Det finns en riktigt snygg bild där George RR Martin är med, men den fick jag tyvärr inte använda här. Det roligaste var ju dock att GRRM satt i publiken och tittade på burleskversionen av sig själv. Kan inte ens föreställa mig hur märkligt det måste kännas.
Tjänarinnans berättelse är skriven av Margaret Atwood.
I ett framtida dystopiskt Usa berättar Offred sin historia. Som tjänarinna hos Anföraren och hans hustru har Offred endast en uppgift. Att föda ett barn åt dem. I det nya samhället är det endast kvinnor som är ofruktsamma enligt lag och därför är det varje Anförares rätt att vid eventuell ofruktsamhet från hustrun skaffa sig en tjänarinna att avla barn med.
Atwood levererar hård samhällskritik i den här boken. Offred som från början hette något annat kom till jobbet en dag för att finna att kvinnor inte längre var tillåtna att arbeta. Inte heller fick de ha egna pengar eller bankkonton. De konservativa som förespråkade abortförbud, som ansåg att ogifta kvinnor stod för omoral och att kvinnor bör tjäna sin make, har i ett slag tagit makten och förändrat det amerikanska samhället. Kvinnorna har förlorat sina rättigheter samtidigt som fertiliteten har minskat. Det finaste och renaste ett äktenskap kan producera är således barn. Offred kommer till Anföraren Fred ( därav namnet som visar att hon för tillfället tillhör honom ) och hans hustru Serena Joy. Hennes enda uppgift är att idka samlag med Anföraren under strikta ceremonier i syfte att ge honom och hans hustru ett barn. I övrigt får hon varken synas, höras, prata med eller titta på någon som inte tillhör hushållet.
Det här är väl på sätt och vis den mörkaste dystopiska vision jag läst. Det är tämligen dyster läsning och berättelsen är långsam, så jag förstår om vissa har svårt för den här boken. Jag älskar den dock eftersom Atwoods språk är så speciellt. Hon har ett sätt att vara rak på sak men ändå få mig att förstå exakt hur huvudpersonen känner. Trots att jag inte vet vem hon är, det berättas aldrig vad hon hette innan kriget, så vet jag vad hon drömmer om, vad hon längtar efter och vad som gör mest ont av all smärta hon utstår. Allt känner jag och det är få förunnat att med så enkla medel som Atwood lyckas förmedla allt så tydligt ändå.
Samhället är inte helt okänt. Vi ser det i andra kulturer där kvinnor tvingas skyla sig och är utan rättigheter så det är kanske lätt att avfärda boken som fiktion. Det där kommer ju aldrig hända i väst …
Men så ser jag på nyheterna att ett av de stora namnen inför kommande presidentval i Usa är Jeb Bush. En man som tycker att ogifta mödrar bör bli offentligt förödmjukade. Som tycker att ett av de största problemen med Usas fattigdom är alla ogifta kvinnor och att lösningen för dem ( och för Usa ) är att de gifter sig. Med en man, han är naturligtvis emot allt vad samkönad kärlek heter. En man som på allvar har sagt att unga mödrar som vill adoptera bort sina barn först bör tvingas att anteckna sin sexuella bakgrund. Skriftligt. Offentligt, i dagstidningarna. Detta eftersom barnet bär en viss börda av att komma från en eventuell sexuell omoral och att eventuella adoptivföräldrar bör känna till den bakgrunden.
Fattar ni? Den här mannen har uttryckt dessa åsikter sedan 1994. Inte någonstans nämner han männens ansvar eller vad fäderna till dessa utomäktenskapliga graviditeter bör göra. Det är kvinnorna han hänvisar till, om och om igen. Den här mannen har alltså vad det verkar ganska stora möjligheter att bli president i Usa vid valet nästa år.
Kvinnorna då, tänker ni kanske. De röstar ju också. Och jo förvisso. Tyvärr finns det ju även kvinnor som förespråkar detta också. Något Atwood skildrar med bravur då Serena Joy, hustrun i boken, visar sig vara en av dessa tidiga förespråkare och predikare av ogifta kvinnors synd och äktenskapets helgd. Samhället tog den vägen hon predikade för och där är hon nu. Ofruktsam enligt den lag hon själv kämpat för. Tvingad att regelbundet se sin man belägra tjänarinnor för att ge honom det hon misslyckas med. Ödets ironi i allra högsta grad. Samtidigt visar sig Anföraren ha vissa behov utöver allt detta heliga han och staten står för. För naturligtvis finns det fortfarande bordeller för dessa maktmän. Dessa heliga och rena som förkastar sexuell omoral utanför äktenskapet.
Som sagt, det är kraftig samhällskritik vi får och som vanligt i Atwoods böcker ligger hotet tillräckligt nära för att det ska kännas krypande obehagligt. Mitt emellan verklighet och fiktion. Även om jag tycker den här boken är lite väl långsam och dyster, så är den ständigt aktuell. Framförallt för kvinnor som en påminnelse att vi alla skall ha samma rättigheter. Samma makt och samma frihet oavsett kön. Får se om Usa fattar det också eller om de marscherar raka vägen ner i Atwoods dystopiska träsk.
Boken finns endast tillgänglig på engelska ( The handsmaid´s tale ) hos Adlibris och Bokus. Vill du läsa på svenska finns den säkert hos ditt bibliotek.
Andra som bloggat om boken är Carolina läser, Feministbiblioteket och Sannas bokhylla.
Jag lovar, det kommer en recension också alldeles snart. Men jag lider av förkylning just nu ( verkligen lider, jag lovar ) så energin och tankeförmågan är inte direkt på topp. Tills dess får ni något ännu bättre, nya trailern på sista och avslutande filmen i Hungerspelen. Som jag längtar!
Sista riket är första delen i Brandon Sandersons serie Mistborn.
I tusen år har aska fallit från himlen, inga blommor har blommat och täta dimmor har gjort nattens mörker fruktat. Det är en värld av lidande där den evige och odödlige Överstehärskaren styr genom ett antal aristokratiska familjer. Vanligt folk är dömda att leva i underkastelse och arbeta som slavar.
Men mitt i all hopplöshet dyker Kelsier upp, en överlevare från de hålor dit Överstehärskaren skickar dem som han dömt till döden. Kelsier har allomantiska förmågor – en rad magiska styrkor som nästan bara aristokratin besitter – och en plan om hämnd och frigörelse.
Samtidigt stryker Vin, en ung tjej som är medlem i ett tjuvgäng, runt på gatorna i huvudstaden. Även hon är allomantiker – men vet inte själv om det förrän Kelsier drar in henne i sina planer.
För att Keslier och Vin ska lyckas störta Sista riket är det mycket som måste gå i lås. Inte minst måste Vin lära sig att bemästra sina allomantiska krafter…
Den här boken alltså!
Alltså, wow! Det är svårt att beskriva känslan när en så superhypad bok som är så tokhyllad av alla faktiskt håller måttet. Men det gör den, hela vägen.
Fantasyn vi får är ovanlig och unik på så många sätt. Jag trodde den skulle följa det vanliga mönstret med en utvald, alver, magi och resten av kittet. Men det här var verkligen något annat. En apokalyptisk värld där vissa magiska krafter utvecklats efter Uppstigningen. En händelse som vi förstår ändrade världen från hur den var då, till det askfyllda gråsvarta som är nu. Efter Uppstigningen för länge sedan när Överstehärskaren räddade världen ( som det sägs ) började Askbergen spruta ut den aska som nu fyller världen. Vissa människor utvecklade förmågan att utöva allomanti, en slags magi. Aristokratin med sina allomantiska förmågor är de ledande, med Överstehärskaren som i sin odödlighet är den högste. Tillsammans har de förslavat Skaa, ett folkslag som efter tusentals år av slaveri har förlorat allt hopp om något annat än en tillvaro av svält och misär.
Skaaflickan Vin växer upp i denna misär. Som del i ett tjuvgäng är hon en oumbärlig tillgång med sin märkliga förmåga att bringa tur. Misshandlad, kuvad och ensam hittas hon av Kelsier, Överlevaren från Hatshins hålor. Kelsier med sin enorma förmåga att använda allomanti anar att Vin precis som han är en av de dimfödda. De få som har förmågan att använda alla metaller, inte bara en. Kelsier planerar att tillsammans med sitt gäng lyckas med det ingen någonsin ens vågat försöka, döda Överstehärskaren och befria skaafolket.
Världsbygget grundar sig på en apokalyps som förändrade allt. Det som är rätt enkelt i början bygger Sanderson sakta på med elitens maktmissbruk, glömda folk och religioner, skrämmande varelser och naturligtvis allomantin som är grundstenen i allt. Magin där metaller ger olika krafter. Bränn järn och dra dig själv mot en metall, bränn stål och du knuffar dig från metallen. På det sättet kan allomantikern dra/knuffa sig mellan höga byggnader och djupa stup ( lite som Spindelmannen ). Kasta ett mynt samtidigt som du hoppar från en hög mur och du kan knuffa dig från myntet för att bromsa fallet och landa mjukt. En magi som är så logisk och grundligt genomtänkt att det känns mer som beprövad vetenskap än mystik. Hur kommer man ens på något sånt här?
Vin och Kelsier gör konstiga saker med mitt hjärta. Egentligen borde jag inte vara så till mig för persongalleriet är rätt enkelt, precis som grunden i världsbygget. Men så sätter Sanderson dit några säregna personlighetsdrag, några udda delar i världsbygget och en unik form av magi som ändrar allt. Och precis som en Rubiks kub blir alla de här ganska oansenliga bitarna tillsammans något helt makalöst vackert och färgsprakande. Vin som är så kuvad och nertryckt men också så stark i sin vilja att överleva, får mitt hjärta att smälta. Även när hon irriterar mig med sin dumdristighet och barnsliga upproriskhet. Jag förlåter henne allt eftersom hon samtidigt utvecklas. Hon lär sig och hon helas. Sakta men säkert lär Kelsier henne vad som är viktigt. Och Kelsier, herregud … Överlevaren från Hatshins hålor som är lika ärrad inuti som utanpå, blir en fadersfigur för Vin. Det skulle kunna bli som en blind som stöttar en halt, trasiga som de är båda två. Istället blir det starkt, känslosamt och vackert.
Tillsammans bildar allt det här en fantastisk upplevelse. Till och med när Sanderson krossar mitt hjärta mot slutet ( den känslan när jag inser att det kommer gå åt helvete, ååh herregud alltså ) är det så genialiskt att mitt läsjag jublar och gråter samtidigt.
Fantastiskt, makalöst och sagolikt. Sista riket är allt det och ännu mer. Den har liksom allt, det går inte att begära mer av en författare.
Det finns alltid en hemlighet till.
Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.
Tack till Modernista för recensionsexemplar.
Andra som har bloggat om boken är:
Fyra minuter är skriven av Johan Ring.
För det unga paret Veronica och Anders är flytten till Veronicas barndomsort, den småländska idyllen Dunvik, tänkt att bli en nystart, långt bort från storstadens stress. Men istället för att finna lugnet förvandlas deras liv allt mer till en mardröm.
Ett passagerarplan på väg från Salzburg till Arlanda försvinner från radarn i fyra minuter. Sedan störtar det på en potatisåker i Dunvik.
Byn skakas av händelsen och de boende samlas kring vraket. Men det är inte själva kraschen som lockar, det är något annat. Något i planet kallar på dem och snart börjar människor förändras på skrämmande sätt.
Något ombord på planet har överlevt. Något som är långt ifrån mänskligt.
Jag tipsade ju om den här boken i vintras innan den kommit ut, vilket var en ren chansning baserad enbart på novellen Rent a Claus som då dessutom var opublicerad. Men magkänslan sade mig att Johan Ring skulle leverera, och det gör han. Som han levererar!
Fyra minuter är skräckläsning på hög nivå. Från första till sista sidan satt jag fastnaglad, dels av handlingen, men även av karaktärerna och den djupare sidohistorien Ring ger oss. Att jämföra med Stephen King är egentligen lite orättvist eftersom det här är Johan Rings debut och King är skräckmästaren själv. Ändå är det ju oundvikligt när det handlar om skräck, och faktiskt så klarar Ring jämförelsen riktigt bra.
Där King använder sig av ett ganska snirkligt språk med långa omvägar runt själva grundhistorien går Ring direkt på kärnan. Handlingen och skräcken möter oss ganska omedelbart och sätter färg på berättelsen direkt. Ring tar ett fast grepp om oss redan från de första sidorna och intrigen är rak utan krusiduller. Ändå gör han det med finess. Med ett mer avskalat språk än King, får vi ett färgstarkt persongalleri och en skräck som växer med varje sida. Det som från början enbart är obehagligt blir bit för bit rejält skrämmande och skräckkänslan sitter precis där den ska. Ring balanserar skräcken, blodbadet och morbida handlingar precis lagom så att det ligger på gränsen till för mycket, utan att någonsin bli det. Trots ganska ingående beskrivningar av fasansfulla handlingar lyckas han skickligt hålla det utanför splatternivå. Vid sidan om skräcken får vi också möta samhället Dunvik och dess invånare, framförallt huvudkaraktärerna Veronica och Anders. Veronica är ganska komplex och en inte helt sympatisk karaktär som har sina egna inre demoner att slåss med. Ändå fångas jag av relationsdansen mellan henne och Anders som utspelar sig mitt i fasan.
King använder sig ofta av stödpelare för att lyfta fram sina karaktärers personligheter. I Väckelse till exempel spelar musiken en stor roll i skildringen av huvudpersonens utveckling och karaktärsbeskrivning. Ring behöver inga stödpelare. Varje karaktär i boken lyfts fram med enkla medel, men så spot on att jag förstår precis vilka de är och vilken roll de har i samhället. Ring har dessutom förstått det allra viktigaste. Det som för mig är ett måste i skräcklitteratur, nämligen humorn. Den är ständigt närvarande i personskildringarna vilket förhöjer igenkänningsfaktorn och ger berättelsen den extra lilla touch av värme och närvaro som behövs för att skräcken ska få fäste ordentligt.
Fyra minuter är en stark debutroman som inte gör mig besviken på något sätt. Jag hoppas att boken uppmärksammas av de större medierna, för den är väl värd att uppmärksammas. Något säger mig också att vi kommer höra talas om Johan Ring som en av de stora så småningom.
Boken finns hos Adlibris och Bokus.
Tack till Mix förlag för recensionsexemplar.
Andra som bloggat om boken är:
Jag är inte hemma men som tur är kan man tidsinställa inlägg. Idag har Flukten fra virkeligheten som vanligt söndagens smakbit, och ni ska få ett smakprov på något av det bästa jag läst på länge. Äntligen har Brandon Sandersons Mistborn översatts till svenska, åtminstone första delen och här kommer en liten smakbit för er som är nyfikna på den här annorlunda fantasyn.
”Första lektionen”, sa Kelsier och släntrade iväg längs gatan med Vin i släptåg bredvid sig, ”handlar inte om allomanti utan om attityd.” Han slog ut med handen framför sig. ”Det här, Vin. Det här är vårt. Natten, dimmorna – de tillhör oss. Skaa undviker dimmorna som om de vore döden. Tjuvar och soldater går ut på natten, men de fruktar dem ändå. Ädlingar låtsas vara nonchalanta, men dimman gör dem illa till mods.”
Han vred på huvudet och betraktade henne. ”Dimmorna är din vän, Vin. De gömmer dig, de skyddar dig … och de ger dig kraft. Ministeriets dogmer, som man sällan delar med sig av till skaa, hävdar att de dimfödda är ättlingar till de enda män som förblev lojala mot Överstehärskaren under tiden före Uppstigningen. I andra legender viskas det att vi är något bortom till och med Överstehärskarens makt, något som föddes den dagen när dimmorna först bredde ut sig över landet.”
bokhusets.com 