Vuxen – Sida 21

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar – Charmig feelgood

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar är skriven av Katarina Bivald.

Allting börjar med en brevväxling mellan två helt olika kvinnor. 28-åriga Sara Lindqvist från Haninge och 65-åriga Amy Harris från Broken Wheel i Iowa. Efter två års utbyte av böcker, brev och tankar om både litteratur och livet bestämmer sig Sara för att hälsa på Amy. Men när hon kommer dit är Amy död.

Sara står ensam i en liten stad mitt ute i ingenstans. Men där finns förstås alla de människor som Amy har skrivit om. Och de excentriska invånarna i Broken Wheel har inget annat val än att ta hand om den förvirrade turisten. Sara blir kvar och för första gången i sitt liv får hon verkliga vänner – inte bara mr Darcy och Bridget Jones – och de hjälper henne att starta en bokhandel med Amys alla böcker.

Både Sara och staden lever upp, nya och oväntade kärlekspar bildas och varken Sara eller invånarna vågar tänka på att hon snart måste åka hem. När hennes tvåmånadersvisum är på väg att gå ut får hennes nyfunna vänner en alldeles galen, underbar idé …

Vilken härlig bok! Jag tyckte så mycket om den här och hade så himla svårt att släppa den. Jag ville verkligen inte att den skulle ta slut. Visst har den sina svagheter så som lite väl platta karaktärer, lite väl tillrättalagda trådar och lite väl förutsägbart. Men det gör ingenting, det är helt ok! Jag förlåter allt eftersom känslan jag får är samma jag fick för många år sedan av Fannie Flaggs böcker. För den här påminner om Fannie Flagg vilket naturligtvis är meningen. Visst saknas svärtan och tragedin som fanns både i Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café och Daisy Fay och Mirakelmannen, men Katarina Bivald har ändå fångat känslan av Fannie Flagg. Helt medvetet förstås, eftersom just Flagg nämns ett flertal gånger i boken. Känslan av knasighet och värme är samma och det är den typen av läsupplevelse som får mig att le medan jag läser.

Och oavsett om man läst Flagg och gillat eller inte gillat, så älskar ju boknörden i mig det här.

Flickan hade kommit på henne med näsan bokstavligen i en bok. Nu tittade hon upp från den och lät den långsamt sjunka mot disken. Hon höll på att packa upp en kartong nya böcker som precis hade kommit och hade helt naturligt stuckit ner näsan för att provlukta på dem.

”Kom, sa Sara och gick runt disken. Hon öppnade kartongen med böckerna från den sidan. Har du luktat på böcker någon gång?”

Jag menar, det är ju klart man luktar på böcker …

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar charmade mig totalt. Både romantikern och boknörden i mig älskade det här och jag kommer hålla utkik efter Katarina Bivald i bokaffären framöver.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Böcker emellan, Fiktiviteter och Jennys bokstavliga vardag.

13 svarta sagor – en godispåse full med härlig skräck

Rysare och skräcknoveller att läsa då mörkret sänker sig. Författarna tar dig med till skymningszonen där vampyrer, vålnader och andra monster strövar fritt. Tretton mardrömmar att sluka eller njuta en och en.

13 svarta sagor är precis vad det låter som. 13 härliga noveller fyllda med skräck, obehag och läskiga monster. Att öppna en sådan här novellsamling är för mig som att sitta med en godispåse. Jag väljer ut en i taget och njuter. Man kan liksom ta bara en åt gången och spara lite till senare, eller så vräker man i sig hela påsen på en gång. Det är den stora fördelen med antologier, man väljer själv hur mycket eller lite man vill läsa. Alla godbitar smakade bra, men några var mer njutningsfulla än andra.

Lova Lovéns Gastkramad satte ribban högt direkt. En obehaglig berättelse om barn, självmord och ohyggliga gastar. Berättelsen handlar förvisso om monster, men också om familjerelationer och att försöka skydda dem man älskar mest.

Mattias Lönnebo och Köttkvarnen ger mig känslan av en spökhistoria som berättas i skenet av ett fladdrande ljus en kulen höstnatt. Skildringen av lilla Fabians skräck för köttkvarnen gav mig gåshud och berättelsen påminner mig av någon anledning om den gamla tv-serien Twilight zone.

Ett riktigt monster under sängen bjuder Johan Grindsäter på i Pappas store pojke. Theo som inte bara blir mobbad i skolan har även ett monster under sängen. Ett monster han kan både höra och känna så snart han ligger där rädd och ensam i mörkret. Här ligger dock inte fullt fokus på monsterrädslan utan även på utsattheten i skolan och hur Theo försöker vara stor och duktig på alla sätt, trots monster både på natten och dagen. Novellen kändes lite banal tills twisten i slutet kom som förändrade hela berättelsen. Härligt läskig blev istället känslan.

Jag uppskattade även Ida Tellestedts Boeuf Bourguignon om den kuvade Betty. Betty med ett svart tomt hål inom sig. Ett hål som bara kräver och kräver precis som männen i hennes liv krävt och krävt. Mer och mer har alla krävt och Betty har äntligen hittat receptet som kommer förändra allt. Hemsk realism som på något märkligt ändå ger en slags, skadeglad tillfredsställelse.

Novellen jag tyckte allra mest om var dock Hungrig skugga av Love Kölle. En berättelse om Frank som förlorat allt och långsamt slukas upp av skuldkänslor. Skuldkänslor som matas på av parasiten som lever och frodas och badar i Franks sorg. En parasit som bara fortsätter att mata och mata, och Frank som sjunker djupare och djupare ner i ett hav av skuldkänslor. Love Kölle beskriver en fasa som jag knappt kan föreställa mig, den allra värsta jag ens kan försöka föreställa mig. Jag skulle så gärna vilja läsa den här i en bokcirkel där vi kunde vrida och vända på berättelsen, diskutera och krama ur vad som är realism och vad som är fiction och även frågan, tänk om … En fantastisk novell som jag kommer fundera på länge.

Som helhet är 13 Svarta sagor en antologi med hög kvalitet. Jag tycker om att få ett tydligt slut även på noveller så därför passade vissa mig bättre än andra, men det är naturligtvis en smaksak. Jag är övertygad om att det finns godbitar i den här till alla.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Swedish zombie för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är: Tentakelmonster och Bims blogg.

Ömsning – skriven av författaren som inte finns.

Ömsning är skriven av Benedict Haller.

Vi tystnade och spanade ut över torget. Vi tittade utan att se. Människor passerade. Ungdomar, kvinnor, lekande barn. Alla med något att göra; alla på väg någonstans. Själva satt vi bara där. Vi var inte på väg någonstans. Egentligen hade vi allt, mer än vad man någonsin kan begära. Vi var unga. Vi hade det bättre ställt än de flesta. Vi var medelklassbarn i ett lagom-land där inget riktigt var för farligt. Den trygghet vi fötts i var en trygghet vi hade tagit för given. Det var en tillvaro så kravlös att vi inte kunde se några chanser bland alla möjligheter som givits oss. Vi hade allt detta och långt inne, längst där inne i botten av oss själva, jäste en obarmhärtig leda.

När jag var precis i början av boken ville jag läsa på lite om författaren, vem han är och om det finns andra verk av honom. Och som jag skrev i ett annat inlägg så hittade jag ingenting! Jag hittar inget om boken ( förutom bokinformationen hos näthandlarna ), ingen som verkar ha läst den, inget om författaren, inget på sociala medier och inte så mycket matnyttigt om förlaget heller på deras sida. Det här förbryllar mig för någon vill ju uppenbarligen att boken ska bli läst ( jag blev ju kontaktad ), men marknadsföringen verkar noll och boken skriven av en författare som inte finns ( pseudonym? ). Motsägelsefullt. Ungefär som boken.

Jag höll faktiskt på att lägga ner boken redan efter bara några sidor. Den börjar med huvudpersonens snuskiga fantasier om kollegan, vad hon gör i personalrummet, vad han skulle vilja göra med henne och grönsakerna ( ?! ) i butiken de arbetar i, och förutom att det är märkligt hade jag inte reagerat nämnvärt om det inte var för att kollegan är femton år. Huvudpersonen är helt klart många år äldre även om man aldrig får veta exakt ålder. Ungefär i den här vevan ville jag alltså kolla vem författaren egentligen var och om hans övriga verk också tillhörde kategorin gubbsnusk. Jag hittade som ni vet ingenting. Men jag läste vidare och boken växer faktiskt. Obegriplig på många sätt, men samtidigt fängslande på det där motbjudande sättet som vissa böcker ibland är.

Huvudpersonen sitter fast i sin egen självömkan och oförmåga att komma vidare i livet. Förhållandet med Ellinor är i slutfasen, han sitter fast i kassan på ett jobb som för många år sedan bara var tänkt som tillfälligt och har sexfantasier om kollegan samt ägnar en stor del av sin tid åt fylleslag med vännerna. I den här vevan träffar han Max, en gammal barndomsvän och en märklig karusell börjar. Förhållandet tar slut och han lämnar sitt arbete för att istället ägna sommaren åt fest och lata dagar tillsammans med Max och deras andra vänner. Festerna avlöser varandra, han hjälper Max att sälja knark åt åldringar ( ! ) och de drar från ställe till ställe i jakten på den ultimata upplevelsen. Det sups, det knarkas, det liggs och det kräks. Åldern på personerna får vi aldrig veta, men en gissning är att det är närmare yngre medelålder än tjugo vilket ger hela bilden ett ganska patetiskt skimmer. Karusellen snurrar allt snabbare och närmar sig antingen katastrof eller förändring, en ömsning.

Boken är otroligt välskriven och dialogerna känns ytterst träffsäkra. Språket är lockande med sin blandning av äcklig realism och suggestiv rytm. Och trots att det saknas stora händelser i handlingen driver författaren oss skickligt vidare i den nedåtgående spiral som snurrar allt fortare.

Vem boken är skriven för kan jag inte riktigt sätta fingret på. Den är inte för oss kvinnliga läsare i alla fall. Hela boken igenom är vi bara objekt som bedöms. Kvinnorna, tjejerna och ibland flickorna är feta, snygga, lockande, har skinkor som glasskulor och är antingen liggbara eller inte liggbara. Vissa är så frånstötande att huvudpersonen inte kan tänka sig att ligga ens på nåder. På nåder, så oerhört motbjudande tankesätt. Så nej, den är inte till för oss kvinnor. En välskriven och på många sätt lockande bok, men i slutändan inget för mig.

Boken finns hos Adlibris och Bokus.

Tack till Otherground Project Group för recensionsexemplar.

Min statistik säger att du inte har något att oroa dig för Johan Ring.

Min magkänsla verkar faktiskt helt ok. Jag läste Lars Wilderängs bok Stjärnklart och kände direkt att här har vi en ny stor författare. En ny herr Guillou, storleksmässigt tänkt. Jag var en av de första bloggarna att uppmärksamma boken och likadant var det med Ensam på Mars av Andy Weir. Båda böckerna utnämnda till årets bästa ( eller ja, året är inte slut än för Ensam på Mars men ändå ) av mig och är även bland de tre mest klickade böckerna ( inte av mig ).

Så när jag säger att Johan Ring kommer bli stor så vet ni vad som väntar, right?! Fyra minuter är bara början!

Lite om magisk realism och Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márques.

Jag läste ju nyligen ut romanen Hundra år av ensamhet skriven av Gabriel García Márques. En bok som tog lång tid att plöja igenom och fick tjäna som toaläsning. Ni vet, de där böckerna man av någon anledning bara kan läsa någon sida åt gången. De passar ypperligt på toan, hur bra de än är. Och Hundra år av ensamhet är bra. Den är märklig och irriterande, underbar, fantastisk och genial på så många och konstiga sätt att jag knappt vet vad jag läst.

José Arcadio Buendía och hans hustru Ursula grundar byn Macondo och vi får följa släktens öde under hundra år i en tid av förändring. En förändring påverkad av vidskepelse, vetenskap, grymhet, kärlek och ensamhet. Släkten utökas och typ alla får namn efter sina förfäder och heter därmed antingen José eller Aureliano. Det föds till exempel 17 stycken Aureliano under ett och samma år ( som sagt, jag vet knappt vad jag läst och om vem ) och samtliga är förutbestämda till ett fruktansvärt öde. Vi får möta zigenaren Melquíades som introducerar José för flygande mattor som inte blev den succé man hoppats på i byn ( de var inte så praktiska även om de beredde nöje ) och andra märkligheter. José när en dröm om att bli alkemist och fångad i sin egen galenskap ( eller genialitet, beroende på vem man frågar ) blir det den starka Ursula som styr släkten med järnhand.

Boken är ett hopkok av vidskepelse och realism. Historiska händelser blandas med sagor och skrönor och karaktärerna är ett myller av frosseri, högmod och dekadens blandat med galenskap, måttlighet och själsvånda. Det är de sju dödssynderna i en släkt under hundra år där varje dödssynd testas till den yttersta gränsen.

Det här låter ju helt vansinnigt, jag inser det. Men att få det här färgsprakande myllret berättat med författarens vilda och ostyriga språk och utanpå det strösslat och kryddat med naivitet och humor så blir det ett myller som fungerar. Orden, händelserna och karaktärerna klättrar nästan på varandra i ivern att få berätta historien först.

