Kategori: Vuxen

Minirecensioner x 2

Ibland läser man en bok som man av någon anledning vill lyfta även om det inte var en wow-upplevelse. Då får det bli lite kortare omdömen som idag.

 

hon-bad-om-detHon bad om det skriven av Louise O´Neill.

En superviktig bok som tyvärr inte nådde hela vägen fram. Om ett samhälle som dömer våldtäktsoffret och backar gärningsmännen, trots både bildbevis och filmer på övergreppet. För att offret klädde sig fel, betedde sig fel och agerade fel efteråt. För att pojkarna ingår i ett sammanhang, för att de är populära, för att de har mäktiga föräldrar, för att de har hela sportlaget som backar inklusive tränare och lärare.

En superviktig bok eftersom boken baseras på sanna händelser vi alla kunnat ta del av i tidningar. Eftersom det händer i Sverige och inte bara någon annanstans.

Tyvärr är berättelsen alltför platt och distanserad för att gripa tag och kännas ända in i märgen, så som en bok som den här borde göra. För att jag aldrig riktigt fastnar och för att karaktärerna inte stannar kvar efter läsningen. Värd att läsa ändå. Bara för att.

 

 

slutetSlutet är den avslutande delen i en trilogi skriven av Ursula Poznanski.

Dystopi om Ria och hennes vänner som försöker avslöja maktspelet bakom sfärernas jakt på de som lever utanför. En bra dystopi som ändå inte fastnar helt.

Jag gillade verkligen serien och jag gillade verkligen hur den slutade, men ändå var det rätt bortglömt kort därefter. Bör ändå läsas av de som gillar dystopier tycker jag.

Störst av allt

storst-av-alltStörst av allt är skriven av Malin Persson Giolito.

”Jag vet inte hur jag ska orka lyssna. Men det är farligt att släppa på koncentrationen. För då kommer ljuden. Ljudet när de kom in i klassrummet och drog bort mig, ljudet när Sebastians skalle föll i golvet, det lät ihåligt. Det dånar i mig, så fort jag inte passar mig kommer det tillbaka. Jag pressar naglarna in i mina handflator, försöker ta mig därifrån. Men det hjälper inte. Min hjärna släpar alltid tillbaka mig till det där jävla klassrummet.”

Jag köpte boken, sträckläste och avslutade den dagen efter köpet. En spännande bok alltså. En bra bok. Samtidigt finns det lite som skaver i min läsning för att jag ska sälla mig till hyllningskören helt och hållet.

Boken är oerhört välskriven, inget snack om det. Berättat i jag-form av artonåriga Maja som sitter anhållen för skolskjutning i Djursholm känns handlingen skrämmande nära. Boken beskrivs som en rättegångsthriller  och det känns både rätt och fel. Fel eftersom största delen av handlingen är återblickar där vi får följa med i händelserna som ledde fram till nuet. Men även rätt eftersom den största behållningen jag hade av boken var just de tvära kasten i rättegången.

Visserligen är en av bokens styrkor just att det handlar om en skolskjutning, för det är naturligtvis lockande för de flesta. Samtidigt känner jag att en del av bokens egentliga innehåll försvinner i hetsläsningen som orsakas av viljan att få reda på vad det var hände. Dessutom får vi inte heller veta vem som dog och vem som överlevde, något som även det driver på läsningen till en nästan outhärdlig takt. Ändå är inte innehållet i sig varken kaotiskt eller snabbmatande så boken hade förmodligen tjänat på att läsas i långsammare tempo.

Karaktärerna träder fram rätt tydligt, om än lite för stereotypt för min smak. Djursholms knarklangare är Dennis, en kille som enligt Maja ska föreställa en 17-årig ensamkommande flykting men som snarare ser ut som en fet 25-åring. Kom igen liksom, som om de finare områdena inte har knarklangare i de egna kretsarna. Motsatsen till Dennis möter vi i Samir, den smarta plugghästen och lärarens favorit. Som om det inte finns något mittemellan.

Spänningen ligger dock i relationen mellan Maja och Sebastian. Hur kunde en kärleksrelation som började så himla fint sluta med en skolskjutning? Och hur skyldig är egentligen Maja? Den sista frågan var för mig det som gjorde hela boken eftersom jag så snabbt ändrade åsikt i skuldfrågan. Det är en märklig sak att vara så fullständigt övertygad och sedan kommer en advokat och ändrar den ståndpunkten helt. I boken på bara några få sidor. Bara så där. Och när boken är slut funderar jag ändå på om jag inte någonstans på vägen blivit lurad. Vilket naturligtvis är oerhört skickligt gjort av författaren.

Jag hyllar alltså inte boken förbehållslöst som så många andra, även om jag hungrigt slukade boken i ett sträck. Med det sagt tvivlar jag inte på att boken kommer nämnas i August-sammanhang. Förmodligen som vinnare.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Hyllan, Fru E:s böcker och Feministbiblioteket.

När katten är borta 

Mitt första inlägg från mobilen så var snälla om det går åt helskotta. 

  • Jag, ett hotellrum och Rock of ages. Alltså, jag verkligen älskar den filmen. Musiken är min, den jag växte upp med. Visst, mer soft och inte lika mycket rock. Men ändå. Rock och Tom Cruise ( som för övrigt spelar helt galen på ett briljant sätt ) är på nåt sätt hemma för mig. Älskar’t.  

Vad har jag läst sista tiden?

Idag är det bokbloggsjerka hos Annika och veckans fråga är vad vi andra har läst senaste tiden.

Jag har ju faktiskt läst en del som ännu inte kommit upp här av olika orsaker. Förhoppningsvis dyker de upp under de två kommande veckorna, några i form av liten minirecension. Miniomdömen är bra att ta till när man kanske inte har jättemycket att säga, men ändå vill lyfta boken av någon anledning.

Så det här är vad jag har läst.

Störst av allt skriven av Malin Persson Giolito. Rättegångsbok om en skolskjutning i Djursholm.

storst-av-allt

Trollkarlens arvinge av Ida Öhnell. Ungdomsfantasy som jag var med och backade via Kickstarter. 
 trollkarlens-arvinge

Slutet av Ursula Poznanski. Sista delen i dystopitrilogi.

slutet

Hon bad om det av Louise O´Neill. Hur vänner och samhälle kan vända ryggen mot våldtäktsoffer. Baserat på sanna händelser.

hon-bad-om-det

Världen efter av Susan Ee. Andra delen i serien om Penryn och hennes krigarängel Raffe. Mums.

varlden-efter

 

Flickan med gåvorna

flickan-med-gavornaFlickan med gåvorna är skriven av M.R. Carey.

Varje morgon väntar Melanie i sin cell för att bli hämtad till dagens första lektion. När de hämtar henne håller sergeant Park pistolen riktad mot henne medan två andra hjälps åt att spänna fast henne i rullstolen. Hon tänker att de nog inte tycker om henne. När hon skojar och säger att hon faktiskt inte bits, är det ingen som skrattar.

Ok, boken innehåller allt jag gillar. Det är zombiesar ( jag vet att man inte skriver så men det låter bättre ), en postapokalyptisk värld där precis allt gått åt helskotta och det experimenteras på barn. Alltså jag gillar ju inte direkt experiment på barn, men det här är zombiebarn och då är det ju ok. Eller så är det inte det, vilket vi boken igenom får nerkört i halsen av författaren. För vi möter Melanie, ett exceptionellt intelligent barn som dessutom råkar vara ett zombiebarn. En hungrig som faktiskt kan tänka, till skillnad mot de andra hjärndöda människoätande zombiesarna. För människan är Melanie ett djur och därmed ok att utföra diverse experiment på. Och här är mitt problem ( för ni har säkert fattat att jag inte är helsåld ), det är för uppenbart vad författaren vill.

Storyn är bra. Ett gäng zombiebarn som hålls inlåsta i en bunker. Barn som aldrig sett himlen eller någonsin fått minsta lilla gest av värme, ömhet eller beröm. För de är ju djur. Utom för en lärare, fröken Justineau. Hon fäster sig vid barnen och särskilt vid Melanie, den intelligentaste av barnen och den som törstar mest efter ömhet. Fröken Justineau börjar se Melanie som en människa och när basen blir attackerad räddar hon Melanie och de flyr tillsammans med en löst sammansatt grupp för att försöka ta sig till den säkra zonen.

Boken följer alltså de flesta mallar med twisten att berättelsen är centrerad kring Melanie, zombiebarnet. Boken följer dessutom alla mallar som behövs för att göra en bok bra. Karaktärerna är intressanta ( om än något stereotypa ) och dramaturgin är klockren. Trots att det är en ganska långsam berättelse vi får finns drivet där det behövs. Spänningen hittar fram i precis rätt ögonblick, hatet finns på rätt ställen och mörkret har rätt ton av drama för att fängsla. Jag gillar det här, verkligen.

Men sedan är det den ständiga frågan om djur vs människa, känslor vs tomhet och vad som egentligen är rätt eller fel. Och målet är så uppenbart att väcka frågan om djurförsök. Om hur långt vi människor får gå i våra försök att vara friska, att leva längre eller att bli vackrare. Ett bra mål förvisso, men mer subtilitet hade inte skadat. För jag fängslas inte helt av det här. Jag läser och gillar men jag är inte där. Det som ändå gör att boken känns unik och klart värd att läsa är orsaken till zombiesmittan. Författaren har använt en svampinfektion orsakad av en svamp som faktiskt finns på riktigt. Och det är läskigt. För det känns obehagligt realistiskt och möjligt. Som om zombiesmittan bara är ett stenkast bort.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är C.R.M. Nilsson, Sagan om sagorna och Zombieöverlevnad.

Virus av Daniel Åberg – Storytel Originals

66a02d0d-fa51-4cc0-970f-bc1e7d0c3a93Virus är en följetong som skrivits av Daniel Åberg.

En stekhet sommardag drabbas Stockholm av ett mystiskt och våldsamt virus. Inom loppet av dagar är staden, landet och kanske hela världen ödelagd.

Ett fåtal överlever smittan. Amanda, en oberoende och tuff person som aldrig riktigt vuxit ur sin ungdomliga livsstil. Iris, som trots en bruten arm är redo att gå över lik för att skydda sin dotter Sigrid från kaoset i sjukdomens spår. Dano, en 12-årig pojke som flytt krigets fasor i Syrien bara för att tvingas se sin familj utplånas vid ankomsten till Flemingsberg när viruset når Stockholms förorter.

Tillsammans flyr de och tvingas snart inse att hoten de möter i en civilisation som dör är fler än de kunnat ana. Samhället må ha nått sitt slut, men något måste komma därefter. Har de en plats där?

Det här är alltså något så märkligt som en följetong producerad av Storytel. Typ som Netflix egenproducerade serier. Man kan alltså inte köpa den i bokhandeln, utan den finns enbart på Storytel som e-bok och ljudbok. Den är dessutom skriven i säsonger, något jag inte visste när jag började läsa.

Jag har senaste veckan vältrat mig i Maggie Stiefvaters fantastiska värld. En värld som tagit så mycket plats i mina tankar att jag behövde något lättsmält att läsa. Sådan läsning som egentligen är blaha men fungerar för stunden. Så jag började läsa Virus igår morse och blev väldigt förvånad när jag satt och grät redan efter bara några sidor. För den här är inte blaha utan faktiskt mer än så.

Boken är visserligen lättsmält. Den har korta kapitel, tydliga cliffhangers flera gånger och rejäl dramatik. Spännande och pådrivande och mycket action. Det är explosivt och bombastiskt på ett väldigt filmatiskt sätt. Vilket ju är meningen. Men det finns också hjärta här. Daniel Åberg vill mer än bara underhålla.

Dels har vi karaktärerna som inte följer de vanliga stereotyperna. Ingen Wesley Snipes så långt ögat når. Istället möter vi Dano. En rädd 12-årig pojke som precis kommit till Sverige med sin familj. Efter månader av flykt är de 16 kilometer från sitt mål när tåget stannar och helvetet bryter ut. Dano som istället för trygghet finner samma skräck som han flytt ifrån.

Sedan finns det en känsla i boken som är mer odefinierbar. Som jag inte vet om den är medveten eller om det beror på min egen känsla av tilltagande hopplöshet. Med viruset kommer visserligen en aggressivitet som gör de insjuknade våldsamma. Istället för att be om hjälp attackerar de. Men samtidigt är det ingen som ens försöker hjälpa någon. Ingen bryr sig. Alla är arga på någon, myndigheter och samhälle men ingen lyfter själv en hand för att göra något. Det finns bara ilska. Ilska över att man själv ska behöva bry sig, ta hand om, hjälpa. Så ingen gör det och folk dör. Kanske är samhället inte riktigt där än, men jag känner att Åberg sätter fingret på något som oroar mig. Ovilja att bry sig om. Och ilskan. Överallt dessa arga människor som sprider sitt hat i media, sociala forum, ute på gatan.

Så Virus är visserligen snabbläst underhållning, men jag uppskattar att Åberg mitt i det explosiva även gett den hjärta.

Vad jag däremot inte uppskattade var att det här tydligen var säsong 1. Något jag inte visste när jag började ( eftersom det inte står någonstans ) och som retade mig enormt när allt bara slutar mitt i med en rejäl cliffhanger. Och tyvärr gör det förmodligen att jag inte kommer läsa fler av Storytel Originals följetonger.