Kategori: Vuxen

Stjärnfall av Lars Wilderäng

stjarnfallStjärnfall är andra delen en trilogi skriven av Lars Wilderäng.

Tio år har gått sedan den moderna civilisationens undergång, när all elektronik slogs ut av ett högteknologiskt angrepp. Livet har sakta börjat stabiliseras, men är faran verkligen över? Nedsläckningen, som perioden när elen försvann kallas, var troligtvis bara början. Nu står mänskligheten inför ett än större hot.

Militären Jocke är äntligen tillbaka i Sverige efter ett långt uppdrag i Mellanöstern och hoppas på ett lugnt liv. Storbonden Filip Stenvik har fått skydd av Federationen Västra Götaland men oroar sig för nya angrepp. Maximilian har vuxit upp till en man och gör sitt bästa för att bryta sig fri från barndomshemmet och gå sin egen väg. På Carlstens fästning samlar Bohusläns landshövding, Gustaf Silverbane, sina styrkor, medan forskningschefen Anna Ljungberg försöker analysera den motståndare de inte vet mycket om. Men tänk om fienden redan finns bland dem? Kanske närmare än någon kan ana …

Vi får i början en liten återblick till tiden innan Nedsläckningen. Jag är lite osäker på vilket syfte dessa återblickar har, kanske ingen eller så är det något som knyts ihop senare. Återblickar var dock inte riktigt vad jag ville ha, jag ville veta fortsättningen. Direkt. Och jag ville även möta mina favoritkaraktärer från första boken. När jag väl gör det så överraskar Wilderäng gång på gång. Den självklara hjälten från första boken är inte lika självklar längre. Rollerna förändras. Några träder tillbaka och andra träder fram, vilket skapar en härlig känsla av oförutsägbarhet. Ändå finns det en trygghet där som jag tycker om. Ibland vill man liksom bara veta att någon är god inuti, oavsett hur den personen kanske sedan agerar i desperation.

Stjärnfall innehåller alla de apokalyptiska element som jag verkligen uppskattar. Ändå känns det väldigt tydligt att det här är en mellanbok. Och inget ont i det, men där Stjärnklart fortfarande efter ett år känns i magen när jag tänker på den, så längtar jag mest efter nästa bok när jag tänker på Stjärnfall. Boken i sig var inte en käftsmäll den här gången, men den väcker helt klart ett sug efter nästa del. Och oavsett all denna science fiction som Stjärnfall faktiskt innehåller, känns det ändå så självklart och naturligt alltihop. Hela handlingen är fortfarande så prosaiskt framställd att allt som sker på något sätt inte känns konstigt alls. Undergången är i all sin vardaglighet fortfarande otroligt skrämmande och återigen kommer jag på mig själv med att planera en bunker och lagring av konserver. Inte för att jag är säker på att det hjälper längre.

Skrämmande, oförutsägbart och så lockande. Hela boken är en rejäl cliffhanger i väntan på fortsättningen.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Massolit förlag för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är: Bokhyllan, Foliehatt på och Olja för blåbär.

Mitt hjärta går på

mitt-hjarta-gar-paMitt hjärta går på är skriven av Christoffer Holst.

Den 22-åriga konditorn Chavve är antagligen den ensammaste romantikern på hela Södermalm. Efter tre år i storstaden har han fortfarande inte lärt känna någon och varje kväll slutar i ensamhet med stora bakverk framför filmenTitanic. På andra sidan vattnet bor Pontus kvar i pojkrummet hos sin brokiga familj. Skådisdrömmarna har bleknat, tillsammans med allt det där andra som skulle bli framtiden, och har ersatts med hypokondri och tvångstankar.

När en dejtingapp kopplar samman killarna blir de snabbt en del av varandras liv, och Chavve verkar äntligen ha hittat det han sökt efter så länge. Men Pontus liv kraschar, och allt som blev så bra är plötsligt borta. Fast Chavve tänker inte ge upp så lätt. Och han har en plan.

Varma kanelsnäckor, snöhala kullerstenar, nygräddade cupcakes, tjocka stickade halsdukar och frostkantade fönster i ett vintrigt Stockholm. Mysfaktorn är omedelbar och författaren lindar in oss i en kaneldoftande kokong tillsammans med Pontus och Chavve.

Mitt hjärta går på är en fantastisk debut. Det är oemotståndligt och sagolikt. Christoffer Holst levererar som en svensk David Levithan och jag får det charmigaste jag läst på länge. Jag älskar Pontus och Chavve, de är så fïna så fina och mitt hjärta tar glädjeskutt mellan sidorna. Jag sitter och småler redan från första raderna, fnissar till emellanåt och hjärtat blir varmare och varmare för varje ord. Och trots att författaren lindar in oss tillsammans med Pontus och Chavve i den här kärleksfulla kokongen blir det inte för sött. Det är trevande och charmigt med ett lagom stråk av ensamhet och vemod, och när Pontus kraschar så kraschar mitt hjärta också.

Pontus och Chavve står växelvis för berättarjaget och jag hade lite problem i början med att separera dem. Att komma ihåg vem som var vem, vem gillade att baka och vem var den trasiga? Men det löser sig och halvvägs i boken känner jag dem bra. Pontus och Chavve blir som vänner jag inte visste att jag saknade. Och visst spelar det roll att det är en förälskelse mellan två killar. Jag tycker om när det normbrytande levereras som norm. Där det inte överhuvudtaget problematiseras på något sätt, utan levereras som vilken kärleksberättelse som helst. Fast det här är ju förstås inte vilken kärleksberättelse som helst. Det här är berättelsen om Pontus och Chavve, två karaktärer jag önskar fanns på riktigt och en rejält charmig feelgood där författaren dessutom strösslar romantiska filmcitat över sidorna. Framförallt är det förälskelse. Trevande, varm och febrig förälskelse.

Jag hade planerat att återvända till Dash och Lily lagom till jul, men jag väljer hellre Pontus och Chavve. Jag saknar dem redan.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Boktokig och Bims blogg.

Natten jag dog

natten-jag-dogNatten jag dog är skriven av Peter Erik Du Rietz.

Långsamt sänker jag mig mot hans ansikte och slickar honom varsamt över läpparna. Hans döda ögon stirrar bakåt mot sänggaveln och munnen är vidöppen, varm och välkomnande. När jag långsamt trycker handen mot hans bröstkorg känner jag den söta doften av hans sista andetag pressas mot min tunga.

När jag var yngre begick jag många beklagliga misstag när jag dräpte eftersom jag lät känslorna ta överhanden. Nu för tiden ser jag det mest som ett jobb. Den intensiva njutning jag kände vid en attack är för länge sedan förbi och ibland saknar jag känslan. Inte för att det spelar någon roll egentligen. Jag gör det som måste göras, vare sig jag får utlösning eller ej.

Det här låter morbidare än det är, på sätt och vis. För berättelsen är förvisso morbid emellanåt. Men samtidigt så charmig, sorglig och älskvärd mitt i den förfärliga berättelsen om hur Carl Cronhammer blev den han blev. Ett monster vi hört talas om tidigare, men som här ändå är en helt ny typ av varelse. Carl själv står för pratandet och berättelsen tar sin början i nutid, där Carl precis tagit livet av en man och vikt ihop honom som ett paket. Ett middagspaket. Vi får följa med Carl ända till början av hans liv och därefter hans skapares början vilket visar sig vara för väldigt länge sedan.

En fantastisk skräckhistoria som lyckas kännas både fasansfull och förtjusande på samma gång. Huvudpersonen är redan från barndomen så belevad på ett sätt som verkligen tilltalar mig. Han är hövlig och empatisk men samtidigt så oberörd. Stoisk är kanske ett passande ord, för oavsett vad huvudpersonen än råkar ut för  (och det är mycket ) så rubbas han inte. Han är inte känslomässigt kall, men han behåller fötterna på jorden. Carl accepterar och analyserar vad som händer och därefter gör han det bästa av det. Eller det som måste göras, vilket ibland är samma sak och ibland inte.

Vi får en skräckberättelse med extra allt. Det är Anne Rice och en ödmjukare variant av Lestat, historia ända tillbaka till vikingatiden och en dos av Mary Shelleys Frankenstein på toppen. Jag tycker mig dessutom känna igen en variant av creepypastan Den leende mannen här. Underbart. Det enda jag känner är att det blir lite för mycket historia ibland. Speciellt avsnittet när Carl anlöper Göteborg hade kunnat kortas ner rejält, i övrigt är det en berättelse som fängslar mig från början till slut.

Carl är den typen av monster som bjuder en på middag och är en fullständig gentleman hela kvällen. Skrattar, pratar och visar intresse, håller artigt upp dörren och med ärlig omtänksamhet erbjuder sin kappa mot kylan. Som avslutar kvällen med en mjuk avskedskyss och sedan med ett vemodigt beklagande vrider nacken av en. För att därefter vika ihop en som ett paket. Ett middagspaket. Och det är fullständigt oemotståndligt.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: C.R.M Nilsson och Jennies boklista.

Vilken bok ska jag läsa i oktober? Ge mig tips!

Det bästa sättet att vidga vyerna är ju att gå utanför boxen ibland. Att lämna sin trygghetszon. Så det tänkte jag göra och jag behöver er hjälp. Jag tänkte läsa en bok i oktober som jag inte valt själv. Eller ja, det blir ju lite val eftersom jag väljer något av era tips, men förhoppningsvis blir era tips något jag normalt inte läser.

Så vilken bok tycker du att jag bör läsa? Ge mig vilken bok och vilken genre som helst, dock inte deckare. Men vilken bok som helst utöver det förutsatt att den finns på svenska.

tumblr%20logo

 

Gyllene sonen av Pierce Brown

gyllene-sonenGyllene sonen är andra delen i en trilogi skriven Pierce Brown.

Som en av de Röda växte Darrow upp under jorden, i gruvorna på Mars, i tron att ingen kan leva på Mars yta. När han upptäcker att människorna ovan jord lever i lyx – en samhällsordning orkestrerad av den styrande klassen de Gyllene – ansluter han sig till rebellgruppen Ares söner. De har en dröm om en ny värld, där alla människor är jämlika. Han föds på nytt som den Gyllene Darrow au Andromedus, och lyckas beblanda sig med de allra främsta familjerna på Mars.

Rebellernas plan är att förstöra systemet inifrån, och Darrow är den enda som kan förverkliga den planen. Men för att lyckas måste han skaffa sig Gyllene vänner – vänner som kan offra allt för honom, och hjälpa honom på vägen mot toppen. Och sedan måste han svika dem …

 Pierce Brown verkar ha läst Wheel of Time samt Hungerspelen, snott hälften av deras idéer och världsbyggen och sedan placerat hela röran på Mars.

Så började min recension av första boken i serien, Rött uppror. Och så fortsätter det nu, fast i ännu större skala. Jag som tyckte första boken var rörig med alla dess hierkarier, grupperingar och intriger fick ännu mer att bita i här. För persongalleriet är enormt. Det är storslaget och rörigt av så gigantiska mått att George R.R. Martin skulle bli grön av avund. I den här boken får vi åtminstone en guide i början av början av boken med förklaringar till alla färger människorna är uppdelade i, och jag som normalt inte är så mycket för guider, släktträd och kartor i böcker hade nog önskat allt i den här. För det är otroligt svårt att hålla reda på alla dessa människor. Vem är vem, vilken klass var den färgen, vilken släkt tillhörde hon och vems fiende är han, osv osv tills personerna bara flimrar förbi i en suddig massa.

Och det låter urtrist och jättejobbigt, men icke. Jag är fortfarande fängslad. Vilket helt och hållet beror på Darrow. Denna huvudperson som lyser klart igenom hela röran och fylld av raseri fortsätter sin kamp igenom galaxen. Raseriet som fanns redan i första boken fortsätter här, och jag beundrar Brown som lyckas hålla sida efter sida fylld av detta raseri utan att egentligen gå överstyr. Berättelsen är skriven i jag-form. Språket är korthugget, avskalat, dramatiskt och svulstigt. Allt på samma gång med Darrows raseri ångande genom varje ord, varje sida och i varje handling. Samtidigt börjar verkligheten komma ikapp Darrows hämndbegär. De Gyllene blir vänner och genom att fortsätta sin kamp kommer han bli tvungen att svika dem och därmed hittar även sorgen sin plats i den här boken. Raseriet ersätts av ensamhet och sorg över allt han har gjort och allt han kommer att göra. När Darrow till slut tvingas välja om han ska fortsätta lögnerna, eller riskera sina vänners avsky genom att avslöja var han egentligen kommer ifrån, är känslorna uppvridna till max. Både hos Darrow och hos mig.

Spänningen är på topp genom hela boken. Vi får rymdstrider, intriger i intriger, svekfullhet och offer. Darrow överraskar ständigt, vilket gör att boken aldrig blir tråkig trots det enorma persongalleriet som ibland ( rätt ofta faktiskt ) gör mig bortkommen. Jag var en smula kluven till den första boken men inte längre. Det är fortfarande rörigt och skitjobbigt, men det gör absolut ingenting. Darrow berör mig. Så till den grad att det här är en av årets läsupplevelser för mig.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Norstedts för recensionsexemplar.

Vindens namn och En vis mans fruktan av Patrick Rothfuss.

en-vis-mans-fruktan-d-1Vindens namn del 2 samt En vis mans fruktan del 1 och 2 är skrivna av Patrick Rothfuss

”Jag heter Kvothe. Jag har rövat tillbaka prinsessor från kungar som sover i ättehögar. Jag brände ned staden Trebon. Jag har tillbringat natten med Felurian och kommit därifrån med förståndet och livet i behåll. Jag blev relegerad från universitetet när jag var yngre än de flesta är när de blir insläppta. Vägar som andra fruktar att tala om på dagarna går jag på i månsken. Jag har talat med gudar, älskat kvinnor och skrivit sånger som får trubadurerna att gråta. Ni har kanske hört talas om mig.”

Här fortsätter Kvothe den fascinerande berättelsen om hur han blev en legend. Vi får följa honom när han tvingas lämna universitetet och söka lyckan utomlands. Han möter adelsmän och rövare, lär sig hemliga stridskonster och följer den mystiska Felurian till Älvalandet.

För första gången gör jag en total pudel. Jag som irriterade mig så enormt på första delen av Vindens namn älskar det här. ÄLSKAR DET. Att vara så irriterad på en bok som jag var med första delen av Vindens namn, och sedan ändra sig så totalt är en ovanlig upplevelse. En härlig upplevelse och berättelsen om Kvothe slukade mig fullständigt från del två.

Någon beskrev det som en Harry Potter för vuxna och jag som visserligen aldrig läst Harry Potter kan nog förstå jämförelsen. Det är svindlande fantasy, fast på ett någorlunda normalt sätt. Eller hur man nu ska beskriva det. Magin är ibland så vetenskaplig att jag inte fattar någonting alls. Något som väl egentligen borde vara mindre bra, men blir tvärtom. Jag känner mig så bortkollrad att det känns äkta. För fysik och kemi har den effekten på mig annars också, jag blir bortkollrad. Jag har således heller ingen aning om hur vetenskapligt allt det här vetenskapliga faktiskt är. Det kan lika gärna vara rent dravel som författaren har hittat på, jag har ingen aning. Men det känns äkta och magin känns trovärdig. Det som jag tyckte var distansierande först, att Kvothe berättar sin historia som i sin tur innehåller fler historier, stör mig inte alls längre. Tvärtom satt jag lika trollbunden som Kvothes åhörare, Krönikören. Jag följde med Kvothe till ungdomen och blev uppslukad. När Kvothe sedan gjorde avbrott i berättelsen och jag hamnade i Kvothes nutid var jag stundtals helt förvirrad, trollbunden av sagan som jag varit.

Styrkan i boken är naturligtvis Kvothe själv och framförallt då den yngre Kvothe som är den vi känner bäst hittills. Tillräckligt uppblåst för att hamna i knipa jämnt och ständigt men smart nog att klara sig ur dem på det mest finurliga sätt, och självironi nog för att kunna bjuda på sina fadäser. En karaktär jag verkligen tycker om, förutom när han höjer Denna till löjliga skyar och sätter henne på en himmelshög piedestal. Det blir liksom bara larvigt och jag hade uppskattat en mer realistisk relation dem emellan. Romantiska drömmar i all ära men det här är liksom inte romantisk, snarare religiöst dyrkande. Bortsett från det störande lilla elementet är det här fantastiskt.

Vindens namn och En vis mans fruktan är helt klart bland det bästa jag läst inom fantasy. Jag älskar det. Alltihop.

Böckerna finns hos Adlibris, Bokus och CDON.