Den här tillhör samma genre som Isabel Allendes underbara bok Andarnas hus. Magisk realism och även samma trängsel av galenskap och insikt. Allende har dock ett snävare persongalleri och ett varmare språk som tilltalar mig mer. I genren hittar vi även Vindens skugga skriven av Carlos Ruiz Safón. En bok som blivit tokhyllad men jag själv inte helt fastnade för. Tråkigt nog eftersom en bok som handlar om De bortglömda böckernas gravkammare borde ha fått mig att gråta av lycka.

Det lyckas inte den här heller med, just eftersom den ändå är rätt knepig och svår. Men väl värd att kämpa sig igenom.

Boken finns som e-bok hos Adlibris och Bokus.

Det blev komplicerat med Vindens namn av Patrick Rothfuss

Vindens namn är första delen i en serie skriven av Patrick Rothfuss.

Jag heter Kvothe. Jag har rövat tillbaka prinsessor från kungar som sover i ättehögar. Jag brände ned staden Trebon. Jag har tillbringat natten med Felurian och kommit därifrån med förståndet och livet i behåll. Jag blev relegerad från universitetet när jag var yngre än de flesta är när de blir insläppta. Vägar som andra fruktar att tala om på dagarna går jag på i månsken. Jag har talat med gudar, älskat kvinnor och skrivit sånger som får trubadurerna att gråta. Ni har kanske hört talas om mig.

Ja, jag har hört talas om dig och jag hade så höga förhoppningar. Vad som hände vet jag inte riktigt men det blev komplicerat.

Vilket huvudbry jag hade under läsningen. Gillar jag, ogillar jag, hatar jag eller älskar jag? Det blev något slags blandning av alltihop. Själva handlingen har jag inga större problem med, den är oerhört spännande och intressant. Kvothe som numera kallas Kote och är värdshusvärd möter Krönikören. En man som jagar legenden Kvothe för att få hans livshistoria nedskriven vilket Kvothe går med på och därmed börjar hans historia med orden ovan. Och det är väl just berättarperspektivet jag har störst problem med.

Kvothe berättar sin historia för Krönikören. En historia som ofta innehåller andra historier som Kvothe i sin tur fått berättade för sig. Det blir någon slags metaberättelse med historier i historien. Och det gör ju att man på något sätt kommer så långt bort det bara går från huvudkaraktären Kvothe. Jag fastnade alltså inte utan läste lite då och då, någon sida här och där och så fortsatte det till sidan 250 ungefär. Där fastnade jag, men det var för att Kvothe kom till Universitetet och det är ju spännande. Magiskola, intagningsprov och elaka magistrar, sånt fängslar ju oavsett.

Mitt andra problem är författarens syn på kvinnor. Ja, jag lägger det på författaren för det är han som har skrivit boken. Den heliga Madonnan i den här boken är naturligtvis Kvothes mamma. Hon är intelligent, kärleksfull och en riktig dam. Övriga kvinnor som nämns ( de är inte många ) beskrivs efter utseende och inte så mycket mer. När Kvothe ska gå på sin första lektion på Universitetet ( där 1 av 10 är kvinnor ) kommer några av studenterna försent. Först två pojkar som på grund av sin försenade ankomst blir hånade av magistern och därefter får extra svåra läxor som bestraffning. När en flicka direkt efter kommer försent låtsas magistern vara hövlig och hjälper henne till sin plats. När alla pustar ut och tror att hon klarar sig ( för att hon är flicka ) så säger magistern till henne att korsa benen. Hon gör detta varpå magistern replikerar ”Jaha, nu när Helvetets portar är stängda kanske vi kan fortsätta lektionen”.

Alltså, vad i hela helv…??? Och jaa, jag fattar att vitsen är att visa vilken skitstövel magistern är, men sättet allt detta är skrivet på känns som att författaren faktiskt inte förstår vilken skillnad han just gjort gällande män och kvinnor. Hade de försenade pojkarna också fått ett slag mellan benen av magistern så hade skämtet till och med kunnat vara roligt. Men så är det ju inte. Mannen är sitt intellekt och kvinnan är sitt kön. Hade resten av boken visat på något annorlunda tankesätt så hade poängen att magistern är en drummel varit tydlig. Nu blev poängen för mig bara att magistern är en drummel och författaren likaså.

Och trots att jag inte fastnar i läsupplevelsen och trots att jag stör mig så in i helv… på vissa saker, så har jag naturligtvis reserverat övriga böcker i serien redan. Kanske det är det som stör mig mest av allt, jag kan inte låta bli att sukta efter nästa, trots att jag varken vill eller egentligen känner för det. Ni hör ju, hatkärlek av allra värsta sorten.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Män som läser, Jag och mina böcker samt MsHisingen.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: