Ungdom – Sida 14

I skuggan av ett ljus

I skuggan av ett ljus är första delen av två, skriven av Marie Löfgren.

Thekla känner i hela kroppen att hon är bevakad när hon och kompisgänget är på en sommarfestival men det skrämmer henne inte. Hon söker efter det som skapar känslan men den håller sig hela tiden utom räckhåll och när hon kommer hem försvinner känslan bara för att dyka upp när skolan börjar igen på hösten. Det visar sig att den hänger ihop med den nya killen i klassen, Gabriel du Rietz. Han har en fantastisk förklaring till varför han flyttat till den sömniga småstaden och börjat i samma klass som Thekla men redan från början anar hon att han inte talar sanning. Frågan är om hans osanningar döljer att Thekla är i fara eller om han ljuger för att kunna skydda henne. Thekla trodde att hon hade nog med sina vanliga tonårsbekymmer och sin trassliga familjerelation men Gabriel tar med sig fler problem in i hennes liv. Snart befinner hon sig mitt i en urgammal maktkamp mellan demoner och fallna änglar.

När jag började läsa den här boken kände jag först att den var dåligt redigerad. Man får följa Theklas skoldagar i detalj, där lektion efter lektion radas upp. Men det som känns segt i början blir så småningom en stadig lunk där jag sugs in i Theklas vardag. Där hennes vänner, familj och mötena med Gabriel sakta träder fram och formar ett liv. Halvvägs in i boken är jag fast. Theklas tragiska hem, hennes bekymmer med vännerna och Gabriels hemligheter matas långsamt ut mitt i det vardagliga med skola, lektioner och extrajobb. Det enda som egentligen stör mig lite är att känslan i boken inte är tidsenlig. Både omslag och karaktärer ger snarare en känsla av tidigt nittiotal än nutid. Men det är en petitess och jag var så inne i Theklas vardag att jag direkt efter den här sträckläste även bok två. Märkligt nog är inte det övernaturliga mest framträdande. Jag skulle snarare beskriva det här som en relationsroman för ungdomar, med inslag av övernaturligt och den detaljerade vardagsbeskrivningen som jag ogillade från början blev det som lockade mig mest att fortsätta läsa.

Boken finns hos Adlibris och Bokus.

Tack till författaren för recensionsexemplar.

Årets bästa: Ungdom

För att Lumikka helt enkelt är den coolaste jag vet.

Man förstår tidigt att Lumikka har en trasig bakgrund, något som tvingat henne till att bli en mästare i förklädnad för att vara osynlig, hitta gömställen för att inte bli hittad och bli doftexpert för att känna doften av fienden innan det är försent. Dessutom är hon riktigt bra på att slåss. Lumikka engagerar. Hennes strävan efter att vara osynlig, att inte lita på någon, skär lite i hjärtat. Trots hennes egen skräck för att blanda sig i, bli synlig, så riskerar hon ändå allt för att hjälpa sina nästan-vänner i nöd.

Och hon gör det Så. Jävla. Bra

Fjärde riket

Fjärde riket är skriven av Maria Nygren.

”Såklart var Hitler ett svin”, säger Blenda med en blick på LSD:s bleka ansikte. ”Men vi ska inte ta hans idéer. Det här handlar inte om vad han sa, utan om hur han sa det. Och om en sådan tönt lyckades skapa ett helt nytt rike borde vi åtminstone lyckas ta över klassen.”

Blenda är en ensamvarg som drömmer om att få stå i centrum och bestämma. LSD är överempatisk, men har ingen riktig livsgnista. Hon skriver nästan dagligen självmordsbrev som hon sedan river sönder för att lätta på trycket.
Penny blir ständigt en kopia av den hon pratar med och har för länge sedan glömt vem hon är.

Tillsammans studerar de Hitlers väg till makten i ett grupparbete i skolan. Och plötsligt inser de hur de ska göra för att störta skolans drottning, Hedvig. Alla som inte vågar vara sig själva, som känner sig osäkra eller har blivit utnyttjade av Hedvig kommer att bli tacksamma. Och det visar sig vara så enkelt: det gäller bara att hitta något som förenar alla och berätta hur bra de är, att de förtjänar bättre. Precis som Hitler gjorde med tyskarna efter första världskriget. Men snart glömmer Blenda vad hon egentligen kämpar för. Det enda viktiga blir makten. Att få större makt, och att få behålla den. Till vilket pris som helst…

Retoriken Blenda följer är förvisso både högaktuell och intressant, men mest känns det här som en spegling av skolan, tonåren och alla de frågor som kan bli problematiska utan vuxnas inblandning. Jag har läst i några recensioner att frånvaron av de vuxna i boken inte känns trovärdig, men jag måste nog protestera. Jag var aldrig varken drottning eller utanför, utan gled smidigt igenom skolåren någonstans i mitten. Lärarna minns jag inte alls som varken närvarande eller auktoritära. Tvärtom var de ofta föremål för vår manipulation, precis som både rektor och kurator användes flitigt som både alibi för skolk eller som verktyg för inbillade orättvisor vi ville ha åtgärdade. Samtidigt var vi ändå så ovetande. Allt skedde med en sorts egocentrisk spontanitet och utan vidare eftertanke eller planering, medan ungdomarna i boken är hur smarta som helst och fullständigt medvetna om hela omgivningen.

Boken känns ändå rätt trovärdig för mig, retoriken känns brännhet och tyvärr som den självklara grunden i viss partipolitik idag, så jag tycker det här är en bok som bör läsas. Kanske kan den fungera som tillfällig ögonöppnare för både unga och vuxna även om jag känner att den missar målet lite. För det var ju inte bra innan det blev dåligt, men ändå är det på något sätt så det blir här.

Tack till Månpocket för recensionsexemplar.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Svart passion – En svensk Twilight saga

Svart passion är första delen i trilogin Dimmornas folk, skriven av Annika Banfield.

Mardrömmen startar i Göteborg för att sedan spridas över hela Sverige. Folk som försvinner spårlöst, oförklarliga blodspår, bestialiska mord. Och på Lisebergs julmarknad går 16-åriga Amanda in i Spökhuset Gasten för att aldrig mer komma ut ?
När ondskan flyttar in på Hvitfeldtska gymnasiet förändras Mathildas liv totalt. Vänskapen med klassens nörd Emil är märklig och oväntad. Egentligen drömmer hon om Matteo, skolans hetaste kille. Men Matteo bär på djupa hemligheter. Och Mathilda – som inte ens tror att vampyrer existerar – har ingen som helst aning om att hon är märkt av vampyrflocken sedan den dag hon föddes.
Medan Dimmornas Folk förbereder det slutgiltiga övertagandet av Sverige, kastas Mathilda in i en värld av mörker och skräck. Och mitt i mörkret hittar hon kärleken. Den underbara – och omöjliga – kärleken. För hur älskar man en sefyr?

Jag blev positivt överraskad av den här boken, för det här är faktiskt riktigt bra. Av någon anledning känns idén om vampyrer i Sverige löjlig, men det här är verkligen inte löjligt utan spännande och välgjort.

Författaren överraskar med en väldigt genomtänkt vampyrvärld med nya grepp. Även om de flesta myterna finns med, som att inte äta vitlök och inte tåla solen, så har hon vänt och vridit på historierna så det framstår som nytt och fräscht. Som en vampyrberättelse vi aldrig hört tidigare. Jag gillar även kärlekshistorien. Det nuddar lite vid ett kärlekstriangeldrama men går inte tillräckligt djupt in i smeten för att det ska avskräcka. Vid ett tillfälle i boken beter jag mig som twilightfansen säkerligen gjort vid ett antal tillfällen och klappar nästan händerna med ett lyckligt leende på läpparna. Det finns dock en sak jag avskyr i böcker och tyvärr har författaren valt att göra detta misstag. Det är när tjejen i boken beter sig som en fullkomlig idiot och nästan sabbar precis allt. När hon får höra tio gånger att hon absolut inte får göra en viss sak för då kommer hon dö en horribel död och plågas i tusen och tusen år. Och en timme senare är tjejen så uttråkad så naturligtvis gör hon precis det hon inte får med ursäkten att hon glömde. Jag avskyr det verkligen. Även om boken sedan var bra så läste jag ändå vidare med en fadd smak i munnen. Serien verkar lovande och på slutet fanns en twist jag inte hade kunnat förutse och som först verkade obegriplig men som nu känns intressant. Jag kommer absolut läsa nästa bok, men jag kommer inte förlåta en obegriplig bimbohandling till.

Tack till Idus förlag för recensionsexemplar.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

De besynnerliga barnen – Spökstaden

Spökstaden är andra delen i serien om Miss Peregrines besynnerliga barn, skriven av Ransom Riggs.

Efter att ha klarat sig från Miss Peregrines ö, flyr Jacob med sina nya vänner till den märkliga staden London. Där träffar de en farlig galning som heter Caul. Han visar sig vara bror till Miss Peregrine och han är ute efter barnens krafter. Jacob är den enda som kan rädda sina vänner från en säker död.

Jacob och hans nya vänner har lyckats fly från ön och de onda väsen som jagar dem. Miss Peregrine är fast i sin fågelhamn och skadad, så barnen måste för första gången klara sig själva. Under flykten upptäcker de att nattsagorna de fått höra ur böckerna om de besynnerliga barnen i själva verket kan vara till hjälp. Att sagorna kanske inte är sagor. De träffar andra besynnerliga, mer besynnerliga än de själva och det visar sig att de för en kamp mot klockan för att rädda miss Peregrine från att för evigt fastna i fågelhamn.

Jag tyckte mer om den här än om den första, men jag fastnar fortfarande inte helt och hållet. Jag vet inte själv varför för berättelsen är fantastisk, bilderna är sagolika och serien känns helt unik. Det är något med Riggs språkbruk som hela tiden gör att jag är medveten om att jag läser. Jag försvinner aldrig in i sagan, utan jag läser mening för mening. Ständigt fascinerad, men inte uppslukad. Ändå är detta en måste ha bok. För att den är så vacker, för att den är unik. Men även för den andra berättelsen jag tror Riggs berättar. Berättelsen i berättelsen. För det är inte svårt att se kopplingen till förföljelsen av judarna i Riggs historia. Både att sagan är förlagd till andra världskriget och att de besynnerliga är jagade bara för vad de är och inte för något de gjort. Ännu tydligare blir det för mig när jag hittar meningar som denna i boken,

Runt munnen var ett ordspråk skrivet på holländska. Millard, som stod bredvid mig, översatte: ”Ur våra förfäders munnar kommer visdomens källa”. En bit bort fanns ett annat citat, detta på latin. ”Ardet nec consomitur”, sa Melina. ”Brända men inte förintade”.

Och det tror jag är vad Riggs vill förmedla. Brända men inte förintade.

Jag älskar boken för dess utformning, för dess berättelse och för vad jag tror den förmedlar. Jag älskar den för de galna och underbara bilder han smyckar boken med. Och även om läsupplevelsen inte helt sitter där den ska, tycker jag verkligen om det här och längtar redan efter tredje boken.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplar.

Förintelsen som romance?

Hanna Mendels chans är skriven av Suzy Zail.

Hanna Mendel visste vad hon ville bli en berömd
konsertpianist. Vad hon inte visste var att hennes egna
kvarter skulle förvandlas till ett getto. Inte heller att hon
och hennes familj skulle fösas ihop som boskap på en
tågvagn. Eller att hon skulle tillbringa sin sextonde
födelsedag i Auschwitz-Birkenau. Att de hon avskydde
mest skulle bli hennes publik. Och att mitt i detta känna
den första spirande kärleken är kanske svårast av allt att
förstå.

Jag ramlade över den här på mitt senaste biblioteksbesök så den fick följa med hem. Alla känner naturligtvis till förintelsen så bakgrunden till berättelsen är sann. Hanna Mendel har däremot inte funnits utan författaren har skapat henne utifrån de levnadsöden från förintelsen hon fått ta del av, bland annat sin egen pappas.

Tanken är bra. En ungdomsbok om koncentrationsläger och om de fasor som drabbade män, kvinnor och barn. Hanna Mendel hamnar i Birkenau tillsammans med sin syster och har turen att bli utsedd till kommendantens personliga pianist. Väl där lär hon känna kommendatens son Karl och känslor växer fram. Att lägga till förbjuden kärlek är ett smart drag för att kanske locka fler unga läsare. Det blir liksom inte bara hemskheter, utan även ett spirande hopp mitt i allt det hemska.

Tyvärr är berättelsen för distansierad för att verkligen beröra. Romantiken berör mer än fasorna. Jag som kan historien vet att arbetslägrena var fasansfulla så jag kan själv föreställa mig detaljerna som utelämnas, men är man inte så insatt så tror jag tyvärr man lämnar boken rätt oberörd. Hanna Mendel är själv också rätt ovetande. Hon sover visserligen på en kall brits om nätterna. Hon ser de andra svältande fångarna. Folk försvinner och den märkliga röken ligger tung över lägret. Men det passerar på något sätt bara som en bihistoria eftersom Hanna Mendel mest tänker på Karl. Kanske lättsmält information är bättre för att få unga att läsa om detta, än djup tragik som kanske skrämmer dem från att läsa alls. Boken känns mer lik Twilight än Anne Franks dagbok och huruvida det är bra eller dåligt vet jag faktiskt inte.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: