Kategori: Science fiction

Mazerunner – I vansinnets öken

maze-runner-i-vansinnets-oken

Mazerunner – I vansinnets öken är andra delen i en serie skriven av James Dashner.

Efter flykten från labyrinten trodde Thomas att han och de andra skulle få sina liv tillbaka. Men ingen av dem visste vilken sorts liv som väntade dem.

Nu vet de. En bränd jord, förstörd av klimatförändringar och sjukdom. En värld som härskas av kaos.
Flykten är långt ifrån över. De står inför en ny och fruktansvärd prövning. De har två veckor på sig att korsa en förbränd öken och ta sig till andra sidan. De kommer att möta sjukdom, galenskap och vänner som inte går att lita på – ingen går säker.
Kommer Thomas och hans vänner någonsin att bli fria? Finns gåtans lösning bland Thomas förlorade minnen?

Thomas och de andra gläntingarna är i trygghet utanför labyrinten och ligger och sover i en sovsal, när Thomas plötsligt känner hur det telepatiska bandet till Theresa bryts av.  Theresa som fick en egen sovsal som ensam tjej är helt plötsligt borta ur Thomas huvud. Det visar sig att WICKED inte är klara med sitt test och istället för trygghet hamnar gläntingarna i större fara än någonsin tidigare. I en het och torr öken måste de slåss mot de smittade och överleva stormar värre än något de tidigare upplevt. Allt iscensatt av WICKED där ingen till slut vet vad som är verkligt och vem man kan lita på.

Andra boken fortsätter i samma rasande tempo som den första. Språket har fått ett bättre flyt och drivet är otroligt bra. För bra faktiskt. Det är som att åka forsränning ( inte för att jag har provat, men jag har bra fantasi ) där allt rusar förbi och man har andan i halsen och pulsen är konstant skyhög. Sträckläsning i hundratio och fruktansvärt spännande. Jag hade dock önskat lite pauser ibland. Åtminstone något tillfälle att andas och försöka klura ut gåtan som samtidigt svishar förbi. För vi läsare vet ju precis lika lite som Thomas, huvudkaraktären. I takt med att han får minnesglimtar och fler ledtrådar till WICKED:s hemlighet, så gissar vi ikapp med honom. Något som är både intressant och frustrerande. Det här påminner en hel del om hungerspelen men samtidigt inte. Spelet fortsätter i den här boken på en annan spelbana och allt är iscensatt för att vara så farligt som möjligt för deltagarna, gläntingarna. Skillnaden är att här vet ingen vad som händer eller varför. Karaktärerna vet inte, vi läsare vet inte och det är så himla spännande. Lättläst och snabb underhållning, men bra. Ändå kände jag lite på slutet att det kanske får räcka nu. Jag vill ha svar. Sedan slutar boken med en sådan rejäl cliffhanger att jag glömmer alla sådana tankar och bara längtar efter att läsa nästa bok.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Stjärnklart – årets bästa bok?

stjarnklart

Stjärnklart är första delen i en planerad trilogi och är skriven av Lars Wilderäng.

Elektronik har inget immunförsvar.

Det är något som inte stämmer med de allt fler trasiga telefonerna som har lämnats in för reparation runtom i landet. De är stendöda.

Samtidigt börjar en rad oförklarliga händelser i samhället avlösa varandra. Ett fabrikationsfel i bilarnas mikrochips förvandlar snabbt vägarna till bilkyrkogårdar. Tågen drabbas av elfel, hyllorna i affärerna gapar tomma, sommarförkylningarna blir allt segare och strömavbrotten blir en del av den nya vardagen.

På Karlsborgs flygplats står elitsoldaten Gustaf Silverbane redo för utlandsinsats när något går fruktansvärt snett och ett eldsken fyller himlen. Survivalisten Filip Stenvik får se sin tidigare hånade hobby förvandlas till blodigt allvar. I den tilltagande ovissheten driver polisen Peter Ragnhell sina redan okonventionella metoder för brottsbekämpning till sin spets. Samtidigt gör programmeraren Anna Ljungberg en upptäckt som hotar att förändra förutsättningarna för allt mänskligt liv på jorden. Eller är det redan för sent?

Efter ännu ett strömavbrott förändras allt. Den mörka hösten går in i en stjärnklar vinter där kaos råder och få överlever.

Den här boken har orsakat mig en hel del huvudbry. Jag fick den som e-bok och det visade sig att jag och e-böcker inte är bästa kompisar. Jag glömmer att boken finns där, rakt i telefonen. Möjligen eftersom jag alltid har en pappersbok i väskan. Dessutom läste jag några recensioner innan jag ens började läsa vilket var väldigt dumt i det här fallet. Recensenterna skrev mest om preppar och militär strategi. Visserligen gillar jag både Tom Clancy och Jan Guillous böcker om Carl Hamilton, men de är ju liksom spännande trots att de är militäriska, inte tack vare det. Två undantag alltså. Så jag var inte jättesugen på att läsa den här. Preppar och militärstrategi. Som e-bok dessutom. Men boken ska ju recenseras så jag försökte ta mig i kragen och läste lite. Tills jag efter några sidor hamnade i Afghanistan, då orkade jag liksom inte. Sedan har den legat där i telefonen och väntat i två månader. Varit en nagel i ögat på mig som jag inte orkat ta itu med. Men jag är inte den som ger upp, så i helgen tog jag tag i det. Och hittade årets bästa bok.

Allt börjar haverera i samhället. Allt som drivs av elektronik vill säga. Och nu pratar vi verkligen om allt. Från datorer och mobiler ner till ugnar och svetsar. Tanken är kittlande, vad händer egentligen om samhället går från dagens elektronik till häst & vagn? Vad händer med människor som helt plötsligt ska klara att överleva utan någonting alls? Alla gamlingar på äldreboenden, sjukhuspatienter, flygplan uppe i luften, du?

Man får följa ett antal personer genom hela processen från att mobilen lägger av tills hela samhället har kollapsat, och benämningen undergångsroman gör verkligen skäl för namnet. Wilderängs karaktärer är på något sätt ett snitt av samhället.

Där finns Filip som försökt förbereda sig för undergången länge. Skåpen är proppfulla av torrvaror och konserver, han har utrustningen och kunskapen för att klara sig länge. Tror han. Gravida Anna som tidigt förstår vad som händer och kämpar för sitt och sitt ofödda barns överlevnad. Joakim som befinner sig mitt i brinnande krig i Afghanistan när världen slocknar. Magnus, pappan i trebarnsfamiljen som inte förstår vad det är som händer innan det nästan är försent. Den korrumperade polisen Peter Ragnhell som försöker hålla en ren fasad utåt och låtsas att han följer reglerna, vars galenskap slår ut i full blom när det inte längre finns några regler att följa.

Handlingen och berättarstilen påminner om en klassisk katastroffilm. Och ändå inte. Kampen i boken är oftast inte ädel. Den är skitig, dödlig och våldsam. Vissa slåss, några samarbetar, de galna blir ännu galnare och de sjuka går under. Och hela boken är bara så otroligt bra. Den har allt som behövs för en riktig nagelbitare. Engagerande karaktärer, en handling som är det mest spännande jag läst på länge och ett driv i boken som höll mig vaken alldeles för länge. Det militäriska jag fasade för visar sig till och med vara för lite. Preppern jag hört så mycket om är bara en av många karaktärer och jag vill ha mer av dem alla.

Stjärnklart är en djup och engagerande undergångsroman som rymmer en otrolig kunskap, spänning på högsta nivå och en handling som berör oss alla. Den här boken bör tilltala väldigt många läsare oavsett om man gillar deckare, thrillers, dystopier, science fiction eller spänningsromaner. Den kommer tillräckligt nära alla dessa genrer för att passa de flesta. Som tur är kommer det en fortsättning och tills den kommer så ska jag gå och köpa boken i min lokala bokhandel och läsa om den på riktigt. I pappersformat.

Visserligen är inte året slut än, men jag vågar mig ändå på att utnämna Stjärnklart till årets bästa bok. Dessutom har Sverige fått en ny hjälte och Carl Hamilton kan slänga sig i väggen.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Massolit för recensionsexemplar.

Maskinblod 3 – del 3

maskinblod-3

När jag bestämde mig för att skriva om alla noveller i Maskinblod 3, istället för att bara sammanfatta boken, insåg jag inte riktigt vad jag gav mig in på. Det är många noveller. Men jag är ändå glad att jag gjort såhär eftersom det inte är en bok man bör sträckläsa. Novellerna skulle försvinna in i varandra och njutningen för varje enskild novell skulle minska.

Paddan som sjöng är skriven av Erik Odeldahl.

En värld med ny världsordning och en vän som blir besatt av ett konstverk. Gömt i konstverket utläser Filip noter som han desperat försöker omvandla till musik. Om hur en besatthet leder till undergång och hur vänskap kan prövas. Det här är en härlig mix av skräck och science fiction. Besattheten är obehaglig och tavlan novellen kretsar kring ger mig kalla kårar. En fint paketerad skräcknovell som jag turligt nog inte läste när jag var hemma ensam.

Beskyddaren på månen skriven av Johannes Pinter.

En kortnovell om vad som kan hända när människans nyfikenhet öppnar okända dörrar. En abstrakt existentiell berättelse om liv. På bara någon sida lyckas författaren beskriva livet i dess djupaste mening och även leda oss till undergång. Vackert och skrämmande i sin enkelhet.

Det svåra spelet skriven av Andrew Coulthard.

Stockholm är förändrat. Man har inte längre tillgång till färsk mat. En så enkel sak som rengöringsmedel är svårt att komma över och för de fattiga är räddningen den svarta marknaden. Det nya livet och marknaden som är det ständigt pågående spelet. Hur kan man bli en vinnare när man från början inte har något att satsa? Min första bekantskap med Stockholmsdystopi. Det är något väldigt intimt och samtidigt skrämmande med en dystopisk framtid i ens egna kvarter. Det här är väldigt bra, till att börja med. Det nya Stockholm är kreativt och väldigt trovärdigt. Språket har ett ganska långsamt men bra driv, världen blir tydlig och problemen sätts i sammanhang. Men det blir för mycket politik. Jag tycker visserligen att dystopier bör grundas på samhällskritik. Det är då de blir som bäst. Men det blir så övertydligt här att det på slutet nästan känns mer som en politisk manifestation än en dystopinovell. Läsare vill gärna lista ut saker själva, få ledtrådar här och där och sedan sätta ihop pusslet, kritiken, själva. Att ge för mycket känns lite som att bli skriven på näsan. Som om vi inte klarar det själva, vilket vi oftast gör. Bortsett från det är det här bra. Författarens dystopiska Stockholm känns tyvärr inte helt omöjligt.

Omstart skriven av Boel Bermann.

En fantastisk liten kortnovell om världens undergång. Ännu en fullständig berättelse nedskriven på bara några sidor. Makalöst vacker i sitt vemod.

Tvillingarna från Dilmun skriven av Tora Greve.

En framtida värld, ett tvillingpar och ett sökande efter sitt eget öde. Möjligen förstår jag tanken bakom novellen men på det stora hela är den en gåta för mig. Det är en svindlande massa av planeter, forskningsinstitut, människor, biotroner och av någon anledning sexuellt utsvultna kvinnor som har lyckan att deras planet består av män som gärna ställer upp. Jag förstår inte.

Pancasila skriven av Oskar Källner.

Kolonisationen av en planet går fel när ekosystemet slår tillbaka och vad gör man när ingen lyssnar till ens varningar? Det här var kvällens Daim i godispåsen. Diamanten. En fullständig roman gömd i en novell och jag fastnade totalt. Det påminner till viss del om Avatar, med en hel planet sammanbunden av ekosystemet. Men där Avatar är vacker är den här istället skrämmande. Dessutom finns det en sådan total antagonist här att ösa all sin ilska och besvikelse på, vilket är en lättnad efter all abstrakthet i de andra novellerna. Det är förlösande att äntligen få det onda förkroppsligat. Samtidigt är det inte svårt att se hela mänskligheten i det onda, för det är så vi gör. Människan tar och förbrukar och vägrar se varningssignalerna om att vi överkonsumerar. En lysande science fiction novell som känns både fiction och realism.

Återigen tack till Affront för recex.

Champion – bästa dystopin!

champion

Champion är den avslutande delen i en trilogi skriven av Marie Lu.

June och Day har offrat mycket för medborgarna i Republiken och för varandra. Men det var långt ifrån tillräckligt. Nu står Republiken inför sin värsta kris någonsin och June, underbarnet, och Day, legenden, står i händelsernas mitt.
June har en hög befattning inom den styrande eliten och Day är en hyllad folkets hjälte. Men precis när fredsavtalet med Kolonierna, som stridit med Republiken i snart ett århundrade, ska bli verklighet orsakar en fruktansvärd pestsmitta panik i Kolonierna. Ett fullskaligt krig verkar oundvikligt. Den här gången kommer inte Republiken att kunna hålla stånd, och den enda lösningen är att finna ett botemedel mot smittan och det snabbt. Det är en kamp mot klockan, och samtidigt vacklar Days egen hälsa.
Day och June är återigen tvungna att sätta allt på spel, inklusive de människor de älskar. Kommer deras kärlek att bestå genom den slutgiltiga prövningen?
Den sista striden är här.

Day är döende och June är preseskandidat åt Elektorn. Day sade ju adjö till June utan att berätta om sin vacklande hälsa i den förra boken, men när kriget hotar och Republiken återigen sätter sitt hopp till Day blir det omöjligt att dölja hans sjukdom. Day blir allt svagare och minnet börjar bli påverkat. Kommer Day överleva tillräckligt länge för att rädda de han älskar och kan han älska June fullt ut trots deras trasiga historia?

Som jag har längtat och fasat för den här sista boken. En serie är ju egentligen bara så bra som den sista boken tillåter den att vara. Och oj vad det här är bra. Marie Lu är konsekvent med sina karaktärer. June och Day fortsätter vara precis lika kapabla som tidigare. De är precis lika starka, egensinniga, sårbara och kompetenta som i de andra två böckerna. Det händer nog inte en enda gång i hela serien att jag sitter och irriterar mig för att karakärerna gör korkade saker. Visst fattar de emellanåt fel beslut och handlingarna kanske inte blir så som man vill, men det är inget velande. Inga idiotiska grejer utan sådant som man ändå kan förstå. Världsbygget Marie Lu uppvisar i Champion är dessutom genialt. Hennes Antarktis skulle gärna få vara underlag för en helt egen serie. Trilogin håller. Nästan hela vägen. För det finns en liten detalj som stör mig, men den kan jag tyvärr inte ta upp utan att spoila. Det finns dock ett hål i slutet som stör mig och saknar trovärdighet. Men det är en petitess i sammanhanget. När jag trodde att det inte kunde bli mer spännande skruvar Marie Lu åt det ännu ett varv, och när det inte var så många sidor kvar hade jag ingen aning om hur det här faktiskt kommer sluta. Och slutet som väl blir hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Jag tokälskar Champion. Det är helt enkelt den bästa dystopitrilogin av dem alla.

Betyg 5/5

 

Tack till Modernista för recensionexemplar.

 

Mer Maskinblod 3 – Att hitta en guldklimp

. maskinblod-3

Vid brunnen av KG Johansson hade jag kanske lite höga förväntningar på, eftersom jag tyckte så mycket om Samvetsmakaren. Vid brunnen är bra, välskriven och fängslande. Tänk om man hamnar i otakt med varandra i tiden? Att samtala med varandra och försöka förstå vad den ena talar om, när det för den andra ännu inte har hänt. Det är vad som händer Max och Julia som befinner sig på ett rymdskepp när de upptäcker att de upplever tiden olika. Det Julia minns har ännu inte hänt Max. Tidsförsjutningen orsakar inte bara slitningar i deras relation till varandra, utan visar sig även innebära ett problem på liv och död. Ämnet är för mig helt nytt. Tidsförskjutning har många skrivit om, men jag har aldrig läst om det ur den här speciella vinkeln. Trots att livsfaran i det hela blir uppenbar när den påpekas. Så novellen är bra och jag borde älska den, men det känns tyvärr som jag läst den förut. Av någon anledning påminner den för mycket om Samvetsmakaren, så det känns som jag läser en repris. Nu har ju inte alla läst den boken och för er borde den här novellen vara en upplevelse.

Människans odödlighet – vetenskapens sista triumf skriven av Harald Wägner. Professor Pletjnikov andas ut efter ett stort genombrott och känner sig enormt belåten med att ha presenterat en världsomvälvande nyhet. Möjligheten till odödlighet. Där han vältrar sig i självbelåtenhet över sin kommande storhet, avbryts han plötsligt i sin tankegång när det ringer på dörren. Utanför står en främling som påstår att han är 3000 år gammal. Redan några rader in i novellen känns det plötsligt som om jag läser Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Känslan är så kraftig att jag nästan förväntar mig Raskolnikov stå utanför Professor Pletjnikovs dörr. Pletjnikovs tankegång känns lika snirklig och tar samma omvägar som Raskolnikov gjorde i sin galenskap. Meningarna tar oväntade u-svängar och det förväntade blir något helt annat. Men det är inte Dostojevskij och det märks naturligtvis. Jag vet inte om det här är ett medvetet sätt att skriva, men det blir för snirkligt med för många vägbyten och ibland slutar meningen i en återvändsgränd. Det blir liksom inte helt, rätt. Novellen är kort och ämnet är intressant, trots min okunnighet i det. Slutet känns inte helt äkta utan tillrättalagt av någon som inte själv hade slutet helt klart för sig, eller inte vågade ta ut svängarna hela vägen.

Nätverka av Alexandra Nero handlar om Johannes. Han får av misstag i sig sporer från himlen som landat i muggen han dricker från. Resultatet är förödande. Än en gång är jag ytterst imponerad över hur mycket berättelse man kan få in i en så kort novell. På bara några få sidor hinner jag utveckla stark sympati för den drabbade Johannes. Jag vrider mig av olust medan jag känner spänningar i nacken som inte finns. Och jag bävar för det som komma skall. Det här är den första novellen jag läst ( hittills ) som känns ämnad att vara just en novell. En text som passar sin kostym.

Doften av Mango är skriven av Anna Jakobsson Lund och är för mig kvällens höjdpunkt. Jag vill ha mer. Jag vill ha mer världsbygge, mer om Hakeem. Jag vill ha mer Aaron, vindvändaren och stormbringaren. Är hans öde redan beseglat? Jag vill veta mer om Falkarna, jag vill att de överlever och reser sig starkare än någonsin. Dessutom är den nyskapande och normbrytande, men så skickligt invävt att jag faktiskt inte ens tänkte på det förrän jag läste om den. Ja, jag var tvungen att läsa den idag igen. Att läsa den här var som att hitta en skattgömma. Ni vet när man öppnar en bok och de första raderna avslöjar att här, just här, börjar en fantastisk historia. Så känner jag och trots att slutet är perfekt känner jag mig lite lurad.  Som om jag bara fått en aptitretare när jag blivit lovad en trerätters. Jag vill ha mer. Jag vill ha en trerätters.

De senaste tio åren har jag sett tre tusen Falkar skära handflatorna. Det är alltid jag som ger dem kniven. Alltid. Men den där eden är inte värd någonting om jag inte är beredd att ta konsekvenserna.

…och Kyria tystnade – Maskinblod 3

maskinblod-3

Maskinblod 3 innehåller nya noveller av några av Sveriges mest spännande science fiction- och fantastikförfattare. Dessutom ingår en kortroman av Caroline L Jensen samt en äldre svensk sf-historia.

Eftersom boken innehåller flera berättelser av olika författare, tänkte jag dela upp mina omdömen för några få i taget. Jag börjar med Caroline L. Jensens kortroman …och Kyria tystnade

Kyria och Teno bor i en skapad kupolvärld där de som inte följer reglerna blir utstötta och hamnar på utsidan av kupolen. Kyria är en upprorisk själ och har svårt att anpassa sig till kupolens regler och till ett helt liv på insidan. Hon vill veta vad som finns utanför. Hon vill ha sin fria vilja att skapa ett eget liv, inte behöva forma sig själv efter Alliansens regler. Teno är redan formad och arbetar som forskare åt Alliansen, ändå lyssnar han till Kyrias fantastiska upproriska visioner och berättelser, med ögon lysande av kärlek, beredd att göra allt för henne. Tills Teno tvingas göra ett val mellan sin kärlek till vetenskapen och kärleken till Kyria.

Språket är vackert och flytande, gestaltningen är fantastisk och jag förstår inte hur Caroline lyckas få allt så tydligt berättat med så lite text. Det etiska dilemmat de ställs inför är trovärdigt och inte helt olikt en del av vår tids etiska problematik. Hur mycket är man beredd att offra i kampen om överlevnad? Är den enskilda individen försumbar i en större teoretisk kamp för mänskligheten?

Jag älskar berättelsen om Kyria och Teno. Två vänner på var sida om etiken i ett framtida dystopiskt samhälle och jag blev så glad när jag insåg att det var en kortroman istället för en novell, men samtidigt så ledsen över att det var en kortroman och inte en hel bok.

Tack till Affront för recensionsex.