Relation – Sida 8

Mitt hjärta går på

Mitt hjärta går på är skriven av Christoffer Holst.

Den 22-åriga konditorn Chavve är antagligen den ensammaste romantikern på hela Södermalm. Efter tre år i storstaden har han fortfarande inte lärt känna någon och varje kväll slutar i ensamhet med stora bakverk framför filmenTitanic. På andra sidan vattnet bor Pontus kvar i pojkrummet hos sin brokiga familj. Skådisdrömmarna har bleknat, tillsammans med allt det där andra som skulle bli framtiden, och har ersatts med hypokondri och tvångstankar.

När en dejtingapp kopplar samman killarna blir de snabbt en del av varandras liv, och Chavve verkar äntligen ha hittat det han sökt efter så länge. Men Pontus liv kraschar, och allt som blev så bra är plötsligt borta. Fast Chavve tänker inte ge upp så lätt. Och han har en plan.

Varma kanelsnäckor, snöhala kullerstenar, nygräddade cupcakes, tjocka stickade halsdukar och frostkantade fönster i ett vintrigt Stockholm. Mysfaktorn är omedelbar och författaren lindar in oss i en kaneldoftande kokong tillsammans med Pontus och Chavve.

Mitt hjärta går på är en fantastisk debut. Det är oemotståndligt och sagolikt. Christoffer Holst levererar som en svensk David Levithan och jag får det charmigaste jag läst på länge. Jag älskar Pontus och Chavve, de är så fïna så fina och mitt hjärta tar glädjeskutt mellan sidorna. Jag sitter och småler redan från första raderna, fnissar till emellanåt och hjärtat blir varmare och varmare för varje ord. Och trots att författaren lindar in oss tillsammans med Pontus och Chavve i den här kärleksfulla kokongen blir det inte för sött. Det är trevande och charmigt med ett lagom stråk av ensamhet och vemod, och när Pontus kraschar så kraschar mitt hjärta också.

Pontus och Chavve står växelvis för berättarjaget och jag hade lite problem i början med att separera dem. Att komma ihåg vem som var vem, vem gillade att baka och vem var den trasiga? Men det löser sig och halvvägs i boken känner jag dem bra. Pontus och Chavve blir som vänner jag inte visste att jag saknade. Och visst spelar det roll att det är en förälskelse mellan två killar. Jag tycker om när det normbrytande levereras som norm. Där det inte överhuvudtaget problematiseras på något sätt, utan levereras som vilken kärleksberättelse som helst. Fast det här är ju förstås inte vilken kärleksberättelse som helst. Det här är berättelsen om Pontus och Chavve, två karaktärer jag önskar fanns på riktigt och en rejält charmig feelgood där författaren dessutom strösslar romantiska filmcitat över sidorna. Framförallt är det förälskelse. Trevande, varm och febrig förälskelse.

Jag hade planerat att återvända till Dash och Lily lagom till jul, men jag väljer hellre Pontus och Chavve. Jag saknar dem redan.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Boktokig och Bims blogg.

Trivsam feelgood i Pensionatet vid världens ände.

Pensionatet vid världens ände är andra delen i en trilogi skriven av Camilla Davidsson.

PÅ DEN TUSENÅRIGA pilgrimsleden till Santiago de Compostela finns ett talesätt att den verkliga resan börjar när du har återvänt hem.Emma lämnar Caminon med förhoppningar om ett mer harmoniskt liv. Hemma i Stockholm väntar ett oemotståndligt jobberbjudande och flera sms från Eric, amerikanen som ett par månader tidigare lämnat henne för en annan kvinna. Trots sina föresatser tackar Emma ja till det prestigefyllda jobbet och snart ser tillvaron helt annorlunda ut än hon tänkt sig. En oväntad resa blir början på en negativ spiral som slungar Emma tillbaka ner i det mörker hon försökt lägga bakom sig. Hon ser ingen annan utväg än att återigen fly. Denna gång till en plats så nära, men ändå så fjärran att den kunde ha legat vid världens ände.

Trots att det gått nästan ett år sedan jag läste Under vintergatans alla stjärnor så kände jag mig hemma i boken direkt. Nästan omedelbart infann sig den där varma känslan av att bli omfamnad. Omfamnad och insvept i dofter, känslor och ord. Camilla Davidssons språk som jag tyckte mycket om redan i första boken har verkligen utvecklats och kommit till sin rätt här. Det är välformulerat, nyanserat och färgrikt. Jag känner dofterna och smakerna som orden så lättsamt förmedlar och när Emma gråter så gråter jag också.

Boken kan förvisso klassas som feelgood men är samtidigt så mycket mer. Feelgood är ofta ganska tramsigt och sockersött och det brukar sluta bra. Inte alltför sällan är språket ganska banalt. Pensionatet vid världens ände är inget av det där. Visst kan Emma vara tramsig, hon gör fel saker och beter sig ytligt emellanåt. Men eftertänksamheten och djupet finns där hela tiden, fångar upp och reflekterar det som sker. Jag saknade de gamla vännerna från första boken emellanåt, men möter så småningom en karaktär som jag verkligen tycker om. Tyvärr går inte saker och ting riktigt så som jag själv hade hoppats och trott, och trots att det stör mig rejält så gör det naturligtvis bara boken ännu bättre och fortsättningen oförutsägbar.

Pensionatet vid världens ände är en perfekt bok att krypa upp i soffan med nu när kvällarna börjar bli mörka. En varm berättelse om att hitta sin plats i världen och att hitta sig själv.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Mias bokhörna, Boklysten och Läsresan.

Tack till författaren och Bladh by Bladh för recensionsexemplar.

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar – Charmig feelgood

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar är skriven av Katarina Bivald.

Allting börjar med en brevväxling mellan två helt olika kvinnor. 28-åriga Sara Lindqvist från Haninge och 65-åriga Amy Harris från Broken Wheel i Iowa. Efter två års utbyte av böcker, brev och tankar om både litteratur och livet bestämmer sig Sara för att hälsa på Amy. Men när hon kommer dit är Amy död.

Sara står ensam i en liten stad mitt ute i ingenstans. Men där finns förstås alla de människor som Amy har skrivit om. Och de excentriska invånarna i Broken Wheel har inget annat val än att ta hand om den förvirrade turisten. Sara blir kvar och för första gången i sitt liv får hon verkliga vänner – inte bara mr Darcy och Bridget Jones – och de hjälper henne att starta en bokhandel med Amys alla böcker.

Både Sara och staden lever upp, nya och oväntade kärlekspar bildas och varken Sara eller invånarna vågar tänka på att hon snart måste åka hem. När hennes tvåmånadersvisum är på väg att gå ut får hennes nyfunna vänner en alldeles galen, underbar idé …

Vilken härlig bok! Jag tyckte så mycket om den här och hade så himla svårt att släppa den. Jag ville verkligen inte att den skulle ta slut. Visst har den sina svagheter så som lite väl platta karaktärer, lite väl tillrättalagda trådar och lite väl förutsägbart. Men det gör ingenting, det är helt ok! Jag förlåter allt eftersom känslan jag får är samma jag fick för många år sedan av Fannie Flaggs böcker. För den här påminner om Fannie Flagg vilket naturligtvis är meningen. Visst saknas svärtan och tragedin som fanns både i Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café och Daisy Fay och Mirakelmannen, men Katarina Bivald har ändå fångat känslan av Fannie Flagg. Helt medvetet förstås, eftersom just Flagg nämns ett flertal gånger i boken. Känslan av knasighet och värme är samma och det är den typen av läsupplevelse som får mig att le medan jag läser.

Och oavsett om man läst Flagg och gillat eller inte gillat, så älskar ju boknörden i mig det här.

Flickan hade kommit på henne med näsan bokstavligen i en bok. Nu tittade hon upp från den och lät den långsamt sjunka mot disken. Hon höll på att packa upp en kartong nya böcker som precis hade kommit och hade helt naturligt stuckit ner näsan för att provlukta på dem.

”Kom, sa Sara och gick runt disken. Hon öppnade kartongen med böckerna från den sidan. Har du luktat på böcker någon gång?”

Jag menar, det är ju klart man luktar på böcker …

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar charmade mig totalt. Både romantikern och boknörden i mig älskade det här och jag kommer hålla utkik efter Katarina Bivald i bokaffären framöver.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Böcker emellan, Fiktiviteter och Jennys bokstavliga vardag.

Fangirl och jag går skilda vägar nu.

Fangirl är skriven av Rainbow Rowell.

Tvillingarna Wren och Cath ska börja på college. Wren är den utåtriktade som vill festa. Cath är mer osäker inför allt det nya. Hon ägnar mycket tid att skriva fanfiction om karaktären Simon Snow. Hennes ambition är att hinna bli klar med sin bok till den stora fanfiction-finalen. Men så träffar hon Levi som inte lämnar henne ifred.

Det känns som om jag är typ sist i världen med att läsa den här och ärligt talat var jag inte speciellt sugen på den överhuvudtaget. Men den låg där på biblioteket så den fick följa med hem och där blev den liggande. Tills igår. Och idag har jag läst ut den vilket betyder att den var bra. Typ.

För jag irriterade ihjäl mig på Cath. Och det är svårt att skriva vad jag egentligen tyckte och kände utan att trampa en hel massa folk på tårna, för jag vet ju att många många identifierar sig med Cath. Att många är tacksamma över boken och att deras egna rädslor och sociala fobier har satts på pränt. Blivit identiferade och legitimerade så att säga. För jag blir tyvärr mest bara irriterad på den här typen av osäkerhet. I Caths fall förstår jag på sätt och vis var den kommer ifrån, rädslan att inte duga eller att bli lämnad. Men det känns samtidigt som sådant slöseri med liv. Så onödigt mycket energi som går åt till att bekymra sig över hur man framstår inför andra, hur andra uppfattar en och ångesten för att inte duga. För sanningen är att de flesta faktiskt inte bryr sig. Du syns inte.

Och om någon bryr sig så spelar det ingen roll om någon dag eller några veckor. Jag kommer ihåg de gånger jag själv gjort bort mig, typ halkat pladask mitt framför en gigantisk folksamling. Pinsamt då, men tveksamt om någon enda minns det idag förutom jag själv.

Så, jag irriterar mig på Cath som jag mest känner är oerhört självupptagen. Hon är så upptagen med att oroa sig över hur hon själv framstår att inget annat går in. Hon börjar college och tvingas ur sitt skal, men ändå inte. Levi som hon blir intresserad av men som hon sedan ändå liksom inte vet ett smack om. Han kämpar och kämpar och pratar och pratar och Cath oroar sig för sig själv, så när de är halvvägs in i en möjlig kanske-relation så vet hon inte ens att hans del av campus överhuvudtaget existerar! Var han bor, gör eller är intresserad av är liksom inget hon frågar efter. För hon oroar sig över hur hon själv framstår.

Och det blir tröttsamt men ja, jag sträckläste den ju ändå. Jag fastnade och det beror i den här boken mer på Rowells språk än karaktärerna. För Rowell lyckas ändå ge mig lite av den där magin som Eleanor & Park vältrade sig i, trots att jag är så jäkla irriterad. Jag förstår också att boken är viktig på så många sätt. Jag gillar hennes hyllning till Harry Potter och jag förstår varför många människor behöver den här boken. Inte jag dock. Jag fastnade, jag läste och jag går vidare.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Ömsning – skriven av författaren som inte finns.

Ömsning är skriven av Benedict Haller.

Vi tystnade och spanade ut över torget. Vi tittade utan att se. Människor passerade. Ungdomar, kvinnor, lekande barn. Alla med något att göra; alla på väg någonstans. Själva satt vi bara där. Vi var inte på väg någonstans. Egentligen hade vi allt, mer än vad man någonsin kan begära. Vi var unga. Vi hade det bättre ställt än de flesta. Vi var medelklassbarn i ett lagom-land där inget riktigt var för farligt. Den trygghet vi fötts i var en trygghet vi hade tagit för given. Det var en tillvaro så kravlös att vi inte kunde se några chanser bland alla möjligheter som givits oss. Vi hade allt detta och långt inne, längst där inne i botten av oss själva, jäste en obarmhärtig leda.

När jag var precis i början av boken ville jag läsa på lite om författaren, vem han är och om det finns andra verk av honom. Och som jag skrev i ett annat inlägg så hittade jag ingenting! Jag hittar inget om boken ( förutom bokinformationen hos näthandlarna ), ingen som verkar ha läst den, inget om författaren, inget på sociala medier och inte så mycket matnyttigt om förlaget heller på deras sida. Det här förbryllar mig för någon vill ju uppenbarligen att boken ska bli läst ( jag blev ju kontaktad ), men marknadsföringen verkar noll och boken skriven av en författare som inte finns ( pseudonym? ). Motsägelsefullt. Ungefär som boken.

Jag höll faktiskt på att lägga ner boken redan efter bara några sidor. Den börjar med huvudpersonens snuskiga fantasier om kollegan, vad hon gör i personalrummet, vad han skulle vilja göra med henne och grönsakerna ( ?! ) i butiken de arbetar i, och förutom att det är märkligt hade jag inte reagerat nämnvärt om det inte var för att kollegan är femton år. Huvudpersonen är helt klart många år äldre även om man aldrig får veta exakt ålder. Ungefär i den här vevan ville jag alltså kolla vem författaren egentligen var och om hans övriga verk också tillhörde kategorin gubbsnusk. Jag hittade som ni vet ingenting. Men jag läste vidare och boken växer faktiskt. Obegriplig på många sätt, men samtidigt fängslande på det där motbjudande sättet som vissa böcker ibland är.

Huvudpersonen sitter fast i sin egen självömkan och oförmåga att komma vidare i livet. Förhållandet med Ellinor är i slutfasen, han sitter fast i kassan på ett jobb som för många år sedan bara var tänkt som tillfälligt och har sexfantasier om kollegan samt ägnar en stor del av sin tid åt fylleslag med vännerna. I den här vevan träffar han Max, en gammal barndomsvän och en märklig karusell börjar. Förhållandet tar slut och han lämnar sitt arbete för att istället ägna sommaren åt fest och lata dagar tillsammans med Max och deras andra vänner. Festerna avlöser varandra, han hjälper Max att sälja knark åt åldringar ( ! ) och de drar från ställe till ställe i jakten på den ultimata upplevelsen. Det sups, det knarkas, det liggs och det kräks. Åldern på personerna får vi aldrig veta, men en gissning är att det är närmare yngre medelålder än tjugo vilket ger hela bilden ett ganska patetiskt skimmer. Karusellen snurrar allt snabbare och närmar sig antingen katastrof eller förändring, en ömsning.

Boken är otroligt välskriven och dialogerna känns ytterst träffsäkra. Språket är lockande med sin blandning av äcklig realism och suggestiv rytm. Och trots att det saknas stora händelser i handlingen driver författaren oss skickligt vidare i den nedåtgående spiral som snurrar allt fortare.

Vem boken är skriven för kan jag inte riktigt sätta fingret på. Den är inte för oss kvinnliga läsare i alla fall. Hela boken igenom är vi bara objekt som bedöms. Kvinnorna, tjejerna och ibland flickorna är feta, snygga, lockande, har skinkor som glasskulor och är antingen liggbara eller inte liggbara. Vissa är så frånstötande att huvudpersonen inte kan tänka sig att ligga ens på nåder. På nåder, så oerhört motbjudande tankesätt. Så nej, den är inte till för oss kvinnor. En välskriven och på många sätt lockande bok, men i slutändan inget för mig.

Boken finns hos Adlibris och Bokus.

Tack till Otherground Project Group för recensionsexemplar.

Det är du, inte jag

Det är du, inte jag är skriven av Nora Strömman.

Jag blev rejält besviken – det var den snälla versionen. Verkligheten var att jag började storgråta och skrek åt pappa att han var oduglig som förälder för att han inte lyckats ordna en arbetsplats. För alla i världen vet att det inte går att få sommarjobb utan kontakter. Ett par månaders trygg inkomst hade jag tagit för givet, och planerat att använda på en semesterresa med Emma och Andrea. Med en veckopeng på tio euro skulle jag få vänta på den resan tills jag blev kremerad. För att sommarplanerna inte ska gå i stöpet tar Linn värvning som matros på pappas kompis Björns segelbåt. Jobbet är inte drömmen, men lönen är det. Så går turen mot Köpenhamn. Linn lagar mat i kajutan, låter sig motvilligt roas av Björns historier om kvällarna, och försöker stå ut med att han daskar henne på rumpan. Sen går allt överstyr.

Det måste vara svårt att skriva ungdomsböcker. Antingen blir det för mörkt eller för lättsamt och bara trams av det hela. Men ibland träffar någon rätt och då blir det ungefär som i den här boken. Det är mörkt och jävligt jobbigt men samtidigt tramsigt och att bara vara. Ungefär som jag själv minns att det kunde vara.

För saker och ting går ju inte bra, det förstår man ju direkt av baksidestexten. Linn som så gärna vill åka på resan som varit målet hela året kan inte bara strunta i det. Frågan är bara hur långt är hon beredd att gå för att komma dit.

Valen man gör som ungdom borde vara självklara men så är det ju inte. Hur drillad man än blir av sina föräldrar i vett och etikett, rätt och fel och att vara stark så väljer man fel ibland. Boken är obehaglig och situationerna Linn hamnar i är både hemska och ibland bara obekväma. Linn väljer fel, hennes föräldrar väljer fel och kommunikationen brister totalt mellan alla dessa parter mitt i allt det hemska som händer. Och samtidigt fortsätter ju livet. Runt allt det svarta skiner ändå solen, det finns glass, goda drinkar och vänner att lära känna.

Berättelsen känns väldigt realistisk. Den berättar om en sommar som är både trasig och hel där de vuxna brister i sina skyldigheter och om en tonåring som försöker hitta rätt bland allt som skaver och lockar.

Jag tycker om både titel och omslag, däremot undrar jag lite över formatet på boken. Det känns otroligt påkostat med tjocka glansiga sidor och rejält omslag, något jag tvivlar på om det verkligen behövs idag? Jag skulle personligen hellre köpa en bok med mjuka pärmar till ett lite mer fördelaktigt pris, speciellt när det gäller ungdomsböcker ( jag föredrar förvisso alltid mjuka pärmar ). Det känns även modernare och mer ekonomiskt för både köpare och förlag.

Boken finns hos Adlibris och sets.fi

Tack till Schildts & Söderströms för recensionsexemplar.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: