Kategori: Science fiction

Lost in Space – Netflix

Så jag började titta på den här igår och har bara sett ett avsnitt, vilket egentligen är för lite för att tycka någonting alls. Men jag tänker tycka till lite ändå.

Serien handlar om familjen Robinson som ska bli kolonister på en annan planet, men resan dit går inte riktigt som planerat och de blir strandsatta på en okänd planet. Naturligtvis börjar saker gå åt helskotta direkt och de får börja med att kämpa för sina liv.

Varning för spoiler från första avsnittet.

De kraschlandar alltså på en okänd planet, och råkar hamna på en isglaciär. Omedelbart efter att de lyckats ta sig ut sjunker rymdskeppet ner under isen i vatten. Och ungefär här går trovärdigheten åt fanders. För ett av barnen ska ta sig in i rymdskeppet för att hämta lite grejer och det går jättebra, tills vattnet helt plötsligt fryser till is och hon blir fångad i isen. Hela sjön fryser alltså till under de sekunder det tar för henne att försöka ta sig några meter upp. Under tiden sitter resten av familjen bredvid sjön i sina rymddräkter,  utan hjälm, mössa eller någonting och ingen fryser det minsta lilla. Så vill du se en någorlunda trovärdig science fiction-serie så är det här inget för dig.

Däremot är det rätt snyggt ändå, så jag kommer hålla ut lite till. Snyggt foto, snygg teknik, snygg alien och en spännande cliffhanger lockar mig ändå tillräckligt för att se nästa avsnitt också. Och det är ju ändå hyggligt att man får veta premisserna för serien redan efter bara några minuter, så har man ett litet hum om vad man kan förvänta sig.

 

Bortom Portalen 2 – Helveteshundar, örtmagi, tentakler och science fiction

Bortom Portalen 2 är en novellantologi utgiven av Fantastikportalen. Det var ganska självklart att jag skulle gilla den här. Och jag brukar jämföra antologierna med godispåsar, lite smått och blandat där det mesta smakar rätt gott. Men om Bortom Portalen var en blandad godispåse så är det här mer som belgisk choklad. Ni vet, den allra finaste chokladen.

I hallen kläs barnen på för en ny dag. Frukosten är uppäten och Jannike vinkar hej då till sin familj. Går in, städar undan lite och börjar göra i ordning sig själv för dagen. En helt vanlig morgon. Tills världen blir skev. 

Familjegrejen av Camilla Olsson lyckas med konststycket att vara hela berättelsen. Vi får inte bara början eller slutet eller en skymt av den. Via de ögonblicksbilder som författaren ger oss vecklar hela berättelsen ut sig som ett paraply. Novellen är exakt de antal ord den behöver vara för att vi ska få allt, utan att egentligen berätta någonting rakt ut. Familjegrejen är en lysande novell. Så oerhört obehaglig i sin förrädiska enkelhet.

Härlig tvättäkta science fiction möter Agatha Christie i Eva Holmquists novell Attentat mot Kreomen. Säkerhetspådraget är enormt under det viktiga mötet där ett handelsavtal med utomjordiska varelser ska undertecknas. Ändå lyckas ett mord inträffa. Mordet riskerar att sabotera hela avtalet och det faller på Dani, som tillhör säkerhetspersonalen, att lösa det och förhindra att ytterligare mord sker.

Militäriska hemliga expertiment och vampyrer ( -ish ) med hämndbegär bjuder Gabriella P. Kjeilen oss på i Levande död. En actionfylld novell om något som ändå inte känns helt omöjligt.

Jazztimmen av Lupina och Didrik Ojala är en framtidsdystopi som lyckas kännas både futuristisk och historisk på samma gång. Med en känsla av återgång till andra världskriget möter vi istället en framtid där Irva lever i ett toppstyrt samhälle. Där egna åsikter kan vara en dödsdom, tills den dag Irva vågar ta klivet och utforska det som finns gömt bakom ytan. En kort novell som lyckas berätta en hel roman på bara ett par sidor. Väldigt skickligt gjort.

Oskar Källners Dödens ängel och Christian Gripenviks Den andres val har lustigt nog liknande budskap om religion vs vetenskap i sina berättelser, fast tvärtom. Från olika synvinklar kanske man kan säga. Var för sig blir kanske budskapet lite väl påtagligt, men tillsammans kompletterar de varandras noveller till högre höjder.

Helveteshundar och diskbänksrealism i mörka norrländska skogar bjuder KG Johansson oss på i Porten, medan Jenny Greens Krafttider tar oss till trolska dungar där stanken från häxbränningarna hänger kvar och vi nästan kan skymta älvorna dansa i gryningen. En novell som balanserar mellan magi och realism med mörkt familjedrama omgivet av gammal folktro. Jenny Green var en av vinnarna i Fantastikportalens novelltävling och det är lätt att förstå varför. Språket är närmast poetiskt vackert och väver in den svarta berättelsen i en doft av örtmagi och svensk folktro.

Anna Jakobsson Lund lyser lika klart som alltid. Fantasy-dystopi mellan kobbar och skär passar ju mig som handen i handsken, med tanke på att jag bor just bland kobbar och skär här på Åland. I en framtid där andra dimensioner och dess varelser hittat hit, möter vi Sonia som en dag stöter på en varelse som inte liknar något hon mött förut.  Revan är hjärtskärande i sin sorglighet. Där valet för en som förlorat det viktigaste i livet är självklart.

Det finns liksom inget som bara smakar gott här, allt är utsökt. Men naturligtvis finns det några som sticker ut lite extra, det gör det alltid. Och jag blev glatt överraskad när min absoluta favorit visade sig vara något helt oväntat. Nämligen tentakelfrossa.

The Hang man står nere i Hornstulls tunnelbana och synar myllret av människor som befinner sig där, fångade i underjorden utan att veta om det. Hans publik och blivande undersåtar som alldeles strax ska få njuta av The Hang Mans första föreställning i sin plan att förslava mänskligheten. 

The Hang Man av Hans Olsson är helt oemotståndlig. Den är morbid och blodig med en subtil humor som gör att jag sitter och skrattmyser mig igenom hela novellen. Det är ett fullständigt splatter av kladdighet, men eftersom humorn är helt spot on blir det snarare mysläsning än obehag. Vi får sånt frosseri i tentakler att det närmast kan beskrivas som tentakelporr. Utomordentligt underhållande tentakelporr.

Bortom Portalen 2 är som en skattkista med sin sprakande kavalkad av mörker, science fiction, filosofi och tentakler. En enastående antologi som ger ytterligare dimension till ordet magisk.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Tusen sidor ( kan vara roligt att notera hur våra åsikter skiljer sig åt om novellerna ).

De vandrande städerna av Philip Reeve kommer som film.

För några år sedan läste jag boken De vandrande städerna, en salig blandning av postapokalyps och steampunk. En bokserie som borde ha tilltalat mig, men som jag inte alls fastnade för. Jag gillade konceptet, att man i en postapokalyptisk framtid byggt svävande städer, men författarens språk tilltalade inte mig. Jag läste en hel bok och kände absolut ingenting för karaktärerna, så det var liksom ingen mening att fortsätta.

Och nu kommer den alltså som film. Kanske kan det här bli ett av de där sällsynta tillfällena när filmen faktiskt är bättre än boken? Jag vill gärna tro det. Speciellt när Peter Jackson håller i spakarna. Det dröjer ett tag till dock, i december släpps filmen.

 

The Cloverfield Paradox

En av de läskigaste filmer jag vet är Event Horizon ( att Sam Neill är med gör förvisso sitt till ). Den har ganska många år på nacken, men är fortfarande den enda skräckfilmen som faktiskt fått mig att drömma mardrömmar. Vilket var lite lustigt, för även om jag tyckte den var rätt läskig medan jag tittade reagerade jag ändå inte nämnvärt. Så mardrömmar i veckor efteråt var helt otippat och inget jag råkat ut för varken före eller efter. Jag har sett den igen för bara något år sedan och det är en film som faktiskt håller rätt bra än.

Så när The Cloverfield Paradox jämförts med Event Horizon var jag ju tvungen att titta. Men nä, så roligt blev det inte.

Jorden lider av energibrist och man har byggt en rymdstation som ska lösa problemet. Exakt hur tänker jag inte gå in på ( pga komplicerat rymdgrejs ) men risken är att man samtidigt råkar öppna upp för andra dimensioner/parallella världar samtidigt. Och det är naturligtvis precis vad som händer när de efter flera år i rymden äntligen lyckas få igång Största Bästa Jättestrålen. Naturligtvis är det ingen som förstår vad som händer i början, men när jorden helt plötsligt inte finns där den alltid funnits och en okänd kvinna hittas intrasslad i ett kabelskåp ( bokstavligen intrasslad med kablar igenom hela kroppen ) börjar sanningen gå upp för medlemmarna. Parallella världar har krockat och släppt in diverse grejer i varandras universum.

Och på något sätt har man lyckats göra filmen så långtråkig att allt det här blir en snarkfest. Jag tittade kanske 45 minuter för att sedan helt plötsligt upptäcka att jag satt och spelade spel på mobilen istället. Jag hade alltså slutat titta utan att ens märka det och tittade upp igen lagom till slutet. Vilket var tur, för slutet är faktiskt sjukt roligt. Det är nog inte meningen att det ska vara roligt, men jag skrattade hejdlöst de sista tio sekunderna av filmen.

Så summan av kardemumman var att det ändå var värt det. Mitt råd? Titta på filmen, spela lite på mobilen eller läs en bok samtidigt och förläng livet med ett gott skratt på slutet.

Vad är det sista man känner innan man dör om man blir utskickad i rymden utan rymddräkt?

Det, och andra intressanta saker får vi veta i den här härliga intervjun med Jay Kristoff och Amie Kaufman när de berättar om arbetet bakom The Illuminae files. Enjoy.

PS. Orkar du inte titta finns svaret allra längst ner i inlägget. 

 

 

 

Man känner tungan börja koka. Inte direkt fredagsmysigt.

Gemina – The Illuminae files

Ni vet den där känslan när man har läst en sjukt bra bok och dyker rakt in i uppföljaren med den där sprittande glädjen djupt inne i magen för att man äntligen ska få återse karaktärerna från första boken? Och ni vet den där enorma besvikelsen när man inser att uppföljaren handlar om helt andra personer? Den känslan, gånger hundra, drabbade mig redan under de första sidorna av Gemina.

Och det är klart jag borde ha vetat att det handlade om andra personer. Det står i alla recensioner och på baksidan av boken och på adlibris och överallt. Men på något sätt hade jag lyckats förtränga det och trodde jag skulle få möta Kady och Ezra och AIDAN igen. Istället möttes jag av en bortskämd ung tjej och hennes knarklangare.

Det visar sig att vi befinner oss på Heimdall, rymdstationen som Kady och rymdskeppet Hypatia desperat försöker ta sig till. Där träffar vi Hanna som fyller ut sina supertrista dagar med att träna kampsport, shoppa och knarka lite mellan varven. Ingen jättecharmig tjej, även om hennes knarklangare Nik tycker annorlunda. Ovetande om Hypatias situation planeras en stor fest på Heimdall och naturligtvis behöver Hanna lite extra dust till den tråkiga festen. Hon och Nik smiter alltså undan för att genomföra sina affärer, lägligt nog samtidigt som rymdstationen invaderas. BeiTech har skickat ett gäng mordiska soldater för att sopa igen spåren och hindra Hypatias nödrop från att nå ut.

Hanna och Nik kämpar desperat från olika håll för att klara sig levande ur attacken. Samtidigt slingrar sig ytterligare ett hot igenom rymdstationen. Jag vill inte spoila för mycket, så jag nöjer mig med att säga att man har ett väldigt annorlunda sätt att göra knark ute i rymden.

Och hur mycket jag än gillade karaktärerna från Illuminae så visar det sig att jag, trots min inledande besvikelse, blir ännu mer förälskad i Hanna och Nik. Även om Gemina till en början ( håll i er för nu kommer ett yttepyttelitet klagomål ) faktiskt känns aningen upprepande, så blir det en jäkla åktur i sista tredjedelen av boken. Så sjukt sjukt bra gjort och den värsta känslomässiga bergochdalbanan jag någonsin varit med om i en bok tror jag. Hjärtat hamrar för fullt, upp som en sol på en sida och ner som en pannkaka sidan efter. Sida efter sida efter sida medan trådar knyts ihop och berättelsen vrängs ut och in.

Nu är det bara sista boken kvar och jag har inte förmått mig att börja läsa än, för efter Obsidio är det slut. Och jag vet redan att jag kommer sitta där efteråt och undra hur i hela världen jag ska kunna läsa något annat efter den här serien.

Så sjukt bra.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Carolina läser, Fiktiviteter och Tickmicks bokblogg.