Bortom Portalen 2 – Helveteshundar, örtmagi, tentakler och science fiction

Bortom Portalen 2 är en novellantologi utgiven av Fantastikportalen. Det var ganska självklart att jag skulle gilla den här. Och jag brukar jämföra antologierna med godispåsar, lite smått och blandat där det mesta smakar rätt gott. Men om Bortom Portalen var en blandad godispåse så är det här mer som belgisk choklad. Ni vet, den allra finaste chokladen.

I hallen kläs barnen på för en ny dag. Frukosten är uppäten och Jannike vinkar hej då till sin familj. Går in, städar undan lite och börjar göra i ordning sig själv för dagen. En helt vanlig morgon. Tills världen blir skev. 

Familjegrejen av Camilla Olsson lyckas med konststycket att vara hela berättelsen. Vi får inte bara början eller slutet eller en skymt av den. Via de ögonblicksbilder som författaren ger oss vecklar hela berättelsen ut sig som ett paraply. Novellen är exakt de antal ord den behöver vara för att vi ska få allt, utan att egentligen berätta någonting rakt ut. Familjegrejen är en lysande novell. Så oerhört obehaglig i sin förrädiska enkelhet.

Härlig tvättäkta science fiction möter Agatha Christie i Eva Holmquists novell Attentat mot Kreomen. Säkerhetspådraget är enormt under det viktiga mötet där ett handelsavtal med utomjordiska varelser ska undertecknas. Ändå lyckas ett mord inträffa. Mordet riskerar att sabotera hela avtalet och det faller på Dani, som tillhör säkerhetspersonalen, att lösa det och förhindra att ytterligare mord sker.

Militäriska hemliga expertiment och vampyrer ( -ish ) med hämndbegär bjuder Gabriella P. Kjeilen oss på i Levande död. En actionfylld novell om något som ändå inte känns helt omöjligt.

Jazztimmen av Lupina och Didrik Ojala är en framtidsdystopi som lyckas kännas både futuristisk och historisk på samma gång. Med en känsla av återgång till andra världskriget möter vi istället en framtid där Irva lever i ett toppstyrt samhälle. Där egna åsikter kan vara en dödsdom, tills den dag Irva vågar ta klivet och utforska det som finns gömt bakom ytan. En kort novell som lyckas berätta en hel roman på bara ett par sidor. Väldigt skickligt gjort.

Oskar Källners Dödens ängel och Christian Gripenviks Den andres val har lustigt nog liknande budskap om religion vs vetenskap i sina berättelser, fast tvärtom. Från olika synvinklar kanske man kan säga. Var för sig blir kanske budskapet lite väl påtagligt, men tillsammans kompletterar de varandras noveller till högre höjder.

Helveteshundar och diskbänksrealism i mörka norrländska skogar bjuder KG Johansson oss på i Porten, medan Jenny Greens Krafttider tar oss till trolska dungar där stanken från häxbränningarna hänger kvar och vi nästan kan skymta älvorna dansa i gryningen. En novell som balanserar mellan magi och realism med mörkt familjedrama omgivet av gammal folktro. Jenny Green var en av vinnarna i Fantastikportalens novelltävling och det är lätt att förstå varför. Språket är närmast poetiskt vackert och väver in den svarta berättelsen i en doft av örtmagi och svensk folktro.

Anna Jakobsson Lund lyser lika klart som alltid. Fantasy-dystopi mellan kobbar och skär passar ju mig som handen i handsken, med tanke på att jag bor just bland kobbar och skär här på Åland. I en framtid där andra dimensioner och dess varelser hittat hit, möter vi Sonia som en dag stöter på en varelse som inte liknar något hon mött förut.  Revan är hjärtskärande i sin sorglighet. Där valet för en som förlorat det viktigaste i livet är självklart.

Det finns liksom inget som bara smakar gott här, allt är utsökt. Men naturligtvis finns det några som sticker ut lite extra, det gör det alltid. Och jag blev glatt överraskad när min absoluta favorit visade sig vara något helt oväntat. Nämligen tentakelfrossa.

The Hang man står nere i Hornstulls tunnelbana och synar myllret av människor som befinner sig där, fångade i underjorden utan att veta om det. Hans publik och blivande undersåtar som alldeles strax ska få njuta av The Hang Mans första föreställning i sin plan att förslava mänskligheten. 

The Hang Man av Hans Olsson är helt oemotståndlig. Den är morbid och blodig med en subtil humor som gör att jag sitter och skrattmyser mig igenom hela novellen. Det är ett fullständigt splatter av kladdighet, men eftersom humorn är helt spot on blir det snarare mysläsning än obehag. Vi får sånt frosseri i tentakler att det närmast kan beskrivas som tentakelporr. Utomordentligt underhållande tentakelporr.

Bortom Portalen 2 är som en skattkista med sin sprakande kavalkad av mörker, science fiction, filosofi och tentakler. En enastående antologi som ger ytterligare dimension till ordet magisk.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Tusen sidor ( kan vara roligt att notera hur våra åsikter skiljer sig åt om novellerna ).

#teamDanius

Det är verkligen helt ofattbart. Att det ändå, trots allt, blev en kvinna som fick ta skulden för åratals svineri från gubbväldet i Svenska Akademien. Att en kvinna fick ta skulden för vad alla de tidigare ständiga ( manliga ) sekreterarna medvetet blundat för och låtit fortgå.

Att Svenska Akademiens visade sig förkroppsliga allt det kvinnorna som vrålat #metoo pekat på. Som Sofia Mirjamsdotter så vältaligt skrev igår,

Det är detta #metoo handlar om. Om män med makt och som missbrukar den. Om män som ropar ”inte alla män” men som inte lyfter ett finger när deras vänner begår övergrepp. Som faktiskt till och med försvarar vännen eftersom ”han är en bra kille”. 

Svenska Akademien är rutten och måste göras om från grunden. Jag tänkte att den enda räddningen torde vara Kungen, men läser i tidningen idag att det verkar vara samtalet med just Kungen som föranlett det här. Vilket gör det hela ännu mer obegripligt. Är det här Svenska Akademiens död?

#TeamDanius #TeamGittan

En smakebit på söndag – Finns det björkar i Sarajevo?

Idag är det dags för smakbitar igen och fler sådana hittar ni hos bloggen Betraktninger. Själv bjuder jag på ett utdrag ur boken Finns det björkar i Sarajevo. Den är skriven av Christina Lindström, författare till boken Jack som jag verkligen tyckte mycket om. Jag har hört från säker källa att även den här boken är någonting alldeles extra, så den ligger på veckans läslista för mig.

Bokens huvudperson Kevin är hos psykologen.

”Jag tror att du har mycket på hjärtat och att det är därför du är här”, säger Odette. ”Varför kom du hit Kevin, och hur kan jag hjälpa dig?”

Jag svarar inte men jag känner att det bränner bakom ögonlocken. Jag har inte ett skit på hjärtat men jag har något i kroppen. Det spjärnar emot. Det stannar hemma från skolan om det tror att vi ska börja med grupparbete eller får reda på att vi ska årsredovisning. Det har svårt att äta ibland. Det skakar som en pundare vissa nätter. Så håller det på.

Det är en fågelunge som blinkar mot ljuset. Den uppmanas att flaxa, den begår misstaget att försöka flyga, men vingarna bär aldrig.

”Har du några barn?” frågar jag Odette. Jag nästan viskar det. ”Och har du nåt diplom?”

Hon blinkar aningen för långsamt och jag förstår att hon vill slå mig i huvudet med en liten spade.

 

Gender Bender – En möjlig kandidat till Nobelpriset, yppiga bröst och väldigt mycket sex

Idag gör vi saker och ting lite annorlunda. Jag kommer först presentera en text av en författare som förutspås vinna Nobelpriset inom en snar framtid, och därefter lotsar jag er vidare till ett inlägg som handlar om hur samma författare skriver om sex.

Utdraget är från en novellsamling. Huvudpersonen behöver en chaufför och får tips av sin bilmekaniker. Detta är alltså enbart en yrkesmässig relation som eftersöks. Jag har som vanligt bytt kön på personen i texten.

”Hur gammal är han?”

”Någonstans runt tjugofem, skulle jag tro. Fast jag har ju aldrig frågat honom”, sa Ooba.

Sedan fick hon ett stramt drag i ansiktet. ”Som jag sade tidigare, så är det åtminstone inga problem med hans körning …”

”Men?”

”Ja, alltså han är, hur ska jag säga, lite märklig.”

”På vilket sätt då?”

”Han är ganska tystlåten, men samtidigt burdus. Dessutom kedjeröker han”, sa Ooba. ”Ni förstår vad jag menar när ni träffar honom. Det är inte precis någon liten viol. Han ler knappt. Och, för att säga det rent ut, så är han ganska ful.”

”Det gör inget. Vore han alltför vacker skulle man ju inte kunna koppla av. Och dessutom skulle det kunna börja ryktas. ”

”Då kanske det här är rätt man för er.”

”Men hur som helst så är han alltså en skicklig bilförare?”

”Ja, det är han helt klart. Inte skicklig för att vara man, utan helt enkelt skicklig. ”

 

Nästa utdrag är från en roman och huvudpersonen blir mottagen på ett kontor av en receptionist.

Han var någonstans runt fyrtiofem, hade en mörk kostym med breda axlar och svarta pumps med stadiga klackar. Mannen hade så perfekta drag att det nästan var omöjligt att hitta några skönhetsfläckar. Hans hår var kortklippt, han hade ett markerat käkparti och såg verkligen effektiv ut. Någon gång emellanåt stöter man på medelålders män som ser ut att klara av att göra vad som helst, vad man än ber dem göra. Den här mannen var en sådan man. Hade han varit skådespelare, hade han fått spela roller som den erfarne sjukskötaren eller lyxbordellens innehavare.

 

Det första utdraget är från Haruki Murakamis novellsamling Män utan kvinnor och det andra från hans roman Den färglöse herr Tazaki.

Jag gillar Murakamis språk väldigt mycket. Han har ett korrekt språk som tilltalar mig. Det korrekta som så lätt kan bli stelt och stramt, blir i Murakamis händer förstärkare till känslor och upplevelser. Däremot har han ett väldigt speciellt sätt att skriva om kvinnor. De beskrivs alltid detaljerat och deras utseende blir alltid bedömt. Inte vacker, sagolik skönhet, yppiga bröst, stora bröst, inga bröst, plattbröstad, toppiga bröst, oattraktiv, ful, tilltalande … Hela tiden bedöms kvinnans utseende.

I boken Den färglöse herr Tazaki beskrivs huvudpersonens flickvän hela tiden som en äldre kvinna. Herr Tazakis äldre flickvän, att han gillar äldre kvinnor, att han passar med mogna kvinnor. Genomgående i hela romanen beskrivs hon som äldre. Och hon är äldre än Tazaki. Hela två år äldre …

En annan kvinna omfamnar herr Tazaki i slutet av boken och han känner hur hennes yppiga bröst pressas mot honom och det här återkommer han till ett flertal gånger. Minnet av hennes yppiga bröst mot honom. Hela tiden hennes yppiga bröst.

Så hur skriver Haruki Murakami om sex? Titta in här och njut av Bokfuriens välskrivna inlägg. Varning dock för detaljerade sexscener.

Gemina – The Illuminae files

Ni vet den där känslan när man har läst en sjukt bra bok och dyker rakt in i uppföljaren med den där sprittande glädjen djupt inne i magen för att man äntligen ska få återse karaktärerna från första boken? Och ni vet den där enorma besvikelsen när man inser att uppföljaren handlar om helt andra personer? Den känslan, gånger hundra, drabbade mig redan under de första sidorna av Gemina.

Och det är klart jag borde ha vetat att det handlade om andra personer. Det står i alla recensioner och på baksidan av boken och på adlibris och överallt. Men på något sätt hade jag lyckats förtränga det och trodde jag skulle få möta Kady och Ezra och AIDAN igen. Istället möttes jag av en bortskämd ung tjej och hennes knarklangare.

Det visar sig att vi befinner oss på Heimdall, rymdstationen som Kady och rymdskeppet Hypatia desperat försöker ta sig till. Där träffar vi Hanna som fyller ut sina supertrista dagar med att träna kampsport, shoppa och knarka lite mellan varven. Ingen jättecharmig tjej, även om hennes knarklangare Nik tycker annorlunda. Ovetande om Hypatias situation planeras en stor fest på Heimdall och naturligtvis behöver Hanna lite extra dust till den tråkiga festen. Hon och Nik smiter alltså undan för att genomföra sina affärer, lägligt nog samtidigt som rymdstationen invaderas. BeiTech har skickat ett gäng mordiska soldater för att sopa igen spåren och hindra Hypatias nödrop från att nå ut.

Hanna och Nik kämpar desperat från olika håll för att klara sig levande ur attacken. Samtidigt slingrar sig ytterligare ett hot igenom rymdstationen. Jag vill inte spoila för mycket, så jag nöjer mig med att säga att man har ett väldigt annorlunda sätt att göra knark ute i rymden.

Och hur mycket jag än gillade karaktärerna från Illuminae så visar det sig att jag, trots min inledande besvikelse, blir ännu mer förälskad i Hanna och Nik. Även om Gemina till en början ( håll i er för nu kommer ett yttepyttelitet klagomål ) faktiskt känns aningen upprepande, så blir det en jäkla åktur i sista tredjedelen av boken. Så sjukt sjukt bra gjort och den värsta känslomässiga bergochdalbanan jag någonsin varit med om i en bok tror jag. Hjärtat hamrar för fullt, upp som en sol på en sida och ner som en pannkaka sidan efter. Sida efter sida efter sida medan trådar knyts ihop och berättelsen vrängs ut och in.

Nu är det bara sista boken kvar och jag har inte förmått mig att börja läsa än, för efter Obsidio är det slut. Och jag vet redan att jag kommer sitta där efteråt och undra hur i hela världen jag ska kunna läsa något annat efter den här serien.

Så sjukt bra.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Carolina läser, Fiktiviteter och Tickmicks bokblogg.

Hon som kom före – En irriterad rant fullsmockad av spoilers

Det här blir ingen vanlig recension, utan mer en genomgång av en bok som verkligen irriterade mig. Varning alltså för massiva spoilers av hela handlingen inklusive slutet.

Efter att Jane fått ett sent missfall behöver hon sätta livet på paus. När hennes mäklare berättar att den unge excentriske stjärnarkitekten Edward Monkford söker en ny hyresgäst till ett av sina och stadens mest spektakulära hus känner hon sig oväntat tilltalad av tanken. I den högteknologiska och avskalade villan ska hon finna ro. Men drömhuset visar sig snarare bli något av en mardröm.

Vi får två parallella berättelser. I nutid följer vi Jane som inleder ett förhållande med sin excentriske hyresvärd. I takt med att hennes känslor fördjupas blir han mer och mer kontrollerande, hårdhänt och våldsam.

I dåtid får vi följa Emma som dog i huset och som också hade ett förhållande med Edward. Emma som i sitt tidigare hem blev rånad och våldtagen och därför fastnade för den högteknologiska säkerheten i huset. Hon flyttar in med sin pojkvän, en snäll och mesig kille av den typen som konstant undrar hur i hela friden han lyckats få en så snygg tjej som Emma. När Emma inleder ett förhållande med Edward bryter hon med pojkvännen och han flyttar ut. Även här får vi följa hur Edward blir alltmer hårdhänt och våldsam, vilket gör att vi undrar varför stackars Emma som blivit så brutalt våldtagen utsätter sig för det. Framförallt eftersom det är just sexet som blir allt våldsammare. Blodigt, brutalt och en älskare hon kallar pappa under klimax.

Våldtäkten Emma råkade ut för bevisades genom en videoinspelning som fanns på hennes mobil man hittade hos inbrottstjuven. En film som visar Emma på knä, tagen hårt oralt. Gärningsmannen får vi aldrig se. Och när det visar sig att Emma ljugit om våldtäkten börjar jag få otroligt dåliga vibbar av boken. Filminspelningen visar sig i själva verket vara Emma som är otrogen mot sitt ex med hans bästa vän och det här ville hon naturligtvis inte skulle komma fram, därav den falska våldtäkten. När sanningen kommer fram anmäler hon istället exets bästa vän för våldtäkt. Eftersom hon var full vid tillfället, flirtade vilt med exets bästa vän och ångrade sig mitt under avsugningen blir han inte fälld. Dessutom har ju Emma ljugit redan så hennes trovärdighet är på noll.

Av någon anledning hade jag fått för mig att författaren var kvinna, men känslan att boken var skriven av man ( som dessutom avskyr kvinnor ) växte sig starkare för varje sida, så jag kollade naturligtvis upp det. Och författaren är en man. Huruvida han verkligen avskyr kvinnor vet jag inte, men han verkar inte ha höga tankar om kvinnosläktet i alla fall, för det blir värre.

Jag vill inte bli omhuldad. Jag vill bli beordrad. Jag vill ha en skräckinjagande man, en man andra män avskyr och avundas och som inte bryr sig ett skit. En man av sten.

Emma fortsätter ljuga. För att ställa sig in hos grannen hittar hon på att hon har cancer och får den uppmärksamhet hon hela tiden kräver. Hon provocerar också Edward till att bli mer och mer brutal, eftersom hon gillar det. Hon vill att han slår henne till lydnad, tar henne våldsamt tills hon blodig och skrikande av extas kallar honom pappa. Hela boken igenom tror vi att det är Edward som mördat Emma, men det visar sig vara hennes ex. Den snälla, mjuka myskillen. Som i nutid  försöker mörda även Jane.

Jane överlever, men det visar sig att hon oväntat är gravid med Edwards barn. Jane och Edward hade en överenskommelse att förhållandet skulle vara kravlöst och hon försäkrade att hon var med på det, att hon åt p-piller. Som slutplot visar det sig att hon lurat Edward ända från början. Från första stund hon såg honom visste hon att hon ville ha ett barn med honom, kosta vad det kosta ville. Så hon lurade honom. Ljög och manipulerade tills hon fått det hon ville. Stackars Edward.

Vi får alltså fyra karaktärer.

En snäll och mesig myskille som visar sig vara galningen.

En kvinna som är otrogen, ljuger om våldtäkter, hittar på cancer för att få uppmärksamhet, tigger och ber om att bli slagen blodig.

En annan kvinna som medvetet lurar på en stackars man ett barn han inte vill ha.

Och till slut den mörka och snygga Edward. Vid en första blick dominant, våldsam och brutal. Som visar sig vara den enda oskyldiga i allt. Som är allt en kvinna innerst inne vill ha. Stackars stackars Edward som råkat ut för dessa hemska kvinnor.

Författaren har alltså tagit några av de mest omdiskuterade kvinnofrågorna och lagt hela ansvaret på kvinnan. Kvinnan som blir misshandlad har själv provocerat fram det, för att hon egentligen gillar det. Kvinnan som blir våldtagen ljuger antingen helt och hållet, eller ljuger för att hon ångrat sexet efteråt. Kvinnan som väljer att behålla barnet mot mannens vilja ( trots att alla vet att sex kan leda till graviditet )  har medvetet och manipulativt lurat till sig barnet, mot den stackars mannens vilja. Stackars stackars Edward.

Anledningen till att jag läste den här var att den hyllades av så många. Framförallt av kvinnor. Spännande till sista sidan. Vad boken egentligen säger går obemärkt förbi. Men kanske ville författaren bara skriva en spännande bok. Och kanske hade jag trott det om bara en av frågorna behandlades. Men att ta inte bara en, utan tre, så kontroversiella ämnen som våldtäkt, kvinnomisshandel och kvinnans rätt till sin egen kropp, känns väldigt medvetet. Så för mig är det här bara en sunkig ( minst sagt ) bok, skriven av en sunkig författare.