Kategori: Vuxen

För oss är natten ljus

För oss är natten ljus är skriven av Christoffer Holst.

Namnet Christoffer Holst kommer jag troligen för alltid förknippa med värme och charm. Han skrev nämligen en av de finaste feelgood-böcker jag läst, Mitt hjärta går på. Boken var författarens debut och vilken debut han gjorde. Årets charmigaste bok blev den för mig då och karaktärerna Pontus och Chavve stannar kvar hos mig som goda vänner jag inte sett på länge. Och det är ju en förskräcklig utgångspunkt när man då ska skriva fler böcker. Sådana förväntningar är svåra att nå upp till. Holst har hunnit skriva en bok efter den som heter Mindfullness för losers och den har jag faktiskt inte vågat läsa. Den känns liksom så annorlunda på något sätt jämfört med debuten och jag ville inte krossa min rosaskimrande Holst-bubbla, så den har blivit liggande. Men så kom då den här och omslaget ser så mysigt ut att jag vågade mig på den. Och det är jag glad för.

Oliver har blivit strandsatt i New York med sin dysfunktionella familj och det enda de behöver göra är att stå ut några dagar tillsammans utan att slå ihjäl varandra. Det går sådär. Alla i familjen Brickman har sina problem. Mamma Maggan som bitter efter skilsmässan fastnat i vinpavans ljuva glömska. Präktiga systern som bara har sitt kommande bröllop i tankarna och nyförälskade pappan med sin nya unga fru. Och Oliver själv som är rädd för livet. Rädd för att våga någonting överhuvudtaget.

För oss är natten ljus innehåller fler karaktärer än Mitt hjärta går på och de kommer inte riktigt lika nära som Pontus och Chavve gjorde, men tillräckligt nära för att Holst-charmen ska nå fram.

Christoffer Holst har lite av det där Backmanska i sig, förmågan att se bortom de dåliga sidorna hos människor. Och en förmåga att förmedla det dåliga. Att få oss att känna både irritation och medömkan med karaktärerna, men sedan ändå lyckas vända allt till något fint och varmt. Ja, boken följer en ganska typisk feelgood-mall men det gör liksom inget. Sedan får man inte glömma att just den här författarens böcker faktiskt är viktiga böcker. Hur många feelgood-böcker ( eller vilken genre som helst ) hittar du på topplistan som handlar om samkönad kärlek? Nä, just det.

Ett glittrande New York, svärta, musikaler och hångel. Jag är fullständigt nöjd och min rosaskimrande Holst-bubbla är fortfarande intakt.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Bloggbohemen, Beas Bokhylla och Nadines bokhylla.

Orkidépojken – En märklig läsupplevelse

Orkidépojken är skriven av Helena Dahlgren.

När bästisarna Hanna och Zeb tar studenten är det meningen att LIVET ska börja. Det är nu de ska lämna urtrista förorten Tyresö och bege sig ut i världen. London väntar. Men först en sista hemmasommar som går åt till att jobba på kyrkogården, festa på stans gayklubbar, ströglo på den gamla tv-serien Twin Peaks och läsa Orkidépojkens märkliga blogg. Så länge någon kan minnas har det viskats om en närvaro ute i Tyresös skogar. Varken Hanna eller Zeb har lagt någon särskild vikt vid det. Förrän de plötsligt blir tvungna För konstiga saker sker: först försvinner en hund, och därefter en före detta skolkamrat. Lina, ortens drottning. Hon som alla vill känna men ingen känner, inte på riktigt.
Sen går det mesta åt helvete.

Det är väldigt svårt att skriva om en bok som så många andra redan recenserat. För vissa saker är ju uppenbara och att bara upprepa det andra redan sagt känns inte helt inspirerat. Men några saker måste ju nämnas. Twin Peaks till exempel. Som berättaren Hanna ständigt återkommer till. Berättelsen har även samma vemodiga men ändå ödesdigra stämning som tv-serien, hela boken igenom. De många populärkulturella referenserna som agerar tidspelare och så tydligt ger oss känslan av tiden vi befinner oss i.

Men framförallt fick jag en speciell läsupplevelse, så den här texten kommer inte handla om varför jag tycker du borde läsa den ( vilket jag såklart tycker att du ska göra ), utan om varför jag själv blev så tagen. Hanna och Zeb och Lina är nämligen alla jag. De vandrar samma vägar som jag själv gjorde en gång i tiden, genom Tyresö centrum på väg till bussarna för att leta mig ut i den stora världen, via Gullmarsplan. Söndagsklubben på Båten som var vårt andningshål från resten av veckans ständiga tafsande. Söndagarna då ingen av oss behövde ljuga om vad vi var för att vara fredade.

Jag läser alltså om mig själv på sätt och vis och det är en märklig upplevelse. Fast med mer djup och mer svårmod. För så eftertänksam var jag aldrig. Inte som Hanna som försöker berätta sin och andras historia för mig. Och hon gör det så bra.  Fundersamt på vad som är passande att berätta och i vilken ordning saker och ting hände. Hannas argumenterande med sig själv. Var det så det var? Var det istället inte så här? Eller berättar jag i fel ordning nu? Jag älskar hur hon rättar sig själv när vi tysta läsare agerar motspelare i diskussionen hon för med sig själv. Helena Dahlgrens språk tilltalar mig enormt och trots att boken är kort får ändå berättelsen all den tid den behöver.

Sedan har vi naturligtvis monstret. Och även om boken inte är skräcklig på det direkta sättet, blir allt fruktansvärt obehagligt i takt med att monstret närmar sig. Vilket gör att jag ändå vill placera Orkidépojken i genren skräck, eftersom det är den känslan som blir kvar när boken tagit slut.

Orkidépojken då? Jodå, han finns där. Och för den uppmärksamme finns han även på riktigt. Med kommentarer och allt. Även monster kan vara verkliga, vilket väl egentligen är kärnan till allt. Att så många vet det. Jag också.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Vargnatts bokhylla, Bokbesatt och Oarya.

Dark Matter – En ganska usel bok som jag ändå rekommenderar starkt för scifi-läsaren.

Dark Matter är skriven av Blake Crouch.

Är du nöjd med livet? Det är bland det sista Jason hör innan han slås medvetslös. När han vaknar är han fastspänd vid en bår och omringad av främlingar i skyddsdräkter. En man han aldrig har sett tidigare ler mot honom och säger ”Välkommen tillbaka”. Men Jason känner inte igen sitt liv. Han har hamnat i en värld där hans fru inte är hans fru och hans son aldrig blivit född. Jason själv är inte en vanlig lärare utan ett uppmärksammat geni som har åstadkommit något revolutionerande. Något som borde vara omöjligt.

Är det hans gamla liv som är falskt, eller det nya? Jason ger sig ut på en resa för att hitta tillbaka till sin familj. En resa som tvingar honom att konfrontera de mörkaste sidorna av sig själv, samtidigt som han kämpar mot en skrämmande, till synes oslagbar fiende.

Så många gånger jag funderade på att ge upp boken. För den är faktiskt inte speciellt bra. Ändå kommer jag avsluta hela ranten med en uppmaning att läsa den, hur märkligt det än kan låta.

Vi kan ju börja med språket. Boken är skriven i jag-form, något jag vanligen gillar. En stor risk när man skriver så är dock att man fastnar i jag-fällan. Där varje mening tenderar att börja med jag såg, jag gick, jag gjorde och så vidare. Och den här författaren fastnar inte bara i träsket, han vadar och plaskar i det hej vilt. Det blir alltså oerhört tröttsamt att läsa mening efter mening som börjar med ordet jag. Oerhört tröttsamt.

Sedan har vi då själva berättelsen och protagonisten. Jason som hamnat i en värld han inte känner igen. Jason som är hur smart som helst och som kunde ha blivit en framstående vetenskapsman, vaknar upp på det här nya stället och beter sig som en nyfödd idiot. Han gör den ena dumma saken efter den andra medan man själv sitter och suckar av irritation och, så småningom, även av uttråkning. För läsaren förstår ganska omgående vad som hänt, medan ljuset inte går upp för Jason förrän i andra halvan av boken. Ett grepp jag är ganska undrande till. Är det meningen att det ska vara så? Inte helt omöjligt eftersom författaren faktiskt kommer att överraska oss och kanske använder det förutsägbara för att förstärka det som komma skall. Å andra sidan är risken rätt hög att läsaren ruttnar helt på boken och slutar läsa.

Och det var så nära att jag slutade läsa. Speciellt när författaren ska förklara vad som hänt för oss. Något han väljer att göra i en lång ( JÄTTELÅNG ) tirad av vetenskapligt rappakalja. Rad efter rad som sedan blir sida efter sida med en torr vetenskaplig förklaring som bara experter inom området kan förstå. Som tur var slutade jag inte läsa utan bläddrade bara förbi eländet. Som tur var!

För efter allt det här eländet bjuder författaren nämligen på en av de största överraskningarna jag stött på. En supermegatwist som jag varken såg komma eller ens förstod i början. Och helt plötsligt satt jag där med en bok jag inte gillade men som jag ändå måste rekommendera starkt. Gillar du science fiction bör du alltså läsa den här. Trots att två tredjedelar av boken inte ger så mycket mer än suckar av irritation. Den sista tredjedelen var faktiskt värt allt det där.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

John Romeo: Konstnären

Konstnären är skriven av Diane Karlström och Magnus Carling.

När en ung pojke hittas mördad tillsammans med sina föräldrar står det snart klart att dottern i familjen är försvunnen. Kriminalkommissarien John Romeo, som brottas med alkoholism och en underlig gåva som ibland låter honom uppfatta ekon av starka känslor, får reda ut morden samtidigt som han försöker hitta den unga kvinnan. Är hon inblandad i morden på sina föräldrar och hennes lillebror, eller är hon ytterligare ett offer? Snart står han inför en värre motståndare än vad han någonsin träffat på i den korrumperade, smutsiga staden Göteborg Noir. 

Jag blev väldigt förvånad när jag fick förfrågan att läsa den här boken. Det torde vara ganska tydligt att jag inte läser deckare. Men så beskrevs den som en annorlunda deckare med övernaturliga inslag så jag blev ändå nyfiken. Nu var det här tyvärr före sommaren så den har legat på min skämslista och bara väntat på att bli läst. Nu har jag alltså läst den och känner kanske inte att den var så himla annorlunda.

Det övernaturliga består av John Romeos förmåga att känna av ekon från händelser och personer. Extra behändigt vid mordplatser eftersom det ger fler ledtrådar för John Romeo och hans partner Madde att följa. Tyvärr ( från min sida ) så håller sig den här förmågan hela tiden i periferin. Där, men ändå hela tiden på ganska stort avstånd. Den får lite mer plats och en avgörande roll precis i slutet, men i övrigt är det en deckare jag läser. En ständigt bakfull kommissarie, en mordgåta och en arg ex-fru. Med en extra touch av whisky noir. Det blir inte mer deckare än så liksom.

Boken är helt klart välskriven och John Romeo är säkert en intressant huvudkaraktär. För deckarfantasten. För trots sitt övernaturliga inslag är det i slutändan en ganska vanlig deckare vi får. På gott och ont.

Boken finns hos Adlibris och Bokus.

Andra som skrivit om boken är Ylva Kort och Gott, Hanneles bokparadis och Bokhyllan.

Tack till författaren för recensionsexemplar.

Darc Ages: Uppvaknandet

Darc Ages: Uppvaknandet, är första delen i en serie skriven av A.R.Yngve

David Archibald blir uppväckt ur en frusen sömn. Han befinner sig 900 år in i framtiden, i en värld ärrad av katastrofer och krig. Civilisationen har dragit sig tillbaka till befästa stadsstater, där feodalherrarna och deras riddare härskar. David finner sitt öde: att rubba denna medeltida framtid i sina grundvalar och starta en ny renässans. Han blir den osannolike hjälten kallad DARC.

Darc har alltså blivit nedfrusen i en kryotank under vår tid. Meningen var att han skulle väckas efter kanske 50 år eller så, men av olika orsaker går det 900 år innan någon hittar honom. Darc vaknar upp till en postapokalyptiskt, dystopisk värld där samhället gått både bakåt och framåt i utvecklingen.

Den nya medeltiden Darc vaknar upp i visar sig vara uppbyggd på rester av historien, där man sammanfogat de delar man hittat till både teknik och religion. Som ett pussel, fast man har satt ihop pusslet lite fel. Någonstans längs vägen har man missförstått de historiska lämningarna, vilket gjort att bland annat gamla popikoner har tolkats som gudar. Darc vaknar till exempel upp året 940 Aw Monro, enligt den nya tideräkningen …

Det här var riktigt underhållande läsning och boken tog slut alldeles för fort. Bara tanken är ju galet rolig, en framtid som på sätt och vis blivit helt fel på grund av att någon tolkat våra lämningar alldeles galet. Det får en att fundera lite över hur världen faktiskt ser ut, vad vi lägger vår tid och energi på. Och vid närmare eftertanke kanske den här felaktiga tolkningen ändå inte är helt konstig. Men det är underhållning det handlar om i slutändan. Läsglädje. Viss mån av eftertanke ja, men mest ägnade jag mig åt att sträckläsa och fnissa mig igenom läsningen. För den är konstig den här världen vi får. Blandningen av teknik som för oss inte finns ännu och samtidigt ett levnadssätt som för tankarna till medeltiden.

Kanske blir det lite mycket strider, men som ändå känns nödvändiga för att vi ska förstå skillnaden mellan den här nya framtiden och Darcs egen tid. Och kanske blir det lite väl heteronormativt och könsstereotypt där männen har makten och är de som strider, medan kvinnorna hålls i bakgrunden som smycken eller manipulerande intrigmakerskor. Och kanske är Darc inte alldeles sympatisk. Men det gör liksom inte så himla mycket. Jag gillar ändå Darc. Han anpassar sig till sitt nya öde och gör det bästa han kan av det. Ibland blinkar det även till av ickeheteronormativt och det kan vara värt en hel del. Ännu mer eftersom författaren själv lovat bot och bättring gällande detta i bok fyra.

Så summan av kardemumman är ändå att det här är riktigt underhållande. Kreativt, fartfyllt och aningen skruvat. Och alldeles för kort.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Vargnatts bokhylla, Agnes Bokblogg och Catahya.

The Expanse – en snubbes våta dröm?

Jag såg några avsnitt av första säsongen men tappade intresset nånstans mitt i. Det var rätt oklart varför, för serien innehåller egentligen allt jag gillar. Bra scifi liksom. Men något skavde, så jag släppte serien. Tills i helgen när jag hakade på makens tittande. Jag såg två, kanske tre avsnitt, och jag tror det var säsong två.

Men i alla fall. Jag såg ett avsnitt och i slutet på det avsnittet satt jag mållös och undrade vad fan är det jag tittar på?

Kvinna A. Kvinnans försvinnande har varit en röd tråd i hela första säsongen. Man Ett försöker hitta kvinna A. Under tiden han letar blir han närmast besatt. När han till slut hittar henne är hon död. Hennes medvetande lever dock och Miller träffar hennes medvetande. Hennes medvetande är manifesterat som en naken kvinna som sitter fast ( hon är assimilerad i något slags levande biovapen ). Han vet precis allt om henne, hon har ingen aning om vem han är. Han kliver in och säger att det är dags att vakna nu Julia. Att hennes medvetande måste vakna.

You need to wake up now kid. En slags lugn och förtrolig fadersgestalt. Hon är rädd och han lugnar. Hon naken och han i rymddräkt. Och efter någon minut fastslår hon att de är menade för varandra och de börjar kyssa varandra innerligt. Eh VA?

Vilken snubbes våta drömmar såg jag precis? VA?

Efter det här började jag såklart fundera på vad som hänt tidigare i avsnittet och reflekterade också lite mer över det andra avsnittet jag såg. Och under två avsnitt får vi alltså dels det ovan samt kvinnorollerna jag presenterar här under.

Kvinna B. En marinsoldat som är enda överlevande från en attack. Omringad av män med högre position än henne som med alla medel försöker få henne att berätta vad som hände, men som också försöker övertyga henne att ljuga för andra vad som hände. Hon får medalj ( av en man ) med orden att hennes pappa hade varit stolt över henne. Så stolt, så stolt.

Kvinna C. En slags assistent till en av ledarna ( de är alla män ). En av de andra ledarna kommer fram till henne och pratar om hennes ledares uppdrag. Bara för att sekunden efter börja tafsa på henne (  hon står med ryggen mot honom och ser allt annat än välkomnande ut ) och fastslå att han vet att hon vill eftersom de tydligen har ett ( sexuellt ) förflutet ihop. Hon följer med honom utan att yttra ett ord.

Kvinna D. Ledaren för en besättning, man Två,  meddelar övriga besättningen att han och kvinna D är ihop. Och förtydligar för alla att de alltså ligger med varandra. Direkt därefter har man Två och man Tre ett samtal. Man Tre är kvinnans arbetspartner sedan länge så man Två vill försäkra sig om att det inte är några bekymmer att han nu ligger med kvinnan. Man Tre säger att det är helt lugnt eftersom kvinnan är som en syster till honom. Men måste förstås lägga till att han såklart gärna skulle ligga med henne ändå om hon hade velat det. Man Tre försäkrar alltså man Två att han anser kvinnan liggbar trots att hon är som en syster för honom.

Puh, vilken tur. Tänk om scenen bara hade tagit slut efter att man Tre fastslagit att kvinnan är som en syster. Hur skulle det ha sett ut liksom …

Kvinna E. Har hög position men verkar mest bakom kulisserna och låter män fatta de faktiska besluten. Blir försäkrad av man i hög position att hennes far hade varit stolt över henne.

Under två avsnitt har vi alltså massor med män och dessa fem kvinnor. Varav den ena naken välkomnar en man hon aldrig sett och börjar kyssa honom. Två av dem får det ultimata berömmet ( av allt att döma ) att deras fäder hade godkänt deras gärningar. En blir antastad av ett ( creepy ) ex och bara följer med som en viljelös docka när han kommer med en sexinvit, och den sistes liggbarhet och tillgänglighet blir diskuterad av två män.

Jag hade förmodligen inte reflekterat över något av detta om det inte varit för scenen med kvinna A. Men har man väl öppnat ögonen är det svårt att stänga dem igen. Och det är svårt att låta bli att fundera över varför kvinnan tydligen måste vara antingen liggbar eller ha sitt största värde i att vara en mans avkomma.

Nu är ju The Expanse långt ifrån värst och det är trots allt välgjord scifi, så jag förstår ändå att folk gillar den. Jag skippar den dock och låter Miller leva sin våta dröm ifred med Julie någonstans på Venus.