En besvikelse – Travelers

Ok, den är inte helt usel men heller inte vad jag hade förväntat mig. Den låter ju så lovande. Ett gäng resenärer från framtiden som tar över kroppar i människors dödsögonblick, och kämpar för att rädda världen från den kommande katastrofen som nästan ödelagt den framtida jorden. Jag gillar sådant och själva grundstoryn känns intressant. Skådisarna är inte jätteusla även om jag inte älskar dem heller. Kanske problemet inte är skådisarna så mycket som den vanliga stereotypa castingen, något hos dem stör mig i alla fall.

travelers_cast

Men det största problemet ligger i seriens trovärdighet. Det är för mycket hål i storyn för att jag ska tro på den. En del hål som säkert är hål och några där det kanske är jag som missat bakgrunden till ploten.

Resenärerna har en hel del regler som är bestämda av den för oss okände Direktören. De viktigaste reglerna är skada ingen och rädda ingen. De ska alltså inte ingripa i andra människors öde. Förutom den halvan av jordens befolkning de är där för att rädda då. Om det nu är det de ska göra, syftet är inte helt klart.

I de första avsnitten ska de i alla fall rädda några tusen okända människor från att dö av en jättebomb. Förutom chauffören som kör lastbilen med bomben. Av oklar anledning kan de inte rädda just honom ( fast han hamnar i koma och dör inte ändå ). Det här förklaras av en i gänget till de andra medan de står samlade och andas ut efter uppdraget. Jag fattar att meningen är att förklara för oss tittare, men det kan göras så mycket snyggare än att någon i gruppen förklarar för resten av gruppen ( som rimligen borde ha samma information och kunskap ) varför de gjort som de gjort och vad det har lett fram till. Det blir lite Poirot över det hela.

En annan snubbe som var en potentiell kandidat för att tas över, kan inte tas över eftersom han skulle ha dött samma dag ändå. En i gänget vill därefter rädda en okänd men hindras av de andra. Ingrip inte. Den okända kommer att dö i alla fall, eftersom ödet har bestämt att han ska dö. Varför det gäller just den här snubben men inte kropparna de själva tagit över framgår inte. Hur de vet att samma regel inte gäller de tusentals som skulle ha dött av bomben är inte heller klart. Det är mycket som är väldigt oklart. Framförallt hur ledaren för det här gänget tar över sin människokropp. Den personen ska nämligen dö av att falla ner i ett hisschakt, men de drar tillbaka honom precis när han ska falla. Sedan väntar de några sekunder och i samma sekund som han skulle ha slagit i botten dör han och blir övertagen av ledarresenären. Reglerna är tydliga, men ändras ändå lite hur som helst när de inte passar in i historien.

Så nej, den här serien är inte för mig. Inte helt usel som sagt och kanske fortsätter jag titta en regnig dag, men tills dess går jag vidare till andra och förhoppningsvis bättre serier.

 

Morgonstjärnan av Pierce Brown

morgonstjarnanMorgonstjärnan är sista delen i Rött upprortrilogin skriven av Pierce Brown.

Darrow föddes till gruvarbetare på Mars men upptäckte att hans folk, de Röda, var förslavade av de Gyllene. Han blev medlem i revolutionen och omgjord till en av de Makalöst Ärrade, de allra starkaste hos de Gyllene. Efter mängder av kamper, rymdfighter och oväntade vänskaper blir han till slut förrådd och hamnar i fångenskap, och det är där den tredje boken börjar.

Instängd i en låda sedan månader tillbaka, torterad och bruten, har Darrow slutligen tappat hoppet. Allt han byggt upp har raserats och han har än en gång förlorat allt. Klarar han att slå sig fri och avsluta kampen han en gång startade? 

Den här serien alltså. Så rörig och sådant kaos att jag aldrig läst något liknande. Ändå älskar jag den. Och det är faktiskt konstigt för jag tänker inte ens låtsas att jag hänger med i allt som händer. Jag förstår inte allt och vissa avsnitt virvlar förbi i rasande fart medan krig och död blandas med ätter, färger, planeter, fiender och vänner. Gissningsvis hänger jag med i ungefär två tredjedelar av allt som utspelar sig, och ändå spelar det ingen roll för min läsupplevelse. Jag älskar det. Och allt beror på Darrow.

De Gyllene straffar överträdelser med avrättningar. När en Röd blir hängd tar döden lång tid på sig, eftersom de Röda på grund av den låga gravitationen på Mars långsamt kvävs till döds. I en värld där den yttersta kärleksgåvan är att dra en hängd i fötterna för att döden ska komma fortare är Darrows lidelse plågsam.

Jag avskyr att de rör mig. Deras uppenbarelser och ljud. Det är för mycket. För grovt. För hårt. Allt gör ont. De drar omkring med mig. Slår till mig då och då. Jag försöker hålla tillbaka tårarna, men jag förstår inte hur jag ska kunna sortera allt.

Jag kan förstå om vissa tycker att Darrow är utmattande. Från första boken till den sista är han uppfylld av sådant raseri att det ångar ut från sidorna. Författaren lyckas behålla det här raseriet sida upp och sida ner utan att det mattas av och för min del är det bokens styrka. Hela grunden som läsupplevelsen bygger på. Att Darrow är så förtvivlat lidelsefull och samtidigt så hudlös. Varenda känsla slungas rakt ut och vare sig vi vill eller inte så tvingas vi ta del av allt han känner. Hans passion, besvikelse, ilska och smärta. Det är fängslande och uppslukande.

Ändå finns det problem i den här sista boken, saker som stör mig. Hela berättelsen vilar på att Darrow är en Röd, att de Röda gör revolution och att alla ska vara lika mycket värda. Ändå blir slutkampen en strid för de Gyllene. Den innersta kretsen fortsätter vara Gyllene medan de Röda tillhör fotfolket i striderna. Soldater, men inte ledare. Jag får alltså ganska starka vibbar av white savior-syndromet, eftersom de Röda fortsätter vara beroende av de Gyllene för att ha minsta chans att vinna kampen. Och det suger ju förstås. Men inte ens det spelar någon roll i slutändan. Serien har fångat mig och jag kommer liksom inte ur den. Den klibbar sig fast som honung och lockar mig nu efteråt att börja om från början. Att läsa om hela serien. För jag kan inte släppa Darrow. Jag vill inte släppa Darrow. Jag vill ha mer.

Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker än. Jag vet att jag älskar det. Jag vet att det var en fantastisk läsupplevelse och jag vet att jag uppenbarligen har problem att släppa den. Men är det till och med en av de bästa läsupplevelserna någonsin? Ja, kanske. Märkligt nog.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Monika Häägg och Petras bokblogg.

Fredagstipset – Brev från Cosmos

Brev från Cosmos är en gratis novelltidskrift inriktad på science fiction. Senaste numret består av sju noveller med temat varelser. Du hittar alla i elektroniskt format ( det betyder att du kan börja läsa direkt ) här eller klicka på bilden nedan.

milky-way-923801_960_720

Dark Matter

darkOrden tv-serie, rymdskepp, science fiction och mystiska hemligheter är för mig som en sockerbit för en häst, oemotståndligt. Så dyker det då upp en trailer som lovar allt det där och ser så jäkla bra ut att håret krullar sig. Fatta besvikelsen när det bara blir platt fall. Dark Matter är nämligen inte bra. Den består av usla skådespelare, totalt stereotypa karaktärer och den trillar ner i varje klichée man kunde hitta.

Sex personer vaknar upp på ett rymdskepp och alla lider av minnesförlust. Ingen har någon som helst aning om vilka de är eller varför de är där. En besättning är såklart ingenting utan minst en egen android, så vi får en sådan också och som så ofta är hon den mest intressanta karaktären av alla.  Man lyckas få reda på besättningens identiteter och självklart är de alla mördare, tjuvar och banditer. Men de känner sig inte som skurkar, så nu kanske är ett bra tillfälle att bli en bra människa? Och det här ältas i avsnitt efter avsnitt. Speciellt av karlarna som inte kan låta bli att slåss.

dark-matter-syfy-dark-matter-tv-series-syfy-38684737-960-720

Och karlarna, de är inga vanliga män. Nej, de är naturligtvis riktiga karlakarlar som består av muskler, sexbehov och muskler. Kvinnan i besättningen blir någon slags ledare och därmed medlaren mellan dessa karlakarlar som ska slåss så fort någon säger fel pip. Och karlakarlarna cirkulerar runt sexiga kaptenen som brunstiga bockar. Utom den starka tysta karlakarlen, för det finns alltid en sådan. Så han spelar rollen av den tysta, mystiska, starka ensamvargen som ändå har de andras back när det behövs. Någon slags ninja är han också, vilket väger upp lite av allt trams. En ninja är alltid en ninja.

Sedan har vi såklart den udda tjejen. Den som står lite utanför men som visar sig vara lösningen på typ allt. Hon vill bara att alla ska vara goda vänner och blir jätteledsen när karlakarlarna envisas med att slåss vid minsta tillfälle.

Och allt det här hade kunnat vägas upp av bra skådespelarinsatser, men inte ens det får vi. Fullständigt usla skådespelare, framförallt karlakarlen som ska föreställa den smarta i gruppen av karlakarlar. Usel. Den enda som får godkänt är androiden, som även är den enda som står för någon slags humor i serien.

Så, serien klarar tyvärr inte Oaryas 4-avsnittsregel. Jag har till och med sett sju avsnitt men nu räcker det. Jag hoppar vidare till säsong två av Z Nation istället. Zombiesar är inte dumt det heller.

Så synd på den här fantastiska trailern som lovade så mycket. 

Doctor Strange

dr-strangeI lördags var jag och maken på bio och det blev naturligtvis Doctor Strange. Vi var där med min svåger och svägerska och i sista minuten tog vi med 9-åringen också, vilket inte var ett helt bra beslut. Det är svårt med de nya Marvel-filmerna, vissa funkar för yngre barn och vissa inte. Sonen tyckte i och för sig att det var den bästa film han någonsin sett, men med facit i hand hade han inte fått se den på bio. Åldersgränsen här utan förälder är 12 år ( I Sverige kanske 11? ) och det är nog en bra minimiålder med eller utan förälder tror jag.

Filmen då? Ja jävlar vilken film! Helt fantastiskt svinbra är den.

Handlingen behöver man kanske inte säga så mycket om, den innehåller egentligen inget nytt. Kirurg skadar sig och letar botemedel så han kan fortsätta laga trasiga nerver, hittar guru och upptäcker oanade krafter. Naturligtvis finns en skurk som allierat sig med den mörka sidan och som Strange ska slåss mot. Så vill man ha handling och djup ska man se en annan film. Doctor Strange handlar helt om effekterna, och vilka effekter! Kan vara det bästa jag sett faktiskt.

Inledningen är fullständigt magnifik och det är ändå bara början. Vi får se världen bändas och böjas. En värld som knakar, rullar runt och trasas sönder in i minsta detalj. En värld som vänds ut och in och upp och ner, och så vidare och så vidare och allt är så jävla snyggt att man bara dör.

Även skådespelarna är magnifika. Benedict Cumberbatch är fantastiskt som Doctor Strange. Han ger exakt rätt ton av arrogans och smärta för att Strange ska kännas äkta. Mads Mikkelsen är underbar som skurk men får tyvärr för lite plats i filmen tycker jag. Och Tilda Swinton är som alltid fenomal, även om jag tycker hennes roll kunde ha fått lite mer struktur. Kemin mellan dessa tre är dock spot on och de lyckas även få in exakt rätt ton av humor, något som lyfter hela filmen ytterligare ett snäpp.

Så ja, ni måste helt enkelt se den. Helst på bio och helst i 3d. Och gå för guds skull inte innan eftertexterna rullat klart. Det kommer nämligen teaser på kommande film som nästan fick mig att trilla av stolen.

 

Stjärndamm av Lars Wilderäng

9789176790229_200x_stjarndamm (1)Stjärndamm är sista delen i en trilogi skriven av Lars Wilderäng.

Den civilisation som sakta men säkert byggdes upp igen, 10 år efter Nedsläckningen, är nu krossad. Inga kulor i världen kunde skydda dem mot den fiende som var nära att förinta dem alla. Och som visade sig vara värre än den mest fasansfulla mardröm.

Några av de få överlevande har åter samlats på Carlstens fästning, fångade som råttor och omringade av hotfullt svarta ögon. Det måste finnas ett sätt att stoppa det här hotet, om det så är det sista de gör. Frågan är bara hur de ska ta sig ur sin fångenskap, och om det finns fler överlevare där ute?

Serien började ju med Stjärnklart där allt gick åt helskotta. Världen som vi känner den gick under och vi har fått följa några människor från att mobilerna började krångla tills nu, när Kentaurerna invaderat jorden. Actionfyllt, militäriskt och vansinnigt spännande.

Kentaurerna har spridit sitt stjärndamm och människor förvandlas till zombier eller vampyrliknande varelser och resten dör. Förutom ett fåtal som fortfarande kämpar, och aldrig någonsin har jag sett en grupp vara så fullständigt utsatt. När man tror att nu kan det verkligen inte bli värre skruvar Wilderäng upp hotet några snäpp till och allt ser verkligen hopplöst ut. Jag undrade faktiskt några gånger om det här skulle bli första boken jag läser där alla faktiskt dör. Där hela jorden går under, totalt. Men naturligtvis hade Wilderäng några ess kvar i rockärmen och slutet är ett av de snyggaste jag sett.

Boken hade lätt kunnat gå totalt bärsärk så som Wilderäng smackar på med varelser, men den militäriska tonen i boken gör sitt jobb. Jag har hela tiden en känsla av kontroll, av syfte och en stark känsla av realism trots allt vi möter. Det är liksom inte Hollywood-action vi får, utan vanliga människor som kämpar för sin överlevnad minut för minut.

Gillar man inte science fiction kan man läsa Stjärnklart som en fristående bok, även om jag själv älskar trilogin som helhet. Stjärnklart kan mycket väl vara en av de bästa böcker jag läst. Bäst som i en av de mest engagerande. Fortfarande, två år efter läsningen, är jag påverkad av undergången som presenteras i första boken.

Med Stjärndamm får vi ett riktigt snyggt avslut och en trilogi som håller hela vägen.

Boken finns hos Science fiction bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bokhyllan, Tentakelmonster och Syrlig.