Diabolic av S.J. Kincaid

diabolicDiabolic är skriven av S.J. Kincaid.

Nemesis är en Diabol, en varelse med mänskligt utseende, mänskligt DNA, men manipulerad och programmerad till att bara bry sig om sin ägares välmående. I Nemesis fall är det Sidonia, dottern i en av galaxens högst uppsatta familjer. Flickorna växer upp sida vid sida – den ena människa, den andra livvakt.

Men så kräver kejsaren Sidonias närvaro i det kejserliga palatset, som ett sätt att utpressa hennes pappa. Det enda sättet för Nemesis att skydda Sidonia nu, är att ta hennes plats. Omgiven av korrupta politiker och bortskämda rikemansbarn måste hon lära sig att se ut och uppföra sig som en fin dam. En svår uppgift, när man är framavlad för att döda.

Men när rymdimperiet hotar att falla sönder upptäcker Nemesis att hon trots allt har en human sida, som vida överträffar den hos personerna hon omges av. Bland intriger, svek och förräderi är kanske hennes förmåga att älska det som kan rädda såväl henne som hela imperiet.

När jag såg den här fick jag nästan hicka av upphetsning. Den verkar ju så himla bra. Och den börjar fantastiskt. Jag var fängslad redan från de första raderna och sträckläste tills jag kom ungefär halvvägs in i boken. Någonstans på mitten börjar det nämligen bli lite tjatigt och utvecklingen går inte riktigt åt det håll jag hade förväntat mig.

Nemesis är en slags framodlad människa med superegenskaper och känsloliv som en android ungefär, och sådant är ju alltid intressant. Hon blir köpt av en senatorsfamilj som skräddarsydd livvakt åt dottern i familjen. Man kan säga att hon blir präglad på dottern ( Twilight-fansen förstår vad jag menar ) och hela Nemesis tillvaro går ut på att skydda Sidonia. Deras vänskap är intressant eftersom Nemesis är en ägodel samt saknar förståelse för mänskliga känslor. Nemesis och Sidonia älskar varandra men på olika sätt och med helt olika förutsättningar. När Nemesis blir tvungen att ta Sidonias plats är det som gjort för både humor och spänning, eftersom Nemesis första reaktion på potentiella hot mot Sidonia alltid är att bryta nacken av någon. Och författaren lyckas bra, i första halvan av boken.

Världsbygget är otroligt intressant eftersom allt utspelar sig i rymdmiljö. Rymdskepp ihopsatta till gigantiska rymdstationer och planeter och månar som är helt olika de vi känner till. Ändå har utvecklingen avstannat till förmån för religionen. Man använder sig gärna av tekniken som redan utvecklats men det är förbjudet med forskning och framsteg. Något som hotar hela galaxens befolkning med utplåning när rymdskepp och teknik rostar sönder. Även här börjar det otroligt bra, men författaren hade kunnat göra så mycket mer av det här fantastiska världsbygget. Jag får också känslan att författaren faktiskt vet vad hon pratar om när det gäller förutsättningarna för att färdas och leva i rymden. Extra plus på det.

Allt börjar alltså väldigt starkt och bra. Men när jag för första gången faktiskt sitter och längtar efter den där antydda smaskiga kärlekstriangeln och inte riktigt får det, så blir jag ändå lite besviken. Det känns som författaren fegar ur lite, alternativt skyndar sig igenom berättelsen lite för fort. Eller kanske både och. Att skriva en stand alone inom fantastiken är inte alltid helt lätt eftersom man har ett helt världsbygge att förklara. Det är skillnad på att beskriva en regnig dag i Ystad, jämfört med utsikten från ett rymdskepp. Ändå hinner författaren med mycket i den här boken. Vi får såväl rymdskepps-tävlingar som baler i tyngdlöshet och arenafighter mellan framavlade bestar. Tillräckligt unikt för att ändå ge boken ett ganska högt betyg.

Jag gillar alltså den här även om jag inte är helt nöjd med andra halvans utveckling. En bra dystopisk science fiction med imponerande miljö, som får mig att se fram emot fler verk från författaren.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bokraden, Tickmicks bokblogg och I heart fantasy.

Tack till B Wahlströms för recensionsexemplar.

Dagens överraskning ( ni måste läsa )!

Ibland får man en sådan där härlig överraskning som liksom välter omkull en. Och en sådan står Oarya för idag. Jag är faktiskt mållös, för det är så himla bra. Och fullproppat med litteraturreferenser. Jag har hittat några men gissar att det finns fler, så jag måste läsa om.

Hur många kan ni hitta?

maxresdefault

Morgonstjärnan av Pierce Brown

morgonstjarnanMorgonstjärnan är sista delen i Rött upprortrilogin skriven av Pierce Brown.

Darrow föddes till gruvarbetare på Mars men upptäckte att hans folk, de Röda, var förslavade av de Gyllene. Han blev medlem i revolutionen och omgjord till en av de Makalöst Ärrade, de allra starkaste hos de Gyllene. Efter mängder av kamper, rymdfighter och oväntade vänskaper blir han till slut förrådd och hamnar i fångenskap, och det är där den tredje boken börjar.

Instängd i en låda sedan månader tillbaka, torterad och bruten, har Darrow slutligen tappat hoppet. Allt han byggt upp har raserats och han har än en gång förlorat allt. Klarar han att slå sig fri och avsluta kampen han en gång startade? 

Den här serien alltså. Så rörig och sådant kaos att jag aldrig läst något liknande. Ändå älskar jag den. Och det är faktiskt konstigt för jag tänker inte ens låtsas att jag hänger med i allt som händer. Jag förstår inte allt och vissa avsnitt virvlar förbi i rasande fart medan krig och död blandas med ätter, färger, planeter, fiender och vänner. Gissningsvis hänger jag med i ungefär två tredjedelar av allt som utspelar sig, och ändå spelar det ingen roll för min läsupplevelse. Jag älskar det. Och allt beror på Darrow.

De Gyllene straffar överträdelser med avrättningar. När en Röd blir hängd tar döden lång tid på sig, eftersom de Röda på grund av den låga gravitationen på Mars långsamt kvävs till döds. I en värld där den yttersta kärleksgåvan är att dra en hängd i fötterna för att döden ska komma fortare är Darrows lidelse plågsam.

Jag avskyr att de rör mig. Deras uppenbarelser och ljud. Det är för mycket. För grovt. För hårt. Allt gör ont. De drar omkring med mig. Slår till mig då och då. Jag försöker hålla tillbaka tårarna, men jag förstår inte hur jag ska kunna sortera allt.

Jag kan förstå om vissa tycker att Darrow är utmattande. Från första boken till den sista är han uppfylld av sådant raseri att det ångar ut från sidorna. Författaren lyckas behålla det här raseriet sida upp och sida ner utan att det mattas av och för min del är det bokens styrka. Hela grunden som läsupplevelsen bygger på. Att Darrow är så förtvivlat lidelsefull och samtidigt så hudlös. Varenda känsla slungas rakt ut och vare sig vi vill eller inte så tvingas vi ta del av allt han känner. Hans passion, besvikelse, ilska och smärta. Det är fängslande och uppslukande.

Ändå finns det problem i den här sista boken, saker som stör mig. Hela berättelsen vilar på att Darrow är en Röd, att de Röda gör revolution och att alla ska vara lika mycket värda. Ändå blir slutkampen en strid för de Gyllene. Den innersta kretsen fortsätter vara Gyllene medan de Röda tillhör fotfolket i striderna. Soldater, men inte ledare. Jag får alltså ganska starka vibbar av white savior-syndromet, eftersom de Röda fortsätter vara beroende av de Gyllene för att ha minsta chans att vinna kampen. Och det suger ju förstås. Men inte ens det spelar någon roll i slutändan. Serien har fångat mig och jag kommer liksom inte ur den. Den klibbar sig fast som honung och lockar mig nu efteråt att börja om från början. Att läsa om hela serien. För jag kan inte släppa Darrow. Jag vill inte släppa Darrow. Jag vill ha mer.

Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker än. Jag vet att jag älskar det. Jag vet att det var en fantastisk läsupplevelse och jag vet att jag uppenbarligen har problem att släppa den. Men är det till och med en av de bästa läsupplevelserna någonsin? Ja, kanske. Märkligt nog.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Monika Häägg och Petras bokblogg.

Uppstigningens brunn av Brandon Sanderson – Årets bästa?

9789177011095_200x_mistborn-uppstigningens-brunn-del-1  9789177010890_200x_mistborn-uppstigningens-brunn-del-2

Uppstigningens brunn del 1 och 2 är andra delen i en serie av Brandon Sanderson.

Tjuvflickan Vin som hittades och räddades av Kelsier visade sig vara en Dimfödd. Till skillnad mot Dimmingar som bara kan använda en specifik metall och få en specifik förmåga, kan en Dimfödd använda allomantikens alla metaller för att få olika övermänskliga krafter. Kelsiers gäng kämpade för att befria Skaafolket från Överstehärskarens tyranni, och det var till slut Vins dolda förmågor som dödade Överstehärskaren och befriade Imperiet. Vin blev förälskad i Elend, en ädling som också kämpade för Skaafolket, och tillsammans försöker de nu skapa ett fungerande samhälle. Men deras stad sägs gömma den dyraste och mest svåråtkomliga metallen av dem alla och det är många som vill åt den. Belägrade av tre olika arméer visar det sig att det riktiga hotet kanske är något helt annat, och mycket värre, än de trodde. 

Jag både förstår och inte förstår varför man delat upp boken till två. Jag själv är ju väldigt förtjust i tegelstenar, men vet att andra har svårt för det. Boken är dessutom i sig själv uppdelad i två ganska olika sektioner, så det känns inte som ett onaturligt avbrott när första delen är slut. Däremot finns risken att man tröttnar efter del 1 och inte köper del 2. Vilket är ett stort misstag. För den blir fantastisk. Helt jäkla makalöst bra blir det!

I första boken Sista riket får vi lära känna Kelsier. Vi blir visserligen presenterade för världsbygget, magin och hans tjuvgäng också, men framförallt lär vi känna Kelsier. Som dör. Kelsier som till varje pris vill rädda Skaafolket och offrar sig själv för att bli martyr i förhoppningen att hoppet ska fortsätta växa hos den kuvade befolkningen.

I del 1 av den andra boken får vi nu lära oss magin. Allomantiken. Vin och Elend kämpar tillsammans med resterna av tjuvgänget för att resa samhället efter Överstehärskarens död när Vin stöter på en annan Dimfödd. En Dimfödd som borde vara en fiende men som inte beter sig så. Tillsammans träningskämpar de nätterna igenom och vi får möta alla metallers styrka i detalj. För mycket detalj tyvärr. Det blir ett ständigt Knuffande och Dragande där de hoppar från hustak till hustak och kastar mynt på varandra. Det blir tröttsamt. Och hade jag inte redan haft del 2 hemma är det osäkert om jag faktiskt fortsatt läsa den. Men jag läste den och det måste ni också göra, för herregud vad bra det blir! Här får vi äntligen lära känna karaktärerna, och vilka karaktärer! Tjuvgänget alltså, de får mitt hjärta att bulta rejält. Mitt hjärta fullkomligt smälter för vissa av dem och jag vill bara läsa mer om dem alla. Hålla dem alla vid liv. Terrismannen Sazeed som kan vara den finaste karaktären jag stött på. Hunden OreSeur ( som egentligen inte är en hund, utan en fiende till människorna ) och hans relation till Vin, som samtidigt berättar inte bara hans historia, utan även hennes. Jag älskar dem. Och helt plötsligt har den här ganska segdragna berättelsen förändrats till något annat. Årets bästa läsning? Inte omöjligt.

För det finns naturligtvis en handling också, en spännande sådan. Vi får även mysterium att lösa, och inte bara ett mysterium, utan två. Delar av profetian, delar av skeendet och delar av det förflutna där ingenting passar ihop, men som samtidigt ger oss konstanta ledtrådar till faran som väntar. Ledtrådar till världsbygget som egentligen är ganska ofullständigt fortfarande. Karaktärerna, faran och spänningen gör sträckläsningen till ett faktum, samtidigt som jag försöker dra ut på varje sida för att boken inte ska ta slut. Det andra mysteriet är hjärtknipande och Sanderson delar verkligen ut ledtrådarna på ett lysande sätt. Nästan så jag känner mig lurad på slutet och känner att ingen hade lyckats klura ut det där. Men så inser jag att vi får ju faktiskt ledtrådarna, vi får egentligen svaret utan att se det. Briljant uppbyggt.

Sen har vi naturligtvis Kelsier. Som dog. Men som jag inte tror är borta. Jag kan ha helt fel, kanske är jag helt ute och cyklar här, det vet jag inte. Men sättet Sanderson håller Kelsier vid liv genom de andras minnen gör det omöjligt för mig att tro att han faktiskt är borta. Så jag fortsätter hoppas och tro att han kommer tillbaka.

Uppstigningens brunn är ett makalöst episkt fantasyäventyr som ger dig karaktärer att älska och en värld full av hemligheter. Årets bästa? Inte omöjligt.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

 

Eliten – Katniss tröttnade nog på balen och gick hem istället.

eliten-the-selection-2Eliten är andra boken i serien The selection skriven av Kiera Cass.

Av de trettiofem deltagarna i Urvalet återstår nu bara sex, Eliten. Endast en kan stå som segrare, och mycket står på spel. Den som lyckas vinna prins Maxons hjärta får förutom sin drömprins ett liv i överflöd i det kungliga palatset. Men America är inte helt säker på sina känslor. När hon är med Maxon känns det så pirrigt, så bra, så rätt. Men varje gång hon ser Aspen kommer minnen av deras kärlek tillbaka. Samtidigt blir rebellattackerna mot slottet mer och mer brutala. Kommer de beröva America på alla utsikter till ett lyckligt slut?

Katniss går på bal. Så beskrev jag första boken i den här serien och jag gillade den rejält trots att romance egentligen inte är min grej. Eller det är ju egentligen romance-dystopi, vilket är en rätt ovanlig mix som funkade oväntat bra tyckte jag. I den här delen, inte lika bra tyvärr.

America som i första boken ändå var rätt självständig och smart, blir helt plötsligt en velande och trulig tonåring som mest irrar runt och är svartsjuk åt alla håll och kanter. Hon är kär/inte kär i Maxon och velar hit och dit. Hon stöter honom ifrån sig samtidigt som hon är kär/ inte kär i Aspen och velar hit och dit även med honom. Samtidigt blir hon svartsjuk på att Maxon börjar ägna sin tid åt andra tjejer än henne, trots att hon själv beter sig helt irrationellt mest hela tiden och kuckilurar med Aspen mellan varven.

Samtidigt blir rebellerna mer påstridiga. Det sker attacker mot slottet var och varannan dag, folk dör som flugor och hotet trappas upp. Medan America mest funderar över vem av killarna hon ska välja/ inte välja. Oh the agony liksom. Och det här är ju naturligtvis problemet. Att balansen mellan romance och dystopi är totalt ojämn. Världsbygget är fortfarande minimalt medan Americas velande hit och dit tar största delen av boken. Och det hade väl varit ok om America varit en någorlunda sansad person. Men trots att hon tillhör den lägre klassen i en diktatur framstår hon som den mest bortskämda och aningslösa av dem alla. Jag gillar till och med hennes värsta antagonist mer än jag gillar America. Hon har i alla fall ett mål, något som America än så länge verkar sakna totalt.

Serien har alltså än så länge inte utvecklats så som jag hade hoppats. Tvärtom har författaren förstärkt alla de dåliga delarna och lyckats få en hel bok att bli nästan meningslös. Nästan, för någonstans hoppas jag ändå på någon slags positiv karaktärsutveckling för America. Jag hoppas få mer världsbygge och mer substans. Vi får väl se, jag lär läsa nästa bok också. Kanske.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Prickiga Paula och Mitt liv som Miimz.

En väktares bekännelser – Årets charmigaste bok

en-vaktares-bekannelserEn väktares bekännelser av Elin Säfström.

Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De flesta människor ser dem inte tack vare Tilda. Det är nämligen hennes ansvar att rådare och människor hålls ifrån varandra.

I vanliga fall delar Tilda jobbet som stans väktare med sin mormor, men eftersom hon är i Norrland på ett särskilt uppdrag, är allt upp till Tilda nu. Ett angrepp av jordvättar i skolans källare hade räckt gott, och när det börjar rapporteras i nyheterna om folk som försvinner är det verkligen för mycket för en femtonåring, med bara en skabbig gammal hund till hjälp (även om han kan lukta sig till magiska överträdelser). I skolan finns dessutom Hakim, killen med världens brunaste ögon. Om han bara inte var helt trollbunden av överjordiskt vackra Natta, som av någon outgrundlig anledning verkar vilja bli vän med Tilda.

Jag var väldigt skeptiskt till den här boken och hade bestämt mig för att inte ens läsa den. Den innehåller flera element jag normalt har svårt för i fantasy, nämligen urban fantasy och folktro. Tomtar och troll och sådant är liksom inte min grej. Men så läste jag alla hyllningar och en intervju med författaren och kände att nja, kanske ändå? Och det var ju en jäkla tur, för det här är faktiskt helt underbart bra.

Det blir liksom aldrig fånigt trots att det så lätt hade kunnat svänga över. Jag är själv förvånad över hur genuint allt känns. Att Tilda åker runt på sina inlines i Stockholm om kvällarna och haffar bråkande tomtegäng känns liksom inte ett dugg märkligt. Säfström lyckas hålla knasigheterna och språket på en sådan lagom nivå att det är charmigt, roligt och fantasirikt utan att det någonsin känns för mycket. Jag sitter och flinar mig igenom stora delar av boken. Som när Tilda ska försöka hitta en tomtetjej som heter Brålledunka. Eller kanske möjligen Bralledrimma, om det nu inte är Brilledracka? Något sådant.

Samtidigt finns det ett djup eftersom en vanlig tonåring alltid har sina problem. Tilda har dessutom inte bara de vanliga tonårsgrejerna att fundera på, utan även sina väktargrejer och familjehemligheter som kommer allt närmare ytan. Jag som inte är speciellt förtjust i diskbänksrealism tycker att Säfström även här balanserar det hela fantastiskt bra. Allt är lagom utan att vara lagom. Ingen mellanmjölk här inte.

En väktares bekännelser är kreativitet och charm rakt igenom. Jag föll totalt och för mig är det här årets charmigaste bok.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är C.R.M. Nilsson, Zellys bokhylla och Bokfreak.

Tack till Gilla Böcker för recensionsexemplar.