Ikväll är ju sista chansen att vinna två härliga böcker, signerade med fina hälsningar till vinnaren. Klicka på bilden för att komma till utlottningen.
Kategori: Vuxen
Genom dina ögon – The host
Genom dina ögon är skriven av Stephenie Meyer.
Jorden har invaderats av en ras som tar över människornas sinnen medan de lämnar kroppen intakt och större delen av mänskligheten har dukat under. Men Melanie Stryder vägrar att tyna bort.
Vandraren, en av de invaderande Själarna som har tilldelats Melanies kropp, har hela tiden varit medveten om hur plågsamt det skulle vara att ta över en människas kropp: de överväldigande känslorna, de alltför tydliga minnena. Men det finns en svårighet som Vandraren inte har väntat sig att den tidigare ägaren av kroppen vägrar att ge sig av och överlämna kroppen till henne.
Melanie fyller Vandrarens sinne med bilder av Jared, mannen hon älskar och som hittills lyckats hålla sig gömd. Det är omöjligt för Vandraren att skilja på sina och Melanies känslor och snart åtrår hon en man hon aldrig mött. Hotet från de andra Själarna gör Vandraren och Melanie till ovilliga allierade och tillsammans ger de sig av för att finna mannen som de båda älskar.
Den här boken tillhör faktiskt en av mina favoriter, till skillnad mot Twilight-böckerna. Det här är visserligen spännande, men egentligen en ganska långsam berättelse och ändå sträckläser jag den varje gång. Och jag har läst den många gånger. Det är en annorlunda science fiction. Själarna som invaderat jorden och tagit över människors kroppar är egentligen inte onda. De agerar av nyfikenhet utan att inse mänsklighetens komplexitet. Ungefär som människor som studerar myror.
Jag tycker om motståndet Mel uppbringar, hur hon och Vanda ( som man döper Mels inneboende alien till ) sakta men säkert lär känna varandra. Mest gillar jag Farbror Jed vars karaktär är en kopia på Zeb Macahan. Han utmanar alla genom att ta sig an Vanda och visa intresse istället för rädsla. En uppfriskande karaktär i en konfliktfylld värld.
Jag läste någonstans att det kommer fortsättning på den här. Jag hoppas Meyer ändrar sig, för den här klarar sig ypperligt på egna ben. Och som vanligt är boken bättre än filmen.
Väggen av Marlen Haushofer
Väggen är skriven av Marlen Haushofer.
En kvinna ska tillbringa några dagar i en stuga i bergen med sin kusin och hennes man. Strax efter att de kommit fram, åker paret till närmaste by men de kommer aldrig tillbaka. När kvinnan går ut för att leta efter dem, stöter hon emot en osynlig vägg, bakom vilken allt är dött – djur, människor, allt stelnat som vore de statyer. Kvinnan förstår att en katastrof har drabbat världen och att hon är den enda överlevande. Eller är det tvärtom?
Det här är en sådan bok som lämnar tolkningsföreträdet till läsaren. Hände allt så som det beskrivs, eller får vi en förvirrad kvinnas vridna berättelse där sanningen är något helt annat? Det får man inte veta, något som förvisso är frustrerande men samtidigt viktigt eftersom läsarens tolkning blir oemotsagd.
Väggen är som en långsam och ensam Under the dome. Kvinnan blir fast bakom en osynlig vägg och förblir ensam boken igenom. Hon gör så gott hon kan för att överleva, för att skaffa mat, ha tillgång till eld och värme samtidigt som hon kämpar mot förlusten av en hel värld. Det kan låta väldigt sorgligt och tragiskt, men är det ändå inte hela tiden. Någonstans längs berättelsen når kvinnan en sorts frid och förlikar sig med tanken att ingen annan finns kvar. Den djupare frågan blir då hur människan överlever utan någon slags självändamål tillgodo? Om det bara finns en själv, vad är då meningen med att existera? Att gå upp, arbeta för mat och överlevnad, sova och röra sig? Utan något att leva för? Om ingen vet att man lever, finns man då?
Kvinnan klamrar sig fast vid djuren hon hittat, en ko, en katt och en hund. Så länge hennes omvårdnad behövs lever hon, men vad händer sedan?
Samtidigt får vi i kvinnans tillbakablickar veta att någonting fruktansvärt händer. Den slutliga frågan som uppstår är om det hände så som berättas. Är kvinnan offer eller förövare? Får vi berättelsen så som det hände, eller möter vi en kvinna som sakta men säkert förlorar förståndet längs vägen? Jag har ingen aning. Boken väcker otroligt många frågor hos mig. Förmodligen kommer jag läsa om den här boken och se om jag kommer till någon slags slutsats nästa gång.
Vägen av Cormac McCarthy
Vägen är skriven av Cormac McCarthy.
En far och hans son vandrar ensamma genom ett nedbränt amerikanskt landskap. Kylan är genomträngande och snön som faller blandas med askan i luften. Himlen är släckt på ljus.
Deras destination är kusten, men de vet inte om något väntar på dem där. Allt de har är en pistol att försvara sig med mot de laglösa gäng som rör sig längs vägen, de kläder de bär på kroppen, en kärra med mat de hittat — och varandra.
Jag såg den här som film för några år sedan. Eller jag såg den nästan. För vid ett tillfälle i filmen råkar barnet illa ut och jag var tvungen att stänga av. Jag visste inte hur det gick sedan, överlevde barnet? Blev han utsatt för övergrepp eller till och med mördad? Jag delar ibland in mitt liv i före och efter. Före jag fick barn kunde jag läsa vad som helst. Det kunde vara hur hemskt som helst och jag förfärades, men glömde direkt när filmen eller boken tog slut. Efter att jag fick barn blev det mer komplicerat. Jag har otroligt svårt att läsa om eller se barn som far illa. Så med filmen i minnet tog det tid innan jag vågade ge boken en chans.
Boken är nästan precis så hemsk som jag föreställde mig. Ångesten kryper på en redan från sidan ett. En fars kamp för sitt barns överlevnad och skräcken för att inte lyckas. Varje minut, timme och dag av den här faderns liv handlar om ångest och rädslan att inte kunna skydda sitt barn. En postapokalyptisk värld där allt är grått och trasigt och människan förvandlats till ett djur. En mamma som inte orkade kämpa och valde att dö istället och en pappa som med sitt barn desperat försöker hitta något gott. Någon slags överlevnad.
Språket är kargt och avskalat precis som miljön som skildras. Det går i långsam takt samtidigt som ångesten ökar för varje sida jag vänder. Efter halva boken var jag tvungen att läsa slutet, för att se om jag orkade ta mig igenom det här desperata träsket. Om det fanns någon strimma hopp att vänta. Utan att spoila för mycket kan jag säga att jag fortsatte läsa, om än med tungt hjärta. Det jobbigaste med läsningen är tanken att det faktiskt finns människor som har det så här. Miljoner med människor på flykt med bara en liten vagn av ägodelar och mord och våldtäkt som väntar bakom varje gathörn. Föräldrar som varje sekund överväger att avsluta allt. För att skydda sina barn från det allra värsta.
Jag skulle vilja rekommendera alla att läsa den här, samtidigt förstår jag helt om en inte gör det.
Ensam på Mars – En av årets bästa!
Ensam på Mars är skriven av Andy Weir.
Efter en misslyckad rymdexpedition lämnas Mark Watney ensam kvar på Mars. Hans besättning är övertygad om att han är död, men Mark Watney lever i alla fall för tillfället. Utan möjlighet att kunna kommunicera sin belägenhet med jorden inser han snart att han måste utnyttja alla sina kunskaper för att överleva. Utrustad med en stor portion skarpsinne, och en ännu större dos humor, ger sig Mark Watney i kast med att utmana den röda planetens ogästvänliga miljö med målet att en dag kunna återvända hem.
Ok, för den som inte gillar science fiction kan jag direkt berätta att boken innehåller inga aliens, inga rymdstrider och inga bebodda planeter runtom i Universum. Det enda egentliga inslaget av science fiction i boken är att man lyckats bygga ett rymdskepp som tar människan till Mars istället för bara till månen.
Det är alltså dit expeditionen tagit sig, till Mars för att under trettio dagar samla ihop prover och ta med tillbaka till jorden. En olycka händer redan på dag sex och de övriga astronauterna som tror att Mark är död avbryter expeditionen och påbörjar resan tillbaka till Jorden. Mark överlever och vaknar upp, ensam på en obebodd och öde planet med endast ett habitat avsett för trettio dagars överlevnad. Där måste han på något sätt hitta ett sätt att överleva i fyra år till nästa expedition kommer.
Alltså, det här är nog det nördigaste jag någonsin läst. Det är nördigt, uppfinningsrikt och superspännande. Mark är rymdens MacGyver. Uppfinningarnas uppfinnare. Man tycker ju att det är problem redan att vara fast på Mars men det slutar naturligtvis inte där. Mark kommer på sätt att få habitatet att fungera i fyra år. Han räknar sedan ut hur många kalorier per dag han behöver för att inte svälta ihjäl och börjar jobba efter det. Hur många kvadratmeter golv innehåller habitatet? Hur mycket potatis måste han odla ( de har lyckligtvis fått med sig några stycken för att fira thanksgiving på Mars ) på golvet för att få ihop dessa kalorier? Allt räknas ut i minsta detalj och Mark sätter igång att jobba. Naturligtvis går allt åt helvete. Allt som kan gå fel går fel och Mark måste klura ut inte bara hur han ska få ihop kalorierna, utan även fixa syresättningen i habitatet ( helst utan att sprängas i luften samtidigt ), hur han ska få vattnet att räcka, hur han ska lyckas kommunicera med Jorden, hur han ( om han överlever så länge ) efter dessa år sedan ska ta sig till platsen där nästa expedition kommer att landa, och så vidare.
Samtidigt får Jorden av en slump reda på att Mark faktiskt överlevt. Ett intensivt arbete påbörjas av Nasa att få kontakt med Mark.
Det här är en helt fantastisk bok. Marks uppfinningsrikedom är makalös och allt låter märkligt nog helt trovärdigt. Jag tror fullt och fast på att allt som beskrivs i boken kan fungera. Förutsatt att man inte råkar spränga sig själv i luften under tiden. Mark som karaktär är levande, smart och väldigt rolig. Humorn i boken är konstant vilket utgör en bra balans mot nördigheten och spänningen. Det är mycket Houston we have a problem spänning, vilket varvat med Marks lite långsammare humoristiska berättelse manar till sträckläsning. Jag förstår att boken blev vald till årets bästa science fiction 2014 av Goodreads läsare, för det här är riktigt riktigt bra. Helt klart en av årets bästa även för mig.
Jag ställde mig på bordet med gnistlampan i ena handen och syreslangen i den andra, sträckte armarna uppåt och gjorde ett försök.
Och jävlar i min dag, det funkade! Samtidigt som jag släppte ut syre över ledningstrådarna slog jag på ficklampan och en underbar låga sköt ut ur luftslangen. Brandlarmet gick förstås, men det hade jag hört så ofta på sista tiden att jag knappt märkte det längre.
Sedan gjorde jag det igen. Och igen. Korta stötar. Ingenting dramatiskt. Jag hade inget emot att låta det ta sin tid. Jag var överförtjust. Det här var det smartaste jag någonsin kommit på! Och jag gjorde mig inte bara av med vätet, utan tillverkade samtidigt mer vatten!
Allt gick som smort ända tills det small.
Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.
Tack till Bookmark förlag för recensionsexemplar.
Wheel of time möter Hungerspelen, på Mars – Rött uppror
Rött uppror är skriven av Pierce Brown.
Darrow tillhör de röda, en medlem av den lägsta klassen i det färgkodade samhället i framtiden. Precis om alla andra röda arbetar han i gruvorna under Mars. Övertygad om att han och hans folk gör planetens yta beboelig för kommande generationer. Det är det de sliter och offrar sina liv för, en bättre värld för sina barn.
Men Darrow och hans sort har svikits och lurats. Snart upptäcker de att Mars har varit möjligt att bo på under en lång tid. Stora städer och vackra parker finns spridda över planeten. De röda och Darrow är inget annat än slavar som tjänar en dekadent härskande klass.
Driven av hämnd och med längtan efter rättvisa offrar Darrow allt för att infiltrera det legendariska institutet, en skola för den dominerande klassen guld.
Han tvingas slåss för sitt liv och hela civilisationens framtid mot de bästa och mest brutala av samhällets framtida härskare. Han kommer att ta till alla medel för att besegra sina fiender. Även om det innebär att han måste bli en av dem för att göra det.
Robert Jordans långkörare Wheel of time är framförallt känd för sitt intrikata världsbygge, där olika färger representerar olika egenskaper och mål, och de välborgade ägnar en stor del av sin tid åt Husens spel. Ett spel fyllt av intriger där man följer strikta regler för hur man ska och inte ska bete sig, allt i ett ständigt pågående spel om makten. Pierce Brown verkar ha läst denna samt Hungerspelen, snott hälften av deras idéer och världsbyggen och sedan placerat hela röran på Mars.
Darrow lever alltså i gruvorna under jorden på planeten Mars där han jobbar som HelvetesDykare. Den som gräver allra djupast och tar de största riskerna. Han, liksom alla andra i gruvorna, tillhör de LågRöda. Klassen som står längst ner i hierkain och arbetar för att göra planeten Mars beboelig. Så är det sagt, men när Darrow får reda på att allt är en lögn och att de LågRöda endast är slavar åt de Gyllene, vaknar ett raseri hos honom och Darrow svär på att frigöra sitt folk. Han blir omgjord av motståndsrörelsen, skapad till en Gyllene. Den högsta klassen på Mars där folket är fysiskt större och starkare, och onåbara i all sin makt. För att få tillräckligt mycket makt måste Darrow bli en av de Makalösa Ärrade, de starkaste av de Gyllene. För att nå dit placeras han på de Gyllenes Institut, där han och andra utvalda tävlar om framtida maktpositioner. Det visar sig vara en tävling där endast de starkaste överlever.
Ni hör ju, hur spännande som helst. Och samtidigt så jäkla jobbigt. Författaren tar i så han spricker i sitt världsbygge med olika klasser, ledare, egenskaper, persongalleri och Hus tills man är helt snurrig. Inte bara består samhället av olika färger där varje färg är en egen klass med egna förutsättningar, de Rosa är till för njutning, de LågRöda gruvslavar och de HögRöda mer som någon slags husslavar uppe på ytan. Även bland de Gyllene finns klasser och skikt. Vi möter de Makalösa Ärrade, de olika Husen som representeras av ledare som Apollo, Jupiter, Venus, Minerva, Pitchner. Samhället styrs av Politikarier, Tribunen, Pretorer, Ärkeguvernörer, Domare och Imperatorer i all oändlighet. Persongalleriet är omfattande och växlar i takt med att karaktärerna dödar varandra.
Och mitt i allt det här har vi Darrow. En huvudkaraktär som är så levande och komplex i sin sorg och sitt raseri, att man inte kan sluta läsa. Hatet Darrow känner är så starkt att raseriet ångar ut ur sidorna. Hur Darrow så starkt vill hämnas, hur starkt han hatar alla dessa människor och det de representerar och slutligen hatet mot sig själv över det han tvingas göra och bli. Att skapa en huvudkaraktär som berör så otroligt mitt i allt det här röriga är skickligt.
Den här boken har blivit vald av Goodreads läsare som förra årets bästa debut och jag både förstår det och samtidigt inte. Jag kan inte hålla ordning på allt som berättas, alla Hus, färger och skikt. Till slut är det så många regler och människor att hålla reda på att jag skummar igenom sidorna. Ändå kan jag heller inte låta bli att sträckläsa för det här är en riktigt bra bok, samtidigt som den är skitjobbig!
Det står ingenting någonstans om att det här är första delen i en serie, men med tanke på alla frågor som förblir obesvarade och hur den slutar måste det nästan komma en fortsättning. Jag kommer i så fall sträckläsa den också, jag bara måste få veta hur det går för Darrow.
bokhusets.com 