Vuxen – Sida 15

The walking dead möter Zombieland – Z Nation

Z Nation.

Zombieapokalypsen är här! Ett virus har slagit ut nästan hela mänskligheten med bara några få överlevare ( no shit ). En av dessa är Citizen Z, en ensam kille som sitter i en högteknologisk anläggning någonstans på Arktis. Han kan med sin teknologi leda överlevarna till mat, vatten och trygghet. Något som kommer väl till pass när en grupp slumpvis hopfösta människor ska försöka föra Murphy, den enda som överlevt ett zombiebett och således har antikroppar mot viruset i blodet, till Kalifornien för att skapa zombievaccin. Lägligt nog en tripp tvärs över hela Usa.

Låter klyschigt? Förvisso, men lägg till en stor dos humor så har vi någon slags variant av filmen Zombieland möter The walking dead och ett gäng karaktärer jag verkligen gillar ( de dör visserligen som flugor så man ska inte fästa sig för mycket ). Det funkar märkligt nog. Väldigt bra till och med.

Bra action, bra skådisar och skruvad zombiehumor. Vi är fortfarande bara på säsong 1, men det finns en säsong två och trean är på väg. Jag hoppas den håller sig länge, för jag gillar verkligen det här.

Kvinnan på tåget

Kvinnan på tåget är skriven av Paula Hawkins.

Rachel har inget jobb och ingenstans hon behöver vara. Ändå tar hon tåget samma tid, varje dag. Varje dag ser hon ett ungt par i huset intill spåret. Jason och Jess kallar hon dem. I Rachels ögon är deras liv lika perfekt som hennes eget en gång var. Men en dag ser hon något från tågfönstret som skakar om henne. Nu ska hon visa alla att hon är så mycket mer än bara kvinnan på tåget.

När kvinnan som Rachel kallar Jess en dag försvinner, startar en händelsekedja som påverkar alla i Rachels liv.

Rachel berör mig redan från början. Trots att hon är ett alkoholiserat vrak. Trots att hon kräks på hallmattan i fyllan och trots att hon lägger näsan i blöt i saker hon egentligen inte har med att göra. Trots allt det där sympatiserar jag märkligt nog med Rachel hela boken igenom. För bakom allt det patetiska och förvirrade finns den riktiga Rachel någonstans. Rachel som förtvivlat försöker förstå vad som händer i nuet och vad som hände då.

Kvinnan på tåget är främst en karaktärsdriven berättelse. Visserligen finns här ett mysterium, men vi har ingen aning om ifall ett brott verkligen skett eller om det mesta är fantasier sprungna ur Rachels förvirrade hjärna. Många beskriver persongalleriet som en samling osympatiska tölpar, men jag håller inte med. Alla har visserligen osympatiska drag, men alla känns också äkta och har en kärna av vardaglig mänsklighet som når fram till mig. Jag har inga problem att hålla isär karaktärerna eller att hänga med i Rachels förvirrade minnen, även om jag precis som Rachel inte har en aning om vad som är sant eller inte.

Det finns ett antal djupt störande händelser och ögonblick i boken. Situationer där jag nästan mår illa över allt Rachel utsätter sig för och ändå lyckas Hawkins behålla min sympati på Rachels sida. Väldigt skickligt.

Det här var en bok jag aldrig tänkte läsa. Mest för att den så ofta blivit jämförd med Gone girl av Gillian Flynn, en bok jag verkligen inte gillade. Det märkliga är att jag under läsningen själv märkte likheten med Gone girl, men allt det som jag tyckte Gillian Flynn misslyckades med, har Paula Hawkins lyckats göra till ett mästerverk. Jag listade ut twisten i Gone girl redan när jag läste baksidestexten, vilket gjorde själva boken totalt meningslös. Inte här. Hawkins leder mig sakta ett steg framåt och tre steg bakåt hela boken igenom. Med Rachel som dessutom är en totalt opålitlig berättare blir sanningen dold ända till det fruktansvärda slutet.

Jag förväntade mig besvikelse men fick ett mästerverk. Tack för det Paula Hawkins.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Ordförrådet, Bam och Böcker i örat.

Nordic fantasy noir – Har svenska trenden skapat en ny subgenre inom fantastiken?

Nordic noir är en subgenre inom den skandinaviska kriminallitteraturen och är omåttligt populär i bland annat Storbritannien och Usa. Språket är avskalat och kargt, människorna ( även hjälten, om det finns en sådan ) är trasiga och miljön är ofta snävt lokal samt dyster och mörk. Moraliska gråzoner, samhällskorruption och dolda komplotter, samt en känsla av hopplöshet hör också till. Svärta, vardag och våld.

Nu verkar den nordiska noiren ha trendat sig in även i utgivningen av svensk fantastik.

Boken Dränkt av Frida Andersson Johansson kvalar direkt in i vad som kan kallas Nordic fantasy noir. Mörk och avskalad med övernaturliga inslag av nordisk folklore känns den lite så där Läckbergskt deckaraktig mitt i mystiken, erotiken och dödandet.

Skönheten av Christian Johansson med sin dubbelbottnade känsla av både skräck och pusseldeckare, hade kunnat vara skriven av Christian Johansson och Jussi Adler-Olsen tillsammans.

Vattnet drar skriven av Madeleine Bäck läste jag så sent som i helgen och utöver diskbänksrealism och mystiska föremål som väcker ondskan till liv, får vi också en alldeles egen journalist som gräver i en lokal myndighetsskandal med korrupta politiker.

Böckerna har en tydlig touch av Nordic noir där deckarkänslan överröstar det övernaturliga. Erotiken är rå och brutal utan finesser. Det är grov alkoholism och trasiga barndomar, kriminella mc-gäng och korrupta myndigheter.

Trenden märks även inom ungdomslitteraturen hos böcker som Middagsmörker av Charlotte Cederlund, Nattbuss 198 av Niklas Krog och Huset mittemot av Alex Haridi. Inte lika tydligt och brutalt naturligtvis eftersom det är ungdomsböcker, men med en lightversion av det mörka och skitiga mitt i mysteriet som ska lösas. Deckarkänsla med övernaturliga inslag.

Nordic fantasy noir alltså. Fantasy i deckarkostym. Kanske är det en välbehövlig tröskel och en bra inriktning för att få ut svensk fantastik på marknaden? Eller så har man skapat en enkel lösning för förlag som vill visa att de går utanför boxen men inte riktigt vågar? Jag har inget emot subgenren i sig, men jag önskar och hoppas att det inte slutar här. Att det istället är en riktgivande vägskylt för förlagen, så att man så småningom vågar satsa på svensk fantastik fullt ut.

Legend var inget för mig!

Legend är skriven av Richard Matheson.

Robert Neville är den siste mannen på jorden – men han är inte ensam.
En fasansfull farsot har dragit fram och gjort att resten av mänskligheten – män, kvinnor och barn – har muterat och förvandlats till fruktansvärda, nattlevande varelser som törstar efter Roberts blod.

Hopplösheten i Roberts liv är total, ändå förmår han inte göra slut på det. Han lever sitt liv på det enda sätt han kan: på dagarna åker han runt i det ödelagda Los Angeles och letar efter sina vilande fiender för att ta slut på dem, en efter en, med en påle i hjärtat. På natten barrikaderar han sig i sitt hus och ber om att få se ännu en gryning.

Så en dag händer något som stör hans monotoni. Men är det en välsignelse eller en förbannelse?

Jag har läst ganska många recensioner om den här boken och de är övervägande positiva. Väldigt positiva. Så jag rör om lite i grytan eftersom jag inte gillade den alls.

För det första är boken och filmen två helt olika historier. Boken skrev Matheson 1954 och 50 år senare skrev han filmmanuset till filmen I am legend med Will Smith. För mig verkar det som han helt enkelt gjorde om och gjorde rätt.

Och problemet är väl egentligen inte det att hela boken är usel. Men början är det. Den första tredjedelen av boken gjorde mig så förbannad att jag fortsatte vara det resten av boken med. För Robert Neville är nämligen kåt. Hela jävla tiden.

Här har världen gått under och Robert Neville är typ den sista människan kvar ( vad han vet i alla fall ) och det som är jobbigast i hela den här apokalypsen är att inte få ligga. Alla vänner är döda ( -ish ) , hans fru är död, hans barn har dött och han är nattetid omringad av levande döda som inget hellre vill än slita honom i bitar. Och det är skitläskigt och allt, tills han börjar tänka på kvinnorna. Kvinnorna! Och så är det kört. Det börjar rycka i dingdongen och stackars Neville får ta till våld mot sig själv för att inte springa ut till zombievampyrerna i all sin entusiastiska nakna prakt. Och problemet är att han är så kåt och sugen på att ligga hela tiden. När de levande döda kvinnorna hasar runt utanför hans hus, när han mördar dem på löpande band genom att sticka pålar igenom deras hjärtan och när de ligger i dvala på dagarna. Speciellt då är Neville sugen. Dingdongen rycker så förbannat att han får ta till all sin viljestyrka för att inte våldta de lockande komatösa skelettliknande kvinnovarelserna som ligger där, med tuttar och allt.

Och grejen är att jag fattar vad Matheson är ute efter. Jag fattar att Neville genomgår en slags metamorfos, från känslofylld man till kallt monster. Jag fattar att boken skrevs i en annan tidsålder. Jag förstår allt det där, men det hjälper inte. Matheson förvandlar Mannen till ett djur så styrd av sina ryckande brallor att varenda jäkla man borde känna sig förnärmad av att nedvärderas till den här kåta varelsen som presenteras.

Så när boken faktiskt övergår i något som kanske är bra är jag så förbannad och trött på Neville att jag inte bryr mig längre. Kanske blev Matheson själv så trött på boken att det var därför han gjorde filmen helt annorlunda. Och så mycket bättre. Dagens udda tips är alltså att skippa boken och se filmen istället.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bokhyllan, Vår bokvärld och La Bibliothéque.

Stalker – En osannolik sörja

Stalker är skriven under pseudonymen Lars Kepler.

För nio år sedan dömdes prästen Rocky Kyrklund till rättspsykiatrisk vård för ett brutalt mord. Själv minns han ingenting. Efter en svår olycka har han återkommande blackouter.
Samma sommar som hans återanpassning till samhället påbörjas, skickar någon en filmsekvens på en kvinna i ett fönster till polisen. Nästa dag hittas kvinnan död i sitt hem. Det är inte bara det bestialiska våldet som leder tankarna till Rocky Kyrklunds gamla mord. En ny film kommer till polisen. Ingen förstår vad som händer och Joona Linna är försvunnen sedan mer än ett år. Nästan alla tror att han är död. Nästan alla.

Om lamporna är tända kan en stalker se dig utifrån, men om lamporna är släckta kan du inte se en stalker som redan är inne.

Alla som följer min blogg vet att jag normalt inte läser deckare. Längre. För det fanns faktiskt en tid när jag, som så många andra, plöjde igenom deckare efter deckare. Inte nödvändigtvis för att jag gillade just deckare, men de är lättillgängliga. Varenda kiosk, butik och färja har en hylla bestående av typ Harlequin och deckare. Så behöver man en bok snabbt ( händer oftare än man tror ) är urvalet extremt litet. Jag har alltså läst mängder av deckare även om det nu är något år sedan sist och jag har läst tre av Keplers böcker, Hypnositören, Paganinikontraktet och Eldvittnet. Lite röriga men med en huvudperson jag gillat. Tänk er Jack Reacher med Mark Levengoods inre lugn och dialekt, så har ni Joona Linna. Kapabel, sansad och smart.

Så jag tyckte alltså Keplers första böcker var helt ok. Antingen kommer jag ihåg fel eller så har det slagit slint för paret Kepler, för Stalker är allt annat än bra. OBS massiva spoilers från nu, men inget som avslöjar slutet eller mördaren!

Boken är en riktig tegelsten och jag fattar verkligen inte varför. Det finns en huvudhistoria som hade kunnat vara bra, men Keplers har tryckt in så mycket action och så lite karaktär att Stalker blir mer fantasy än fantasyn jag normalt läser. Trovärdigheten blir lika med noll redan på de första sidorna. En kvinna har hittats brutalt mördad och med Joona Linna död ( eller kanske inte ) har höggravida Margot tagit över chefsrollen. Kvinnan har blivit smygfilmad innan sin död och Margot är tvärsäker på att det rör sig om en seriemördare. Hon går alltså och bara väntar på nästa mord, så när nästa filmsnutt kommer en kväll precis när Margot är på väg hem vet hon att även denna kvinna kommer bli mördad. Kanske inom bara ett par minuter! Så vad gör Margot? Hon rusar ( vaggar ) tillbaka till kontoret för att titta på filmen som kommit bara minuten innan, i förhoppningen att rädda kvinnan från att bli bestialiskt mördad. Men först bara måste hon ha en pizzaslice.

Margot är alltså helt ny chef med sin alldeles första egna utredning. Här har vi offer nummer två som alldeles strax ska bli brutalt mördad och Margot tänker på pizza. Och det är ungefär det vi får veta om Margot, att hon är höggravid och inte kan sluta äta. I övrigt är hon en totalt blank karaktär som mest agerar statist. Vilket alla andra karaktärer också gör, även bokens huvudpersoner Joona Linna och Erik Maria Bark. För naturligtvis är inte Joona Linna död.

Saga Bauer ( som är den VACKRASTE kvinnan i universum ) lockar nämligen fram Joona Linna från sitt gömställe. Och ifall läsaren är ovanligt korkad upprepar Keplers hur otroligt VACKER Saga Bauer är ungefär hundra gånger till. Ifall man inte fattade det de första tio gångerna. I alla fall. Joona Linna kryper alltså fram ur sitt gömställe och trots att han levt i lugn och ro i ett år kommer han tillbaka som ett fullständigt vrak. Varför han är ett vrak är oklart, men på vägen hem har han dragit på sig blodförgiftningar och gud vet vad mer. Joona som nu är före detta polis och ett fullständigt vrak, som av oklar anledning lever med hemlösa och får hjälp med hälsan ( men ändå håller på att dö ) av någon slags kriminell gammal gumma får självklart hjälpa till med utredningen. Inget konstigt alls med det. Den enda som klagar är Margots kollega Adam som minsann vet hur allt hänger ihop. Adam som råkar ha sex med en okänd kvinna när han ska förhöra en snubbe på ett sexparty, som råkar skjuta ihjäl en poliskollega och därefter lyckas få sin fru mördad. Den personen tror hela poliskåren på när han kastar ur sig ett namn på den han tror är mördaren. De tror på Adams misstanke till den grad att de i jakten på den misstänkte avrättar en helt oskyldig person som råkar befinna sig på fel plats. Poliskåren är nu nämligen galen av hämndbegär och skyr hädanefter inga medel i jakten på mördaren. Nåde den som råkar hamna i vägen.

Fattar ni hur jävla rörigt det är? Hur osannolik och icke trovärdig hela boken är? Det ni har fått är ändå bara en bråkdel av allt som händer. Lägg till galna knarkare, blodtörstiga hundar, hemliga sexklubbar, kvinnor i koppel, massiva slagsmål och Joona Linna som kollapsar lite här och där i boken, så har ni ytterligare en liten del. För sedan har vi naturligtvis själva mördaren och bestialiska mord att frossa i. Men inga verkliga personer. Allt vi får är sinnessjuk action och namn istället för karaktärer. Och försvunnen tid som hade kunnat läggas på en bra bok istället för den här tragiska sörjan.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Senaste bokfynden

Jag shoppade loss lite när jag var i bokaffären sist. En del reaböcker ( halva reapriset ), några pocketar på böcker jag redan läst men inte har och en helt färsk som jag bara var tvungen att ha.

Joe Abercrombies Det yttersta argumentet ( bok 1 och 2 ) som är okända för mig. Det verkar dock som att det faktiskt är fler böcker innan dessa i serien, så jag ska kolla upp det innan jag börjar läsa.

Cinder och Scarlet i serien The lunar chronicles av Marissa Meyer. Lästa men bara lånade, så jag var tvungen att ha dem.

A Memory of Light av Robert Jordan och Brandon Sanderson. Jag har läst hela serien flera gånger förutom just denna sista bok. Jag hoppades att något förlag skulle nappa på att översätta den, men då det inte skedde får jag helt enkelt läsa den på engelska. Någon dag. Nu har jag den i alla fall, till det facila priset av 1,50 euro.

Och boken ni fick en smakbit av i söndags, Medan han lever av Elaine Eksvärd. Jag har sett henne prata om boken på varje tv-kanal senaste veckorna och var bara tvungen att ha den.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: