Första hösten: Blå gryning

Första hösten: Blå gryning är skriven av E.P Uggla.

När skördarna förstördes oroade sig alla för vintern. Så naivt. De flesta skulle inte överleva hösten.

Stockholm. De nya blommorna spränger igenom ännu en trottoar och Livsmedelsverket kallar till krismöte. Vad gör man när de blå blommorna inte kan sorteras ut från skördarna? När gräset har försvunnit och kornas mjölk är ljusblå?

Ändå är det inte vad de borde fokusera på. Hösten är här och Lisen är forskaren som först ser förändringen. Inte som hon skulle önska under ett mikroskop. Hon ser den i sig själv.

Jag gillar apokalypser. Jag blir därför extra glad när jag hittar apokalyps som faktiskt är riktigt bra. Som den här. Själva berättelsen känner vi igen. Femtonåriga Charly som befinner sig i Malmö försöker desperat ta sig hem till storasyster Lisen i Stockholm. Omständigheterna gör att de blir fler som slår följe och vi får följa gruppen på sin färd. Samtidigt kämpar Lisen för att ta reda på vad hotet egentligen består av. Att de små blå blommorna är orsak till apokalypsen står klart, men varför och hur?

Första hösten: blå gryning är en stark debut. Välskriven med en stark story och intressanta karaktärer. Bokens styrka är dock det vetenskapliga. Dels får vi något helt nytt och det märks även att författaren kan sin sak. Om författaren jobbar som forskare eller bara gjort sin research väldigt bra vet jag inte. Oavsett känns det verkligen som ett troligt scenario och vi får allt förklarat på ett sätt som ändå känns någorlunda begripligt för oss okunniga.

Det här är första boken i en serie och vissa saker får av naturliga skäl större plats på bekostnad av annat. Det är ett starkt driv från första sidan till sista. Vi får en solid bakgrund till katastrofen varvat med hemskheter och action. Det som får stå tillbaka lite här är karaktärerna. Vi får visserligen ganska klara grunder till varför de är och beter sig på ett visst sätt, men vi får inte lära känna dem på djupet. Framförallt Charly känns så driven och stark redan från början att jag trots hens unga ålder ändå aldrig tvivlar på att hen kommer klara det. Vilket på ett sätt är bra, men lite mer ångest i läsningen hade inte heller varit fel. Stort ( megastort ) plus dock till en huvudkaraktär som förefaller vara icke-binär. Ledsen om jag spoilade lite nu, men hur ska man hitta böcker med karaktärer som avviker från cisnormen om ingen talar om var de finns?

Bra läsning alltså. En komplex, spännande och trovärdig apokalyps som lyser starkt. Väldigt bra gjort och jag ser mycket fram emot nästa bok i serien.

 

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Håkans Bokhylla, Oarya och Fear not the dark.

Tack till författaren för recensionsexemplar.

The Expanse – en snubbes våta dröm?

Jag såg några avsnitt av första säsongen men tappade intresset nånstans mitt i. Det var rätt oklart varför, för serien innehåller egentligen allt jag gillar. Bra scifi liksom. Men något skavde, så jag släppte serien. Tills i helgen när jag hakade på makens tittande. Jag såg två, kanske tre avsnitt, och jag tror det var säsong två.

Men i alla fall. Jag såg ett avsnitt och i slutet på det avsnittet satt jag mållös och undrade vad fan är det jag tittar på?

Kvinna A. Kvinnans försvinnande har varit en röd tråd i hela första säsongen. Man Ett försöker hitta kvinna A. Under tiden han letar blir han närmast besatt. När han till slut hittar henne är hon död. Hennes medvetande lever dock och Miller träffar hennes medvetande. Hennes medvetande är manifesterat som en naken kvinna som sitter fast ( hon är assimilerad i något slags levande biovapen ). Han vet precis allt om henne, hon har ingen aning om vem han är. Han kliver in och säger att det är dags att vakna nu Julia. Att hennes medvetande måste vakna.

You need to wake up now kid. En slags lugn och förtrolig fadersgestalt. Hon är rädd och han lugnar. Hon naken och han i rymddräkt. Och efter någon minut fastslår hon att de är menade för varandra och de börjar kyssa varandra innerligt. Eh VA?

Vilken snubbes våta drömmar såg jag precis? VA?

Efter det här började jag såklart fundera på vad som hänt tidigare i avsnittet och reflekterade också lite mer över det andra avsnittet jag såg. Och under två avsnitt får vi alltså dels det ovan samt kvinnorollerna jag presenterar här under.

Kvinna B. En marinsoldat som är enda överlevande från en attack. Omringad av män med högre position än henne som med alla medel försöker få henne att berätta vad som hände, men som också försöker övertyga henne att ljuga för andra vad som hände. Hon får medalj ( av en man ) med orden att hennes pappa hade varit stolt över henne. Så stolt, så stolt.

Kvinna C. En slags assistent till en av ledarna ( de är alla män ). En av de andra ledarna kommer fram till henne och pratar om hennes ledares uppdrag. Bara för att sekunden efter börja tafsa på henne (  hon står med ryggen mot honom och ser allt annat än välkomnande ut ) och fastslå att han vet att hon vill eftersom de tydligen har ett ( sexuellt ) förflutet ihop. Hon följer med honom utan att yttra ett ord.

Kvinna D. Ledaren för en besättning, man Två,  meddelar övriga besättningen att han och kvinna D är ihop. Och förtydligar för alla att de alltså ligger med varandra. Direkt därefter har man Två och man Tre ett samtal. Man Tre är kvinnans arbetspartner sedan länge så man Två vill försäkra sig om att det inte är några bekymmer att han nu ligger med kvinnan. Man Tre säger att det är helt lugnt eftersom kvinnan är som en syster till honom. Men måste förstås lägga till att han såklart gärna skulle ligga med henne ändå om hon hade velat det. Man Tre försäkrar alltså man Två att han anser kvinnan liggbar trots att hon är som en syster för honom.

Puh, vilken tur. Tänk om scenen bara hade tagit slut efter att man Tre fastslagit att kvinnan är som en syster. Hur skulle det ha sett ut liksom …

Kvinna E. Har hög position men verkar mest bakom kulisserna och låter män fatta de faktiska besluten. Blir försäkrad av man i hög position att hennes far hade varit stolt över henne.

Under två avsnitt har vi alltså massor med män och dessa fem kvinnor. Varav den ena naken välkomnar en man hon aldrig sett och börjar kyssa honom. Två av dem får det ultimata berömmet ( av allt att döma ) att deras fäder hade godkänt deras gärningar. En blir antastad av ett ( creepy ) ex och bara följer med som en viljelös docka när han kommer med en sexinvit, och den sistes liggbarhet och tillgänglighet blir diskuterad av två män.

Jag hade förmodligen inte reflekterat över något av detta om det inte varit för scenen med kvinna A. Men har man väl öppnat ögonen är det svårt att stänga dem igen. Och det är svårt att låta bli att fundera över varför kvinnan tydligen måste vara antingen liggbar eller ha sitt största värde i att vara en mans avkomma.

Nu är ju The Expanse långt ifrån värst och det är trots allt välgjord scifi, så jag förstår ändå att folk gillar den. Jag skippar den dock och låter Miller leva sin våta dröm ifred med Julie någonstans på Venus.

Fafner förlag släpper 10 fantastiknoveller som ljudböcker!

Oskar Källner är ju en av mina stora favoriter inom svensk sf och det mesta har han gett ut med eget förlag. Nu öppnar hans Fafner förlag upp även för andra författare inom fantastiken.

10 noveller släpps som ljudböcker hos bland annat Storytel, Nextory och Bookbeat de kommande veckorna. Ett litet kliv för den oinsatte, men ett jättekliv för fantastiken i Sverige.

Läs mer om Oskar Källners planer hos Boktugg och Tentakelmonster. Har du ett manus som bara väntar på att bli läst så kikar du istället in på Fafner förlag. 

 

Obs, det här är inte ett samarbete av något slag. Bara jag som tycker det är sjukt kul att det kommer ett nytt fantastikförlag. 

En bok som inte är vad den utger sig för att vara.

Jag hittade boken Android på bokrean. Hårdkokt science fiction utlovades på baksidan av boken. Och jag gillar hårdkokt, även den militäriska sorten, vilket var vad detta skulle vara. Militärisk nja, till viss del. Science fiction, inte alls. Nu har jag inte läst hela boken, jag har ett par sidor kvar. Och det är möjligt att det på sista sidan visar sig att protagonisten är robot eller nåt, men det räcker inte. Det blir ändå inte scifi, speciellt inte hårdkokt sådan.

Ta Lars Wilderängs bok Stjärnklart som jämförelse. Där kommer själva scifi-delen in ganska sent i boken, men vi får följa konsekvenserna av det redan från första sidan. Någon recensent kallade Android för whiskyindränkt noir och det stämmer bättre överens med bokens egentliga innehåll. Jag tänker inte ge något omdöme än, så det här handlar inte om huruvida boken är bra eller inte. Men den är inte vad den utger sig för att vara och det stör mig.

Nytt brev från Cosmos

Jag har ännu inte hunnit med veckans Gender Bender och reser iväg idag, men jag tipsar om något som är minst lika bra. Nytt brev från Club Cosmos smockat med fina noveller att läsa. Två av mina favoritförfattare har bidragit så Cosmos får bli mitt resesällskap på båten idag tänkte jag.

Du kan läsa dem i ePub-format eller PDF och du hittar novellerna här.

skrotletarrobot_web

Dödens märken av Veronica Roth

dodens-markenDödens märken är första delen av två, skriven av Veronica Roth.

I en galax styrd av flödet, har varje människa en gåva. 

Det är en värld full av våld och hämndlystnad. En värld där alla som föds utvecklar en flödesgåva – en unik förmåga avsedd att forma framtiden. De flesta har nytta av sina förmågor, men Cyra och Akos har gåvor som samtidigt gör det lättare för andra att kontrollera dem.

Nu kastas Akos in i i Cyras värld. Till en början tycks klyftan mellan dem oöverstiglig, men snart inser de motvilligt att de är tvungna att samarbeta för att överleva. Dessutom har de en gemensam fiende …

Författaren har ju tidigare skrivit Divergent-trilogin och jag verkligen älskade Divergent. De två andra delarna hade jag kanske kunnat vara utan, men Divergent är fortfarande en stor favorit inom dystopin. Så det var med höga förväntningar jag längtade efter den här. Sedan började omdömena trilla in och de var väldigt blandade. Dessutom kom ju anklagelser om rasism och annat in i bilden, något som sänkte mina förväntningar rejält. Jag har redan skrivit om hela soppan här, så nu tänker jag bara skriva vad jag faktiskt tyckte om själva storyn, inget annat.

Eftersom mina förväntningar var ganska låga när jag började läsa blev jag glatt överraskad. Ok, det är ingen ny Divergent, inte ens i närheten, men ändå en bok som fängslade mig.

Platsen är en planet i en galax där Flödet ringlar sig som färggrant norrsken runt stjärnor och planeter. Ett flöde som både skrämmer och dyrkas och anses vara orsak till de speciella flödesgåvor alla når vid puberteten. Vissa har skrivit att science fiction-delen är irrelevant. Att handlingen hade kunnat utspela sig i vilket vanligt samhälle som helst, men jag håller inte med. Flödet har sin plats i boken och planeterna vi möter är alla så annorlunda att det faktiskt gör skillnad.

Jag gillar alltså världsbygget och framförallt tycker jag om hur Roth använder superkrafter så annorlunda. Att Cyras ”gåva” orsakar henne själv så mycket smärta att livet blir nästan outhärdligt. Det ger Cyra mer karaktär och personlighet än man normalt får i liknande böcker. Det ger mer än yta och skapar också en slags förståelse för dem som på riktigt lever med smärta varje dag. Även om det naturligtvis i det här fallet är fiction och inte en faktabok, vilket gör det till något helt annat än verkligheten och passar in i världen Roth ger oss.

Det som gör att jag inte fastnar helt är Akos och eftersom halva boken är ur Akos perspektiv blir det naturligtvis ett problem. Jag kommer honom inte nära, känner inte att han som karaktär är varken tydlig eller fängslande. Och det har förmodligen med berättarperspektivet att göra. Vi får Cyra i förstahandsperspektiv medan Akos berättar ur ett tredjehandsperspektiv. Roth har berättat att syftet med de olika perspektiven var att visa deras olika personligheter tydligare. Att Cyra som är mer hetsig är nu och direkt, medan Akos som är mer tillbakadragen är distanserad även i berättandet. Tanken är bra, men det fungerar inte riktigt.

Men det finns mycket jag tycker om. Jag gillar att Roth har svängt på könsrollerna, att Cyra är den muskulösa och hetsiga krigaren medan Akos är mjuk och försiktig med växter som sitt stora intresse. Jag gillar att vi får samkönad kärlek utan problematisering ( om än i ganska liten dos ) och jag gillar frånvaron av instalove och kärlekstriangel. Och eftersom jag inte ser någon rasism i det hela, utan tvärtom ett mångkulturellt samhälle där fördomar ställs mot sin spets gillar jag det med.

Dödens märken är en bok som börjar lite trevande men fångar mig rejält mot slutet, så jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bam tycker, Bokparadiset och Mitt bokintresse.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.