Två tips får ni av mig här idag. Förutom att båda är utgivna av Fafner Förlag har de inte mycket gemensamt. Det ena är en ungdomsbok skriven av Oskar Källner och den andra är en novell skriven av Lars Carlberg. Den senare ska man tydligen inte läsa, utan helst lyssna på. Och jag måste erkänna att jag faktiskt inte gjort det än, men hur sugen blir man inte av de här raderna från Oarya:
Jag är som bekant inte direkt en storkonsument av ljudböcker men det kortare formatet tilltalade mig. Jag har bara lyssnat på två stycken än så länge – dels ”Skördad” för att, ni vet, Anna Jakobsson Lund står alltid högt i kurs på oarya.se, och dels ”Rättvis sönderdelning av besten Skorm” av Lars Carlberg och det är den vi ska uppehålla oss lite vid idag eftersom den är det ABSOLUT KNASIGASTE jag hört undantaget sånt som den arga apelsinen i Vita Huset säger.
För med ”Skorm” så kan jag förstå vad som är bra med ljudböcker, och det är väl främst inläsaren Simon Väderklints förtjänst. Jag vet inte vad han blandar för mediciner men jag vill ha recepten.
Så vi gör en deal. Ni går in hit och läser resten av Oaryas fantastiska recension och därefter lyssnar vi allihop på Rättvis sönderdelning av besten Skorm. Den finns hos Storytel, Nextory och Bookbeat. Och orkar man verkligen inte lyssna på ljudboken ( jag har jättesvårt för ljudböcker ) så finns den som e-bok också, men vi försöker skippa det tycker jag.
Dagens andra tips är boken Stormvinge. En fantastiskt fin ungdomsbok för alla som villhöver mer hästböcker i sitt liv. Hästböcker med lite mer OUMPH i. Antingen det är till dig själv eller till dina barn.
Minna älskar att flyga men får bara göra det på gamla Lera. En dag trotsar hon sin farbrors order och flyger djupt in bland bergen. Där hittar hon en rasande vildhingst med bruten vinge. De attackeras av pumor och Minna blir strandsatt med vildhingsten som enda sällskap. Omgivna av rovdjur tvingas de samarbeta för att överleva.
Mitt omdöme var att det är en fantastisk ungdomsbok med extra allt. Även den finns hos streamingtjänsterna som både ljudbok och e-bok. Eller så blir det en jättebra julklapp nästa jul under granen. Det skadar ju aldrig att vara ute i god tid …
Missa inte att följa mig på Instagram där jag senare idag ger två tips till. Mina absoluta favoritnoveller skrivna av Oskar Källner.
Kommande vecka kommer ägnas helt åt författaren Oskar Källner och Fafner Förlag.
Jag känner inte Oskar Källner personligen. Vi har haft lite kontakt i samband med utskick av recensionsexemplar men inget utöver det, så det här är inget samarbete varken med Oskar Källner, Fafner Förlag eller de streamingtjänster som kommer nämnas framöver. Jag är bara så grymt imponerad över det han gör. Dels naturligtvis hans författarskap. Oskar Källner är en av mina absoluta favoritförfattare inom svensk science fiction och fantasy. Men också för att han just nu satsar på sitt förlag och genom det andra författare inom fantasy och science fiction. Det är ju min egen dröm, att starta förlag och få fram nya spännande författare inom fantastiken i Sverige. Tyvärr ligger den drömmen fortfarande långt borta, så jag passar istället på att hylla Fafner Förlag som faktiskt gör det. Utöver allt detta har han också gett ut ett antal nyöversättningar av utländska klassiker.
Det kommer alltså bli en vecka med mini-recensioner, samt inlägg och tips om sådant jag själv inte hunnit läsa än. Bilden nedanför är från Storytel och visar bara ett axplock av allt det Fafner Förlag kan erbjuda via streamingtjänsterna ( även Nextory och Bookbeat ).
Ni kan ju börja med att läsa om mitt första möte ( tror jag ) med Oskar Källners noveller här.
Det är tidigt 2100-tal. Konflikter, global uppvärmning och ekonomiska kriser avlöser varandra, men när det ser som mörkast ut tänds en ny stjärna på himlen. Stjärnan visar sig vara en nomadplanet, en vandrande himlakropp på väg att korsa solsystemet. Kan en internationell rymdexpedition flytta fokus från eländet på jorden och ge nytt hopp till en splittrad mänsklighet?
När expeditionen ska lämna jorden visar sig en av besättningsmedlemmarna arbeta för en terrororganisation. Ersättare i sista stund blir Jonathan Othiambo, en svensk-kenyansk astrofysiker. Som ny i gruppen kastas han in i ett maktspel han inte förstår, där konflikter sjuder under ytan i den till synes välorganiserade besättningen.
Den nya planeten bjuder på vetenskapliga upptäckter som väcker förvirring, skräck och konspirationsteorier. När expeditionen tappar radiokontakten med jorden tvingas Jonathan välja sida.
Nomadplaneten är skriven av Emanuel Blume.
Det var ett bra tag sedan jag läste det här så det blir ett rätt kort omdöme.
Nomadplaneten sponsrades via crowdfunding vilket för mig känns rätt obegripligt. Om det nu inte var så att författaren faktiskt ville ge ut den själv, vilket ju faktiskt blir vanligare och vanligare. Men tanken att förlag skulle ha refuserat den känns märklig för det här är riktigt bra science fiction. Oerhört välskriven med ett bra driv och en komplex story som känns trovärdig.
Det är nördig science fiction, eller hard sci-fi som vissa kanske skulle säga. Mycket detaljer av det där slaget som gör att det känns som man faktiskt är med. Mitt i själva rymdexpeditionen. För det är rymdresan som är hela enchiladan så att säga. Målet för mig var resan, inte slutdestinationen. För karaktärerna är visserligen mångsidiga, men de känns lite distanserade och framförallt Jonathan känns aningen blek. Slutet är ( utan att spoila för mycket ) lite väl öppet för min smak. För något riktigt svar på vad som faktiskt händer ( och det är mycket som händer ) får vi inte. Det är öppet för egen tolkning så att säga. Vissa tycker om sådana slut medan jag föredrar mer tydlighet. Själva resan däremot är hur bra som helst. Nervositeten och spänningen de alla känner, varvat med både vardagliga och katastrofala problem som måste lösas under expeditionens gång fångar mig helt.
Nomadplaneten alltså. Riktigt bra science fiction som manar till sträckläsning. Jag kommer helt klart hålla ögonen på författaren framöver.
Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om den här serien, men det finns så många orsaker till min hyllning och det kommer bli ett långt inlägg så det har dröjt. Men alla borde få veta vilken fantastisk serie det här faktiskt är, så here we go. Orsakerna till att ALLA borde se serien är de här:
Kvinnorollerna.
Sexualiteten
kön
övergreppen
Samtycket
Jag börjar med nummer fyra, övergreppen. Det finns inga. INGA! Och nu pratar vi alltså om en serie som på många sätt är lika grym som GoT. En värld där krig, tortyr och mord står på dagsordningen. Men inte ett enda övergrepp! I hela serien. Och det finns så många, så många tillfällen för det här. När de landstiger och killarna så uppenbart är hormonstinna aggressiva tuppar som vill leda hela showen. Ingenting. När en av dessa tuppar jagar en flicka ( pga mord ) och fångar henne. Ingenting. När en kvinna tar ledningen. Ingenting. När en kvinna blir tillfångatagen av fienden. Ingenting. Ingen hand på ett bröst, inga könsnamn, inget könshånande, inga övergrepp. Inget.
Vilket leder till nummer tre, kön. Inte en enda gång har kön betydelse. Inte när det gäller krig, inte när det gäller hierarki och inte när det gäller fiendeskap/fångenskap. Inte en enda gång.
Vilket leder till nummer två, sexualitet. Säsong ett börjar normativt ( den framstår även som en vanlig ungdomsserie i början i stil med Flugornas herre, så ha alltså lite tålamod ), men därefter. Not so much. Karaktärerna blir kära, och könet har ingen betydelse. Ingen tycker det är konstigt, ingen hånar, ingen funderar. Det bara är. Man blir kär, man kysser och man ligger om man vill. Könet har ingen betydelse!
Vilket leder till nummer ett. Kvinnorna. Eftersom könet inte har betydelse så är kvinnorna allting. Precis som männen. De är krigare, technördar, läkare, ledare och hämnare. Och massor med andra saker. Och ingen blir hånad. Ingen blir dissad. Ingen blir trakasserad. Aldrig på grund av könet. Det nämns liksom aldrig. Alla har ett namn, alla har en bakgrund. Men könet har aldrig betydelse.
Och till slut kommer vi till nummer fem. Samtycket. Inget sker utan samtycke. Inte en enda smekning. Och vi har ett utmärkt exempel i när Lincoln fångar Octavia ( min favoritkaraktär för övrigt ) . Hon är fångad och fastbunden i en grotta. Inte en endaste antydan till övergrepp sker. När det väl händer ett närmande ( senare, när hon inte är fånge ) så ber han ordlöst, men ändå helt tydligt, om samtycke. Inget närmande sker utan samtycke. Och sker något, med samtycke, så räcker det med en hand på armen för att avbryta. Man behöver inte ens säga nej, ett nej är tillräckligt uppenbart med bara en gest.
För att citera @my_word_is_my_weapon ”The 100 ligger Så Jävla Före Allt annat”. Så jävla före! Och det sjuka är att det tog mig över två säsonger att fatta det här. Det var något som skavde, fast på ett bra sätt. Något som manade mig att se vidare. Något som ville göra sin röst hörd när jag tittade på den här serien och jag fattade inte riktigt vad det var. Och sedan i säsong tre så bara slog det mig. Könsrollerna, kvinnorna, sexualiteten, bristen på övergrepp. Allt. Det finns ingen serie som ens kommer i närheten faktiskt. För The 100 är grym. Den är blodig och grym, men helt utan övergrepp. När har vi sett det senast? Svar, aldrig.
När det gäller GoT till exempel har jag många gånger ifrågasatt kvinnovåldet och fått till svar att det speglar tidsperioden. Det måste vara trovärdigt. Så drakar är trovärdigt men bristen på våldtäkt är det inte? Jag köper inte det och The 100 är beviset för att det inte är nödvändigt. Grymheterna och kriget blir inte det minsta mindre trovärdigt för att man dissar övergreppen. Inte det minsta. Så det går att göra. Om man inte är lat. Eller har fel värderingar.
Exemplen jag har tagit upp, när en kvinna blir jagad eller när en annan är fånge. De har heller inget med kön att göra. Lika många män blir jagade, lika många män tillfångatagna. Jag ville bara belysa tillfällena man hade att krama ett bröst hårt, att könshåna, eller ännu vanligare, att våldta. Så det här är en serie alla kvinnor borde se. För att se hur det kan göras. Hur det kan vara. Och självklart borde alla män också se det här, men det är kvinnor som står på barrikaderna gällande det här och det är tyvärr troligen kvinnor som i slutändan kommer kräva en ändring.
Och det här inlägget blir tyvärr långt, för jag har mer att säga. Jag och Oarya pratade om serien och jag dissade en kärleksscen mellan två av kvinnorna. Men jag har ändrat mig, jag dissar inget. För en grej som tillhör mitt nörderi är att jag blir lite besatt ibland ( jag brukar kalla det nörderi, det låter lite hälsosammare än besatt ). Och jag blev lite besatt av den här. Så jag har tittat på serien, tittat på klipp och slutligen tittat på reactions.
Massiva spoilers!
Reactions är youtubers som spelar in när de tittar på avsnitt av en serie. Det låter säkert helt märkligt att man tittar på någon som tittar på en serie. Men det är faktiskt ganska befriande. Man får medhåll att det man kände var legit, på något konstigt sätt. Så sånt tittar jag på ibland. Och det finns en homosexuell youtuber ( det finns fler såklart, men jag har valt att titta på hennes ) som följer The 100. Hennes reaktion när det kommer till de samkönade hångel/sexavsnitten är fullständigt hjärtekrossande. Jag ser ju sex och kärlek jag kan relatera till hela tiden. Hon gör det inte. När hon såg ett avsnitt med kärlek mellan två av kvinnorna i serien blir hon helt chockad. När hon fattade att scenen inte bara klipptes av, utan fortsatte med att de vaknade tillsammans på morgonen så är hon ännu mer chockad. För sånt finns inte i amerikanska serier. I någon serie? Och när jag insåg att för henne och andra kvinnor så är de här karaktärerna ikoner, ja då tänker jag fan inte klaga. För jag insåg att jag analyserade scenen. På ett sätt jag inte jag gör med heteroscener. De finns ju hela tiden. Och går oftast förbi omärkt. Så jag tänker låta henne ha hennes scen för sig själv, orörd. Och jag hoppas innerligt att hon och alla andra så småningom får lika många kärleksscener att glädjas åt som vi andra har. The 100 är en bra början.
Och bortsett från allt det här så är The 100 en bra serie. Jag älskar den faktiskt på så många sätt. Dels allt den står för, men också för karaktärerna. Som tyvärr dör som flugor likt GoT, men ändå. Den börjar som en normativ tonårsserie, men den blir så mycket mer. Alla borde titta!
Spoilers! Naturligtvis måste jag( tyvärr ) slänga in en brasklapp gällande övergreppen, För det finns faktiskt ett. En kille som är fånge hos en kvinna med hög ställning. Han var från början en bad guy men blev bra ( återkommande tema, de goda gör ibland onda saker och de onda visar sig vara inte så onda när det verkligen gäller ) och är nu alltså fängslad. Med handbojor och allt. Han finner fångvakterskan attraktiv och hon kräver att han ligger med henne. Vilket han gör. Dels för att hon är attraktiv ( som jag tolkar det ) men också för att han inte har något val. Ett övergrepp-ish. Ni vet, sådant som inte alltför sällan händer kvinnor. I äktenskap, i förhållanden, i one night stands. Hon ville egentligen inte, men för husfridens skull sade hon ja. Jag hade önskat att de inte tagit med detta, men det gjorde de och nu finns det där. Och förhoppningsvis får det några män att tänka efter lite.
The 100! En serie jag började titta på tre gånger och tyckte var tråkig. En serie jag verkligen gillar idag. Karaktärerna, handlingen, och hur Jävla Före den är.
Och för den som inte har något emot massiva spoilers kommer min favorittrailer här.
Är du nöjd med livet? Det är bland det sista Jason hör innan han slås medvetslös. När han vaknar är han fastspänd vid en bår och omringad av främlingar i skyddsdräkter. En man han aldrig har sett tidigare ler mot honom och säger ”Välkommen tillbaka”. Men Jason känner inte igen sitt liv. Han har hamnat i en värld där hans fru inte är hans fru och hans son aldrig blivit född. Jason själv är inte en vanlig lärare utan ett uppmärksammat geni som har åstadkommit något revolutionerande. Något som borde vara omöjligt.
Är det hans gamla liv som är falskt, eller det nya? Jason ger sig ut på en resa för att hitta tillbaka till sin familj. En resa som tvingar honom att konfrontera de mörkaste sidorna av sig själv, samtidigt som han kämpar mot en skrämmande, till synes oslagbar fiende.
Så många gånger jag funderade på att ge upp boken. För den är faktiskt inte speciellt bra. Ändå kommer jag avsluta hela ranten med en uppmaning att läsa den, hur märkligt det än kan låta.
Vi kan ju börja med språket. Boken är skriven i jag-form, något jag vanligen gillar. En stor risk när man skriver så är dock att man fastnar i jag-fällan. Där varje mening tenderar att börja med jag såg, jag gick, jag gjorde och så vidare. Och den här författaren fastnar inte bara i träsket, han vadar och plaskar i det hej vilt. Det blir alltså oerhört tröttsamt att läsa mening efter mening som börjar med ordet jag. Oerhört tröttsamt.
Sedan har vi då själva berättelsen och protagonisten. Jason som hamnat i en värld han inte känner igen. Jason som är hur smart som helst och som kunde ha blivit en framstående vetenskapsman, vaknar upp på det här nya stället och beter sig som en nyfödd idiot. Han gör den ena dumma saken efter den andra medan man själv sitter och suckar av irritation och, så småningom, även av uttråkning. För läsaren förstår ganska omgående vad som hänt, medan ljuset inte går upp för Jason förrän i andra halvan av boken. Ett grepp jag är ganska undrande till. Är det meningen att det ska vara så? Inte helt omöjligt eftersom författaren faktiskt kommer att överraska oss och kanske använder det förutsägbara för att förstärka det som komma skall. Å andra sidan är risken rätt hög att läsaren ruttnar helt på boken och slutar läsa.
Och det var så nära att jag slutade läsa. Speciellt när författaren ska förklara vad som hänt för oss. Något han väljer att göra i en lång ( JÄTTELÅNG ) tirad av vetenskapligt rappakalja. Rad efter rad som sedan blir sida efter sida med en torr vetenskaplig förklaring som bara experter inom området kan förstå. Som tur var slutade jag inte läsa utan bläddrade bara förbi eländet. Som tur var!
För efter allt det här eländet bjuder författaren nämligen på en av de största överraskningarna jag stött på. En supermegatwist som jag varken såg komma eller ens förstod i början. Och helt plötsligt satt jag där med en bok jag inte gillade men som jag ändå måste rekommendera starkt. Gillar du science fiction bör du alltså läsa den här. Trots att två tredjedelar av boken inte ger så mycket mer än suckar av irritation. Den sista tredjedelen var faktiskt värt allt det där.
Darc Ages: Uppvaknandet, är första delen i en serie skriven av A.R.Yngve
David Archibald blir uppväckt ur en frusen sömn. Han befinner sig 900 år in i framtiden, i en värld ärrad av katastrofer och krig. Civilisationen har dragit sig tillbaka till befästa stadsstater, där feodalherrarna och deras riddare härskar. David finner sitt öde: att rubba denna medeltida framtid i sina grundvalar och starta en ny renässans. Han blir den osannolike hjälten kallad DARC.
Darc har alltså blivit nedfrusen i en kryotank under vår tid. Meningen var att han skulle väckas efter kanske 50 år eller så, men av olika orsaker går det 900 år innan någon hittar honom. Darc vaknar upp till en postapokalyptiskt, dystopisk värld där samhället gått både bakåt och framåt i utvecklingen.
Den nya medeltiden Darc vaknar upp i visar sig vara uppbyggd på rester av historien, där man sammanfogat de delar man hittat till både teknik och religion. Som ett pussel, fast man har satt ihop pusslet lite fel. Någonstans längs vägen har man missförstått de historiska lämningarna, vilket gjort att bland annat gamla popikoner har tolkats som gudar. Darc vaknar till exempel upp året 940 Aw Monro, enligt den nya tideräkningen …
Det här var riktigt underhållande läsning och boken tog slut alldeles för fort. Bara tanken är ju galet rolig, en framtid som på sätt och vis blivit helt fel på grund av att någon tolkat våra lämningar alldeles galet. Det får en att fundera lite över hur världen faktiskt ser ut, vad vi lägger vår tid och energi på. Och vid närmare eftertanke kanske den här felaktiga tolkningen ändå inte är helt konstig. Men det är underhållning det handlar om i slutändan. Läsglädje. Viss mån av eftertanke ja, men mest ägnade jag mig åt att sträckläsa och fnissa mig igenom läsningen. För den är konstig den här världen vi får. Blandningen av teknik som för oss inte finns ännu och samtidigt ett levnadssätt som för tankarna till medeltiden.
Kanske blir det lite mycket strider, men som ändå känns nödvändiga för att vi ska förstå skillnaden mellan den här nya framtiden och Darcs egen tid. Och kanske blir det lite väl heteronormativt och könsstereotypt där männen har makten och är de som strider, medan kvinnorna hålls i bakgrunden som smycken eller manipulerande intrigmakerskor. Och kanske är Darc inte alldeles sympatisk. Men det gör liksom inte så himla mycket. Jag gillar ändå Darc. Han anpassar sig till sitt nya öde och gör det bästa han kan av det. Ibland blinkar det även till av ickeheteronormativt och det kan vara värt en hel del. Ännu mer eftersom författaren själv lovat bot och bättring gällande detta i bok fyra.
Så summan av kardemumman är ändå att det här är riktigt underhållande. Kreativt, fartfyllt och aningen skruvat. Och alldeles för kort.
bokhusets.com 