Kategori: Vuxen

Efter floden av P.C. Jersild

Efter floden är en postapokalyptisk science fiction-roman från 1982. Boken utspelar sig på en plats som en gång i tiden kallades Sverige. Ett globalt atomkrig har utplånat civilisationen och en liten människospillra hankar sig fram i Stockholms skärgård, där sanden har smält till glas. Edwin »Fittmun« försörjer sig som älskare åt sjökaptener och överges en dag på en ö bebodd av åldrade straffångar…

Det var ett tag sedan jag läste den här och hemskheterna hela boken igenom fick mig till slut att stänga av. Jag lade hela känsloupplevelsen åt sidan och läste raskt igenom texten bara för att komma till slutet.

För boken är hemsk. Edwin Fittmun är ungefär 30 år, han vet inte riktigt själv, men i andras ögon är han en liten pojke. Det finns inte så många unga kvar. Det finns överhuvudtaget inte många människor alls kvar,  mest åldrade män. Dels på grund av kärnvapenkrig och efterföljande översvämningar som har förändrat Sverige till oigenkännlighet och gjort landet ogästvänligt och kargt. Människor har dött av svält och sjukdomar. Resten gör sitt bästa för att ta död på varandra.

Kvinnor finns det knappt några kvar. Vi får inte veta direkt varför men får antydningar att de helt enkelt våldtagits och slagits ihjäl allt eftersom. Vilket gör Edwins ungdom eftertraktad. Baksidan anger att han är älskare åt äldre män, men sexslav är mer korrekt eftersom hans reflexmässiga agerande vid kvällsdags är att sätta sig på knä vid sängen och gapa stort. Förberedd och lydig.

När han blir strandsatt på Gotland verkar det ljusna, men icke. Hemskheterna fortsätter och det blir bara värre och värre. Nattsvart rakt igenom. Och det här är jobbigt. Vi får liksom inte ens en tillstymmelse till människor som försöker bygga ett nytt samhälle. Överlevnaden går ut på att stjäla, slå ihjäl och våldta det som går att våldta. Männen har mördat och skändat sig igenom apokalypsen och kommer fortsätta göra det tills ingen finns kvar.

Hoppet om människan, och framförallt om mannen saknas alltså helt. Männen har ingen godhet, ingen eftertanke eller mänsklighet i sig, De består av våld, själviskhet, kroppsliga behov och ingenting mer. Jag förstår ärligt talat inte hur en enda man kan läsa den här och gilla det han läser. Till skillnad mot The Road där männen också står för våld och skändande finns åtminstone en förebild i fadern som är beredd att ge sitt liv för att rädda sin son. En lysande fackla i all misär. Här finns ingen sådan. Inget ljus, inget hopp. Bara mörker, våld och misär.

Jag vill ha åtminstone en tillstymmelse till hopp, så den här läggs åt sidan och kommer aldrig mer att öppnas.

Boken finns ( kanske så småningom ) hos Adlibris och Bokus.

Mina topp 10 att läsa i vår

Det var längesedan jag deltog i en topp tio-lista, men dagens lista passade bra in eftersom jag redan tänkt skriva ett liknande inlägg. Dagens lista är alltså Books On My Spring TBR. 

Warcross. För att den är skriven av Marie Lu.

Ett hov av taggar och rosor av Sarah J.Maas. För att jag just nu älskar Throne of Glass och därmed måste läsa även den här. Även om jag hört att den inte är fullt lika bra.

Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman. För att jag har hört att den är superläskig och obehaglig och allt annat man vill att skräck ska vara.

Pandemi av Maths Claesson. Det här dock del tre och jag har inte läst någon i serien, så jag får börja med första, Linux.

Häxyngel av Margaret Atwood. För att det är Margaret Atwood.

Gemina och Obsidio av Amie Kaufman och Jay Cristoff. Om bara böckerna kommer någon gång. Beställda till min bokhandel för två veckor sedan.

Children of Blood and Bone av Tomi Adeyemi. Av självklara skäl.

Varelserna av Magnus Nordin. Det här är femte delen och jag måste ju ha hela serien, så jag kommer skaffa den här och del 6 som också är på väg.

Passagen av Simon Stålenhag. Jag har sett bilder från den här och de är verkligen fantastiska, så jag måste äga och läsa den själv.

Queen of Shadows av Sarah J.Maas. För att det är drakar, häxor, fekrigare och tusen andra orsaker.

Sedan kommer det flera böcker från mindre svenska fantastikförlag i vår som jag så klart kommer läsa. Men då det inte direkt finns kataloger med utgivningsdatum kommer de inte med på listan den här gången.

Annihilation – Netflix

Area X är ett område insvept i en slags skimmer och samtliga expeditioner som sänts dit har misslyckats. Ingen har kommit tillbaka, förrän nu. Lenas man Kane kommer tillbaka men något är uppenbart fel på honom. Som biolog skickas Lena dit tillsammans med fyra andra kvinnliga forskare  i ytterligare en expedition, och Lena är fast besluten att ta reda på vad som hände Kane inne i Area X. 

Filmen är absolut sevärd för den som gillar science fiction. Det är spännande och emellanåt skräckligt. Fotot är hissnande vackert men det enkla och avskalade fungerar inte riktigt för mig här. Replikerna är korta och relativt opersonliga, de är där i sina yrkesroller framförallt ( utom Lena, men jag kommer till det ) och handlingen förs framåt mer av miljön runtomkring än specifika händelser eller karaktärer. Vilket gör att delar av utvecklingen känns ologisk. Saker händer utan tillräcklig upptrappning eller motivering, vilket gör att det inte blir trovärdigt. Och problemet är enligt mig det här. Manusförfattaren till filmen har ändrat en hel del saker och antingen har han ändrat för mycket eller för lite. Karaktärerna är för stela och introverta för att den tillskrivna bakgrunden till deras handlingar ska fungera.

I boken ( som jag inte har läst ) är karaktärerna namnlösa. De är där i sina yrkesroller och boken är Lenas skrivna journal över expeditionen. I boken har heller ingen överlevt tidigare expeditioner, ingen har kommit tillbaka. I filmen kommer Lenas man tillbaka och hennes skäl för att gå med i expeditionen är han. I tillbakablickar får vi också veta att hon varit otrogen, vilket är den direkta orsaken till att hon känner sig tvungen att gå med. För makens skull, för att hon känner sig skyldig. I boken går Lena med främst på grund av sin yrkesroll, medan hennes motiv i filmen baseras på två mäns indirekta närvaro. Och det här skaver. Hon framstår helt enkelt inte som en så pass passionerad person att hennes motiv till det hon utsätter sig för känns trovärdigt.

Därtill tycker jag filmen är för existentiell. Det är vackert och spännande, men det tilltalar inte mig helt. Kanske hade det fungerat bättre om inte det andra skavde.  Men det här är mer en smaksak och någon annan kan säkert uppskatta det filosofiska budskapet mer än jag gjorde. Ändå väl värd att titta på.

Jag gissar att boken kommer tilltala mig mer så den kommer läsas. Som tur är har förlaget Fria Ligan släppt boken i svensk översättning. En recension av boken Avgrund finns hos Tentakelmonster idag. 

Illuminae

This morning, Kady thought breaking up with Ezra was the hardest thing she’d have to do. This afternoon, her planet was invaded.

Läs den, läs den, läs den!

Ärligt talat trodde jag inte den skulle vara så bra. Jag har sett den hyllas överallt, men jag tänkte ord som grupptryck, masspsykos och liknande ( förlåt ). För det vi får är en samling dokument som berättar vad som hände. Intervjuer, chattloggar, transkriberingar av övervakningskameror och den tredje ”huvudpersonens” berättelse. Sidorna ser olika ut, precis som en samling dokument gör. Vissa sidor innehåller bara några enstaka ord, medan andra måste läsas upp och ner, vridas och vändas på och däremellan är det tomma blad. Lägg därtill att det här bara är den andra boken jag läser på engelska. Så jag trodde det skulle bli tråkigt och jobbigt och långsamt. Och det jag fick var årets bästa bok. Eller inte bara årets, förra årets och årets före det och …? En av de absolut bästa. Den är precis så bra som alla sagt och lite till ändå.

Kadys och Ezras planet attackeras och de tvingas fly. Tre rymdskepp kommer till invånarnas hjälp och de lyckas fly med tusentals överlevande, jagade av skeppet Lincoln som var med om attacken mot planeten. Men inte bara är de jagade, attacken innehöll även utsläpp av ett ämne som nu infekterar de överlevande. De kämpar mot klockan både i sin flykt från Lincoln, och mot hotet från insidan i form av de infekterade. När dessutom den tredje ”huvudpersonen” höjer sin röst blir situationen katastrofal. Och vacker och poetisk, märkligt nog.

Jag trodde det skulle bli jobbigt och svårt att läsa denna samling av dokument. Ett långsamt jobb att få ihop pusselbitarna. Men det jag får är en dubbel läsupplevelse. Inte bara för att läsupplevelsen i sig är sjukt spännande, det blir oerhört filmiskt och jag ser varenda rad spelas upp i mitt huvud som värsta actionfilmen. Jag får en läsupplevelse och filmupplevelse samtidigt, allt i ett. De sidor som måste läsas upp och ner, vridas och vändas på, piskar på det filmiska med sin brutala ordkonst. De blir inte bara begripliga, utan nödvändiga och tar hela läsupplevelsen en nivå högre.

Det är så oerhört spännande, sjukt skräckligt mellan varven och drivet är på topp precis hela boken igenom. Det här är alltså sjukt bra. SJUKT BRA. En av de allra bästa. På riktigt.

Illuminae är skriven av Jay Kristoff och Amie Kaufman. 

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken ( och de har alla rätt ) är Carolina läser, Oarya och Fiktiviteter.

 

 

Brev från Cosmos – Temakarens dotter och Olori.

Brev från Cosmos är en webantologi kan man säga. Den innehåller noveller och annat smått och gott, bokrecensioner till exempel. Men novellerna är det som lockar mig mest ( alltid läsning i första hand ) och den här gången var det en specifik författare som lockade mig till läsning. Markus Olausson som är författare till fantasyserien Serahema, bidrar med två noveller till Brev från Cosmos #3. Jag rekommenderar verkligen båda varmt. Ni hittar Brev från Cosmos här.

Temakarens dotter handlar om Thea som tillsammans med sin far lever nere på jorden, bland fattigdom och förorenad luft. De försöker överleva genom att hitta den alltmer sällsynta växten blodklamra, samtidigt som Thea längtansfullt ser på de stora luftskeppen som glider högt uppe bland molnen. Där man kan andas ren luft och inte behöva kämpa för livet varje dag. En steampunk-inspirerad novell som jag verkligen tyckte om.

I science fiction-novellen Olori möter vi Abeni och hennes morfar Enitan, som i en framtid där miljöförstörelsen är ett faktum, drömmer om en bättre värld. Enitan har ända sedan Abeni föddes lärt henne att lösningen är kunskap, drömmar och förståelse. Något Abeni tar till sig, men kanske inte på det sättet Enitan har tänkt sig. Kommer lösningen leda till en dystopi eller utopi?

Jag har hört att Olausson planerar att vidareutveckla den här världen, något som jag ser emot.

Det finns naturligtvis fler noveller i det här brevet som jag kommer att läsa, men tills dess kan ni själva kika in här. Brev från cosmos är som sagt gratis läsning och en riktig skattgömma för alla fantastik-läsare.

Lika lockande som godis.

Det är inte jätteofta jag ramlar över omslag som är så fina att jag blir förtrollad. Men de här ploppade upp i mitt facebookflöde häromdagen och de är magiska. Jag vill ha varenda en.

Någon är en roman och en annan en essä. Den ena är skriven helt utan bokstaven e, den vanligast förekommande bokstaven i det franska språket. Som en slags självpåtagen tvångströja i sin utforskning av språket. Fascinerande, även utan omslagen. Ändå är det omslagen som gör att jag vill shoppa hem alla fyra nu på en gång. Författaren heter Georges Perec.