Science fiction – Sida 12

VirtNet-spelen. Nivå: dödlig

VirtNet-spelen är första delen i en trilogi skriven av James Dashner.

Världen är virtuell. Faran är verklig.

I framtiden lever de unga sina liv på VirtNet – en virtuell värld som tar över alla sinnen. Michael är en av dem, och han är ovanligt duktig. Han kan alla tricks och tröttnar aldrig på att spela. I spelets värld kan man vara vem man vill. Allt är möjligt.

Men även om världen är virtuell kan det bli farligt på riktigt. En okänd spelare har gått för långt och lämnat ett våldsamt spår av död efter sig. Han måste stoppas. För att fånga en hacker behövs en annan hacker. Michael och hans två bästa vänner får i uppdrag att bege sig djupt in i VirtNets mörkaste dimensioner, platser som få mänskliga ögon har sett. Risken finns att gränsen mellan spel och verklighet för alltid suddas ut …

Författaren är samma som skrev megasuccén Mazerunner och det märks. Jag skulle kunna prata om enkelheten i språket, platta karaktärer och simpel action. Men det tänker jag inte göra.

Ibland är det nämligen lätt att glömma vem målgruppen är och att boken faktiskt inte är skriven för just mig. Det här är nämligen en utmärkt ungdomsbok. Den passar inte mig som vuxen van läsare, men den passar säkert alldeles fantastiskt bra för en ungdom som behöver något mer lättläst. Och nu menar jag inte lättläst som i LL-böcker. Mer att språket inte är tillkrånglat och att drivet i boken är snabbare än i vuxenböcker. För en 12-16 årig spelintresserad läsvillig ungdom är det här en perfekt julklappsbok. En intrig och en gåta som ändå kräver en del tankeförmåga, och spänning som driver på läsningen.

Omslaget på den inbundna boken är lite missvisande för boken är inte lika brutal som den ser ut. Vissa hemskheter visst, men nästan allt utspelar sig i en virtuell värld där man inte dör på riktigt. Där man bara börjar om från början och försöker en gång till. Det handlar också mer om att överleva genom att koda, inte använda vapen.

En bra ungdomsbok alltså. För oss dinosaurier som har sett filmen The Matrix är handlingen ganska given redan från början, men jag gissar att ungdomarna kommer bita på naglarna ända tills den ( o ) väntade twisten i slutet.

Det finns två olika utgåvor av boken och bilden jag valde är den som sf-bokhandeln säljer. För att den i mina ögon är mer tilltalande än den här varianten.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Semic för recensionsexemplar.

Kommande böcker att hålla utkik efter. Eller köpa på bokmässan!

Ska du besöka bokmässan tillhör du de lyckligt lottade som kan köpa de här efterlängtade pärlorna redan nu. Vi andra olycksaliga människor får vänta lite till. Själv har jag lagt böckerna på bevakning hos Adlibris, för snart ska kundvagnen fyllas.

Den sista delen i trilogin om Systemet. För alla dystopiälskare är den ett måste.

I sista delen av trilogin om Systemet får vi följa Ava, Levi och Leymah när de tar på sig sin största utmaning hittills – att försöka förändra samhället och göra sig av med förtrycket. Samtidigt kämpar de för att hålla ihop gruppen och förstå sig själva. Kampen mot Systemet är full av svåra val och det går inte att besegra makten utan att först ha bestämt sig för vilken väg som är den rätta.

Tredje delen i en serie om blodshämnd och svart magi i en värld som är ett måste för alla fantasyälskare.

I Niriat finns ett talesätt: den niriska vinden fostrar, stiltjen dödar. Disa får lära sig ordens sanna innebörd då hon måste ta till drastiska metoder för att finna skogsherden Meindhal. Men hon riskerar att förlora sig själv på vägen.
Elderim och hans vänner flyr den fruktade maghran och hamnar i Kareshöknens brännande hetta. Där tvingas Cal göra upp med sitt förflutna och Belmonne tillägnar sig en förmåga hon helst skulle vilja vara utan.
I det svarta blodet finns svar, men även förbannelse och Elderim faller allt djupare när det inre odjuret kallar. Är han villig att förråda sina vänner för att lära sig magierna?

Jag tror den här finns på mässan också. Annars finns den faktiskt att köpa i bokhandeln redan, eller beställ den till ditt lokala bibliotek.

När Markus blir kidnappad av den vackra, men egendomliga kvinnan Diomeda ligger han på sjukhus efter en skidolycka. Hon påstår att han är Valariens försvunne prins. I nästa nu befinner han sig i en ny, märklig värld, där kläder växer på träd, gräset är blått och en riktigt artig hälsning medför några salivfläckar på tunikan. Valariens kultur är ny och främmande och Markus har ett tungt ansvar som landets motvillige prins och beskyddare. Det är ingen lätt uppgift, särskilt inte med de skräckinjagande monstren som håller på att invadera. Tillsammans med Diomeda ger sig Markus ut på jakt efter den legendariske kung Josuas talismaner, som kanske – om de gamla sagorna stämmer – är deras enda hopp.

Och en riktigt efterlängtad bok är naturligtvis den här. När vi får veta hur det går för Darrow och hans uppror på Mars. Den kommer ut först i oktober och huruvida den finns på mässan vet jag tyvärr inte. Ett måste för alla scifiälskare.

Darrow är Röd, en ung gruvarbetare i en underjordisk koloni på Mars. Hans uppgift är att borra efter helium-3 som är avgörande för att göra planetens yta beboelig för människor. Darrow och de Röda vet att de är mänsklighetens sista hopp. Tills han upptäcker att de lever i en lögn.

Mars yta är både beboelig och bebodd. Där lever människorna i en strikt hierarki, styrd av de Gyllene som lever i lyx och överflöd. Med hjälp av en grupp rebeller lyckas Darrow byta identitet och utseende för att bli en Gyllene. Han infiltrerar Akademin där de kommande ledarna utbildas, hans mål är att förstöra systemet inifrån.

Nu vet ni vad ni har att göra. Spring iväg till Fantastikgränden på mässan och gör lite kap.

Flickan med gåvorna

Flickan med gåvorna är skriven av M.R. Carey.

Varje morgon väntar Melanie i sin cell för att bli hämtad till dagens första lektion. När de hämtar henne håller sergeant Park pistolen riktad mot henne medan två andra hjälps åt att spänna fast henne i rullstolen. Hon tänker att de nog inte tycker om henne. När hon skojar och säger att hon faktiskt inte bits, är det ingen som skrattar.

Ok, boken innehåller allt jag gillar. Det är zombiesar ( jag vet att man inte skriver så men det låter bättre ), en postapokalyptisk värld där precis allt gått åt helskotta och det experimenteras på barn. Alltså jag gillar ju inte direkt experiment på barn, men det här är zombiebarn och då är det ju ok. Eller så är det inte det, vilket vi boken igenom får nerkört i halsen av författaren. För vi möter Melanie, ett exceptionellt intelligent barn som dessutom råkar vara ett zombiebarn. En hungrig som faktiskt kan tänka, till skillnad mot de andra hjärndöda människoätande zombiesarna. För människan är Melanie ett djur och därmed ok att utföra diverse experiment på. Och här är mitt problem ( för ni har säkert fattat att jag inte är helsåld ), det är för uppenbart vad författaren vill.

Storyn är bra. Ett gäng zombiebarn som hålls inlåsta i en bunker. Barn som aldrig sett himlen eller någonsin fått minsta lilla gest av värme, ömhet eller beröm. För de är ju djur. Utom för en lärare, fröken Justineau. Hon fäster sig vid barnen och särskilt vid Melanie, den intelligentaste av barnen och den som törstar mest efter ömhet. Fröken Justineau börjar se Melanie som en människa och när basen blir attackerad räddar hon Melanie och de flyr tillsammans med en löst sammansatt grupp för att försöka ta sig till den säkra zonen.

Boken följer alltså de flesta mallar med twisten att berättelsen är centrerad kring Melanie, zombiebarnet. Boken följer dessutom alla mallar som behövs för att göra en bok bra. Karaktärerna är intressanta ( om än något stereotypa ) och dramaturgin är klockren. Trots att det är en ganska långsam berättelse vi får finns drivet där det behövs. Spänningen hittar fram i precis rätt ögonblick, hatet finns på rätt ställen och mörkret har rätt ton av drama för att fängsla. Jag gillar det här, verkligen.

Men sedan är det den ständiga frågan om djur vs människa, känslor vs tomhet och vad som egentligen är rätt eller fel. Och målet är så uppenbart att väcka frågan om djurförsök. Om hur långt vi människor får gå i våra försök att vara friska, att leva längre eller att bli vackrare. Ett bra mål förvisso, men mer subtilitet hade inte skadat. För jag fängslas inte helt av det här. Jag läser och gillar men jag är inte där. Det som ändå gör att boken känns unik och klart värd att läsa är orsaken till zombiesmittan. Författaren har använt en svampinfektion orsakad av en svamp som faktiskt finns på riktigt. Och det är läskigt. För det känns obehagligt realistiskt och möjligt. Som om zombiesmittan bara är ett stenkast bort.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är C.R.M. Nilsson, Sagan om sagorna och Zombieöverlevnad.

Glassvärdet

Glassvärdet är andra delen i en trilogi av Victoria Aveyard.

Mare Barrows blod är rött – färgen hos vanligt folk – men hennes silverförmåga, kraften att styra blixten, har förvandlat henne till ett vapen som kungahuset försöker kontrollera. Härskaren kallar henne en omöjlighet, en bluff, men när hon flyr från Maven, prinsen – vännen – som bedrog henne, upptäcker Mare något häpnadsväckande: Hon är inte den enda i sitt slag.
Jagad av Maven, nu en hämndlysten kung, ger sig Mare ut för att söka upp och rekrytera andra röd-och-silver-krigare till kampen mot hennes förtryckare. Men Mare inser att hon befinner sig på en livsfarlig väg, där hon riskerar att bli just det slags monster hon försöker besegra.
Kommer hon att krossas under tyngden av de liv som upproret kostar? Eller har hon härdats för gott av allt svek och förräderi?

Man måste nog vara i rätt mode för att uppskatta den här fullt ut. Vilket jag var när jag läste Röd drottning men kanske inte helt när jag läste den här. Eller så har berättarjaget blivit ännu mer dramatiskt än i den förra boken, för det blir lite mycket. Väldigt mycket överdramatiseringar och martyrskap. Ändå gillar jag Mare. Trots alldeles för mycket ältande av typen ”Jag kan inte lita på någon så därför blir jag hård och kall som sten och tycker oändligt synd om mig själv och tror att jag är den enda i hela den här soppan som verkligen lider”, så känns hon ändå både vettigare och mer mänsklig än andra liknande karaktärer i den här typen av böcker. Mare känns vanlig på något sätt, trots sina extraordinära krafter. Mycket går fel mest hela tiden, men inte för att hon gör idiotiska eller obegripliga saker utan för att andra förråder henne. Eller för att hon väljer fel i situationer som inte är så himla lätta. Det gillar jag. Att hon får vara utvald och stark men samtidigt göra grova misstag utan att för den skull verka helt korkad.

Mare påminner också väldigt mycket om Adelina i Marie Lus bok Rosensällskapet, fast med en kärna av godhet som gör att jag ändå kan sympatisera med henne. Hon gör onda saker av fel orsaker men här kan jag förstå det. Jag gillar ju att kunna sympatisera med huvudkaraktärerna i böcker, vilket gör att jag uppskattar det här väldigt mycket mer än Marie Lus trilogi.

Handlingen är fortfarande bra även om det här är en typisk mellanbok. Det händer egentligen inte så mycket av vikt trots att det är full fart hela boken igenom. Mare och Cal har blivit grovt förrådda av Maven ( något som verkligen överraskade mig i Röd drottning ) och flyr för sina liv. Samtidigt ska de försöka hitta de andra röda med silverkrafter innan Maven gör det. Det är ett ständigt rännande hit och dit, och det mesta av både handling och karaktärsutveckling sker i förbifarten samtidigt som de springer igenom tunnlar jagade av fiender. Det blir lite tröttsamt. Jag hade önskat att Aveyard kunnat stanna upp lite då och då och låta karaktärerna lysa starkare. Mer dialog och djupare karaktärsutvecklingar.

Ändå gillar jag den här. Handlingen och världsbygget känns fortfarande genomtänkt och unikt och boken har ett driv som lockar att läsa vidare. Dessutom slutar den naturligtvis med en sådan rejäl cliffhanger att jag troligen måste beställa sista delen på engelska. Jag bara måste få veta hur det går nu.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är Bam tycker, Fantastiska berättelser och Att leva loppan.

Vi måste prata om Doktor Who!

Eller rättare sagt jag måste, för ingen i min bekantskapskrets fattar grejen. Eller de skulle säkert fatta om de tittade på Dr Who, vilket de inte gjort. Så just nu har jag dialoger med mina barn som är ännu mer besatta än mig. Det började nämligen med barnen. Eller egentligen började det med maken, som inte är en Whovian.

Maken har alltså tittat på Dr Who sedan 2005, vilket var året då serien gjorde en slags comeback. Den har egentligen gått ända sedan 60-talet men sedan blev det cirka tio års uppehåll och 2005 började man igen med doktor nio. Och jag måste såklart förklara det här med siffrorna. Jag vet inte om det var tanken från början eller om det var något man kom på när den första doktorn inte kunde/ville spela Dr Who längre. Men man lät doktorn regenera sig, en slags reinkarnation kan man säga. Doktorn blir nästa doktor när den nuvarande doktorn ”dör”. Samma doktor, fast med nytt utseende och ny personlighet. Så 2005 var det alltså dags för comeback och det var doktor nio som stod på tur.

Maken tittade, jag gjorde det inte. Visst såg jag något avsnitt här och där och tyckte hela grejen verkade urlöjlig. En sk doktor som reser runt i universum och tiden i en telefonkiosk? Jag fattade ingenting och var inte alls intresserad. Så nu i år började helt plötsligt barnen titta också. De är alltså 7 och 9 år och det enda de pratade om var Dr Who. De förstod inte riktigt allt, men det var tydligen superspännande ändå. Så där satt jag i soffan med mina böcker medan resten av familjen låg i sovrummet och myste till Dr Who. Så vad gör man? Naturligtvis joinar man familjen för lite mys, hur dåligt program de än tittar på. Jag menar, hur många supertråkiga barnprogram har man inte genomlevt under åren för barnens skull?

I alla fall. Jag börjar titta och familjen är inne på doktor elva. Det tog ett avsnitt och sedan var jag fast. Eftersom doktor elva fick mig att fatta grejen … Eftersom jag blev totalt jävla instakär i Matt Smiths tolkning av karaktären. Och äntligen förstod jag what all the fuzz var om. Doktorn som lagar det som är trasigt, som helar universum och tiden. Doktorn som är barnslig som Mr bean men har levt över 1000 år med den största sorg man kan tänka sig. Och Matt Smith levererade allt det där perfekt. En 26-årig skådespelare som lyckades övertyga mig att han var en 1000-årig alien med ett djup och en sorg under den glättiga ytan som inte liknade något jag sett tidigare.

Så medan maken fortsätter nöjestitta är jag och barnen numer Whovians. Fullständigt besatta. 9-åringen har googlat och youtubat för fullt så han har tom sett avsnitt från 60-talet! Han har full koll på vilka som spelar doktorn, vilka som varit följeslagare ( de byts också ut regelbundet ) och hur tidslinjen ser ut. Så jag började titta från det som heter säsong 5 och har sett fram till säsong 9 som är det senaste Netflix har ( det finns en säsong till annars ). Därefter började jag från säsong 1 ( den från 2005 ) med doktor nio och nu är jag i mitten av doktor 10 ( David Tennant, den mest populära doktorn ) och jag är inte ens i närheten av att få mitt behov mättat. Jag älskar Doktor Who. ÄLSKAR! Jag älskar alla doktorerna men allra mest Matt Smiths Doktor elva. Och nu blev det jättelångt så jag ska sluta, men jag återkommer. För vi måste nämligen också prata om själva grejen med följeslagarna och såklart även kärlekshistorien mellan Doktorn och River Song. Bästa jäkla kärlekshistorien i historien. Ever! Och så måste vi prata om seriens underbara värderingar. Några misstag på vägen visst, men överlag fantastiskt jäkla fint.

Och här kommer såklart en liten titt. Doktorn har precis regenerats till Doktor elva och Tardisen ( tidsmaskinen, jag återkommer till den ) har kraschlandat i en liten flickas trädgård. Flickan har precis bett om hjälp från högre makter angående en spricka i väggen i hennes rum. En spricka som ibland lyser och som hon ibland hör röster från. Tardisen har alltså kraschlandat och ut kliver en nykläckt doktor som försöker lära sig vad han tycker om att äta. Hjärnan ( minnet ) säger en sak, men hans nya smaklökar en annan. Och i slutet av klippet får man en liten glimt av doktorns empati och klarsynthet.

Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr.

Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr är skriven av Camilla Linde.

Rymdpiraten Snack Parrow har fått ge upp sitt piratande och startar istället en rymdbyrå för att lösa mysterier. Av en slemmig humfurk köper han ett rymdskepp med kristallkrona för att kunna resa mellan galaxerna. Ett skeppsspöke blir kapten eftersom han själv inte kan köra skeppet.Tillsammans med kompanjonen Flax drar de ut på äventyr. Men resan blir kort, för rymdbaljan går sönder. De måste till Skrotplaneten för att skaffa reservdelar. Men Skrotplaneten vaktas av universums farligaste varelser: Robotkaninerna.Ska de lyckas komma levande därifrån?

Jag var lite orolig när jag tackade ja till den här boken, det ska erkännas. Snack Parrows, kapten Hammock och en Tintin-kopia på omslaget, risken för en ripoff från andra kända verk kändes överhängande. Men åh vad fel jag hade. Det vi får är härlig nostalgi i helt ny tappning. Inspirationen är tydlig men så kärleksfullt hanterad att det blir total instalove från första sidan.

Som mina trogna läsare vet är Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams min ständiga följeslagare här i livet. Boken som alltid haft en given plats i min resväska och numera pryder bokhyllan med sina slitna sidor. En älskad bok. Så när jag säger att Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr ger mig samma känsla som Liftarens guide, så förstår ni kanske hur mycket jag gillar det här.

Nu är ju den här boken för barn och den passar naturligtvis bäst för barn. Författaren skriver på ett lättillgängligt språk utan att underskatta den unga läsaren, något som inte alltid är självklart. Samtidigt sitter jag som vuxen och flinar hejdlöst mellan varven, något som normalt är ännu mindre självklart när det gäller barnböcker. Mina barn ( 7 och 8 år ) älskade boken och det gjorde jag med. Berättelsen är för barnen, men tonen och inspirationen är för oss vuxna. Camilla Linde har lyckats skapa en bok fullsmockad med knasigheter och äventyr, och en igenkänningsfaktor som är oemotståndlig.

Som om Tintin blivit återfödd av Douglas Adams. Så känns det här. Kärleksfull nostalgi med stora doser av skruvad rymdhumor. Jag vill genast ha nästa bok. Helst igår.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Whip Media för recensionsexemplar.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: