Kategori: Relation

Fantastisk ungdomsbok som ingen bör missa – Stormvinge

stormvinge

Stormvinge är skriven av Oskar Källner.

Minna älskar att flyga men får bara göra det på gamla Lera. En dag trotsar hon sin farbrors order och flyger djupt in bland bergen. Där hittar hon en rasande vildhingst med bruten vinge. De attackeras av pumor och Minna blir strandsatt med vildhingsten som enda sällskap. Omgivna av rovdjur tvingas de samarbeta för att överleva.

Detta blir början på en oväntad vänskap med vilda kappflygningar och rafflande äventyr. Men det finns andra som är ute efter hingsten. Så när lömska planer hotar familjens ranch måste Minna satsa allt för att vinna, även om det kan kosta henne livet.

När Minna räddar livet på den svarta bevingade hingsten börjar en vänskap som alla kan känna igen. Den är inte självklar och kräver både mod och respekt från bådas håll. Men det är inte bara Minna som vill ha Stormvinge och deras vänskap blir farligare än Minna kunnat räkna med.

Jag börjar nästan känna mig löjlig som tokhyllar Oskar Källner varje gång, men han förtjänar att tokhyllas. Det här är nämligen underbart bra. Jag har aldrig läst varken Black beauty eller Svarta hingsten ( ja, jag vet inte vad som hände där ) men jag tvivlar inte på att Källner hanterar inspirationen med respekt. För det är ganska självklart var den kommer ifrån och boken är även tillägnad Walter Farley som är författaren till Svarta hingsten. Men Stormvinge är samtidigt något helt annat och mycket mer än båda dessa.

Vi får en bevingad svart hingst som är stark och modig, en planet som trots att den inte är helt olik våran egen värld ändå bär på sina egna hemligheter. Vi får även en tuff och kapabel ung flicka som, trots att relationerna där hemma inte är helt okomplicerade, tar sig an både faror och utmaningar utan att tveka. Källner ger oss mångkultur, onda bovar, vänskap, hemligheter och spänning. Ett paket med extra allt.

Grundhandlingen är ganska förutsägbar, fast inte på ett dåligt sätt. Eftersom berättelsen är förlagd till en helt ny miljö och farorna därmed är okända, behövs förutsägbarheten och igenkänningsfaktorn för att balansera känslan för boken. Vissa böcker kräver på något sätt att man vet vad man får och det här är en sådan bok. Bandet mellan Minna och Stormvinge är vad läsaren vill ha och det är vad vi får. Men Källner har samtidigt skapat en värld som är spännande och fantasirik och som jag tror kan locka en bred läskrets. Bland de yngre ska jag tillägga. För hur mycket jag än tycker om boken och hur fast jag än blev, så är det en ungdomsbok. Jag satte betyget 4/5 på Goodreads och det är enbart för att jag är vuxen. Hade jag läst den här i tonåren är jag övertygad om att betyget blivit en klockren fullpoängare.

Har du ett hästtokigt barn därhemma? En tonåring som gillar science fiction eller en yngre släkting som gillar fantasy? Innehållet är minst lika vackert som omslaget, så ge dem den här boken! Jag lovar att de kommer älska den.

Boken finns hos Adlibris och Bokus.

Andra som bloggat om boken är: Barrikaden, Midnatts ord och Elinas bokliv.

Tack till Fafner förlag för recensionsexemplar.

Berövad

berovad

Berövad är skriven av Liz Coley.

Angie är tretton när hon försvinner från ett scoutläger. I nästa ögonblick står hon framför dörren till sitt hem, hon har varit borta i tre år. Hon minns ingenting men de fula, röda ärren som slingrar sig kring hennes handleder och anklar vittnar om händelserna. En skrämmande och samtidigt fascinerande psykologisk thriller för unga vuxna om konsekvenserna av övergrepp. Men också om att våga acceptera den man är, eller snarare: delarna av vilka man består.

Jag behövde en liten paus från mina recensionsexemplar i helgen, en paus från fantasy och dystopier och egentligen var jag ute efter något lättsmält. Något som man kan skumma igenom medan man slötittar på teven. Jag fastnade för den här och den var inte lättsmält. Den gick definitivt inte att skumma igenom och den lämnade mig inte oberörd.

Kämpa inte emot, sötnos”, viskade han med fuktiga läppar mot ditt öra och sin kropp tryckt mot din.

Kämpa emot? Du var mjuk i kroppen, svag. Benen vek sig nästan under dig. Du kunde inte ta ett steg. Inte springa, inte fly. Hur skulle du kunna kämpa emot? Det knöt sig magen och brusade i öronen, en orkan inne i huvudet.

Genom dånet hörde du en liten flickas gälla röst ropa: ”Fort. Göm dig!”

Jag öppnade den rostiga grinden så du kunde smita in.

Skärande smärta mellan tinningarna. Du stod blickstilla, stelfrusen i hans grepp. Vi drog, ryckte i dig tills någonting lossnade. Ett kort ögonblick krympte du ihop till en liten hård ljuspunkt, kände hur du skars bort från din kropp.

Du gömde dig. Vi höll dig gömd tills du var trygg igen.

Det dröjde väldigt, väldigt länge.

Angie blir bortrövad och ärren på hennes kropp vittnar om fångenskap och fruktansvärda övergrepp. Själv kommer hon inte ihåg någonting när hon kommer tillbaka. När sanningen så småningom uppenbarar sig, bit för bit, visar det sig att Angie i sin desparata kamp att överleva har delat sig själv. Rivit sönder sig själv i slamsor och sen lappat och lagat tills bara skalet av henne själv återstår. Hon har utvecklat multipla personligheter. Andra flickor har tagit hennes plats och låtit Angie själv gömma sig. Nu finns Angie medan minnet av vad som hände finns hos de andra. Hos Flickscouten, Lilla hustrun och Skvallerbyttan. Några av de flickor som fortfarande finns i Angie och gör allt för att skydda henne och hemligheterna som inte får komma fram.

Det här är en riktigt fin bok. Sorglig, hemsk och fruktansvärd, men samtidigt väldigt vacker och kärleksfull. Vi som har läst Världens viktigaste kyss känner igen greppet med de svävande berättarrösterna. Flickorna som vill få fram sin historia vid sidan om Angies egen som är i jag-form. Berättelsen grundar sig på sanna händelser, även om just denna inte är autentisk. Författaren förklarar också för oss i efterordet lite mer om multipla personligheter och hur den faktiska vården ser ut. Mycket intressant. Vissa delar känns orealistiska och det är hur Angie förväntas återgå till det normala direkt när hon kommit hem. Att efter bara någon dag återgå till skola, kompisar och vardag, och tro att det inte blir några bieffekter av det hon varit med om liksom. Samtidigt ger hela den delen med Angies mentala anpassning till sin fysiska ålder en extra dimension till berättelsen som känns nödvändig. Allt handlar inte om den stackars våldtagna Angie, utan även om tonårstjejen Angie.

Jag som redan för många år sedan gått igenom hela Torey hayden tiden med sanna berättelser om hemska människoöden ( Pojken som kallades Det känner ju alla till ), barn som far illa och andra dåligt skrivna hemskheter tills eländet stod mig upp i halsen, gillade ändå det här. Det här är ingen sådan bok. Berövad är välskriven och den har ett syfte utan att gotta sig i misären. Dessutom behandlar den ett ämne som är både intressant och relativt okänt för flertalet gissar jag. Den är väl värd att läsas.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om den här är:

Zellys Bokbloggar

Kattugglan

Carolina Läser

Var lugn, allt är i sin ordning av Terese Marvelin

var-lugn-allt-ar-i-sin-ordning

Var lugn, allt är i sin ordning är skriven av Terese Marvelin.

Rebecka lever ett riktigt singelliv.
Hennes livsbekymmer sträcker sig som regel inte längre än hur hon ska undvika sin kollega Ernst som inte kan sluta flirta med henne och hur hon ska få Robin, sin bästa kompis, att inse att han borde sluta ligga runt.
En dag ser hon en man på tunnelbanan som hon inte lyckas läsa och sätta fingret på, trots sin förmåga att alltid kunna fantisera fram en främlings livshistoria. När de senare möts av en slump förstår hon snabbt att det är något mycket speciellt med den mannen och att hon måste ta reda på om hon för första gången i sitt liv träffat Honom, han som är ämnat att vända upp och ner på hennes liv.

När jag började läsa den här och fick följa Rebecka och Robin så antog jag att den skulle följa den vanliga mallen. Pojke och flicka är kompisar, båda träffar någon men inser sedan att de egentligen är kära i varandra, men icke. Så lätt har inte författaren gjort det för oss, faktiskt är boken väldigt oförutsägbar och det gillar jag. Jag håller kanske inte med om Rebeckas val. Situationen hon hamnar i hade jag förmodligen hanterat helt annorlunda, men det spelar egentligen inte så stor roll. Vi gör alla olika val och författaren skildrar dilemmat på ett empatiskt sätt, så jag ändå kan läsa vidare utan att bli för arg på Rebecka.

Rebecka som huvudkaraktär är ärlig och känns ganska naiv ibland. Hon spelar inga spel, utan det hon tycker och tänker säger hon, något som känns charmigt och tilltalande. Jag gillar också hennes sätt att analysera omgivningen och andra människor, det säger mycket om Rebecka som person utan att vara för berättande och vi lär även känna Robin och Honom på samma sätt.

Det enda som stör mig rätt rejält är författarens användande av ordet dom istället för de och dem. Det sker dessutom inkonsekvent, så ibland slinker det in ett de för att i samma mening fortsätta med dom. Jag vet att många anser ordet dom vara acceptabelt idag, men jag gillar det inte. I huvudet låter alla variationer likadant, men visuellt stör det läsupplevelsen eftersom det i vissa meningar blir väldigt upprepande. Det ser inte nyanserat ut. Det här är dock en smaksak och inget egentligt fel, men det störde mig tillräckligt för att skava lite igenom hela läsupplevelsen.

Som helhet är dock Var lugn, allt är i sin ordning en trevlig och faktiskt ganska sorglig berättelse med ett totalt oförutsägbart slut.

Boken finns hos Adlibris och Bokus.

Tack till författaren för recensionsexemplar.

Vit som snö

vit-som-sno

Vit som snö är andra delen i en trilogi skriven av Salla Simukka.

Lumikki Andersson befinner sig i ett sommarhett Prag. På ett café kommer en tjej fram till Lumikki och påstår sig vara hennes halvsyster. Eftersom Lumikki misstänker att föräldrarna döljer något om släktens historia för henne, blir hon intresserad.

Tjejen lyckas lura med sig Lumikki till ett religiöst möte, och hon blir indragen i en sekt som är mitt uppe i planeringen av sitt kollektiva självmord. Lumikki tvingas springa för livet genom Prags gator och kyrkogårdar för att förhindra den stora tragedin. I uppföljaren till Röd som blod är oskulden allt annat än vit som snö.

Jag såg väldigt mycket fram emot att läsa den här eftersom jag tyckte om första boken väldigt mycket. Är den lika bra då? Både ja och nej.

Galna sekter tilltalar mig helt klart mer än maffiabekymmer så handlingen fångar mig redan från början. Omgivningen är lockande med Prag som ram för berättelsen och författaren målar skickligt upp miljön, hettan och spänningen från första sidan. Omslaget är fantastiskt och Lumikki är precis lika kompetent och snabbtänkt som i första boken. Dessutom märker man nu hur hon utvecklats sedan början. Lumikki är både varmare och mjukare som person och vi lär känna henne bättre.

Precis som i första boken får vi även här två parallella berättelser vid sidan om. Vad är det för hemligheter hennes familj döljer och vem är personen som krossat Lumikkis hjärta? Vi får delvis svar och samtidigt ännu fler hemligheter, fler frågetecken att reda upp. Författaren har ju faktiskt lyckats hålla oss helt ovetande om vem personen är som krossat Lumikkis hjärta. Jag hade vissa aningar om hur det kunde ligga till och en liten stund är jag förkrossad över att Simukka valt den enkla vägen. Tills jag inser att det gjorde hon inte och jag kan andas ut igen.

På det stora hela är boken bra och spännande. Huvudkaraktären växer, handlingen är spännande och mysterierna hopar sig. Men slutet alltså, hur har man tänkt gällande slutet? Det känns som att köra i hundranittio på motorvägen med gasen i botten och farten ökar, fjärilarna i magen lever loppan och vägen rusar fram emot en. Och så plötsligt tar vägen slut. Från hundra till noll på sex sekunder. Några sidor till hade behövts känner jag. Antingen för att göra slutet mindre prydligt ( nu blev det alldeles för perfekt packat och avslutat på bara några rader ), eller för att bygga upp spänningen inför nästa ytterligare lite till. Min läsupplevelse klipptes av helt tvärt och jag känner mig inte helt nöjd faktiskt. Mest känner jag mig tom och undrar lite vad det var som hände.

Men naturligtvis rekommenderar jag den här. Det är ju Lumikki vi får och hon levererar precis som förväntat!

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Rabén&Sjögren för recensionsexemplar.

Gammal kärlek rostar vackert.

gammal-karlek-rostar-vackert

Gammal kärlek rostar vackert är skriven av Pernilla Lindroos.

Namn: Maya Saga Lilja

Ålder: Dessvärre närmre trettiofyra än trettiotre

Intressen: Får man återkomma?

Status: Öhhh … Komplicerat.

Talang: Stor förmåga att krångla till saker och ting. Och att längta efter ouppnåeliga saker (såsom t.ex. kärlek) och kan dessutom hantera kriser med yttersta svårighet. 

Men där har väl ingen egentligen någon chans va? För hur ska man kunna förbereda sig för något överhuvudtaget? Det där livet tycks ju bara vara något som drabbar oss. 

Eller?

Maya har hamnat i en livskris. En kris som visserligen känns som den pågått hela livet men som nu eskalerat. Är förhållandet med Kim verkligen vad hon vill ha? Varför kan hon inte vara obekymrat lycklig som alla andra verkar vara och hur gör man egentligen för att bryta gamla mönster och inte upprepa samma misstag igen? Mitt i sina funderingar möter hon Erik, en ganska ohyfsad man som envisas med att helt plötsligt dyka upp överallt. Trots att de hamnar på kant redan från början, känns han märkligt bekant och Maya tvingas omvärdera allt hon hittills trott på.

Parallellt med Mayas berättelse som utspelar sig i nutid ( typ ), kastas vi även bakåt i tiden och möter människor från olika tidsepoker. Korta tillbakablickar i livsavgörande händelser som visar sig påverka Mayas liv mer än hon kunnat föreställa sig.

Boken har både styrkor och svagheter och baksidestexten är en av svagheterna. Den ger intryck av tramsig chicklit i stil med En shopaholics bekännelser. Vilket är fel eftersom det här är något helt annat.

Grundberättelsen är väldigt stark. Hur historien påverkar våra liv idag och hur allt hänger samman. Det jag har svårast för är Mayas berättelse. Den börjar några månader tillbaka och arbetar sig fram till idag. Något som i kombination med de övriga återblickarna känns onödigt rörigt och heller inte tillför något extra till berättelsen. Dialogerna känns ibland alltför ungdomliga och tillgjort glättiga, och Maya själv framstår ofta mer som en bångstyrig ungdom istället för en ung kvinna i livskris.

Återblickarna däremot är fantastiska och fyller mig med samma känsla som Elisabeth Nemerts historiska romaner. Lindroos lyckas förflytta mig genom tid och rum så att jag verkligen är där, oavsett om det är på en vidsträckt savann flera tusen år tillbaka eller en borggård för några hundra år sedan. De historiska människoödena är vackra och hemska om vartannat. Lindroos drar sig inte för att reflektera även det smutsiga och våldsamma vilket ger ett extra djup och levandegör karaktärerna.

Det finns en hel del i boken jag själv inte håller med om. Könsrollerna som presenteras och de existentiella frågor som tas upp är väldigt långt ifrån mina egna värderingar och tro. Men jag tror att många människor kan finna tröst i den här berättelsen. Som helhet är det en fin och tankeväckande bok och en påminnelse om att ibland stanna upp och andas, och framförallt om att våga vara lycklig.

Boken finns hos Adlibris och Bokus.

Tack till författaren för recensionsexemplar.

Anna och den franska kyssen

anna-och-den-franska-kyssen

Anna och den franska kyssen är skriven av Stephanie Perkins.

Anna har ett lyckligt liv i Atlanta. Hon har en lojal bästa kompis och är kär i sin arbetskamrat på biografen, som just har börjat återgälda hennes känslor.
Därför blir hon inte alls förtjust när hennes pappa bestämmer sig för att skicka i väg henne till Paris för att hon ska gå sitt sista skolår där. Men trots att hon inte kan ett ord franska lär Anna känna en del coola nya personer, inklusive den snygge Étienne St. Clair, som snabbt blir hennes bästa vän.
Tyvärr är han upptagen och det kanske Anna också är Kommer ett år av romantiska nästan-stunder avslutas med den franska kyss hon har väntat på?

Jag är lite splittrad i mitt tyckande gällande den här boken. Jag både gillar och stör mig lite på den. För första gången känner jag att något kanske gått förlorat i översättningen, att det ibland blir obegripligt på ställen som inte borde vara obegripliga. Som i det här citatet:

Han rycker på axlarna och jag blir tyst, överväger om jag vill höra svaret på frågan jag snart ska ställa. Det vill jag nog inte, men jag frågar ändå. ”Hur länge har du och Ellie varit ihop?”

St.Clair funderar ett ögonblick. ”Ett år ungefär.” Han tar en klunk av sitt kaffe – alla här verkar dricka kaffe – och ställer ner koppen med en SMÄLL som får både mig och Rashmi och Josh att haja till. ”Åh förlåt”, säger han. ”Störde jag?”

Han spärrar ursinnigt upp sina bruna ögon och vänder sig mot mig. Jag håller andan. Till och med när han är irriterad är han vacker. Det går inte ens att jämföra Toph med honom. St.Clairs skönhet är av ett annat slag, han är av en helt annan art.

”Nu pratar vi om något annat.” Han pekar på mig. ”Du som är från sydstaterna borde väl snacka sydstatsdialekt?”

Det är några sådana här tillfällen i boken när jag inte förstår vad som händer. Varför är han helt plötsligt ursinnig? Det finns liksom inget som varken motiverar eller förklarar utbrottet som kommer och går i en helt normal diskussion. Språket känns också väldigt enkelt, något som inte alls stämmer med de omdömen jag läst. Så jag gissar att något i översättningen inte helt sitter där det ska. Kanske har jag fel, det kanske inte alls är översättarens fel utan författarens, men jag är lite frågande till hypen kring den här boken.

Men den tar sig efter ett tag och det dyker upp några moments där jag kommer på mig själv med att le fånigt. Anna och St.Clair blir bästa vänner. Visserligen finns attraktionen där men hon har kanske något med Toph och han är definitivt ihop med Ellie, det är alltså bara glömma alla tankar om romantik och satsa på det näst bästa, vänskap. Och deras vänskap är för det mesta verkligen fin. St.Clair har problem med sin familj, han har problem med höjdskräck och han har problem med Ellie. Och Anna finns där, om och om igen fångar hon honom när han faller. Även när hon själv är svag är hon tillräckligt stark för att bära även honom.

Boken är såklart förutsägbar, naturligtvis förstår vi hur det kommer sluta men det är helt ok. Vägen dit är fin men kanske onödigt krånglig. Jag gillar dock att det inte handlar om instalove. Här tar det tid att komma tillrätta med tankar och känslor och det känns trovärdigt. Jag känner också igen mig själv väldigt mycket eftersom jag och maken faktiskt träffades på liknande sätt, fast som vuxna. Vi hade båda flyttat till ett annat land och blev bästa vänner. Efter tre månader ungefär satt vi och åt lunch en dag när jag helt plötsligt drabbades av Den stora kärleken. Bara sådär, på en sekund. Därefter blev vänskapen lite knepigare, precis som i boken.

Anna och den franska kyssen är en lättsmält bok. Den är full av stunder när attraktionen dem emellan får det att pirra ända ner i tårna och stunder när jag suckar åt att de ändå aldrig får till det. Läsupplevelsen finns alltså där och huvudkaraktären Anna berör mig verkligen. Någon har gett omdömet ”Charmar sina läsare med parisiska miljöer och en kille som är trés bien.” Jag skulle istället säga,

Charmar sina läsare med parisiska miljöer och en tjej som är trés bien.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.