Kategori: Vuxen

Morgonstjärnan av Pierce Brown

morgonstjarnanMorgonstjärnan är sista delen i Rött uppror–trilogin skriven av Pierce Brown.

Darrow föddes till gruvarbetare på Mars men upptäckte att hans folk, de Röda, var förslavade av de Gyllene. Han blev medlem i revolutionen och omgjord till en av de Makalöst Ärrade, de allra starkaste hos de Gyllene. Efter mängder av kamper, rymdfighter och oväntade vänskaper blir han till slut förrådd och hamnar i fångenskap, och det är där den tredje boken börjar.

Instängd i en låda sedan månader tillbaka, torterad och bruten, har Darrow slutligen tappat hoppet. Allt han byggt upp har raserats och han har än en gång förlorat allt. Klarar han att slå sig fri och avsluta kampen han en gång startade? 

Den här serien alltså. Så rörig och sådant kaos att jag aldrig läst något liknande. Ändå älskar jag den. Och det är faktiskt konstigt för jag tänker inte ens låtsas att jag hänger med i allt som händer. Jag förstår inte allt och vissa avsnitt virvlar förbi i rasande fart medan krig och död blandas med ätter, färger, planeter, fiender och vänner. Gissningsvis hänger jag med i ungefär två tredjedelar av allt som utspelar sig, och ändå spelar det ingen roll för min läsupplevelse. Jag älskar det. Och allt beror på Darrow.

De Gyllene straffar överträdelser med avrättningar. När en Röd blir hängd tar döden lång tid på sig, eftersom de Röda på grund av den låga gravitationen på Mars långsamt kvävs till döds. I en värld där den yttersta kärleksgåvan är att dra en hängd i fötterna för att döden ska komma fortare är Darrows lidelse plågsam.

Jag avskyr att de rör mig. Deras uppenbarelser och ljud. Det är för mycket. För grovt. För hårt. Allt gör ont. De drar omkring med mig. Slår till mig då och då. Jag försöker hålla tillbaka tårarna, men jag förstår inte hur jag ska kunna sortera allt.

Jag kan förstå om vissa tycker att Darrow är utmattande. Från första boken till den sista är han uppfylld av sådant raseri att det ångar ut från sidorna. Författaren lyckas behålla det här raseriet sida upp och sida ner utan att det mattas av och för min del är det bokens styrka. Hela grunden som läsupplevelsen bygger på. Att Darrow är så förtvivlat lidelsefull och samtidigt så hudlös. Varenda känsla slungas rakt ut och vare sig vi vill eller inte så tvingas vi ta del av allt han känner. Hans passion, besvikelse, ilska och smärta. Det är fängslande och uppslukande.

Ändå finns det problem i den här sista boken, saker som stör mig. Hela berättelsen vilar på att Darrow är en Röd, att de Röda gör revolution och att alla ska vara lika mycket värda. Ändå blir slutkampen en strid för de Gyllene. Den innersta kretsen fortsätter vara Gyllene medan de Röda tillhör fotfolket i striderna. Soldater, men inte ledare. Jag får alltså ganska starka vibbar av white savior-syndromet, eftersom de Röda fortsätter vara beroende av de Gyllene för att ha minsta chans att vinna kampen. Och det suger ju förstås. Men inte ens det spelar någon roll i slutändan. Serien har fångat mig och jag kommer liksom inte ur den. Den klibbar sig fast som honung och lockar mig nu efteråt att börja om från början. Att läsa om hela serien. För jag kan inte släppa Darrow. Jag vill inte släppa Darrow. Jag vill ha mer.

Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker än. Jag vet att jag älskar det. Jag vet att det var en fantastisk läsupplevelse och jag vet att jag uppenbarligen har problem att släppa den. Men är det till och med en av de bästa läsupplevelserna någonsin? Ja, kanske. Märkligt nog.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Monika Häägg och Petras bokblogg.

Trojanerna av Lova Lovén

trojanernaTrojanerna är skriven av Lova Lovén.

ÖVER 300 DÖDA I MASSAKER PÅ HÖGSTADIESKOLA I MALMÖ

Så lyder rubriken i en lokal nyhetstidning, och händelsen är startskottet på en rad liknande katastrofer runtom i Malmö.

I Sverige.

I världen.

Trojanerna är en berättelse ur tre kvinnors perspektiv, om relationer i en modern apokalyps, ett samhälle som smulas sönder av paranoia och en odefinierbar fiende som våra krisförberedelser inte kan skydda oss mot. En präst, en kommunikatör och en telefonoperatör på SOS Alarm … mot det smygande hot som är trojanerna.

Nämn ordet apokalyps och jag är fast. Och, ska det erkännas, jag fastnar rätt bra oavsett om det är bra eller dålig undergångslitteratur, en undergång är alltid en undergång. Sedan finns det bra undergångslitteratur och fantastisk undergångslitteratur, och när jag får den senare varianten gråter jag av lycka ( vill inte veta vad det säger om mig ). Vilket jag gjorde med den här. För det här är skrämmande realistiskt , trots att det vi möter inte är mänskligt.

Läsningen ligger tillräckligt nära aktuella händelser för att skaka om mig i märgen. Ta bara de skräckslagna ropen på hjälp över Twitter.

ring inte jag gömmer mig

snälla hjälp

Jag tänker inte gå in på detaljer men mycket av det som händer i boken påminner om verkliga händelser. I boken är allt fiktivt men skeendet är emellanåt fasansfullt välbekant och kastar mig tillbaka till olika händelser och datum som verkligen rört om hela världen. Samtidigt är det tillräckligt fiktivt för att inte kännas respektlöst, inte utnyttjande. Något som säkert har varit  svårt att balansera och som verkligen kräver sin författare. Den här blandningen av fiktion och verklighet gör berättelsen skrämmande på en ovanligt obehaglig nivå. Vilket är en komplimang när det handlar om undergångslitteratur.

De tre kvinnorna vi får följa känns så nära och trovärdiga att jag köper allt. Ibland tycker jag att det är obegripligt att de faktiskt vågar sig utanför hemmet med tanke på allt som sker, men vid närmare eftertanke så fortsätter ju samhället rulla på trots katastrofer. Mat måste finnas på bordet och lön måste håvas in. En berättelse som får en att tänka efter lite extra över allt som sker idag. Hur vardagligheter blandas med tragedier. Extra plus också för den moderna feministiska tonen i berättelsen.

Det enda jag hade problem med var datumangivningen i berättelsen. Den utspelar sig 2014 vilket för mig är obegripligt. När det gäller undergångslitteratur bör det antingen inte vara datumangivet alls, eller angivet framåt i tiden. Jag vill känna att apokalypsen jag läser om är möjlig. För mig är den känslan den yttersta rädslan när jag läser skräck, att det skulle kunna hända. En känsla jag blir lite lurad på här och som tar bort den ultimata apokalypskänslan.

Ändå, en skakande läsupplevelse och så nära full pott man kan komma.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är I bokhyllan och Tentakelmonster.

Tack till Swedish Zombie för recensionsexemplar.

Nattlöpare

nattlopareNattlöpare är tredje delen i serien Serahema Saporium skriven av Marcus Olausson.

I Niriat finns ett talesätt: den niriska vinden fostrar, stiltjen dödar. Disa får lära sig ordens sanna innebörd då hon måste ta till drastiska metoder för att finna skogsherden Meindhal. Men hon riskerar att förlora sig själv på vägen.
Elderim och hans vänner flyr den fruktade maghran och hamnar i Kareshöknens brännande hetta. Där tvingas Cal göra upp med sitt förflutna och Belmonne tillägnar sig en förmåga hon helst skulle vilja vara utan.
I det svarta blodet finns svar, men även förbannelse och Elderim faller allt djupare när det inre odjuret kallar. Är han villig att förråda sina vänner för att lära sig magierna?

Nackdelen med att skriva om en bok som är mitt i själva serien är risken för spoilers, och att de som inte läst något alls inte förstår någonting. Så vi börjar med språket och författaren.

Det är alltid kul när man ser en författare utvecklas. Jag vet inte hur mycket av skillnaden som beror på Olaussons egen utveckling under skrivandets gång ( serien är i stort sett färdigskriven sedan länge om jag förstått det rätt ) och hur mycket som beror på efterarbetet och tiden som gått sedan råmanuset skapades. Skillnaden är dock tydlig. Jag var till och med tvungen att läsa om första boken De rotlösa för att se om det verkligen var så. Och det var det, framförallt i samspelet mellan huvudkaraktärerna Elderim, Rendon och Cal. Det som jag i första boken uppfattade som en alltför grabbig och barnslig jargong har utvecklats till ett samspel med tydlig värme, vänskap och humor. Dialogerna flyter på bra och det känns äkta. Olausson har även fått till  ett djup jag saknade tidigare. Speciellt hos Rendon och Cal som visar sig vara så mycket mer än svärdsmästare och krigare. Det finns plats för sorg och längtan mitt i det barbariska vi ändå möter.

För barbariskt blir det. När Belmonne blir tillfångatagen och behandlad som ett djur känns först inspirationen från andra verk lite övertydlig. Men det visar sig att författaren har större ambitioner än så. Varje gång jag tror jag vet vart berättelsen är på väg skapar Olausson något helt nytt. En ny magi, ett nytt samhälle och nya hot. Samtidigt börjar författaren nu veckla ut berättelsen till något stort. Nya trådar och nya människor som vid första raderna kan kännas förvirrande, men som varje gång lyckas fånga mig tills jag glömmer att undra vart det hela är på väg.

Alla karaktärer får mer än de bett om och tvingas till val som inte är självklara. Val som suddar ut gränsen mellan gott och ont. Den som gör mig mest nyfiken just nu är framförallt Disa som i sin kamp att bli skogsherde tvingas ta helt nya vägar.

Jag har tidigare liknat Serahema vid en snuttefilt och visst är det så. Vi får episk fantasy med element vi känner igen. Det känns välbekant trots att vi faktiskt får något som känns nytt, ogjort. Jag är oerhört imponerad av den här fantastiska utvecklingen i serien. Inte bara vad gäller språket, utan hela uppbyggnaden av världsbygget och de oväntade förvecklingar som sker. Olausson har skapat många trådar att knyta ihop och jag tvivlar inte en sekund på att han kommer lyckas få ihop det fenomenalt bra.

Sade jag att jag är oerhört imponerad?

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Lagom lycklig och Midnatts ord.

Stjärndamm av Lars Wilderäng

9789176790229_200x_stjarndamm (1)Stjärndamm är sista delen i en trilogi skriven av Lars Wilderäng.

Den civilisation som sakta men säkert byggdes upp igen, 10 år efter Nedsläckningen, är nu krossad. Inga kulor i världen kunde skydda dem mot den fiende som var nära att förinta dem alla. Och som visade sig vara värre än den mest fasansfulla mardröm.

Några av de få överlevande har åter samlats på Carlstens fästning, fångade som råttor och omringade av hotfullt svarta ögon. Det måste finnas ett sätt att stoppa det här hotet, om det så är det sista de gör. Frågan är bara hur de ska ta sig ur sin fångenskap, och om det finns fler överlevare där ute?

Serien började ju med Stjärnklart där allt gick åt helskotta. Världen som vi känner den gick under och vi har fått följa några människor från att mobilerna började krångla tills nu, när Kentaurerna invaderat jorden. Actionfyllt, militäriskt och vansinnigt spännande.

Kentaurerna har spridit sitt stjärndamm och människor förvandlas till zombier eller vampyrliknande varelser och resten dör. Förutom ett fåtal som fortfarande kämpar, och aldrig någonsin har jag sett en grupp vara så fullständigt utsatt. När man tror att nu kan det verkligen inte bli värre skruvar Wilderäng upp hotet några snäpp till och allt ser verkligen hopplöst ut. Jag undrade faktiskt några gånger om det här skulle bli första boken jag läser där alla faktiskt dör. Där hela jorden går under, totalt. Men naturligtvis hade Wilderäng några ess kvar i rockärmen och slutet är ett av de snyggaste jag sett.

Boken hade lätt kunnat gå totalt bärsärk så som Wilderäng smackar på med varelser, men den militäriska tonen i boken gör sitt jobb. Jag har hela tiden en känsla av kontroll, av syfte och en stark känsla av realism trots allt vi möter. Det är liksom inte Hollywood-action vi får, utan vanliga människor som kämpar för sin överlevnad minut för minut.

Gillar man inte science fiction kan man läsa Stjärnklart som en fristående bok, även om jag själv älskar trilogin som helhet. Stjärnklart kan mycket väl vara en av de bästa böcker jag läst. Bäst som i en av de mest engagerande. Fortfarande, två år efter läsningen, är jag påverkad av undergången som presenteras i första boken.

Med Stjärndamm får vi ett riktigt snyggt avslut och en trilogi som håller hela vägen.

Boken finns hos Science fiction bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bokhyllan, Tentakelmonster och Syrlig.

Björnstad av Fredrik Backman – Årets bästa?

bjornstad

Björnstad är skriven av Fredrik Backman.

Sent en kväll i slutet av mars tog en tonåring ett dubbelpipigt hagelgevär i handen, gick rakt ut i skogen, satte vapnet mot en människas panna och tryckte av. 

Ok, jag kommer bli lite dramatisk och överdådig men håll ut. Och egentligen finns det inget mer att säga om boken som inte redan sagts utan att låta som en härmande papegoja. Jag skulle kunna sammanfatta hela känsloregistret och upplevelsen med ett ord, tack. Och det skulle täcka allt. Men som sagt, dramatiskt och överdådigt är vad ni får.

Ja den handlar om hockey. Ja den handlar om en random småstad i Sverige och ja, den handlar om människor. Och det är just det, de där människorna som Backman skriver om, som är hela grejen. För jag tänker mig att han måste ha ett särskilt sätt att se människor för att kunna skriva på det här sättet. Hur han tittar på en främling eller vän och på något sätt uppfattar själva kärnan i det som gör människan. Och så tar han den där kärnan och sätter ihop med andra kärnor och så skriver han om dem och så blir de människor. För Backman ger oss inte karaktärer, han ger oss ett levande persongalleri och människor att lära känna.

Vi får lära känna många människor som alla på något sätt är involverade i klubben, i hockeyn. Det enda som betyder något. Som betyder allt. Ungdomarna och deras föräldrar, tränare och direktörer. Och vi får se och uppleva hur ett helt samhälle skapar en hora och en hjälte. Och vi får lära oss varför det inte är så konstigt att vi läser om det i tidningarna och hur det kan hända igen och igen och igen.

Ska jag nämna något som hade kunnat arbetas lite på är att Backman även här är aningen repetitiv. Han hamrar gärna in känslan lite för entusiastiskt, men precis som i Britt-Marie var här går det över och resten är bara hänga med på. Det tog alltså några sidor innan jag på riktigt kom in i boken, men sedan … Ja, jävlar vilken resa.

Det bästa sättet att beskriva läsupplevelsen är att börja med början. Så oerhört dramatiskt och något som lätt kan ta över en hel bok. Malin Persson Giolito har också en dramatisk början i Störst av allt, men till skillnad mot den boken där jag plöjde igenom sidorna i jakten på vad var det som hände, så glömmer jag helt bort startskottet i Björnstad. Ungefär halvvägs in i boken minns jag plötsligt att men herregud, någon kommer ju ta ett hagelgevär och … Precis som det ska vara. Läsupplevelsen försvinner inte bakom det dramatiska, utan varje känsla och händelse får sitt utrymme att synas och upplevas.

Hade jag vågat skriva det här om jag hade varit kvinna? Och svaret på det är nej.

Jag skulle kunna skriva tusen rader till och ändå inte kunnat beskriva Björnstad på rätt sätt, så jag nöjer mig med att avsluta med ett tack. Tack för att du faktiskt skrev den här boken som alla borde läsa. Inte bara för att den är viktig, utan även för att det är en av årets bästa böcker. Den bästa?

Björnstad är märkligt nog första boken av tre och jag fattar inte alls hur fortsättningen kan tänkas bli. För det finns ingen cliffhanger utan vi får ett rejält avslut, så jag har faktiskt ingen aning om vad tanken är. Mer än att det kommer vara bra.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Vargnatts bokhylla, Bims blogg och C.R.M. Nilsson.

Supernatural och det här med fandom över alla gränser …

deanJag har ingen erfarenhet av fandom, det är något jag läst om på nätet och i boken Fangirl av Rainbow Rowell. Men så är jag ju ett fan av Supernatural. Jag började följa dem på sociala media eftersom de skrev roliga inlägg, lite sneak peaks bakom kulisserna vid inspelningarna och så. 

Så för något år sedan märkte jag en skillnad. Jared, Jensen och alla andra i castingen började skriva mer personligt, mer intensivt. De började svara på fanfrågor. De började skriva ut happenings. De började fråga om råd. De började interagera med sina fans.

Och så har det fortsatt, jag har aldrig sett något liknande!

Jared började vara mer öppen med att han lider av psykisk ohälsa och startade en kampanj där fansen blev involverade. Man promotar t-thirtar, man ber fans om illustrationer till tröjorna, man svarar på fans egna desperata utrop, man ber om tips till showen, gör avsnitt dedikerade till fansen, ber om hjälp med casting, man interagerar. Hela tiden. Fullständigt fascinerande att se från sidan av. 

Och naturligtvis är detta en stor orsak till att SPN vinner Peoples Choice Awards flera år på raken, varför man hamnar på omslag ( som röstas fram ), för att fansen är lika lojala mot dig som du är mot dem. 

Och jag följer såklart serien. Det betyder inte att jag inte ser problemen. De finns. Det är en grabbig serie tyvärr. Men icke desto mindre fantastiskt. Skådespelarna är outstanding. De kan spela fan allt. Allt!

Min favorittrailer just nu är den här. Och gillar man inte SPN kan man lyssna på bara låten som är fantastiskt framförd.