Färjan är skriven av Mats Strandberg.
I kväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på en kryssning mellan Sverige och Finland. Men det finns något ondskefullt ombord på den här resan. Mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden. Det finns ingenstans att fly. Det finns inget sätt att kontakta land. Och du vet inte vem du kan lita på.
Relationer sätts på prov. Vanliga människor tvingas bli hjältar. Men det som händer den här natten kan också locka fram det värsta i dem. Välkommen ombord på Baltic Charisma.
Jag har åkt på sådana här kryssningar många gånger. Och jag menar verkligen många gånger. Dels för att jag är stockholmare och kryssningarna fanns nära till hands, de var billiga och jag jobbade dessutom på Viking Lines bokning några år vilket innebar ett antal gratisbiljetter per år. Så jag och mina kompisar reste glatt och ofta. Igenkänningsfaktorn är därmed glasklar och Mats Strandberg har prickat in resenärerna spot on. Jag minns dem allihop.
Egentligen är det konstigt att den här boken inte redan fanns eftersom miljön är som gjord för skräck. Ett glittrande och gungande partypalats avskilt från omvärlden. Vid första anblicken kan det verka som att författaren är lite elak med sina karaktärer som nästan framstår som karikatyrer. De aningen bedagade partypinglorna Zandra och Madde som trots omgivningens hånflin glittrar och glammar inombords medan snaps efter snaps glider ner. Den färglösa Marianne som desperat försöker passa in och bryta sin ensamhet genom att göra något så skandalöst som att åka på kryssning. Vi får möta många och den gemensamma nämnaren är deras desperation. Efter sällskap, efter ligg, efter sprit eller bara efter något som bryter tristessen. Desperation på en plats där man inte behöver behålla den sista skärvan av nykterhet som normalt krävs. Sovplatsen är bara ett knapptryck bort och det går bokstavligen att krypa från dansgolvet till sängen.
Några våningar ner från snapsar, karaoke, matorgier och hångel går monstret till attack. En efter en faller offer och Strandberg bygger skickligt upp spänningen när skräcken närmar sig de festande massorna. Det blir blodbad, det blir splatter och vi får monster i plural. Det hade väldigt lätt kunnat gå till överdrift. I kombination med det socialrealistiska blir det istället fantastiskt bra. Karaktärerna engagerar. De väcker sympati, empati, äckel och avsky. Precis som hos många andra skräckförfattare är det inte alltid monstret som är det värsta, utan människan. Strandberg tar detta ett steg längre och det var längesedan jag blev så äcklad av en karaktär som jag blev av den avdankade schlagerstjärnan Dan.
Något jag saknade var en aningen större dos av krypande skräck. Att någon hittar en hyttkorridor dränkt i blod och att fasan trappas upp av okunskap. En okänd fara är ibland mer skrämmande än ett monster som syns. Här går det ibland lite för fort i svängarna och jag hade gärna sett att faran var okänd lite längre för de drabbade.
Jag älskar att Baltic Charisma får ett eget perspektiv. Fartyget känns nästan levande i sin egen skildring. Som en tänkande biologisk varelse redo att möta sitt öde, snarare än ett fängelse av stål.
Vi får så mycket i den här boken att jag nästan var lite matt efteråt. Vi möter karaktärerna i situationer som nästan blir lite för mycket förnedrings-tv, deras skam och utsatthet är känslomässigt jobbig att läsa ibland. Skräcken sitter där den ska och pulsen stegras. Och mitt i allt det här sveper även minnet av Estonia över mig. En slags kärleksfylld sorg mitt i allt det här blodbadet som förstärker hela upplevelsen.
Det är gastkramande. Det är skräck. Det är fantastiskt.
Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.
Andra som bloggat om boken är: Kulturkollo, Maddes bokblogg och I Elinas bokhylla.
bokhusets.com 