Kategori: Vuxen

Nomadplaneten

Det är tidigt 2100-tal. Konflikter, global uppvärmning och ekonomiska kriser avlöser varandra, men när det ser som mörkast ut tänds en ny stjärna på himlen. Stjärnan visar sig vara en nomadplanet, en vandrande himlakropp på väg att korsa solsystemet. Kan en internationell rymdexpedition flytta fokus från eländet på jorden och ge nytt hopp till en splittrad mänsklighet?

När expeditionen ska lämna jorden visar sig en av besättningsmedlemmarna arbeta för en terrororganisation. Ersättare i sista stund blir Jonathan Othiambo, en svensk-kenyansk astrofysiker. Som ny i gruppen kastas han in i ett maktspel han inte förstår, där konflikter sjuder under ytan i den till synes välorganiserade besättningen.

Den nya planeten bjuder på vetenskapliga upptäckter som väcker förvirring, skräck och konspirationsteorier. När expeditionen tappar radiokontakten med jorden tvingas Jonathan välja sida.

Nomadplaneten är skriven av Emanuel Blume.

Det var ett bra tag sedan jag läste det här så det blir ett rätt kort omdöme.

Nomadplaneten sponsrades via crowdfunding vilket för mig känns rätt obegripligt. Om det nu inte var så att författaren faktiskt ville ge ut den själv, vilket ju faktiskt blir vanligare och vanligare. Men tanken att förlag skulle ha refuserat den känns märklig för det här är riktigt bra science fiction. Oerhört välskriven med ett bra driv och en komplex story som känns trovärdig.

Det är nördig science fiction, eller hard sci-fi som vissa kanske skulle säga. Mycket detaljer av det där slaget som gör att det känns som man faktiskt är med. Mitt i själva rymdexpeditionen. För det är rymdresan som är hela enchiladan så att säga. Målet för mig var resan, inte slutdestinationen. För karaktärerna är visserligen mångsidiga, men de känns lite distanserade och framförallt Jonathan känns aningen blek. Slutet är ( utan att spoila för mycket ) lite väl öppet för min smak. För något riktigt svar på vad som faktiskt händer ( och det är mycket som händer ) får vi inte. Det är öppet för egen tolkning så att säga. Vissa tycker om sådana slut medan jag föredrar mer tydlighet. Själva resan däremot är hur bra som helst. Nervositeten och spänningen de alla känner, varvat med både vardagliga och katastrofala problem som måste lösas under expeditionens gång fångar mig helt.

Nomadplaneten alltså. Riktigt bra science fiction som manar till sträckläsning. Jag kommer helt klart hålla ögonen på författaren framöver.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Bokhyllan, Bokföring enligt Monika och Mina skrivna ord.

Tack till författaren för recensionsexemplar. 

Visheten vaknar

Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De flesta människor ser dem inte tack vare Tilda. Det är nämligen hennes ansvar att rådare och människor hålls ifrån varandra. Det är svårt nog i vanliga fall, utan att trollen springer omkring på stan och beter sig som huliganer. Det visar sig att deras stora högtid, Vishetens dag, närmar sig och det går rykten om att den innefattar en förfärlig rit. Tilda måste se till att ingen skadas samtidigt som hon försöker få ordning på känslorna för Hakim och rädda sin vänskap med Imane. Ingenting blir lättare av att en attraktiv vittra behöver Tildas hjälp och att relationen till Natta börjar bli oväntat komplicerad.

Visheten vaknar är skriven av Elin Säfström.

När man har läst en bok som man verkligen gillar ( årets charmigaste bok förra året ), då känns en uppföljare rätt läskig. För hur många gånger har man inte lagt undan bok nummer två och suckat lite av besvikelse? För att den inte lever upp till det där glittrande crescendot man önskat och förväntat sig. Så det var en läskig bok jag packade upp ur det vackra paketet som kom en dag. Så läskig att jag låtit den ligga. Tittat på den, klappat lite på den ibland och sedan avvaktat lite till. Så det är med väldigt glatt och lättat hjärta jag kan meddela att Visheten vaknar levererar. Den är till och med bättre än debuten. Det här inlägget kommer faktiskt bli rätt löjligt. Det blir hyllningar åt både höger och vänster. En enda stor megahyllning blir det. Jag TOKÄLSKAR det här!

Älvdansen är i full gång i Vasaparken när jag går förbi på väg hem. Det är inte helt smidigt att släpa på klubban, så jag lutar den mot ett elskåp och tittar en stund på den böljande, självlysande, lite småsuddiga älvklungan. Det är oerhört vackert. Det är så sällan jag verkligen tittar på dem. Tills för några månader sedan brukade jag mest krypa omkring i gräset på lagom avstånd från dansen och skrapa upp älvasnön som de lämnar efter sig.

Tilda Modigh som huvudperson är så fin. Hennes lojalitet till Plikten som väktarskapet för med sig. Hennes försök att samtidigt hålla relationer i normalläge. Något som inte alltid är så lätt som väktare. Speciellt inte när man mitt under en dejt blir störd av ett firande tomtegäng som går bärsärk på Stockholms gator. Jag känner också att Tilda Modigh verkligen hittat sin röst. Allt känns trovärdigt, trots myllret av rådare på stadens gator. Hon kanske är lite väl smart för sin ålder ibland, men samtidigt så trevande på det sätt jag tror vi alla känner igen. Någorlunda säker i sin roll som väktare, mer osäker på relationsbiten.

För trots att det kryllar av tomtar och troll och naturligtvis ett hot som måste besegras, så finns allt det vardagliga där. En jobbig föräldrarelation, kompisar som känner sig bortvalda och naturligtvis den ständiga frågan, hur vet man att man är kär? Kär på riktigt? Att försöka bena ut allt det här samtidigt som trollen firar att den mystiska Visheten ska vakna är inte helt lätt. Säfström lyckas balansera allt otroligt bra. Allt kryddat och strösslat med torr härlig humor. Trots att vi möter Största Bästa Jättetrollet ( bara för att det är så underbart tar vi det igen, Största Bästa Jättetrollet! ) blir det inte tramsigt i Rick Riordan-anda. Säfström smackar inte dit knäppheter i onödan, utan i precis lagom dos för att det ska vara charmigt småknasigt. Jag sitter med ett fnissleende hela boken igenom och bara myser. Och emellanåt lider jag lite, med Tilda som oförtrutet kämpar på. Som aldrig ger upp. Så himla himla fint alltihop!

Jag vill också verkligen understryka att båda böckerna passar alla åldrar. Det är visserligen klassat som ungdomsbok men låt inte det skrämma bort er. Alla som tilltalas av fantasy kan ( bör ) läsa det här.

Och som tur är för mig och alla andra läsare som tokälskar det här, så har författaren lyckats makalöst bra med konceptet att göra det här till en serie. För den passar ypperligt som evighetsserie! Jag ser framför mig hur det kommer en bok ( eller två ) om året där vi får följa Tilda i hennes uppväxt, hennes relationer, hur hon besegrar olika hot och tar sig an utmaning efter utmaning i bok efter bok? Visst låter det fantastiskt! Jag är säker på att författaren håller med ( ingen press ) så vi säger väl så. Det gör vi.

Och ja, det är klart även den här blir årets charmigaste bok. Utan konkurrens.

Boken finns hos Adlibris, Bokus, Science Fiction Bokhandeln och CDON.

Andra som skrivit om boken är Bokföring enligt Monika, Tusen sidor och Bokpool.

Tack till Gilla Böcker för recensionsexemplar.

Bortglömda recensioner.

Jag kom på häromdagen att jag ju faktiskt har läst två böcker under sommaren som jag helt glömt bort att skriva om här. Vilket är märkligt då båda visade sig vara mycket bra.

Eftersom det har gått ett tag sedan läsningen blir det tyvärr inte så djupgående, men ett kortare omdöme om båda kommer inom kort.

 

Imorgon är det dock dags för dystopi här. En bok den här gången, inte tv-serie.

Helgfrågan – Vill jag bli författare?

Mias bokhörna har helgfrågan varje vecka och hittills har jag inte deltagit i den. Men veckans fråga är intressant så det får blir ett inlägg om mina författardrömmar istället för recension idag.

Har jag författardrömmar då? Och svaret är nej.

Jag hade det dock i många många år. Jag såg framför mig hur jag satt vid en brasa och skrev min fina bok och sedan skulle den ges ut och pengarna skulle bara rulla in. Och så kunde jag fortsätta sitta hemma och fantisera ihop berättelser och ge ut bok efter bok. Så tänkte jag. Tills jag faktiskt började skriva en bok och insåg att det var astråkigt.

Att skriva visade sig vara för andra, men inget för mig. Min stora passion visade sig istället vara att hjälpa andra med deras skrivande. Så kan det gå. Min stora dröm är att starta ett eget förlag. Tyvärr måste man ha ekonomi för det och det har inte jag. Än. Men någon vacker dag kanske.

Bonusfrågan är om man börjat lyssna på julmusik än och svaret är självklart ja. Jag älskar julen och skulle gärna ha julpynt och julsånger året runt.

Ungdomens vecka.

Försäljningen av vår lägenhet är äntligen klar och vi kan andas ut. Även om man har en mäklare som sköter själva säljet är det ändå så mycket runtomkring att man blir helt snurrig. Det är också skönt att äntligen kunna bo in sig på ”nya” stället. Vi har bott här sedan i april, men med ytterligare en bostad att betala för och ta hand om känns det ändå som man står med foten på två ställen och inget är riktigt hemma. Men nu är vi äntligen i mål, lagom till jul och allt vilket känns extra skönt. Så nu blir det recensioner.

Jag har precis läst ut Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren och jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag faktiskt tycker. Något skaver samtidigt som den ändå är fantastisk. Jag får fundera på det och återkommer alldeles snart, troligen imorgon. I somras läste jag även sista boken i Lois Lowrys serie som började med Den utvalde. Fjärde delen heter Sonen och min förhoppning var att den på något sätt skulle binda ihop serien till en slags helhet. Det blev kanske inte riktigt så.

Märkligt nog har jag också läst Kronprinsessan av Kiera Cass. Jag började ju med hennes serie om America som ska vinna prinsens hjärta och jämförde första boken, Ceremonin, med en Katniss som går på bal. Tyvärr blev balen så tråkig redan i andra boken att Katniss gick hem och lämnade kvar en gnällig America. America som sedan ägnade ytterligare en bok med att vela hit och dit och bekymra sig mer om sina klänningar än om den dystopiska värld där America ändå tillhörde bottenskiktet. Tredje boken var så trist att jag inte ens vill belasta er med den, så jag låter den falla in i glömskans underbara värld istället. Men som sagt, av någon anledning läste jag ändå bok nummer fyra och blev faktiskt glatt överraskad. Närmaste dagarna alltså.

  

 

Equilibrium – Smugglare, nickelskojare och illusionister.

Equilibrium är skriven av Anna Jakobsson Lund.

Midnattsklockan slår medan jag springer genom Kintoros sluttande gränder. Jag skulle ha varit på scenen nu, tagit emot de andra kemisternas applåder. Ingen hade vågat neka mig ett forskningsprojekt efter det här. Jag borde ha stannat i bankettsalen, kontrollerat den skärande smärtan. Bröt den sig ut ur mig? Hur kunde den göra det? Klackarna slinter mot gatstenarna och jag drar av skorna. Fötterna domnar bort, men jag stannar inte. Jag måste härifrån, måste byta om innan någon ser mig. Klänningen är kladdig av blod.

Ok. Så här är det. Jag var oerhört nervös för att läsa den här. Jag har hittills hyllat allt Anna Jakobsson Lund skrivit och bara där fanns orsak till nervositet. Inte för att jag inte trodde jag skulle gilla det här, hon hade mig redan vid omslaget ( OMSLAGET! ), smugglare, nickelskojare och illusionister. Utan för att det kändes som att jag måste klaga lite. För jag har inte bara hyllat allt, jag känner även Anna en del via sociala medier sedan något år tillbaka och man vill ju vara trovärdig liksom. Så jag kände en press på mig att kritisera, om än bara lite grann. Men det blir inte riktigt så. Jag kan inte hitta på klagomål som inte finns, så ni får stå ut med att jag hyllar igen. För jag älskar det här. ÄLSKAR!

Faktiskt så tycker jag det här är det bästa hon har skrivit. Hur mycket jag än gillade trilogin om Systemet så faller jag ändå handlöst för den här världen Anna har skapat. Jag kan till och med gå så långt att det är ett av de bästa världsbyggen jag läst. Inte bara för att den är kreativ, innovativ och en värld jag väldigt väldigt gärna skulle besöka själv. Utan för att hon bryter mot så många normer att jag inser hur insnöad jag själv är. Jag, som ändå tycker jag har hyfsad koll vad gäller könsidentitet, får se all min självgodhet blåsa åt fanders. För mer än en gång måste jag faktiskt tänka till och fundera på hur det egentligen ligger till med könet på den och den karaktären. Tills jag också inser hur mycket jag själv snöar in på kön trots att jag trott tvärtom och ( innerst inne i tysthet ) klappat mig på axeln för mina djupa och fördomsfria insikter. Som tydligen inte var så jäkla bra trots allt. Anna Jakobsson Lund utmanar. Och hon gör det bra.

Porto do Luando. En färgstark karnevalstad full av härliga dofter, vackra kläder och nickelskojare. Smugglare och illusionister. En stad där Ari möter både vänner och fiender och hotet från militären är konstant närvarande. Könsidentiteten som exponeras genom vilken färg ens tatuering har. Ari som inte är varken kvinna eller man har en grön och jag tyckte det här var så fint så fint. Tills det kanske inte var det längre.

Jag tycker om allt. Framförallt tycker jag om tonen i berättelsen. Aris röst. Som eftertänksamt och rakryggat tar sig an alla utmaningar hen ställs inför. Kanske ibland lite självgod och egoistisk, men alltid sympatisk. Det enda jag personligen inte tycker om i boken är sexet. Vi får nämligen hett och detaljerat sex också. Och jag har inget emot själva sexet, det är väldigt omtumlande och fint. Men jag gillar inte sex i fantasyböcker. Så det här är inget fel och det är absolut inte illa skrivet, utan mina egna preferenser som sätter stopp. För mig blir detaljerade sexscener väldigt mycket här och nu. Som i nutid. Vilket gör att jag kastas ut från bokvärlden jag befinner mig i och tappar fokus. Så man kanske kan kalla det här fake kritik. För någon annan kritik har jag inte. Berättelsen blir visserligen lite långsam två tredjedelar in, men det gör absolut ingenting. Världsbygget och karaktärsutvecklingen känns både mer angeläget och intressant. För i slutändan blir det här inte en berättelse om fiender eller könsidentitet, utan om personlighet och att hitta sig själv. På alla sätt och vis.

Jag älskar Equalibrium. Jag skulle bo där om jag kunde. Med Ari, Ezra, Herr Gallonge, Isobel och alla andra. ÄLSKAR den!

Boken finns hos Adlibris och Bokus.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Världarna jag lever i och Vargnatts bokhylla.

Tack till författaren för recensionsexemplar.