedan, så jag kunde den världen redan.

Jag gav alltså Stad av aska en chans. Och vilken himla tur att jag gjorde det, för den gillar jag. Inte tokförälskad, men tillräckligt fast för att det ska kännas bra. Och det är alltid trevligare än att ogilla, så jag ska läsa och njuta och förhoppningsvis gilla resten av serien också.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: