#TBT – Sida 2

#TBT – Inte som andra döttrar av Deborah Spungen

När jag var tonåring fick jag den här i present av min mamma och det blev en älskad bok. Inte för att det är en vacker saga, tvärtom. Det är en trasig människa som skildras och så långt ifrån mig själv man kan komma. Men den var viktig och den är det fortfarande.

Boken är skriven av Nancy Spungens mamma Deborah. Den berättar om Nancy som när hon var fem år hotade att döda barnvakten och som elvaåring jagade sin mamma med en hammare. Samma år försökte hon begå självmord för första gången och hon dog redan som tjugoåring av ett knivhugg i magen. Hennes pojkvän Sid Vicious som var basist i Sex Pistols blev anklagad för mordet men inte dömd. Han dog själv av en överdos bara några månader senare.

Deborah skildrar sin dotter med kärlek, men ger ändå vad som känns som en ärlig berättelse om en familj i djup kris och ett barn som inte är som andra. Diagnosen på Nancy då var förmodad schizofreni, men många menar att hon idag troligen hade fått även diagnosen bipolär. En sjukdom som tyvärr är alldeles för vanlig och som inte alla överlever.

Jag tror att boken är precis lika viktig idag som för tjugo år sedan, så jag rekommenderar den fortfarande. Läs den.

Och som vanligt är det tack vare Oaryas Throwback thursday som nostalgin flödar.

#TBT – Stockholmsnatt, G som i Gemenskap och nazister.

Egentligen förstår jag inte att jag fortfarande är uppe ( vaken sedan 6 och vinkade av familjen som åkte till Sverige ) med tanke på att jag satt och läste till 1,30 inatt. Nyinkomna dystopin Enklav var riktigt svår att lägga ifrån sig och alldeles strax ska jag fortsätta läsa. Men det är ju torsdag och därmed dags för Oaryas Throwback Thursday. Ni kanske undrar vad filmer har med böcker att göra? Ingenting. Jag vet att det här är en bokblogg och så, men regler är till för att brytas ( ibland ), så idag bjuder jag på lite humor och nostalgi, allt i ett.

Stockholmsnatt. En film som blev oerhört omdiskuterad när den kom, eftersom det tydligen var lite problem med gängbråk och annat i innerstan den tiden. Jag bodde en bit utanför och var för ung för att vistas i stan själv så jag var inte så insatt, men oj vad coola jag tyckte killarna var. Speciellt Paolo Robertos lillebror ( Paolo var för gammal ) Ian. Paolo själv, tja. Det var väl bra att han skärpte till sig, men jag känner att något gått lite snett där ändå. Här kommer ett litet klipp med skådespeleri på högsta nivå.

G som i Gemenskap eller Filmen G som den kallades. Jag missade den här när den kom eftersom jag var barn då, men det tog jag och kompisarna igen när vi blev vuxna. I tjugoårsåldern var det här en av våra bakisfilmer. Jag festade runt alldeles för mycket på den tiden, vilket betydde superbakis på lördagar och söndagar. Bakisdagarna inleddes alltid med Filmen G medan jag och kompisarna låg utspridda i soffor och fåtöljer och mådde skit. Har inte sett den på många år, men jag tokälskade den. Både för att Niklas Wahlgren var het och för att Uggla var fantastisk.

Bakisfilm nummer två ( som vi tittade på direkt efter Filmen G ) var I manegen med Glenn Killing – Live från Berns. Vi missade hela hypen med Glenn Killing när serien kom på tv, men fastnade desto mer för föreställningen från Berns. Fantastisk humor. Många skämt som fortfarande funkar och mycket som kanske känns rätt utdaterat. Men vissa saker går aldrig ur tiden.

Och som avslutning får ni låten som startade hela nostalgitrippen. Den här hörde jag nämligen igår när jag var i köpcentret och shoppade. En underbar låt från en bedrövlig film.

#TBT- Elisabeth Nemert, oemotståndligt fluff.

Torsdag och här sitter jag med vattkoppor ( ja ni får skratta ) men som tur är en väldigt lindrig variant. Så lindrig att det faktiskt tog ca tre dagar innan jag märkte att jag var mitt i utbrottet. Eller så är jag lite trög bara, oavsett kliar det något helvetiskt i hårbotten och det går ju inte att göra så mycket åt. Så jag försöker ignorera och ägnar mig istället åt Oaryas Throwback Thursday.

Som många redan har förstått har jag svårt för dravel. Böcker som kryllar av klichéer och visdomsord. Nemerts historiska romaner innehåller förvisso en del dravel, men åh vilket fint dravel det är. Magiskt till och med. Åtminstone hennes två första böcker, resten är ok men har inte samma magi.

Den första jag läste var Bortom stjärnan. En bok jag köpte som pocket på väg utomlands och behövde något lättläst som strandläsning. Och förvisso är den lättläst men vilken läsupplevelse jag fick. Jag vet egentligen inte varför jag tycker den är så fantastisk eftersom den som sagt innehåller dravel. Fluff och smör i mängder. Men något i romanen satte sig rakt i hjärtat såpass att jag till och med ville döpa mitt barn till Sofia efter huvudkaraktären. Nu fick jag pojkar så det blev inte så.

Sofia växer upp i den lilla staden Betlehem under romarnas ockupation. Det är ingen tid då kvinnor uppmuntras att gå sin egen väg och styra över sina egna liv, men Sofia har alltid känt att hon inte är som de andra invånarna i staden – hon är annorlunda. Den oväntade vänskapen med den rike köpmannen Shimon öppnar dock dörren till en annan värld, och Sofia får chansen att ta sig till Rom. Det är ingen lätt resa hon ger sig ut på, men hon är stark och stjärnan som alltid väglett henne ger henne mod.

Att alltid skilja sig från mängden tycks vara Sofias lott i livet, och den som är annorlunda blir ofta ensam. Tills hon en dag möter en man hon träffat tidigare – men bara i sina drömmar

Eftersom jag älskade första boken och läste den åtminstone ett tiotal gånger så köpte jag naturligtvis hennes andra bok också, Den vita liljan. Som också var helt magisk. Mer smärta och tragedi, men fortfarande en urstark huvudkaraktär som bryter alla normer och tar tag i sitt eget öde. Avsnittet där huvudkaraktären Catherina blir brutalt våldtagen och misshandlad till dödens gräns, fick mig att gråta på ett sätt som ingen annan bok gjort. En sådan läsupplevelse är naturligtvis omöjlig att glömma.

Catherina föds år 1460 i Palermo på Sicilien. Hennes mor dör i barnsäng men hinner uppfatta att den lilla bär på en ovanlig inre styrka. Av fruktan för att den känslokalle fadern ska undertrycka flickan bönfaller hon sin svägerska att låta dottern växa upp hos henne i Messina.
Catherina får en lycklig barndom och uppfostras till en sofistikerad renässansdam som även är en mästare på ridning och fäktning. Men när fosterfadern dör slås hennes tillvaro i spillror…

Två böcker som gett mig en smula magi. Fluff och massor av smör men alldeles underbart.

#TBT – Dean R. Koontz

Torsdag ( som ju den här veckan nästan är som fredag ) innebär Throwback Thursday hos Oarya och idag tar jag en gammal skräckfavorit.

Jag har ju alltid gillat Stephen King, men det var ett antal år när jag föredrog Dean Koontz böcker. Båda skriver inom skräckgenren men där King ofta hängav sig åt fantasy ( övernaturliga krafter och monster ) har Koontz varit mer åt science fiction hållet. Hans tidigare böcker inriktade sig mer på vetenskapliga experiment som gått fel, eller andra någotsånär naturliga orsaker till händelser som vid första anblicken verkar vara övernaturliga. Jag gillade alltså tanken på att det som hände i Koontz böcker ändå kunde vara möjligt.

Min absoluta Koontzfavorit är Väktare. Boken handlar om hunden Einstein, en golden retriever som på grund av experiment blivit ovanligt intelligent. Han är smart, klok och lojal. Så smart att man kan kommunicera med honom via alfapetbrickor som han föser runt med nosen och på så sätt bildar ord. Samtidigt är han ändå en helt vanlig hund och det är där magin i boken fanns. Han var en vanlig hund men samtidigt något mycket mer, något som gjorde mig alldeles varm inuti och som för alltid gett just golden retrievers en särskild plats i mitt hjärta. Fortfarande.

På sin trettiosjätte födelsedag är Travis Cornell ute och vandrar bland bergen. Hans väg blockeras plötsligt av en herrelös hund, som vägrar att låta Travis gå längre in i den mörka skogen. Travis förstår snart att den vänliga golden retrievern är ovanligt intelligent och att något skrämmande förföljer dem båda. Hunden, som Travis döper till Einstein, visar sig ha rymt från ett topphemligt laboratorium där genetiska experiment äger rum och förföljs nu av en hybrid mellan apa och människa, en ondskefull varelse som kallas för Outsidern. Myndigheterna skyr inga medel för att mörklägga rymningen och Travis befinner sig plötsligt i en helvetisk mardröm, på flykt undan både myndigheterna och monstret.

Ytterligare några favoriter är dessa:

Laura Shane skulle inte ha fötts levande. Hon skulle aldrig ha sett världens ljus den där märkliga kvällen i januari 1955. Om det inte varit för åskvädret och den mystiska personen som dök upp samtidigt, ur blixtskenet. Den personen som såg till att den berusade läkaren som skulle förlösa Lauras mor aldrig hann fram till sjukhuset.

Under åren skulle Laura drabbas av tragiska öden. Men varje gång det var fara för hennes liv dök den högst mänskliga ängeln upp igen och skyddade henne.

Läraren Jim Ironheart får plötsligt en impuls att flyga till Portlans i Oregon. Någon förklaring till varför han gör den här resan kan han inte ge. Under tiden han är där utför han en bragd – han räddar en ung pojke som är nära att köras ihjäl av en rattfyllerist.

Reportern Holly Thorne blir vittne till Jims modiga ingripande. Hon blir imponerad av hans mod och vill intervjua honom för sin tidnings räkning. Han vägrar och Holly rörs av den anspråkslöshet han visar.

Strax därefter får Holly av en händelse syn på ett nyhetstelegram om en sista-minuten-räddning av en liten pojke i Boston. Där finns även ett foto av räddaren – Jim Ironheart.

Holly som börjat känna viss leda vid journalistjobbet och blivit all mer cynisk, vaknar till liv och vädrar morgonluft. Hon bestämmer sig för att titta lite närmare på den här historien och finner att Jim Ironheart – hjälten från Portland – i tysthet utfört inte mindre än tolv sista-minuten-räddningar på tre månader och detta på platser belägna långt ifrån varandra.

Precis som King har Koontz varit väldigt ojämn i mina ögon. Vissa böcker är riktigt bra medan andra passar bättre i soptunnan. Speciellt Koontz senare verk som ofta handlat om psykopater av olika slag, de blir helt enkelt för mycket. För mycket ondska, för mycket splatter som bara gett en smutsig känsla istället för spänning. Sedan överraskade han mig igen med böckerna om Odd Thomas där han frångår sin tidigare scifi-dragning och hoppar in i fantasygenren. Böckerna om Odd är de senaste jag läst av Koontz och de är riktigt bra. Huruvida mina gamla favoriter fortfarande håller låter jag vara osagt.

#TBT – Stephen King

Torsdag idag vilket betyder första arbetsdagen för mig den här veckan. Vattkopporna härjar fortfarande ( fast bara på ena barnet än så länge ) men nu blir det makens tur att stanna hemma. Torsdag betyder även Throwback thursday hos Oarya och idag blir det lite Stephen King.

Egentligen finns det ju massor av böcker med King som jag läst för längesedan, men det är några som betytt lite extra. King skriver ju väldigt olika sorters böcker, Den gröna milen är ju helt annorlunda mot till exempel Cujo eller DET. Den gröna milen hade jag med mig en gång på semester till Grekland, jag tror jag hittade den på Arlanda. Där låg jag vid poolen och läste i godan ro på dagarna tills jag en dag bröt ihop i riktig fulgråt. The ugly cry. Visst hade jag berörts av böcker redan innan, men Den gröna milen var den första boken som faktiskt fick mig att gråta. Och det var inte lite heller.

Mina två favoriter är dock DET och Pestens tid. Kings styrka enligt mig är hans karaktärer, även om persongalleriet tenderar att ofta innehålla återkommande personligheter. Men han bygger upp dem med en intensitet som ger en levande historia till karaktären som skildras. Han gör det på ett sätt så att man känner både doft och smaker från karaktärens barndom och omgivning, vilket ger större empati för den vuxna karaktären. I DET till exempel återkommer ju huvudkaraktärerna som vuxna till staden där de växte upp och medan de samtidigt bekämpar dagens ondska, får man samtidigt en gedigen bakgrundshistoria till vad som hände när de var barn. Hur de var som barn och varför de blev som de blev.

Ett tag hade jag svårt för hans grandiosa avslut. Det blir ( fortfarande ) för mycket, för otroligt och alldeles för osannolikt. Pestens tid som börjar dämpat och återhållsamt exploderar i ondska på slutet vilket förtar en del av nöjet tyvärr. Men jag har lärt mig acceptera det och uppskatta styrkorna i böckerna i stället. Att njuta längs vägen, istället för att längta till slutet.

Tidningen Rolling Stone gjorde i höstas en fantastisk intervju med King. Klicka på bilden för att komma dit.

#TBT – Facklan av Marion Zimmer Bradley

Idag är det äntligen dags för Throwback Thursday hos Oarya och den här boken ploppade upp i huvudet på mig redan för några veckor sedan. Jag har inte tänkt på den här boken på många år, men en gång i tiden var det en riktig favorit. Eftersom dess ursprung är grekisk mytologi, gissar jag att den säkert håller än idag för ungdomar. Ja, jag valde det engelska omslaget eftersom det svenska är hiskeligt fult.

Kassandra av Troja har siargåvan. Hon förutser tidigt Trojas undergång – men ingen tror på hennes varningar. Runt henne utspelas dramat som Iliaden har gjort berömt, men avgjort inte på det sätt som hjältesångerna påstår…

Det är en tid av förändring. Den urgamla tron på Jordens moder och de kvinnliga regenterna håller på att försvinna. Nya, manliga gudar håller på att ta över. De hedrar äregirighet och skicklighet i strid – och de förpassar kvinnorna till hemmen.

När Paris kommer till Troja med den sköna Helena vet Kassandra att kriget är oundvikligt – Troja kommer att gå under. Hon ser hur Odysseus och Priamos försöker undvika kriget, hur Akilles längtar efter blodiga strider och hur hon själv kommer tillhöra segrarnas krigsbyten.

Det är en annorlunda värld vi möter i Facklan. En värld fylld med klassiska hjältar, gudar och gudinnor. Alla kommer de till Troja; för att kämpa för ära eller för sin civilisations överlevnad. Marion Zimmer Bradley berättar om händelser vi hört om förut, men aldrig ur denna synvinkel eller på detta sätt. Hennes roman är ett flammande skådespel med människorna bakom myterna.

Det jag kom ihåg var titeln och därför blev jag riktigt förvånad när jag nu insåg vem författaren är. Marion Zimmer Bradley har ju även skrivit fantasy-trilogin Avalons dimmor som även den var en stor favorit.

Det gemensamma för hennes böcker är att de berättar gamla myter och legender ur kvinnornas perspektiv. Facklan till exempel handlar om Kassandra, sierskan som enligt den grekiska mytologin spådde Trojas undergång. Hon är normalt en bifigur i berättelserna och även ofta avfärdad som galen. I Facklan tar hon huvudpersonens plats och hon gör det bra. Jag tycker fortfarande om böcker som är fiction men där man samtidigt lär sig något och Facklan är ett underbart exemplar på just det. Faktiskt måste jag nog läsa om den här nu känner jag.

Vilket passar bra då jag förmodligen kommer behöva en liten paus från George RR Martin, som just nu försöker traumatisera mig genom att ta kål på min favoritkaraktär redan i första boken. Vad det verkar som. Jag har lite kvar att läsa, men med tanke på allt jag hört om Martins författande har jag låga förhoppningar om att hen kommer överleva.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: