Vuxen – Sida 29

Superhjältesöndag – Då och nu

Nu har äntligen Fiktiviteters superhjältesöndag dragit igång och det här inlägget är en del av det.

Jag gillar ju superhjältar precis som många andra. Mina har sett lite olika ut genom åren. När jag var barn var det Fantomen märkligt nog. Fantomen och Mandrake, serien i serien så att säga. Fantomen gillade jag på grund av mystiken. Han bodde i dödskallegrottan med vargen Devil och vackra Diana. Hans styrka och smidighet var inte lika viktigt i sammanhanget, det var mystiken runtomkring som lockade. Samt det faktum att han ibland går på gatorna som en vanlig man. Vem som helst kunde ju vara Fantomen. Mandrake var magiker och kunde hypnotisera folk. Det coolaste jag kunde tänka mig när jag var barn. Att lura folk att tro på det man ville. Min tanke var att man kunde lura kassörskan i affären att tro att stenar var pengar och därmed kunna köpa vad man ville, glass till exempel.

Nästa superhjälte blev raka motsatsen i mangaserien Sailor Moon. Den vanliga flickan Annie som upptäcker att hon är Sailor Moon, en av de utvalda månhjältinnorna. Alla månhjältinnor har utöver sina egna krafter, olika små gadgets som hjälper dem i sina försök att bekämpa ondskan. Som James Bondprylar fast med mer bling.

Som ung vuxen blev nästa superhjälte Modesty Blaise. En inte helt god hjältinna. Modesty Blaise är lite som Beatrix Kiddo i Kill Bill. Hon har från ung ålder blivit upplärd i såväl kunskap som självkontroll och närstrid. Modesty är en gangsterdrottning som efter utpressning hjälper secret service fånga bovar. Hon jobbar alltså för de goda, men inte helt frivilligt. Till sin hjälp har hon sidekicken Willie som aldrig är eller blir något mer än en vän. Modesty var för mig min första förebild. Sailor Moon var bara fantasi, men Modesty var mer realism mitt i superhjälte-slagsmålen. Nu i efterhand inser jag ju att även den serien är väldigt sexistisk, men då tyckte jag bara hon var supercool och stark.

Min nuvarande superhjälte är något helt annat. Nämligen min man. Även om jag fortfarande tittar på superhjältefilmer med förtjusning, så är de största superhjältarna de som arbetar för det goda i verkliga livet. Som försöker förändra. Dessutom har jag bildbevis på att min man är superhjälte och sånt går enligt barnen inte att argumentera mot.

2011 ställde min man upp i något som kallades Ö-kampen. En tävling som utspelades på sociala medier där den slutliga vinsten gick till valfri välgörenhetsorganisation. Min man var del av Team Joker, det enda laget som inte bestod av utvalda mediaprofiler. De vann och vinsten gick till Läkare utan gränser. Bilden på laget bevisade för våra barn det de redan visste, att deras pappa är en superhjälte. Något de var helt övertygade om i ungefär 2 års tid och informerade omgivningen om konstant.

Ett av uppdragen var att återskapa superhjältebilden på riktigt och man hade en timme på sig från det att man fick uppdraget. Min man och goda vänner lyckades bra tycker jag! Emils bysse och ett rosa påslakan kan göra alla till superhjältar.

2013 utvecklades konceptet Ö-kampen till Havskampen. Lördagen den 10:e augusti lämnade två galeaser Marstrand respektive Mariehamn och möttes upp fyra dagar senare i Karlshamn.

Under fyra dygn tävlade de två båtarna mot varandra längs vägen i att samla in pengar till Ung Cancer, och i att ge uppmärksamhet till lösningar på utanförskapet i vårt samhälle. Min man äntrade det tvåmastade fartyget Albanus i Mariehamn och var en del av besättningen för team east. Trots att han aldrig seglat i hela sitt liv var detta självklart för honom att ställa upp på.

Jag gillar fortfarande superhjältar och det de står för. Att bekämpa det onda. I vår vardag finns massor av superhjältar, riktiga superhjältar. De som drabbas av det onda och kämpar för att överleva och de som hjälper till i den kampen. Och jag är stolt över att min man är den del av det. Min egen livs levande superhjälte.

Alla kan bli superhjältar.

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:

Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter, Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln, Vildvittra

En fantastisk vikingasaga

I ögonblicken norr om havet, skriven av Morgan Gustafsson.

I den fattiga lilla vendiska byn hade barnen ofta fått höra skrämmande berättelser om nordmännen. Oftast togs orden emot som sagor.

Syskonen Björn och Ildurs morgon var lika fridfull som alltid när sagorna kom ifatt dem. I drabbningen som följde tog nordmännen Ildur som fånge medan Björn lyckades komma undan med två kamrater. Ildur förs norrut över havet där hon säljs på trälauktion. Med byn skövlad och familjerna sargade står pojkarnas enda hopp till en förrymd nordman som uppfostrar dem på det enda sätt han kan – nordmännens sätt. Pojkarna lever för hämnden och tankarna på att befria Ildur när de en dag beger sig norrut, norrut till ett öde som vare sig pojkarna eller Ildur var beredda på.

Jag får ibland mail från författarna själva som vill bli lästa och recenserade. Nu har jag varit lite överambitiös med recexen från förlagen, så jag har tackat nej till en del förfrågningar på grund av tidsbrist. Dessutom passar inte alltid boken in i min blogg. Även om bloggen inte är hårt nischad, så försöker jag ändå hålla en röd liten tråd någonstans. Så fick jag ett mail från Morgan Gustafsson som undrade om jag kunde tänka mig att läsa hans bok. Min spontana tanke var att tacka nej, jag har tyvärr inte tid. Men det är trots allt en ära att bli tillfrågad direkt av författaren och jag är nyfiken av mig. Så jag läste beskrivningen och kände direkt att den här bara måste jag ju läsa. Så jag tackade ja. Och den är så bra! Det här är boken som fick mig att missa taxfreen på färjan, för första gången någonsin. Hade de inte ropat ut att vi är framme hade jag säkert missat att köra av båten.

Björns och Ildurs öde fångar mig direkt. Man får följa båda deras uppväxt på varsitt håll. Då Ildur blir utsatt för våld och misär, får Björn istället lära sig att använda våld. Av en viking, på vikingars vis. Författaren väver ihop spänning med fakta på ett ypperligt sätt. Det känns inte på något sätt som att man blir påtvingad informationen, utan den blir naturligt en del av berättelsen. Det här påminner mig väldigt mycket om Jan Guillous böcker om Arn, fast om vikingar istället för tempelriddare. Berättelsen har ett driv som tvingar en att läsa vidare. Våldet och misären skildras på ett trovärdigt sätt, utan att det för den skull tar över. Språket i boken är drivande men ändå eftertänksamt, det handlar om överlevnad, inte om våldet i sig. Karaktärerna tog tag i mig så till den grad att jag hela tiden hade Ildur och Björn i huvudet, även under läspauserna ( som var väldigt få ). Även när jag inte vet om de agerar rätt, när jag funderar på om de själva är på väg att bli det de hatar, så sympatiserar jag hela tiden med dem. Inte ens när jag hade läst färdigt boken kunde jag släppa den. Istället började jag googla fram vissa av namnen och platserna, precis som jag gjorde när jag hade läst om Arn. Jag var helt enkelt inte riktigt redo att släppa berättelsen.

Tyvärr bär berättelsen fel kostym. Manuset hade tjänat på en extra redigeringsrunda då några av avsnitten är lite för långa. Även om drivet är genomgående bra blir utsmyckningen lite lång ibland, så några stycken hade kunnat kortas ner lite. En rejäl korrekturläsning skulle behövas då det finns en del fel gällande grammatik, syftningsfel och annat. Det är alltså inte berättelsen i sig som innehåller fel, bara paketeringen. Just nu bär den en kostym från HM, när den egentligen förtjänar en kostym från Armani. För det här är en fantastisk vikingaroman som förtjänar en fantastisk kostym.

Britt-Marie var här

Britt-Marie var här, skriven av Fredrik Backman.

Borg är ett samhälle om vilket det snällaste man kan säga är att det ligger vid en väg. Britt-Marie är en 63-årig kvinna som fått höra att hon är en passivt aggressiv ältande gnällkärring. Hon har lämnat storstan och sin otrogna man efter 40 års äktenskap, Borg har gått igenom en finanskris som inte lämnat något annat efter sig än ”till salu”-skyltar och en ölstinkande pizzeria. Britt-Marie hatar fotboll, Borg har inget annat än fotbollen kvar. Det är inte början på en underbar vänskap, det är det sannerligen inte. Men när ungdomslaget i byn behöver en tränare så desperat att de till slut är redo att ge jobbet till vem som helst, då bryr de sig inte om petitesser som att hon absolut inte vill ha det. För när det kommer till kritan finns bara en universell sanning om samhällen vid vägar: Pizzerior och fotboll är det sista som överger människorna.

Förra sommaren drabbades min pappa ( styvfar egentligen, men pappa för mig ) av en massiv stroke. I två veckor visste inte läkarna om han skulle överleva, eller hur han skulle vara när han vaknade upp. Grönsak eller min pappa? Under den här tiden läste jag boken En man som heter Ove. En man som på många sätt påminner om min pappa. Sidor som jag haft svårt för under uppväxten, sidor jag aldrig riktigt förstått och som emellanåt irriterat mig något så fruktansvärt. Så läser jag då om Ove som är som min pappa, har alla dessa irriterande sidor vi bråkat om så många gånger. Och för första gången känner jag att jag kan förstå min pappa. Förstår var det kommer ifrån, att de här sidorna inte är dominerande utan att han faktiskt egentligen är allt det där andra, det kärleksfulla och omhändertagande. Han bara gömde undan det litegrann. Så jag läste och grät, läste och grät ännu mer. Och älskade min pappa för allt han är, även det som är Ove. Min pappa blev som tur var bättre och boken hamnade i bokhyllan. Älskad och inte bortglömd.

Så kommer nu den här boken, Britt-Marie var här. Jag har längtat efter den men samtidigt fasat lite för den, för hur kan den jämföras med Ove som jag har så kär? Den visar sig vara precis lika bra, om inte snäppet bättre. Britt-Marie är precis som Ove en väldigt irriterande figur. Saker ska göras rätt och regler måste följas. För så har det alltid varit. Inte nödvändigtvis för just Britt-Maries välmående. Hon bryr sig allra mest om sin man Kent och hans välmående är sannerligen viktigt. Så viktigt att Britt-Marie en dag inser att livet har sprungit förbi medan hon sett till att middagen är varm när Kent kommer hem, oavsett när eller om han kommer hem.

Skillnaden som gör att jag faktiskt tycker den här är lite vassare är dock inte Britt-Marie, utan de andra karaktärerna. I boken om Ove är det Ove som är viktig, det är han som står i fokus medan övriga karaktärer förvisso spelar roll men aldrig blir riktigt tydliga. De håller sig i bakgrunden. Inte i den här boken. Här är Vega, Omar, Paddan, Sami, Någon och alla de andra precis lika viktiga som Britt-Marie. Jag bryr mig lika mycket om dem som om henne och det gör boken ännu mer levande för mig. Dessutom är den här roligare än Ove. Till Ove skrattade jag aldrig hysteriskt, något jag definitivt gör när Britt-Marie möter samhället Borg första gången. Jag läser igenom boken med konstanta ryckningar i ansiktet eftersom jag antingen är på väg att börja storböla eller få ett hysteriskt skrattanfall. Britt-Marie var här förvandlar mig till ett gråtskrattande psykfall. Inget fel på psykfall, men läsning offentligt rekommenderas verkligen inte.

Det enda jag stör mig lite på är att Backman inte riktigt litar på att vi läsare förstår Britt-Marie. Han skyfflar in hennes personlighet lite för kraftfullt i början, så man känner sig en aning knäppt på näsan. Men efter ungefär en tredjedel av boken har det där släppt och det är bara hänga med i en underbar bok.

Och så har vi ju slutet. Vilket slut! Jag vet precis vilken dörr hon knackar på och varför, men du kanske inte tror likadant. Bara det är också fantastiskt.

Tack till Partners in stories för recensionsex.

Stolthet och fördom – Jane Austen

Stolthet och fördom skriven av Jane Austen.

Berättelsen om hur Elizabeth Bennet och den svåråtkomlige mr Darcy på kringliga vägar kantade av förvecklingar och högmod långsamt närmar sig varandra hör till litteraturhistoriens verkliga höjdpunkter. Med sitt rika och engagerande persongalleri, sina vackra miljöer och med sin subtila humor har romanen inspirerat och fängslat otaliga läsare världen över och fortsätter att göra så.

Elizabeth Bennet möter för första gången Mr Darcy på en bal, där hon råkar höra honom avfärda henne som ointressant och inte tillräckligt vacker att ödsla tid på. Detta blir upptakten till hennes brinnande motvilja mot den högfärdiga Mr Darcy. Samtidigt uppvaktas Lizzys äldre syster Jane av Mr Darcys gode vän, Mr Bingley. Mr Darcy förstår ganska fort att han förhastat sig i sitt omdöme och faller för den intelligenta och upproriska Lizzy, medan hennes uppfattning om honom fortsätter försämras när hon blir bekant med den charmige Mr Wickham som har ett och annat att berätta om Mr Darcy.

Tro det eller ej, men det här var faktiskt min första bekantskap med boken. Jag har heller inte sett filmen så berättelsen var fullständigt okänd för mig. Möjligen kan min motvilja mot böcker som Svindlande höjder och Jane Eyre ha påverkat mig att inte läsa den här, då de ofta nämns tillsammans trots att det är olika författare. De har sina fördelar men på det stora hela är det för mycket galenskap för min smak. Den här boken däremot är något helt annat. Jag föll fullkomligt för Austens beskrivning av intrigerna och det sociala spelet i en tid där status och pengar betyder allt. Austen har i Elizabeth gått emot dåtidens konventioner. Lizzy är stolt och intelligent och detta är inget hon hymlar med. Hon kräver att själv få välja make, något som troligen inte var särdeles populärt på den tiden och hon struntar fullkomligt i vad andra tycker att hon ska göra, hon gör sina val själv. Det här är uppfriskande läsning. Humorn är påtaglig och intriger finns i mängder. Vänner och bekanta är ibland falska och andra gånger brutalt ärliga i sin nedlåtenhet mot de som anses ha lägre status. Och sedan har vi naturligtvis kärlekshistorien som är helt sagolik. Hur stolthet och fördomar kan ställa till det för oss, och göra oss fullkomligt blinda för det som finns rätt framför näsan.

Jag älskade boken och kommer förmodligen älska filmen med.

Tack till Modernista för ( ett otroligt vackert ) recensionsex.

Den sorgligaste meningen någonsin – Oceanen vid vägens slut

Oceanen vid vägens slut, skriven av Neil Gaiman.

En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål, men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: till en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. För länge sedan bodde familjen Hempstock där: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Märkligt nog bor mamman och mormodern kvar, lika gamla som de var då för fyrtio år sedan, men Lettie är borta.
Mannen sätter sig på den gröna bänken bredvid dammen och genast börjar han minnas året då han var sju: hur gruvarbetaren som handlade med opaler en morgon låg hopsjunken i baksätet på en bil i vägrenen. Död. Och hur Lettie försvann.
Stunden på bänken vid dammen för honom tillbaka till våren då ondskan i en hemhjälps skepnad kom in i hans barndom och då hans världar – både barnets fantastiska och de verkliga – förändrades för alltid.

Ja, så här såg det ju ut en härligt varm kväll på min altan i somras. Familjen var bortrest och jag passade på att vräka i mig skräpmat, njuta av tystnad, svalkande vin och efterlängtade böcker. Jag hade inte bloggen då, annars hade jag väl spenderat sommaren framför datorn. Det var dock inte långt därefter jag startade min bokblogg och tanken var att ganska omgående skriva om Oceanen vid vägens slut. Men det gick inte. Jag hade ingen aning om vad jag precis läst, vad jag tyckte eller hur jag kände. Veckorna blev månader och jag kunde fortfarande inte sortera intrycket. Är den jättedålig, genial, obegriplig eller är det helt enkelt bara jag som inte fattar? Det som däremot fastnade ordentligt var några rader i boken. Jag har funderat på de där raderna emellanåt, och häromkvällen föll allt på plats.

”Att hålla Lettie Hompstock i handen gjorde mig modigare. Men Lettie var bara en flicka, även om hon var en stor flicka, även om hon var elva och hade varit elva väldigt länge. Ursula Monkton var vuxen. Just då spelade det ingen roll att hon var förkroppsligandet av varje monster, häxa och mardröm som fanns. För samtidigt var hon vuxen, och när vuxna och barn bråkar så är det alltid de vuxna som vinner. ”

Att den sista meningen är fullständigt sann tog ett tag att ta in. Och när jag tänker på det förmedlar hela boken barnets utsatthet. För ett barn är alltid maktlöst i förhållande till vuxna. Och det oavsett om det handlar om ett barn som svälter, är utsatt för övergrepp, mobbat eller bara ensamt. Ingriper inte en vuxen är barnet helt maktlöst att påverka sin situation. Det enda de kan göra, som pojken i boken också gör, är att kämpa för överlevnad. Inte alltför sällan får fantasin vara räddaren. Vilket jag tror Neil Gaiman visar med den här boken. Att den symboliskt beskriver en kedja av händelser där de vuxna traumatiserar ett barn totalt och han inte har någon alls. Mamman är frånvarande, pappan begår fruktansvärda övergrepp och Ursula Monkton som trasar sönder en hel familj är monstret.

Den enda han har att luta sig emot är ett annat barn, men även där är han i slutet maktlös. När allt går snett är det ändå i slutändan den vuxnare som avgör vad som är sanning och vad som är lögn.

Om det här är Gaimans syfte vet förstås ingen, det är helt min egen tolkning. Och det väl just omöjliggörandet av tolkningsföreträde som gör boken enastående.

Mer Maskinblod 3 – Att hitta en guldklimp

Vid brunnen av KG Johansson hade jag kanske lite höga förväntningar på, eftersom jag tyckte så mycket om Samvetsmakaren. Vid brunnen är bra, välskriven och fängslande. Tänk om man hamnar i otakt med varandra i tiden? Att samtala med varandra och försöka förstå vad den ena talar om, när det för den andra ännu inte har hänt. Det är vad som händer Max och Julia som befinner sig på ett rymdskepp när de upptäcker att de upplever tiden olika. Det Julia minns har ännu inte hänt Max. Tidsförsjutningen orsakar inte bara slitningar i deras relation till varandra, utan visar sig även innebära ett problem på liv och död. Ämnet är för mig helt nytt. Tidsförskjutning har många skrivit om, men jag har aldrig läst om det ur den här speciella vinkeln. Trots att livsfaran i det hela blir uppenbar när den påpekas. Så novellen är bra och jag borde älska den, men det känns tyvärr som jag läst den förut. Av någon anledning påminner den för mycket om Samvetsmakaren, så det känns som jag läser en repris. Nu har ju inte alla läst den boken och för er borde den här novellen vara en upplevelse.

Människans odödlighet – vetenskapens sista triumf skriven av Harald Wägner. Professor Pletjnikov andas ut efter ett stort genombrott och känner sig enormt belåten med att ha presenterat en världsomvälvande nyhet. Möjligheten till odödlighet. Där han vältrar sig i självbelåtenhet över sin kommande storhet, avbryts han plötsligt i sin tankegång när det ringer på dörren. Utanför står en främling som påstår att han är 3000 år gammal. Redan några rader in i novellen känns det plötsligt som om jag läser Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Känslan är så kraftig att jag nästan förväntar mig Raskolnikov stå utanför Professor Pletjnikovs dörr. Pletjnikovs tankegång känns lika snirklig och tar samma omvägar som Raskolnikov gjorde i sin galenskap. Meningarna tar oväntade u-svängar och det förväntade blir något helt annat. Men det är inte Dostojevskij och det märks naturligtvis. Jag vet inte om det här är ett medvetet sätt att skriva, men det blir för snirkligt med för många vägbyten och ibland slutar meningen i en återvändsgränd. Det blir liksom inte helt, rätt. Novellen är kort och ämnet är intressant, trots min okunnighet i det. Slutet känns inte helt äkta utan tillrättalagt av någon som inte själv hade slutet helt klart för sig, eller inte vågade ta ut svängarna hela vägen.

Nätverka av Alexandra Nero handlar om Johannes. Han får av misstag i sig sporer från himlen som landat i muggen han dricker från. Resultatet är förödande. Än en gång är jag ytterst imponerad över hur mycket berättelse man kan få in i en så kort novell. På bara några få sidor hinner jag utveckla stark sympati för den drabbade Johannes. Jag vrider mig av olust medan jag känner spänningar i nacken som inte finns. Och jag bävar för det som komma skall. Det här är den första novellen jag läst ( hittills ) som känns ämnad att vara just en novell. En text som passar sin kostym.

Doften av Mango är skriven av Anna Jakobsson Lund och är för mig kvällens höjdpunkt. Jag vill ha mer. Jag vill ha mer världsbygge, mer om Hakeem. Jag vill ha mer Aaron, vindvändaren och stormbringaren. Är hans öde redan beseglat? Jag vill veta mer om Falkarna, jag vill att de överlever och reser sig starkare än någonsin. Dessutom är den nyskapande och normbrytande, men så skickligt invävt att jag faktiskt inte ens tänkte på det förrän jag läste om den. Ja, jag var tvungen att läsa den idag igen. Att läsa den här var som att hitta en skattgömma. Ni vet när man öppnar en bok och de första raderna avslöjar att här, just här, börjar en fantastisk historia. Så känner jag och trots att slutet är perfekt känner jag mig lite lurad. Som om jag bara fått en aptitretare när jag blivit lovad en trerätters. Jag vill ha mer. Jag vill ha en trerätters.

De senaste tio åren har jag sett tre tusen Falkar skära handflatorna. Det är alltid jag som ger dem kniven. Alltid. Men den där eden är inte värd någonting om jag inte är beredd att ta konsekvenserna.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: