Kategori: Vuxen

IT

Den här såg jag för några veckor sedan och av flera olika orsaker var jag superpepp och hade skyhöga förväntningar. Dels spelar Bill Skarsgård Pennywise och Bill är en av de allra bästa skådespelarna därute just nu, enligt mig. Dessutom delar de upp barndelen och vuxendelen till två filmer. Speciellt det här känns som ett genidrag, så karaktärerna får den tid de behöver och vi slipper sitta och titta på en 4 timmar lång film. IT i bokform är ju som bekant tegelstenarnas tegelsten.

Jag hade alltså skyhöga förväntningar och faktiskt blev jag inte ett dugg besviken. Jag gillade den rejält. Bill skötte sig bra, men framförallt barnskådisarna gör ett fenomenalt jobb. Jag gillar allihop.

Det jag kommer ihåg mest från gamla filmen är känslan av frånvaron av vuxna. Ett ämne som tydligt löper igenom flera av Kings böcker som en röd tråd, och den känslan har man lyckats fånga även här. Trots att alla vuxna faktiskt inte är frånvarande, snarare tvärtom. Eller kanske är det inte så mycket frånvaron av vuxna, lika mycket som vuxna som inte lyssnar eller ser? Resultat blir ju onekligen samma, barn som är hänvisade till varandra på många sätt. Och det är vad jag gillar bäst här. Hur lojala de är mot varandra när det verkligen gäller. Speciellt när Bev, fenomenalt gestaltad av Sophia Lillis, behöver hjälp så ställer de upp utan att tveka. Inga frågor, de bara gör det.

Filmen kanske inte är så skräcklig egentligen, förutom vissa självklara jumpscares, men förstås ändå tillräcklig obehaglig för att hamna i skräckfacket. Även om jag inte hade några problem att se den ensam hemma, så var det nog ändå bra att jag inte såg den på bio.

Nu ser jag väldigt mycket fram emot nästa film. Jag hoppas de lyckas lika bra med castingen som i den här och det ska framförallt bli intressant att se vuxenversionen av Bev. Kanske är jag inte lika superpepp eftersom det alltid varit barnens historia som fängslat mig i berättelsen, men pepp är jag.

Sex, lögner och radband.

Veronique är en av Benedettaordens bästa skarpskyttar. Natt efter natt sitter hon i klostertornet uppe på berget och håller vakt mot helvetets makter. 

En natt anfaller ett flygande odjur klostret och en av helvetets överdemoner råkar krascha på Veroniques tak. Snart är Veronique och hennes medsystrar indragna i en desperat kamp mot klockan. Men vem kan de egentligen lita på? Och hur mycket eldkraft kan en nunna egentligen bära med sig?

Nunnor med en förkärlek för automatvapen, en demon som råkar kraschlanda och fegisen GuD som springer och gömmer sig när det verkligen gäller. Med tanke på att författaren heter Lars Carlberg är jag ändå inte förvånad, det twistade och lite galna är liksom hans grej.

För något år sedan lyssnade jag på novellen Rättvis sönderdelning av besten Skorm. En helt vansinnig liten berättelse som fick mig att skratta högt genom hela läsningen. Sex, lögner och radband är också en vansinnig liten berättelse men ändå inte riktigt på samma sjuka nivå. Mer mörkt och skruvat, än sjukt galet.

När jag skrev om den här novellen i en bokgrupp tyckte jag den här var snäppet bättre än Skorm, men jag har faktiskt ändrat mig. Eftersom jag sällan lyssnar på böcker blev skillnaden i lyssnande ( hur fantastisk uppläsaren Simon Väderklint än är ) och läsande för stor. Jag tog helt enkelt till mig det skrivna ordet bättre. Så jag har nu läst Skorm också och den fick mig fortfarande att skratta rakt ut, något som inte händer här, även om jag sitter och småler hela berättelsen igenom.

Och även om Carlberg trycker på lite för mycket med hela sexig demon-grejen, så är det ändå ok eftersom det är nunnor som står i flirtzonen. Och vilka nunnor! Härligt bad ass hela vägen.

Det som slog mig mest var det fina språket i Sex, lögner och radband. Många författare har ett helt ok språk och kan skriva en intressant och spännande berättelse som ändå fångar en. Sedan finns det författare som har det där lilla extra. Sådana man kan läsa i stort sett vad som helst av bara för att språket är så vackert. Nu har jag inte läst tillräckligt mycket av Carlberg för att veta om han hamnar i det här facket, men med Sex, lögner och radband visar han stor potential att vara en av dem.

Jag ser mycket fram emot att läsa mer av Lars Carlberg, även om jag samtidigt är lite rädd också. Kreativiten i den hjärnan verkar kunna ta vilka skruvade vägar som helst.

Boken finns hos Adlibris och Bokus samt hos streamingtjänsterna.

Slutet – Årets bästa bok!

Du är sjutton år gammal. Det är sommar och världen ser ut precis som vanligt. Men du vet vad som är på väg. Om en månad är vi alla borta.
Vad vill du göra den sista tiden? Vem vill du vara med när allt tar slut? Hur känns det att veta exakt vilket klockslag du ska dö? Och vad spelar ett liv mer eller mindre för roll?

Slutet är skriven av Mats Strandberg.

Jag läser väldigt mycket om apokalyps. Böcker som handlar om tiden före, efter och under tiden. Men jag har aldrig läst en bok som faktiskt handlar om slutet. Det har alltid funnits hopp. Ett rymdskepp som tar ut överlevare till rymden, bergsrum som förvarar fröer, konst och historia, en ark som byggs, oljeborrare som ska spränga kometen och ofta någon form av överlevare efter katastrofen. Här finns det inget hopp alls, utan det är verkligen slutet på allt som kommer. Slutet för hela mänskligheten och dess historia. En utradering som suddar bort hela vår existens och samtliga bevis för att vi någonsin funnits. Och det kunde ha blivit nattsvart, men Strandberg lyckas på något sätt göra Slutet till en oerhört vacker och minnesvärd berättelse.

Vi får följa Simon från det att världen får reda på att det är tre månader kvar tills Jorden utplånas av en komet. Simon som är nykär och en minut före beskedet hade hela livet framför sig, har nu ingen framtid alls. Han vet det exakta datumet och den exakta tidpunkten för när allting tar slut. På något sätt fortsätter vardagen samtidigt som allt är förändrat. Och det som kunde ha blivit ett intensivt men vackert avslut tillsammans med vänner och flickvän, visar sig bli något helt annat.

Parallellt med Simons berättelse får vi även Lucindas. Hon ägnar dagarna åt att skriva ner tankar och känslor i appen Tell Us ( briljant namn ). En app som skickar upp all information till en satellit i omloppsbana runt Jorden och det enda hoppet att någon ute i rymden någon gång ska få reda på att människan har existerat.

Vi får kapitel som räknar ner tiden, från tre månader till veckor till dagar och det är mer ångestfyllt än jag kan beskriva. På något sätt hoppas jag ändå att räddningen ska komma, önskar intensivt att livet inte ska ta slut för Simon och Lucinda. Ändå är det egentligen inte handlingen som är det viktiga. Den är fin och bra och spännande, men det är i slutändan känslorna boken väcker som stannar kvar. Tankar och handlingar som Strandberg lyckas pricka in så spot on. Hur vissa förnekar hotet ( kometförnekare, hur kul! ), hur vissa försöker döva rädslan med alkohol och droger eller spel. Men framförallt de små sakerna. Hur Simon inte vill vara hemma eftersom allt umgänge ska vara så innerligt. Att det kanske inte är läge att vara rädd och hålla saker inom sig. Hur man på något sätt ändå måste förneka det för att orka kliva upp nästa morgon. Och samtidigt en lättnad för vissa. En lättnad att slippa lämna människor kvar i sorg om man är den som dör bort, en lättnad att jordens undergång ändå inte var vårat fel och en lättnad att få veta hur allt slutar. Att slippa vara den som lämnar medan allt rullar på och man själv är ensam om att missa allt.

Det är ungefär två veckor sedan jag läste boken och jag tänker på den nästan dagligen i olika sammanhang. När jag ute ser en familj på promenad och en mamma som rättar till mössan på sitt barn, en fru som vill åt ett håll och maken åt ett annat. I sådana ögonblicksskeenden funderar jag spontant på hur gatulivet skulle se ut om vi bara hade veckor kvar? När jag på kvällen ser stjärnorna på himlen funderar jag på hur det skulle kunna kännas om en av dem närmade sig dag för dag. Lyste lite starkare, kom lite närmare, tills allt var upplyst som i dagsljus även på natten.

Men framförallt funderar jag på meningen med mänskligheten. Det har alltid varit så självklart att den finns kvar, i någon form. Att vår historia finns kvar i någon variant. Och tanken att allt bara skulle raderas förändrar allt på något sätt och plötsligt förstår jag tron på en Gud. Behovet av att det på något djupare plan finns en mening. Att vi har någon mening.

Men jag ska inte tråka ut er med mina existentiella funderingar mer. Däremot rekommenderar jag att ni läser boken, alla borde läsa den. Årets bästa bok enligt mig. En av de allra bästa faktiskt. En bok som jag tror kommer ta med Mats Strandberg på en hisnande resa och jag blir inte ett dugg förvånad om vi om något år ser boken som hypad Hollywoodfilm på bio. Jag kommer köpa en biljett direkt.

Slutet finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Enligt O, I hyllan och  Eli läser och skriver.

 

 

Swedavien – En dystopisk thriller

I en nära dystopisk framtid har det skett en elektronisk revolution i Sverige och en grupp företagsledare styr nu i hemlighet medborgarna utan deras vetskap. I denna nya värld Swedavien existerar livet som en slöja framför ögonen på människorna. En analog motståndsrörelse har valt att stå utanför Swedavien och har skapat ett alternativt liv i gångarna under Kymlinge tunnelbanestation dit inga elektroniska signaler hittar. Deras mål är att störa ut det elektromagnetiska fältet för att få människorna i Swedavien att välja ett liv i den fysiska verkligheten istället.

Swedavien är första delen i en trilogi skriven av Johanna Juneke.

Vilken debut! Johanna Juneke imponerar rejält med sin futuristiska dystopi där vi alla lever inneslutna i en elektronisk verklighet.

Man blir ju mer svårflirtad med åren och det är inte så ofta böcker fångar mig redan med de första raderna, men här hände det. Det är också en relativt kort bok så jag sträckläste allt i en enda sittning. Och när läsningen var klar hände ytterligare en ovanlig grej. Jag känner mig manad att läsa om början eftersom den helt plötsligt kändes väldigt mycket viktigare än jag först trodde. Den där känslan att man inte är helt färdig med boken trots att den är slut är riktigt härlig.

Vissa frågetecken kanske uppstår gällande den elektroniska verkligheten vs den analoga, eftersom många arbeten måste utföras genom att faktiskt se verkligheten. Vi får till viss del en förklaring som fungerar, men den täcker bara ytligt och världsbygget kanske känns aningen skälvande emellanåt. Men det är väl också mitt enda förbehåll.

Med sitt lättillgängliga språk, en kittlande high tec-värld  och spänning i bästa thrilleranda är det här en smashing debut och jag ser mycket fram emot fortsättningen.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Håkans hylla, Bokhyllan och Zidsel.

Det här har jag gjort i sommar, vår nya valp och vårt nya hus.

Först skaffade vi en till hund, valpen Gizmo. Han är en Petit brabancon precis som ”storebror” Dobby och visade sig vara ett yrväder. Medan Dobby mer framstår som en lugn farbror ( trots att han bara är 1,5 år ) så är det desto mer fart på Gizmo. De älskar varandra vilket är väldigt skönt eftersom man ju aldrig kan veta hur det faktiskt blir. Nu är vår familj komplett.

Sedan blev det lite ändringar i hyresbolaget vi hyrde hus av så vi började leta annat boende ( igen ) och upptäckte att drömhuset var till salu. Det är alltså ett hus vi åkt förbi i alla år på väg till jobb och dagis, och vi har alltid suckat lite drömmande och tänkt att, någon dag så …

Nu var det ledigt och hela sommaren gick åt till kalkyler, bolånetak och funderingar kring driftskostnader. Till slut löste sig allting och nu bor vi i Drömhuset sedan två veckor tillbaka.

 

Jag ser verkligen fram emot nästa års sommarkvällar här på altanen, med utsikt över åkrarna där dimslöjorna dansar på morgonen. Lycka.

Cover reveal – När gudar dör

Smashing! Så fantastiskt snygga omslag på nyutgåvan av Marcus Olaussons serie om Serahema. Författaren har bytt förlag och det nya förlaget, Catoblepas, levererar med bravur.

Jag har ju både läst och recenserat de första böckerna i serien och jag kommer ta fasta på den senaste recensionen jag skrev. Där blev det uppenbart hur mycket Olausson utvecklats som författare och jag var mindblown.

Jag är oerhört imponerad av den här fantastiska utvecklingen i serien. Inte bara vad gäller språket, utan hela uppbyggnaden av världsbygget och de oväntade förvecklingar som sker. Olausson har skapat många trådar att knyta ihop och jag tvivlar inte en sekund på att han kommer lyckas få ihop det fenomenalt bra.

Sade jag att jag är oerhört imponerad?

När gudar dör kommer alltså läsas med nya ögon av mig, och jag ser oerhört mycket fram emot att se den tidigare berättelsen få nytt liv i denna omredigerade nyutgåva. Största problemet just nu är att jag gått över till att läsa enbart e-böcker, men blir ju tvungen att köpa pappersböckerna också pga smashing snyggt i bokhyllan. Klart värt dock.

Du är inte ond, Elderim. Glöm aldrig det. Vad de än påstår. 

Elderim sägs vara utvald att kämpa mot den grymme guden Naemin, men varför är det då så svårt att lära sig magierna? Profetiorna är tvetydiga och Elderim fylls av tvivel. Vem är det egentligen som har valt ut honom? Och till vad?

Följ Elderim på en storslagen resa genom en skoningslös värld där gudarna dragit sig undan. En värld där onda människor kan bära spår av godhet och hjältar begå avskyvärda brott. Vistas bland svärande tjuvar, galna magiker och skrävlande svärdsmästare. Möt villrådiga gudar, motsträvig magi och fasansfulla vidunder. 

Välkommen till Serahema.

När gudar dör finns i butik 28 september.