#TBT – Sida 4

#TBT – OKEJ ( Access all areas )

Dags för Oaryas TBT igen och jag hakar på som vanligt.

Jag älskade OKEJ när jag var liten. MTV skulle precis göra sitt intåg och tills dess var det här enda sättet att dregla över våra flickidoler. Hade planscher över hela rummet. Visserligen varierade objektet men just den här herrn var ständigt närvarande. Min allra första ungdomskärlek som höll i sig ända upp i vuxen ålder. Kan inte ens komma ihåg hur många konserter med Bon Jovi jag stått och gormat mig hes på.

Luke Macahan. Jag tyckte han var så fin så fin. Coolast var dock hans farbror, Zeb Macahan. Jag undrar om serien håller än idag. Zeb lär ju göra det i alla fall.

Inte så mycket TBT över just den här boken då den kom för bara några år sedan. Anders Tengner var ju redaktör på OKEJ och hade just access all areas på den tiden. Boken är faktiskt bra. Till skillnad mot många andra rockbiografier som dykt upp senaste åren, känns det som man får en ganska ärlig bild av hur det var. Även om jag gissar att Tengner mörkar sitt eget leverne ganska rejält. Boken handlar också mer om själva musiken än bara droger och sex, vilket känns rätt uppfriskande med tanke på hur övriga böcker gottar sig i träsket ( även om det förvisso är rätt intressant det med ). Dessutom skrapade med boken hål på min rosa bubbla om Jon Bon Jovi och får honom att framstå som en skitstövel. Inte så kul kanske, men som sagt. Den känns ärlig. En bok jag absolut tycker man ska läsa om man gillar rockbios och lite svulstig inside information.

Idag är det mina barn som köper tidningar med planscher och idolen här hemma är ju ingen annan än Yohio. Än så länge.

#TBT – Xena krigarprinsessan

Oarya har Throwback thursday och jag hakar som vanligt på.

Ja jag vet att det här är en bokblogg och bör handla om böcker, men det här är ett nödvändigt undantag. Man kan inte nörda loss utan att någon gång nämna Xena krigarprinsessan. Och hade Xena funnits som bokserie så hade jag lätt läst alltihop så det här räknas nästan inte som fusk.

Jag älskade Xena när den gick på tv. Jag råkade slå på tv:n och där var hon, så jäkla cool stark och kaxig. En riktig förebild. Xena har diskuterats i feministiska sammanhang många gånger eftersom hon faktiskt var något ganska nytt när hon kom, en kvinna som utövar våld. Hon är dock inte bara en våldsam kvinna, utan något så trevligt som en smart kvinna som klarar sig jävligt bra själv. Genom hela serien slåss hon mot både kvinnor och män, oftast män, och till skillnad mot kvinnor genom historien, tex amasonerna, så vinner hon alltid. Man kan ha vissa invändningar mot den feministiska tolkningen på grund av den visuella framställningen av Xena. Den typiska Xenaklädseln är ju ganska framhävande. På sätt och vis. Nu ska man ju komma ihåg att serien kom för 20 år sedan och var en spinoff till Hercules, inte han så påklädd heller alla gånger. Jag tycker dock hennes karaktär, oavsett klädsel, var och är en stark feministisk förebild. Hon är stark ( även kroppsligt, ingen tunn liten älva där inte ) och visar klart och tydligt att kvinnor kan.

Serien är dessutom normbrytande med tanke på Xenas och Gabrielles relation. Det framkommer ganska tydligt i sista avsnitten att den går djupare än vänskap, något som hintas genom hela serien men alltså blir tydligt först på slutet. Visst finns det även kärleksrelationer med män, men dessa är sekundära bihandlingar medan fokuset genomgående läggs på Xenas och Gabrielles relation. Många förstår nog inte vikten av detta, men Xena har ju som sagt 20 år på nacken och det är alltså en serie som riktade sig mot både tjejer och killar i ung ålder. Den är dessutom amerikansk och att då göra en serie om en kvinnlig krigare som dessutom verkar ha en samkönad kärleksrelation måste anses som ganska banbrytande och okonventionellt.

Mitt enda motstånd mot serien är hur den slutade. Xena borde ha fått fortsätta vara stark och kaxig för alltid.

Så jag är en riktig Xena-nörd. Jag har hela filmboxen och även tv-spel. Tur man har en make som fattar vikten av äkta nörderi och kommer med fina presenter. Mitt enda önskemål nu är att någon tar och remastrar hela serien, så jag kan plöja igenom den igen.

#TBT – Törnfåglarna

Familjen Cleary har flyttat från Nya Zeeland till Australien för att sköta släktingen faster Mary Carsons gård, Drogheda. Mary trånar efter traktens präst, Ralph de Bricassart, som har blivit tilldelad sin församling på landet som ett straff för tidigare felsteg. Då Ralph lär känna hela familjen Cleary blir dottern Meggie djupt förälskad i honom, med förödande konsekvenser för dem båda.

Jag hakar på Oaryas Throwback thursday idag också och smäller till med den älskade boken och tv-serien Törnfåglarna. Alltså, jag var ju väldigt ung när den här kom på tv men oj vad jag älskade den. Min första förälskelse var helt klart Fader Ralph även om jag fattade knappt hälften av själva serien. Jag förstod så mycket att Meggie var kär i honom, Fader Ralph var förälskad i henne men lovad till Gud och den elaka häxan Mary var kär i Fader Ralph och hade någon sorts hållhake på honom. Alla var emot deras kärlek, även Fader Ralph då Gud alltid betydde mer för honom än Meggie och det var väl däri konflikten låg, som dessutom orsakade det enorma intresse som tv-serien skapade. Att man kan älska en abstrakt idé om något så mycket att man villigt försakar den eventuella glädje man kan få i detta livet.

Sedan fanns ju som sagt häxan Mary Carson. Den till synes välvilliga fastern som aldrig gjorde något utan en ond baktanke med det hela. Och som hela serien igenom är så fruktansvärt svartsjuk på relationen mellan Meggie och Fader Ralph.

När serien tog slut var jag såklart tvungen att läsa böckerna eftersom det utan Netflix och Viaplay var enda sättet att få stanna i Fader Ralphs ömma omvårdnad ett tag till. Jag läste den och läste den och läste den. Idag har jag märkligt nog nästan glömt den. Jag kan inte komma ihåg så mycket mer än just Meggies rosa klänning hon har på sig, när Fader Ralph för första gången får se henne som ung kvinna istället för som barn. Jag tror varenda flicka/kvinna satt framför tv:n och suckade trånande. Jag tvivlar dock på att varken boken eller serien håller måttet idag, så jag begraver det här djupt i byrålådan tillsammans med minnet av den uppgivna Meggie som sade:

That dear and gentle God who has taken from me everyone that I’ve loved most in the world. One by one. Frank, and Hal… and Stuey… and my father. And you, of course. Always you.

#TBT – Grottbjörnens folk

Jag hakar på Throwback Thursday och tar min första bokkärlek. Grottbjörnens folk av Jean M Auel. Ja, jag vet. Den är jättegammal och sägs vara föregångaren till allt boksnusk. Men den är så bra! Herregud vad jag älskade den här boken, den här serien. Allt om Ayla slukade jag och sedan har jag läst det om och läst om igen genom åren.

När jag läste den här var jag ca 20 år och jag fastnade helt. Jag hade Ayla i huvudet konstant under läsningen. Inlevelseförmågan var tydligen oerhörd på den tiden, för jag kommer ihåg hur jag på bussen till jobbet satt och funderade över hur Ayla skulle klara det, hur hon orkade med allt hon råkade ut för?

Ayla är, förutom Ronja Rövardotter, den första kickass-hjältinnan jag mötte. Hon är liksom allt. Kan allt. Bryter mot gamla mossiga regler och går sin egen väg. Idag kan jag ju se att hon är onödigt underdånig i vissa delar. Visserligen är den delen ett måste för att förstå klanens beteende och krav på henne, men det fortsätter för länge även i övriga böcker. Utöver det är Ayla en som kan själv. Hon behöver ingens hjälp, väjer inte för något utan gör det som måste göras. Redan från första boken blev den här även känd för sexet i boken. Jag själv förstår inte var pratet om snusket kommer in, för det enda ”snusk” som finns i första boken är våldtäkterna på Ayla. De är grymma och så långt från tonårserotik man kan komma. I kommande böcker däremot sexas det på rätt friskt, men det fungerar samtidigt som en motvikt till våldtäkterna Ayla råkar ut för i första boken och känns därmed inte helt onödigt.

Jag älskar alla böcker i serien utom den sista, De målade grottornas land. Den sista boken kan man skippa helt, för den förstör faktiskt hela serien på sätt och vis. Helt plötsligt blir Ayla det där våpet hon aldrig varit och Jondalar blir den missförstådda skitstöveln som redan finns i alltför många böcker. Man kan kort och gott säga att författaren krossade sin egen serie helt. Mycket märkligt faktiskt. Men skippar man som sagt sista boken, så är det här faktiskt fortfarande en helt makalös serie tycker jag. Den handlar om historia, kärlek, grymhet och styrka. Och lite snusk förstås.

Grottbjörnens folk, en neanderthalklan har levt på samma sätt i generation efter generation: bott i grottor, samlat växter, tillbett sina skyddsandar, jagat bisonoxar och andra djur. En dag beslutar sig klanen för att adoptera Ayla, en cromagnonflicka som skilts från sitt folk efter en jordbävning. Ayla växer upp hos klanen. Hon får lära sig dess levnadssätt av medicinkvinnan Iza, och snart känner hon sig som en av klanens medlemmar. Men hennes annorlunda sätt att tänka, hennes förmåga att handla snabbt i kritiska situationer, gör att hon skiljer sig från dem och råkar i konflikter. Hon kommer att upplevas som ett hot mot klanens traditionsbundna levnadssätt, mot hela dess existens.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: