Årets bästa science fiction.

På ett sätt är svaret självklart, men ändå inte. Ensam på Mars av Andy Weir är helt klart en av årets bästa böcker och den klassas som science fiction, så valet borde vara givet. Men det skaver lite. För det finns science fiction och så finns det science fiction. Lika men ibland ändå helt olika. Och ska man titta ur ett större spektrum täcker Ensam på Mars bara en liten del av skalan. Så jag tar med en till i andra änden av skalan. Jag bjuder alltså på två årets bästa science fiction.

Den första är såklart Ensam på Mars. Omåttligt populär och trots att en ovanligt stor del av boken handlar om potatis, även lättillgänglig för en större massa. Många kan uppskatta den och jag själv tokälskade den.

Mark som karaktär är levande, smart och väldigt rolig. Humorn i boken är konstant vilket utgör en bra balans mot nördigheten och spänningen. Det är mycket Houston we have a problem spänning, vilket varvat med Marks lite långsammare humoristiska berättelse manar till sträckläsning.

ensam-pa-mars

Den andra är lite snävare och lite svårare att ta till sig så ni kanske undrar över valet? Jag förstår det.

Det är en salig röra av fantasy och science fiction och det är sci-fi med extra allt. Trippel fyllning med onödigt många såser vid sidan om. Men så finns Darrow där. En av de karaktärer jag fastnat mest för det här året, så fylld av raseri och sorg. Jag kan inte få den här ur huvudet och trots att det inte är en avslutad trilogi än så känns den som en av de bästa. Den hittade hem hos mig på något sätt.  Rött uppror och Gyllene sonen av Pierce Brown.

Och mitt i allt det här har vi Darrow. En huvudkaraktär som är så levande och komplex i sin sorg och sitt raseri, att man inte kan sluta läsa. Hatet Darrow känner är så starkt att raseriet ångar ut ur sidorna. Hur Darrow så starkt vill hämnas, hur starkt han hatar alla dessa människor och det de representerar och slutligen hatet mot sig själv över det han tvingas göra och bli.

gyllene-sonen

Miniatyrmakaren av Jessie Burton

miniatyrmakarenMiniatyrmakaren är skriven av Jessie Burton.

En höstdag 1686 knackar artonåriga Nella Oortman på dörren till ett stort hus i Amsterdams rikaste kvarter.
Nella har kommit från landet för att påbörja sitt nya liv som hustru till den framgångsrike köpmannen Johannes Brandt, men möts i stället av hans bitska syster Marin. Först senare dyker Johannes upp – och ger henne en bröllopspresent utöver det vanliga: en exakt kopia av deras hem i form av ett kabinettskåp. Skåpet ska inredas av en gåtfull miniatyrmakare, vars pyttesmå skapelser visar sig spegla sina verkliga motsvarigheter på överraskande sätt.
Nella blir till en början förbryllad av den slutna världen i hushållet Brandt, men i takt med att hon uppdagar dess hemligheter förstår hon vilka allvarliga faror som hotar dem alla. Håller miniatyrmakaren deras öde i sina händer? Och kommer hon i så fall att vara nyckeln till deras räddning eller orsaken till deras fall?

När det gäller böcker som är så där tokhyllade brukar jag ofta hamna på andra sidan. Men inte i det här fallet, jag sällar mig entusiastiskt till hyllningskören. Titeln, omslaget och innehållet. Allt är fantastiskt.

Vi kan ju börja med omslaget. Det är magiskt. Dels ytligt sett eftersom det är vackert, men även för att man lyckats innefatta hela läsupplevelsen i omslaget. Kärnan i berättelsen finns liksom där, på en enda sida. Och texturen är robust vilket känns extra lyxigt.

Petronella har blivit gift med en man hon inte känner och när hon anländer till sitt nya hem möts hon av sin svägerska och tjänstefolket. Maken håller sig på avstånd och Nella som kämpar för att hitta sin plats i sitt nya hushåll möts av hemligheter och fientlighet. När hon får ett dockskåp av maken börjar hon samtidigt få miniatyrer levererade. Miniatyrer som är skrämmande likt både människorna och hemligheterna i hushållet. Miniatyrmakaren verkar känna till händelser som ännu inte hänt, och frågan blir om katastroferna som inträffar är orsakade av miniatyrmakaren eller om hon försöker varna Nella? Är miniatyrmakaren vän eller fiende?

Det som slog mig först när jag började läsa var likheten med boken Rebecca av Daphne du Murier. Känslan när Nella anländer till Amsterdam är samma som när Rebeccas huvudperson anländer till Manderly. Båda kliver in i en fientlig miljö full av hemligheter. Känslan stannar kvar länge även om Miniatyrmakaren ganska snart breder ut sig och blir något helt eget. Storyn är alltså inte ny, vi har läst den förut men aldrig fått den berättad på det här sättet.

Det som gör att Miniatyrmakaren känns så unik och nyskapande är nämligen språket. Det tog ett tag innan jag kunde sätta fingret på vad som kändes så annorlunda med språket. Dels är den fullspäckad med meningar som är broderade och utsmyckade på det där sättet att man vill sitta med märkpenna och markera varenda klokhet som skrivs. Sida efter sida full av vackra citat som inte vill glömmas bort. Viktigast är dock tidskänslan i texten. Den är tidstypisk och dialogerna känns tidsenliga. Nästan. Författaren har på ett mästerligt sätt vävt in moderna uttryck och fraser på ett sätt som nästan är osynligt. Knappt synligt, men känslan finns där. Det här ger en aktualitet till det som berättas.

För Miniatyrmakaren är inte fantasy trots det övernaturliga inslaget med själva miniatyrmakaren. Mest ser jag miniatyrmakaren i boken som en metafor för religion. Vad påverkar de val vi gör? Händer saker och ting för att någon förutspått det, eller passar vi in händelserna så att förutsägelsen blir sann? Miniatyrmakaren själv är en bihandling. Berättelsen är framförallt ett tidsdokument över 1600-talets fördomar och värderingar. Ett manifest för alla kvinnor som levt i skymundan och varit utlämnade på nåd och onåd till dåtidens sedvänjor och förtryck. Språket gör det dock större än ett tidsdokument. Det blir idag.

Jag älskar berättelsen. Jag älskar känslan den gett mig och funderingarna den väckt. Den fullständiga upplevelsen var inte omedelbar, men nu i efterhand känner jag mig överrumplad. Miniatyrmakaren är en magisk läsupplevelse som stannar kvar och lever vidare. Läsning när den är som bäst.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Och dagarna går …, Carolina läser och Johannas deckarhörna.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Dränkt

dranktDränkt är skriven av Frida Andersson Johansson.

Drunkningstillbud. Gamla benrester i Gömmarreservatet. En gåtfull granne. Länkar till det förflutna. Händelseförloppet blir alltmer oförklarligt och skrämmande. Unn blickar framåt. Hon lever singelliv med sina vänner, fokuserar på karriär och hälsa och har vittring på drömjobbet. Men under en joggingtur i Gömmarskogen drabbas hon av hallucinationer. Hennes mystiske granne hittar henne vid en tjärn, medvetslös. Mot sin vilja dras Unn in i en ström av märkliga och otäcka händelser som tycks ha samband med hennes förflutna. Vem är grannen och vad vill han? Vad är inbillning och vad är verklighet?

Runt om i Stockholm börjar samtidigt oförklarliga drunkningstillbud inträffa. På land.

Skräck möter folktro möter barndomsrealism och det är skickligt utfört. Unns barndom var fruktansvärd och vi får sakta pusselbit efter pusselbit till den kvinna Unn är idag. Hon är modern, stark och självständig. Hon lever också med en ständig fruktan att bli som sin mamma, att galenskapen går i arv. Något som verkar osannolikt tills den dag Unn möter sin granne och världen vänds upp och ned.

Det tog ett tag innan jag tog mig an den här, mest för att omslaget ger en slags deckarkänsla. Den marknadsförs dock som en skräckroman med övernaturliga inslag. Vilket jag inte heller tycker att det är, snarare spänningsroman möter fantasy.

Det är spännande och välskrivet, och jag sträckläste boken rätt fort. Ändå är jag inte helt övertygad. Jag har lite svårt för böcker som rör sig mellan genrer utan att egentligen tillhöra någon. Jag får lite här och lite där, men inte tillräckligt ur någon genre för att känna någon slags mättnad. Att som finish lackera boken med lite deckarkänsla är dock smart ur marknadsföringssynpunkt. Jag gissar att boken på det sättet fått en hel del läsare som vanligtvis väljer bort genren fantasy. På samma sätt har man fått mig som normalt ratar deckare att lockas av inslaget av övernaturligt. Skickligt gjort men jag är osäker på om det fungerar i längden.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Bokpar, Och dagarna går … och Hyllan.

Intervju med George R.R. Martin

George R.R. Martin är författare till bokserien A song of Ice and Fire som tv-serien Game of Thrones är baserad på.

Han var hedersgäst i somras under Archipelacon och jag hade en liten förhoppning att kanske få en pratstund med George, men insåg att det nog är rätt kört. Så döm om min förvåning när jag fick ett mail av Jo, George Martins assistent, med en förfrågan om jag vill vara med i liten round table discussion med George dagen efter. Självklart ville jag det! Jag startade hela diskussionen med att ge George ett tvetydigt förslag och därefter lyckades jag göra honom irriterad redan med min första fråga.

 

GeorgeVi var fyra som deltog i samtalet. Det var jag, George och två andra bloggare från olika länder och vi började med att presentera oss själva. Jag talar om att jag bor på Åland och välkomnar George till ön samt erbjuder mig att visa honom runt om han vill:

Just let me know and I will give you a personal ride.” 

Jag vet inte om George var väldigt artig eller inte hörde vad jag på dålig engelska vräkte ur mig, men han hade den goda smaken att låtsas som ingenting.

När presentationerna var avklarade var det alltså dags att starta själva samtalet, och jag började med att referera till en session George haft dagen före där han talade om sina karaktärer som barn. Jag var intresserad av vilket barn som var olydigast? Här blev George märkbart irriterad och svarade kort att han fått den frågan ett hundratal gånger och att svaret är samma varje gång.

— Den roligaste att skriva om är Tyrion och den svåraste är Bran Stark. Svårt eftersom han är ett barn och jag är vuxen.

Jag förstår att George blev irriterad eftersom han fått just den frågan dagen före under sessionen, men tyvärr missförstod han mig. Det jag undrade var vilken av karaktärerna som minst följt hans uppstakade synopsis och istället ville göra helt andra saker än George planerat – något jag fortfarande är nyfiken på. 

När du började skriva på A song of ice and fire, hur detaljerad synopsis hade du?

— Väldigt odetaljerad. Väldigt löst. Jag tänkte att det kanske skulle bli en novell och efter ett tag kände jag att ok, det kanske kan bli en hel roman. Sedan började jag fundera på om det krävdes en trilogi och nu är jag på bok sex, så ja. Min synopsis var inte så bra.

Böckerna och tv-serien skiljer sig ju väldigt mycket åt. Ser du på dessa som två delar av samma berättelse eller som två helt skilda berättelser?

— Två versioner av samma berättelse. Det är två så totalt olika media att det är omöjligt att synkronisera den skrivna berättelsen till samma i tv-version.

Känner du fortfarande att serien är helt och hållet ditt verk eller har det blivit något annat i och med ändringarna i tv-serien?

— Böckerna är mina och jag skriver dem så som jag vill. Tv-serien däremot är ju baserad på böckerna men är också ett verk av produktionsteamet. Det är en blandning av produktionsteamets vilja, skådespelarnas vilja och naturligtvis HBO:s vilja. HBO står ju för pengarna och har väl egentligen vetorätt om de skulle vilja utnyttja den, vilket de sällan gör.

— Men böckerna är fortfarande helt och hållet mina.

Påverkas din syn på karaktärerna alls av tv-seriens ändringar? Jag tänker framförallt på bröllopsnatten mellan Khal Drogo och Daenerys som i din bok är en ganska vacker stund, men som i tv-serien är något helt annat ( våldtäkt, Bokhusets anmärkning ) och som på sätt och vis ger karaktärerna andra personlighetsdrag än du gett dem. Påverkar det på något sätt din syn på deras personligheter och hur du framställer dem i ett senare skede?

— Jag föredrar naturligtvis min skildring eftersom jag skrev det. Gällande just den scenen finns det faktiskt en första pilot som ingen sett och den gjordes på det sättet jag skrev. Men sedan gjorde man en annan version och det var den man valde att visa. Jag hade naturligtvis föredragit den första versionen som var mest lik det jag skrev, jag vet inte varför man inte valde den.

Under sessionen tidigare förklarade du att karaktärerna för dig är helt annorlunda än de i tv-serien eftersom du levt med karaktärerna så länge. Vem av skådespelarna är mest lik den karaktär du själv har i huvudet?

— Peter ( Dinklage ) som spelar Tyrion. Peter är visserligen ganska olik Tyrion utseendemässigt eftersom Peter är mycket stiligare och längre än den Tyrion jag beskriver i boken, men ändå väldigt lik på många andra sätt.

— Maisie ( Williams ) som spelar Arya är också ganska lik den bild jag hade i huvudet.

Ungefär här kommer det fram att vi inte är journalister och Georges attityd förändras märkbart. Från att ha varit artig och ganska korrekt, öppnar han upp sig. Resten av intervjun är George trivsamt avslappnad och skrattar en hel del.

Du gjorde en signering i Estland 2009 och berömmelsen var inte lika stor då som nu, det var ungefär 40 personer på den signeringen medan en signering idag samlar tusentals. Hur upplever du skillnaden?

— Framgången har sitt pris. Pengarna är ju trevligt förstås. Jag kan göra saker idag som jag bara kunde drömma om förut så den delen kan jag inte klaga på. Kändisskapet är däremot inte alltid så roligt. Jag har inte tid att prata med mina läsare längre. Jag skulle gärna prata om karaktärerna och svara på frågor, men det går inte när det är 7000 människor till som står i kö och väntar på sin tur. Det är tråkigt och ibland önskar jag att jag kunde dra tillbaka klockan lite.

Har det påverkat författandet? Är det fortfarande roligt att skriva?

— Det har aldrig varit särskilt roligt, för mig är det ett jobb. Visst är det ett väldigt bra jobb jämfört med många andra jobb. Det är säkert väldigt mycket roligare än att skyffla papper på ett kontor till exempel, men det är ändå ett jobb. Det roliga för mig är när jag är färdig. När jag tittar på vad jag har skrivit och kan säga yes, jag gjorde det. Jag klarade det. Stoltheten över det jag åstadkommit är det som känns bra. När jag är mitt i skrivprocessen känns det fruktansvärt. Att skriva och redigera och redigera igen, det är hemskt. Jag har stunder när jag tvivlar på det jag skriver, när jag river sönder sådant jag skrivit. Skrivprocessen är inte alltid trevlig och jag är säker på att min omgivning inte heller tycker det är trevligt emellanåt. Jag kan nog vara ganska svår att leva med när skrivandet inte går riktigt som jag vill. Men när det är färdigt, är det roligt. Då känns det väldigt bra.

Dina böcker innehåller många krigsscener och det är otroligt svårt att få till bra och känslosamma krigsscener som engagerar. Hur arbetar du fram dina krigsscener?

— Krigsscener är riktigt svårt. I mina ögon är författaren Bernard Cornwell den absolut bästa på krigsscener så jag studerar hans verk. Tricket med krigsscener är att du måste se det från två olika perspektiv. Dels det personliga perspektivet. Den som är mitt i striden, det enda han ser är förvirring. En yxa som kommer mot honom medan han snubblar i leran och personen bredvid blir nedhuggen. Någon annans inälvor rinner ut och det är stunder av total terror. Det är stunder av äckel, rädsla och kaos för den som är i striden. Men sedan måste du också förstå striden som helhet. Du måste fånga generalens perspektiv. Den som sitter på distans högt upp på en kulle och avgör att den vänstra flanken gör si och kavalleriet gör så. Du måste se schackspelet i det hela.

— Här gör ju Hollywood ofta fel. De fångar bara den som är mitt i striden. De sätter två män på häst som rider mot varandra och vrålar allt vad de kan och det är den aspekten man får, vilket gör upplevelsen platt. Sådana misstag vill inte jag göra. Jag vill visa helheten som kan vara det avgörande för utgången, taktiken bakom. Min lösning är därför att använda a multiple point of view.

Vad läser du mer än Bernard Cornwell? Hur mycket läser du?

— Oj, jag läser jättemycket. Jag läser fantasy och science fiction förstås, men jag älskar också spänningsromaner, klassiker och faktaböcker. Jag läser alltid. Jag laddade upp min Kindle innan jag kom hit så jag har under resan. Just nu läser jag om skeppet Lusitanias undergång av Erik Larson. En stor favorit är Roger Zelazny. Alla hans böcker är bra men mästerverket är Lord of lightEn av de bästa science fiction böcker som någonsin skrivits.

Tycker du att den amerikanska marknaden skulle behöva mer översatta böcker? Mer från kinesiska, polska, ryska eller svenska författare till exempel?

— Potentialen finns ju där bara boken är bra. Det är ju nyckeln, att boken är tillräckligt bra. Sedan har nog inte den amerikanska marknaden varit särskilt välkomnande mot utländsk litteratur, science fiction framförallt. Ett problem är nog att amerikaner tenderar att bara prata engelska. Att det är svårt att få böcker bra översatta. På sjuttiotalet när man skulle översätta ryska böcker hittade man ju ingen som var tillräckligt bra på ryska så man fick ta en omväg via tyskan. Översätta från ryska till tyska och sedan från tyska till engelska. Och det blev kanske inte så himla bra.

Till något helt annat. Vad ville du bli som stor när du var barn?

— Jag ville bli astronaut. Eller egentligen rymdmänniska eftersom ordet astronaut inte fanns då. Uppenbarligen blev det inte riktigt så. Så jag bestämde mig för att skriva om det istället.

— Jag skulle vilja leva på en rymdstation som pensionär. Jag trodde det skulle vara enkelt vid det här laget, men man har tråkigt nog inte kommit så långt än att pensionärer kan välja det.

Det finns ju en fantastisk bok ute nu av Andy Weir som heter The Martian som kan bli en bra lärobok för dig om det någon dag blir möjligt.

— Great book, love it.

The Martian är ju egenutgiven, vad tycker du om egenutgivning?

— Den har ju blivit en stor succé och det finns många fler exempel, Wool av Hugh Howey till exempel. Men det finns mycket som inte är bra också. För varje framgångshistoria finns det tusen skräpböcker och utan gatekeepers kan vilket skräp som helst släppas. Läsaren har ingen möjlighet att veta om en bok är läsvärd eller skräp. Egenutgivning öppar ju dörrar för vem som helst som har en dator, men jag är osäker på om det är bra i längden. Redaktörer och lektörer har ett värde och jag tror att ibland behövs gatekeepers.

Här avbryter Jo eftersom våra 25 minuter har gått och vi får ytterligare fem minuter fotosession med George. 

 

Mitt intryck av George R.R. Martin är att han är väldigt ödmjuk och trevlig. Kanske inte riktigt lika förtjust i journalister som han är i sina läsare, men sina läsare verkar han ha en väldig respekt och ödmjukhet för. Jag tackar George R.R. Martin, hans assistent Jo och Archipelacon som fick det här samtalet att hända. 

Intervjun kommer även på engelska inom kort. 

Biotika av KG Johansson

biotikaBiotika är skriven av KG Johansson.

Biotikan skulle bli räddningen, men ledde i stället till undergången. Sofie färdas genom en värld där allt levande kan vara dödligt – men ändå brinner hennes kropp av längtan efter det farligaste som finns.

En bit framåt i tiden har människan skapat sin egen undergång i form av biotikan. Det som skulle bli räddningen när människan blev resistent mot antibiotika. Biotikan fungerar men när girigheten tar över och biotikan släpps fri muterar den och undergången är ett faktum. Mitt i allt kaos har vi Sofie som vägrar ge upp. När hennes man blir tagen av biotikan flyr Sofie genom ett krossat Sverige i hopp om att någon har överlevt, någonstans.

KG Johansson smackar på för fullt i den här boken. Världen drabbas av flera olika katastrofer. Samhällskritiken är massiv och vi får dystopi, apokalyps, skräck och action i en bok med extra allt. Sofie som vräker sig fram på en motorcykel genom ett sargat landskap blir en egen variant av Furiosa, Charlize Therons krigare i senaste filmen om Mad Max. Det är avsågade hagelgevär, blod, sex och död. KG Johansson har inte skalat bort eller förskönat någonting. Allt levereras detaljerat och han väjer inte för någonting. Blodet är varmt och klibbigt, sexet är snuskigt och kletigt, och döden är vänd ut och in.

Sofie är en rasande furie i sin kamp för överlevnad. Hon är stark, våldsam och smart. Hon dödar, hon bränner och hon slåss. Och hon har mens. Allt det där köttiga som vi undermedvetet förstår, men som inte berättas, när vi läser apokalypser och undergångsromaner har författaren tagit fram. Han väjer inte för något utan plockar fram detaljerna i fullt dagsljus och levererar en actionsfylld apokalyptisk road movie. Och jag älskar det!

Så. Jävla. Bra.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Även Tentakelmonster har bloggat om boken här.

Tack till Affront för recensionsexemplar.

Bästa och sämsta – Oktober 2015

Jag tänkte börja med månadssammanfattningar, mest för att jag själv gillar att läsa andras. Men jag tänker att det kan ju också vara ett bra sätt att påminna mig själv om vad jag har läst och skrivit om. Minne som en guldfisk nämligen.

Time riders – Alex scarrow

Monstrumologen – Rick Yancey

Färjan – Mats Strandberg

Dimensioner – Sophie Berthet

Ett folk utan land – Melina Marchetta

Stjärnfall – Lars Wilderäng

Månadens bästa:

Monstrumologen av Rick Yancey. Jag gillade verkligen den mörka humorn i boken och speciellt dialogerna som fick mig att skratta högt flera gånger.

9789176453032_200_monstrumologen_e-bok

Månadens besvikelse:

Ett folk utan land av Melina Marchetta. Även utan speciella förväntningar hade jag ändå hoppats på en liten gnista mellan oss, men den var inte i min smak tyvärr.

Månadens överraskning: 

Time Riders av Alex Scarrow. Jag är fortfarande förvånad över hur mycket jag tyckte om den.

Månadens mest efterlängtade:

Stjärnfall av Lars Wilderäng. Som jag har längtat efter fortsättningen till boken som faktiskt blev årets bästa 2014. Och den klarade förväntningarna, mer än väl.

Det blev en ganska kort läslista eftersom jag faktiskt hade två veckors bloggpaus. Jag har ju dessutom läst några fler, men väljer att bara ta upp dem jag hunnit skriva om. I övrigt har det varit en skitmånad på så många sätt ( får man säga så ) men det betyder förhoppningsvis att november kommer bli awesome. Helt klart.