Kategori: Science fiction

I still see you

Vid Veronicas köksbord sitter hennes pappa varje morgon och läser tidningen, grannen klipper gräsmattan och en dam går punktligt över gatan varje dag med sin rullator när Veronica cyklar till skolan. Allt är precis som vanligt. Tills de suddas ut och försvinner.

Precis som Veronicas pappa så dog grannen och damen och tusentals andra, i samband med Händelsen 10 år tidigare. En katastrof där ingen riktigt vet vad som hände, men en Händelse som lämnade världen befolkad av spöken. Remnants, eller rems som de kallas, finns överallt. Gör helt vanliga saker någon minut tills de suddas ut och försvinner, och därefter börjar de om från början i en oändlig loop mitt bland de levande. Loopen kan inte ändras, spökena är samma och eviga och de kan inte göra oss illa. Tills Veronica ser en helt ny rem en dag, en rem som verkar vilja henne illa.

Konceptet är fantastiskt och början av filmen är så lovande, att jag verkligen inte fattar hur man kan misslyckas så kapitalt med något som skulle kunna vara så bra. Jag fattar verkligen inte. Var castingpersonalen full? Hade de stafettinspelning med en ny regissör varje kvart, där den efterföljande regissören helt enkelt fick gissa vad den före gjort? Allvarligt talat alltså.

I början av filmen var jag totalt uppspelt, jäklar vad bra det verkade vara. Sedan hände något. Filmen är omväxlande jättebra, helt ok och totalt usel däremellan. Avsnitt som är så klyshiga och ostiga att det är skämskudde fram. Det är verkligen som om helt olika regissörer tagit en kvart var och gjort lite hur de vill med just sin del.

Och sedan har vi skådisarna. Ena huvudrollen spelas av Richard Harmon. I sin roll som Murphy i The 100 är han en stor favorit hos mig, men här är han helt enkelt för gammal med sina 27 år. Ofta känns det också som om han själv är lika trött på filmen som jag är.

Sedan har vi Bella Thorne som spelar Veronica. Hon hade säkert varit helt ok om det inte var för hennes läppar. Och jag vill verkligen poängtera att jag hatar när man shamear utseenden och det är heller inte min mening här. Men att en person som har fyllt sina läppar till bredden av vad som är möjligt ska spela deprimerad tonåring funkar inte. De ger henne ett konstant uttryck som ser likadant ut oavsett vad som händer. Som att hon hela tiden är på väg att ta en sexig selfie med halvöppna svullna läppar. Dessutom verkar hon faktiskt ha fysiskt svårt att prata med dem vilket gör att mitt fokus är på helt fel ställe under stora delar av filmen. Vilket är synd, för jag tror faktiskt att hon är en bra skådespelare egentligen.

Och utöver allt detta ovan så är filmen totalt förutsägbar när det handlar om vem skurken är ( ja det finns en skurk också ). Total besvikelse alltså.

Doctor Who – Rosa ( Parks )

Jag vill varna för att inlägget kommer att innehålla spoilers efter första trailern. Allt efter den trailern är alltså spoilers, men fram till dess är det bara läsa vidare ( och se trailern förstås ).

I avsnitt 3 hamnar alltså Doktorn och hennes tre följeslagare i 50-talets Alabama. Närmare bestämt dagen innan Rosa Parks bestämmer sig för att inte lämna sin sittplats på bussen till en vit man. Det visar sig att någon är ute efter att ändra historien och självklart måste Doktorn se till att det inte händer.

Det är episoder som det här som gör att Doctor Who är en så fantastisk serie. Avsnitt som verkligen betyder något, som lär våra barn om vår historia och vad som är viktigt. Jag är visserligen glad att inte alla avsnitt är så. Jag gillar okända planeter, cybermen och interstellära hot. Men däremellan ploppar det upp sådana här avsnitt som ger ett extra djup till hela serien.

Avsnittet lyfter dessutom följeslagarna Graham och Ryan. Ryan som är en helt vanlig tonåring från nutiden råkar oväntat ut för dåtidens öppna rasism. En chockerande händelse som borde påverka även den mest hårdhudade tittare. Graham står för säsongens första gapskratt när han i en pressad situation ska försöka förklara för en polis vad de egentligen gör där. Sjukt rolig scen! Utöver det stod han även för en stor del av tårarna jag fällde i slutet. Jag återkommer till det längre ner, men Graham som karaktär är verkligen sympatisk, mångfacetterad och viktig för serien. Jag gillar honom och Ryan starkt. Tyvärr står Yazz fortfarande i bakgrunden, även om hon har ett fint moment i avsnittet också.

Ett av de bästa avsnitten i Doctor Who överhuvudtaget. I topp tillsammans med avsnittet om Vincent van Gogh i säsong 5, där en bruten van Gogh får se ( bokstavligt ) hur hans konst har påverkat världen. Oerhört fint avsnitt. Så jag gillade det här även om jag faktiskt är besviken på själva skurken. Skurken känns så futtig på något sätt. Mer om det också längre ner.

Rosa Parks, en kvinna som förändrade världen. Och, som det visar sig, även universum.

 

Spoilerdags!

Ok, så någon försöker hindra Rosa Parks från att åka med bussen och ytligt sett så är det ju en väldigt bra story. Men jag önskar den hade mer djup. Alltså själva orsaken till att skurken vill ändra historien. Det är ändå Doctor Who vi tittar på och där är skurkarna något utöver det vanliga. Eller bör vara i alla fall. För i det här fallet är skurken inget annat än en tråkig gammal rasist. Det finns ingen spännande agenda dold under ytan, ingen utomjordisk robot/alien eller levande staty som ligger bakom, utan ”bara” en idiotisk rasist. En tidsresande sådan förvisso, men ändå. Doctor Who brukar inte vara så tydlig, ska inte vara så tydlig eller enkel. Så stor besvikelse där.

Däremot är jag grymt imponerad av slutet. Ett slut där Doktorns och följeslagarnas uppgift är att inte göra något alls. De som ska kämpa när andra råkar illa ut, när andra råkar ut för orättvisor, måste bara sitta där och låta Rosa Parks bli utsatt och arresterad. Och det är verkligen fullkomligt hjärtskärande. Speciellt Graham visar så tydligt hur ont det gör att vara delaktig i det här, att vara en av dem som tvingar Rosa till att agera och därmed bli utsatt.

Många Who-fans har också klagat på musiken i slutet. Det hör liksom inte till serien att lägga in moderna popdängor som förstärkare. Men här passar det utmärkt enligt mig. Speciellt som låten tydligen är den officiella låten för Black Lives Matter-rörelsen. Så passande och känslostarkt att tårarna rullade fritt här hemma. Ni får slutet av mig här och jag tycker absolut man ska titta även om man inte följer Doctor Who.

Czentes Omega – Årets snyggaste bok

Är du beredd att offra din sista chans för att rädda någon annan?

På Intergalaktiska akademin för elever med särskild problematik får unga tjuvar, mordbrännare och bedragare möjlighet att komma tillbaka till samhället. För att klara sig måste de visa att de har lämnat sitt gamla liv.

Men när fem elever upptäcker ett hot på akademin tvingas de in i en kamp där de inte kan lita på någon. Deras enda alternativ är att använda kunskaper som de gjort allt för att glömma.

Jag ger upp. Det är bara inse att Anna Jakobsson Lund är en sjuhelsikes bra författare som jag gillar, så jag ger upp försöken att analysera böckerna i jakt på brister och fel. Vill du ha en bra dystopi läser du trilogin om Systemet, vill du ha underbar fantasy läser du Equilibrium och vill du ha en fantastisk rymdopera så läser du Czentes Omega. Så enkelt är det uppenbarligen.

Sedan är det klart att smaken är som baken, men det går inte att komma ifrån att Jakobsson Lund lyckas förmedla fantastiska berättelser. Och när hon då skriver en bok som är inom min absoluta favoritgenre, så kan jag inte annat än jubla.

Intergalaktiska akademin. Bara det får magen att pirra av förväntan, för jag är extra svag för just internatskolor. Framförallt internatskolor i rymden. Lägg till intressanta karaktärer där varenda en av dem har en spännande bakgrundshistoria och placera allt på en okänd planet så har du mig som i en liten ask.

De som fångar mig mest är bland annat Leoniode och Bellix, även om alla karaktärer får ta sin plats. Hur Leonide, som är född och uppvuxen på en rymdstation, reagerar när hon har öppen himmel över sig för första gången. Hur Bellix så desperat försöker passa in och vara lojal trots den enorma hemlighet hon bär på. Ändå är det Mika jag minns bäst. En systemperson som inte är skapad i syfte att ha egen vilja, egna tankar eller egna känslor, men som ändå på något sätt vill mest av dem alla.

Precis som i Equilibrium ligger fokus på vänskap, inkluderande och normbrytande. Vid det här laget står det helt klart att Anna Jakobsson Lund är en av de mest nyskapande författarna vi har inom fantastiken och hon gör det så bra. Hon använder fantastiken så som jag tycker alla borde använda den. Till att verkligen skapa något eget. Hon tar det nya och gör det realistiskt istället. Precis så som riktigt bra fantasy och science fiction ska hanteras enligt mig.

Sedan har vi ju omslaget. Snyggaste boken i år, helt klart. Det går ju tyvärr inte att se på bilder, men omslaget är helt fantastiskt med olika texturer och glittrande silverrelief. Fullständigt älskar det! Ni måste gå in i en bokhandel och titta, känna och lukta på boken. Sedan köper ni den.

Och till sist måste jag ju också passa på att hylla universums bästa lärare, fröken Gilljam ( jag ), som huserar på Intergalaktiska akademin. Med ljusbrun päls och rosa band inflätade runt öronen har jag aldrig varit snyggare. Tusen tack för det Anna!

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Skriva läsa leva och Litteraturmagazinet.

Doctor Who – The woman who fell to earth

Doctor Who är den tv-serie som pågått längst med sina 50 år i tv-rutan nu. Doktorn är en icke-mänsklig superhjälte med två hjärtan och är beväpnad med en sonic screwdriver. En skruvmejsel, för att laga sådant som är trasigt oavsett om det handlar om trasiga rymdskepp eller trasiga människor. En fin superhjälte med andra ord.

Doktorn regeneras efter ett tag till en ny kropp vilket innebär att varje ny doktor har ett nummer. Det är alltså en ny kropp men samma doktor, fast med ny personlighet. Doktorn kan regeneras till i princip vem som helst, men märkligt nog är detta första gången på 50 år som Doktorn blir någonting annat än en vit man. Vi har för första gången en kvinnlig doktor! Och sexisterna rasade förstås och förutspådde att nu jäklar, nu går hela serien åt helskotta. Vilket är lite märkligt eftersom serien handlar så mycket om inkludering, tolerans och medmänsklighet. Så hur gick det nu då när de första avsnitten visats? Bara bra, tackar som frågar. Den trettonde Doktorn, gestaltad av Jodie Whittaker, är hittills den säsong med mest tittare. Så världen verkar överleva en kvinnlig Doktor lustigt nog.

Första avsnittet den här säsongen hette The woman who fell to earth och där  får vi träffa de nya följeslagarna och se hur de möter Doktorn för första gången. Vi får även aliens som använder jorden som sina jaktmarker och ett monster med minst sagt horribelt utseende. Spännande, roligt och lite läskigt. Precis som det ska vara. Och jag är verkligen supernöjd med den nya Doktorn. Ofta när vi introduceras för en ny Doktor är första reaktionen usch, fy och blä. Sorg, eftersom man kommit att älska den föregående Doktorn och regeneringsavsnittet där de säger adjö alltid är oerhört sorgligt. Men jag älskar Jodie som Doktorn redan från start. Hon fångar essensen av karaktären direkt, genom att vara precis som jag tycker Doktorn ska vara. Orädd, entusiastisk och viljestark. Följeslagarna verkar också bra, men är än så länge lite suddiga.

Jag älskar alltså nya Doctor Who. Har du inte sett den än är det faktiskt ett ypperligt tillfälle att börja nu. Det gör inget att serien pågått i 50 år. Fördelen med att introducera en ny Doktor lite då och då är att nya tittare kan haka på och enkelt komma in i i serien. Gillar man den så arbetar man sig sedan bara bakåt. Jag började med Doktor 11, och först därefter såg jag 9 och 10. Funkar alldeles utmärkt. Trailern nedan är fantastiskt, så det är bara börja titta!

 

Warcross

Warcross är inte bara ett dataspel, det är ett sätt att leva. Åtminstone för de miljontals människor runtom i världen som loggar in på spelet varenda dag.  I ett desperat försök att få ihop lite pengar bestämmer sig den tonåriga hackertjejen Emika Chen för att försöka hacka sig in mitt under öppningsspelet på det internationella Warcross-mästerskapet en manöver som leder till att spelets skapare, den tillbakadragne miljonären Hideo Tanaka, vill anlita henne som insiderspion för att hitta en säkerhetsläcka. Emika tackar ja till erbjudandet och befinner sig snart i en drömtillvaro i Tokyo ända tills hon gör en farlig upptäckt som hotar att slå sönder hela Warcross-imperiet.

Jag var så taggad när jag började läsa den här. Hade haft den under bevakning och köpte samma dag den släpptes som e-bok eftersom jag, som bekant, verkligen älskade Legend-serien. Men jag fastnade inte riktigt tyvärr.

Jag har väldigt svårt för den här spelvärlden Lu har byggt upp, mest för att jag inte riktigt förstår hur den fungerar. Jag fattar att det är en slags virtuell verklighet i stil med Ready Player One, men ändå inte riktigt. Och eftersom jag inte förstår helt, så har jag svårt att sätta mig in i spänningen eftersom hela boken i princip utspelar sig i spelet. Tiden som inte tar plats i spelet, utspelar sig dock i Tokyo vilket är kul. Att huvudkaraktärerna, Emika och Hideo, är asiater gillar jag också. Det är uppfriskande med karaktärer och miljö någon annanstans än i ett framtida Chicago liksom.

Båda huvudkaraktärerna känns också märkligt ytliga och stereotypiska i sina roller. Hideo framstår nästan som en ripoff av Mr Grey, medan Emika som har all potential att bli en stark kickass-karaktär snarare suddas ut och blir otydligare för varje sida.

Dessutom följer Lu verkligen YA-mallen här. Instalove och en saftig antydan om kommande triangeldrama i nästa bok. Inget direkt nyskapande alltså. Och trots att Warcross känns som en svagare variant av Ready Player One, så gillar jag den tillräckligt för att läsa nästa bok. Det är bra med action, spänning och en tillräckligt intressant miljö för att inte hamna i botten av betygskalan hos mig. Boken är också superpopulär på Goodreads så jag känner mig lite grinig som bara klagar, men kanske gillar jag nästa bok bättre. Kanske …

Boken finns hos Adlibris, Bokus, Science Fiction Bokhandeln och CDON.

Andra som skrivit om boken är Vargnatts bokhylla, Tusen sidor och Bam tycker.

 

Swedavien – En dystopisk thriller

I en nära dystopisk framtid har det skett en elektronisk revolution i Sverige och en grupp företagsledare styr nu i hemlighet medborgarna utan deras vetskap. I denna nya värld Swedavien existerar livet som en slöja framför ögonen på människorna. En analog motståndsrörelse har valt att stå utanför Swedavien och har skapat ett alternativt liv i gångarna under Kymlinge tunnelbanestation dit inga elektroniska signaler hittar. Deras mål är att störa ut det elektromagnetiska fältet för att få människorna i Swedavien att välja ett liv i den fysiska verkligheten istället.

Swedavien är första delen i en trilogi skriven av Johanna Juneke.

Vilken debut! Johanna Juneke imponerar rejält med sin futuristiska dystopi där vi alla lever inneslutna i en elektronisk verklighet.

Man blir ju mer svårflirtad med åren och det är inte så ofta böcker fångar mig redan med de första raderna, men här hände det. Det är också en relativt kort bok så jag sträckläste allt i en enda sittning. Och när läsningen var klar hände ytterligare en ovanlig grej. Jag känner mig manad att läsa om början eftersom den helt plötsligt kändes väldigt mycket viktigare än jag först trodde. Den där känslan att man inte är helt färdig med boken trots att den är slut är riktigt härlig.

Vissa frågetecken kanske uppstår gällande den elektroniska verkligheten vs den analoga, eftersom många arbeten måste utföras genom att faktiskt se verkligheten. Vi får till viss del en förklaring som fungerar, men den täcker bara ytligt och världsbygget kanske känns aningen skälvande emellanåt. Men det är väl också mitt enda förbehåll.

Med sitt lättillgängliga språk, en kittlande high tec-värld  och spänning i bästa thrilleranda är det här en smashing debut och jag ser mycket fram emot fortsättningen.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Håkans hylla, Bokhyllan och Zidsel.