Kategori: Relation

Stolthet och fördom – Jane Austen

9789174993998_200_stolthet-och-fordom

Stolthet och fördom skriven av Jane Austen.

Berättelsen om hur Elizabeth Bennet och den svåråtkomlige mr Darcy på kringliga vägar kantade av förvecklingar och högmod långsamt närmar sig varandra hör till litteraturhistoriens verkliga höjdpunkter. Med sitt rika och engagerande persongalleri, sina vackra miljöer och med sin subtila humor har romanen inspirerat och fängslat otaliga läsare världen över och fortsätter att göra så.

Elizabeth Bennet möter för första gången Mr Darcy på en bal, där hon råkar höra honom avfärda henne som ointressant och inte tillräckligt vacker att ödsla tid på. Detta blir upptakten till hennes brinnande motvilja mot den högfärdiga Mr Darcy. Samtidigt uppvaktas Lizzys äldre syster Jane av Mr Darcys gode vän, Mr Bingley. Mr Darcy förstår ganska fort att han förhastat sig i sitt omdöme och faller för den intelligenta och upproriska Lizzy, medan hennes uppfattning om honom fortsätter försämras när hon blir bekant med den charmige Mr Wickham som har ett och annat att berätta om Mr Darcy.

Tro det eller ej, men det här var faktiskt min första bekantskap med boken. Jag har heller inte sett filmen så berättelsen var fullständigt okänd för mig. Möjligen kan min motvilja mot böcker som Svindlande höjder och Jane Eyre ha påverkat mig att inte läsa den här, då de ofta nämns tillsammans trots att det är olika författare. De har sina fördelar men på det stora hela är det för mycket galenskap för min smak. Den här boken däremot är något helt annat. Jag föll fullkomligt för Austens beskrivning av intrigerna och det sociala spelet i en tid där status och pengar betyder allt. Austen har i Elizabeth gått emot dåtidens konventioner. Lizzy är stolt och intelligent och detta är inget hon hymlar med. Hon kräver att själv få välja make, något som troligen inte var särdeles populärt på den tiden och hon struntar fullkomligt i vad andra tycker att hon ska göra, hon gör sina val själv. Det här är uppfriskande läsning. Humorn är påtaglig och intriger finns i mängder. Vänner och bekanta  är ibland falska och andra gånger brutalt ärliga i sin nedlåtenhet mot de som anses ha lägre status. Och sedan har vi naturligtvis kärlekshistorien som är helt sagolik. Hur stolthet och fördomar kan ställa till det för oss, och göra oss fullkomligt blinda för det som finns rätt framför näsan.

Jag älskade boken och kommer förmodligen älska filmen med.

Tack till Modernista för ( ett otroligt vackert ) recensionsex.

Dag 5 – En bok jag blir glad av?

Den är i mina ögon verkligen inte hysteriskt rolig som vissa tycker. Tvärtom är den rätt sorglig och emellanåt tragisk. Och ändå så blir man så glad av att läsa den, en fin bok som ger värme åt själen kalla höstdagar. En man som heter Ove, av Fredrik Backman.

en-man-som-heter-ove

Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom ”bitter” och ”grannarnas skräck”. Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt!

Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller ”den där statskuppen”, som Ove själv bara minns den.

Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden.

 

John Ajvide Lindqvist – Sveriges egen Stephen King

himmelstrand

Himmelstrand skriven av John Ajvide Lindqvist.

Beskrivning från Adlibris:

Det ser ut att bli en fin dag på Saluddens camping. Himlen är djupblå och gräset underbart grönt. Ändå är någonting helt fel. Igår var allt som vanligt; glada röster, osande grillar, mygg och vin i plastglas. Men nu är allt försvunnet. Campingen, sjön, till och med solen är borta. Det enda som finns är det oändliga gräsfältet, fyra bilar med husvagnar, åtta vuxna, två barn, en hund och en katt. Alla inser de att något ofattbart hänt under natten. Hur ska de kunna ta sig bort från denna orimliga plats? För den gamla världen finns någonstans, ett mobilsamtal går plötsligt fram och radion spelar gamla schlagrar. Snart börjar också märkliga, skrämmande figurer dyka upp. Monstruösa varelser som fötts ur de åtta vuxnas mest traumatiska upplevelser. Och så mörknar himlen. Regnet är på väg, som en befrielse. Men det är ett regn som ingen ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.

Jag tar det självklara först. Himmelstrand är väldigt lik Stephen Kings novell Langoljärerna från boken Mardrömmar som kom ut i början av 90-talet tror jag. Langoljärerna handlar om en grupp flygresenärer som somnar under en flygresa. När de vaknar är de runt 10 personer kvar på planet, resten är borta, försvunna trots att de befunnit sig på 10 000 meters höjd hela tiden. Det enda som finns kvar av medpassagerarna är smycken och tandplomber i de tomma sätena. När de sedan lyckas landa planet visar det sig att det inte finns några andra människor kvar, de är ensamma.

Himmelstrand utspelar sig på en camping, men även här vaknar några människor i sina husvagnar och upptäcker att allt annat är borta. Inga fler människor, inga andra husvagnar, inga blommor eller träd, bara en finklippt grön gräsmatta så långt ögat når. Sammansättningen av karaktärer känns också väldigt typiskt King. Hans karaktärer är ofta en blandning av goda, onda, självgoda, pompösa och galna människor. Samt ofta något udda barn. Där har vi på ett ungefär även Lindqvists sammansättning. Det är alltså en hel del King över boken, både vad gäller handling och karaktärer. Med det sagt, så tar John Ajvide Lindqvist så småningom över boken och den blir helt och hållet hans egen. Och det är där den blir fantastisk.

Den första boken jag läste av Lindqvist var Låt den rätte komma in. Den var bra och gripande men satte inga djupare spår. Jag förstod inte riktigt hypen kring boken. Samma sak med Hanteringen av odöda. Sedan läste jag Människohamn. Jag har läst den igen och igen genom åren och den är så otroligt fantastisk. Kärleken som genomsyrar boken, även när man släpper illusionerna, är så stark och karaktärerna så mänskliga. En av de starkaste och vackraste böcker jag någonsin läst. Efter det läste jag med stor förhoppning Lilla stjärna, men den kändes något platt jämfört med Människohamn. Så det var med viss skepticism jag tog mig an den här. Jag tänkte att en bok som Människohamn skriver man kanske bara en gång i sitt liv. Som tur var hade jag fel.

Det här är den mest obehagliga bok jag någonsin läst. Mörkret de här människorna har inom sig är ofattbart. Så mycket trauma, så många hemligheter och så mycket ondska som sakta pyser ut allteftersom handlingen drivs framåt, gjorde att jag var tvungen att ta läspauser. Det har nog aldrig hänt tidigare. När det mörka släpps ut förändras karaktärerna sakta och ingen kan göra det här som Lindqvist. De griper tag i mig och jag vill gråta för någon, slå till en annan rakt i ansiktet och i slutet kan jag inte göra annat än hoppas. Hoppas att det på något sätt ska gå att laga allt som är trasigt. För trasigare än så här blir det inte.

En fantastisk läsupplevelse som får fem stjärnor av fem.

Outlander – Främlingen

Främlingen

Främlingen, första boken i serien Outlander skriven av Diana Gabaldon. Outlander är även originaltitel på första boken.

Beskrivning från Bokus:

Andra världskriget är över och Claire Randall och hennes man reser till Skottland för att lära känna varandra igen efter krigsårens påtvingade separation. Vid en utflykt till häxringen Craigh na Dun hemsöks Claire av magiska krafter – som ett viljelöst offer dras hon in i en klyfta i stenformationerna.
Tidsresan har börjat. Året är nu 1743. Claire är en främling i en oförsonlig tid. De skotska klanerna kämpar ett blodigt frihetskrig mot den engelska kungamakten. Claire misstänks vara engelsk spion och tas till fånga av klanen MacKenzie. Hon möter nu Jamie Fraser som blir hennes beskyddare och älskare. Mellan dem växer en passion som är starkare än tid och rum. Claire inser att Jamie är mannen hon väntat på i hela sitt liv. Med fruktan ser hon fram mot den stund då hon måste välja mellan honom och att återvända till sin egen tid …

Alltså, den här boken är en av mina stora kärlekar. Vi möttes för många år sedan och jag föll efter andra kapitlet. Efter det har kärleken hållits vid liv med omläsningar lite då och då genom åren. När jag för några månader sedan fick veta denna älskade bok äntligen ska bli tv-serie var lyckan total. Tänk att äntligen så många år senare få möta karaktärerna, se hur de faktiskt ser ut och att få se historien ur ett annat perspektiv än i mitt eget huvud. Ofta kan ju sånt sluta med bitterhet eftersom det inte blir som man tänkt sig, men här stämmer allt.

Jamie och Claires kärlekshistoria är den finaste jag läst. Det finns inget som kan slå det här. Och det handlar liksom inte om romantiken för den är ganska frånvarande största delen av boken, utan mer alla dessa små händelser och tillfällen där man märker vem man faktiskt hör ihop med. Gabaldon har ett sätt att få texten, och  framförallt dialogerna, väldigt intima och familjärt humoristiska. Ni vet, de där interna små skämten man utvecklar med tiden i en relation, där det räcker med ett delat ögonkast vid rätt tillfälle för att man ska börja le tillsammans. Romanen genomsyras av den känslan.

Jamie är en äkta kick-ass hjälte och Claire den största kick-ass hjältinnan jag känner till. Vad än Clarie möter så gör hon det rakryggad. Hon viker sig inte för något utan kämpar för det hon vill och de hon bryr sig om. Visserligen har hon och Jamie en större förmåga än många andra att hamna i trubbel, men de hanterar vad som än råkar dyka upp längs. Oavsett om det handlar om tidsresor, våldtäksförsök, sadistiska engelska kaptener, fulla skottar,  galna häxor eller att behöva dela bröllopsbädd med en främling klädd i kilt utan något under….

Främlingen är visserligen en tegelsten men det är inget mot hur uppföljarna ser ut. Boken ”Som ett eko” är som två tegelstenar på varandra. Även i en sf-bokhandel där tegelstenar ser normala ut sticker de här böckerna ut. Man får alltså vara beredd på långläsning om man ska fortsätta med serien. Rejäl långläsning. Tyvärr älskar jag inte resten av serien. Andra boken, Slända i bärnsten ( blir säsong två i tv-serien ), älskar jag men sen tar det stopp. Jag läser och tycker om de andra med, men det där alldeles magiska saknas tyvärr.

Den här boken är en sådan som håller år efter år.  Unga vuxna eller vuxna, den passar alla. Jag lovar.

Jag blev dessutom väldigt förvånad nu när jag försökte hitta en beskrivning till boken, och det saknas på både adlibris, cdon och förlaget. Vi som redan läst boken för över tio år sedan vet ju vad den handlar om, men en potentiell ny läsare ( vilket jag antar man vill ha när man ger ut en nyutgåva ) köper ju inte en bok de inte vad den handlar om. Det är rätt märkligt av förlaget med tanke på vilket uppsving boken skulle kunna få i samband med tv-serien. Som för övrigt visas i Sverige på Viaplay sedan i onsdags…

En så stor kärlek får såklart 5 / 5 stjärnor. Eller 10.

 

Vid fyrtio börjar livet

 

vid-fyrtio-borjar-livetVid fyrtio börjar livet är Stefan Åbergs debutroman.

Beskrivning av Adlibris:

Livet rusar fram och för Pontus vars äktenskap sedan många år går på tomgång väntar fyrtioårsdagen om hörnet när familjen glider isär. Han hamnar i en djup depression och frågan är om något som först upplevs som oerhört traumatiskt och fruktansvärt kan leda till att livet tar en ny vändning till det bättre? Gäller devisen ”Det som inte knäcker dig stärker dig?”. Berättelsen utspelar sig i Malmö med omnejd i slutet av 1990-talet och kretsar kring några människor vid livets mitt. I centrum står trebarnspappan Pontus och sjuksköterskan Erika som bor i samma hus. Erika lever ett bra liv med många vänner men någonstans i hennes medvetande gnager hela tiden känslan av otillfredsställelse och i takt med den biologiska klockans tickande ökar trycket på henne att förändra sitt liv. Pontus inser efter ett tag att livet som singel även har sina fördelar. Han upptäcker möjligheten att träffa kvinnor via kontaktannonser och dras på detta sätt in i en karusell av brev och möten med olika kvinnor där han visserligen hoppas på att kunna möta en ny partner men samtidigt ser det hela som ett spännande experiment.

Berättelsen handlar om Pontus som efter många års äktenskap oväntat blir singel. Något som först är kaos och brutenhet, men som så småningom får honom att våga prova nya vägar i livet. Hur gör man när de gemensamma vännerna visar sig vara partnerns vänner? När alla har någon medan du sitter kvar ensam? Pontus trevande försök med kontaktannonser är rörande i sin tveksamhet. Hans letande efter kärlek och gemenskap skulle nästan kunna fungera som en manual för de som vill ta sig ur ensamhet. Att det är ok att våga och ibland misslyckas. Att man kan hitta vänner där man inte trodde de fanns. Och att det faktiskt är ok att vara ensam också.

Den handlar även om grannen Erika. Hon framstår inte helt tydligt utan känns lite som en suddig parallellhistoria medan Pontus är den givna huvudpersonen. En bra berättad relationsroman om tvåsamhet och ensamhet och det som finns däremellan.

Brister finns, troligen på grund av att boken är egenutgiven och ivern varit för stor. Kommateringar saknas och berättarperspektivet känns lite oklart ibland och förvirrar mig. Framförallt är den för lång. Boken hade mått bra av att skalas av mer i en redigeringsrunda. Inte för att vissa delar är sämre än andra, utan helt enkelt för att allt inte behövs. Berättelsen hade nått fram ändå.

Tack till Stefan Åberg och Andra rum förlag för recex.

The fault in our stars

the-fault-in-our-stars

The fault in our stars skriven av John Green. Svensk titel är Förr eller senare exploderar jag.

Hazel är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Det har hon vetat sedan dagen då hon fick sin cancerdiagnos för tre år sedan.
Hazels mamma är orolig för att Hazel ska missbruka Americas Next Top Model och bli allt mer isolerad hemma vid teven. Depression är ju en vanlig bieffekt till cancer har hon läst (Hazel menar att det inte är cancern som gör henne deppig – det är vetskapen om att hon ska dö).
Lösningen blir att anmäla Hazel till kyrkans stödgrupp för unga med cancer. Men mötena visar sig vara allt annat än uppiggande och följer ungefär samma mönster som ett AA-möte.
Men en eftermiddag i den där stödgruppen förändras livet. Augustus Waters, friskförklarad från sin cancer, dyker upp.
Hazel möter Augustus Waters blick och deras kärlekshistoria ska komma att bli en sådan som poeterna diktar om. E p i s k.
Det här är en berättelse om cancer, visst, men det är framförallt en förkrossande vacker och gripande historia om livet, Hazel Grace och Gus. Om att vara ung och ändå stå med ena foten i graven. Om att tro att man aldrig mer kommer att bli glatt överraskade. Om att få sin sista önskan uppfylld.
Att få beröras på så många sätt, skratta, komma till insikter och gråta, är litteratur när den är som allra bäst.

Jag var lite orolig för vad ska jag skulle tycka om boken, eftersom jag ofta har problem med hypade böcker. Av någon anledning. Jag ville så gärna älska den här boken lika mycket som alla andra gör. Och det gjorde jag. Nästan.

Hazel är fantastisk. Hon har levt med sin cancer i flera år, släpandes på en syrgastub som är ett nödvändigt ont eftersom hennes svekfulla lungor inte längre klarar att göra sitt jobb. När hon träffar fina fina Augustus blir det både sprakande gnistor och jobbiga funderingar som dyker upp. Funderingar kring vad en tonårskille egentligen tycker om en tjej som släpar på en syrgastub hela tiden,  som kommer att dö snart, som har överbeskyddande föräldrar. Såna saker. Det visar sig att Augustus inte bryr sig om sånt, bara om henne, Hazel Grace, eftersom han redan från början använder hela hennes namn. Som om hon är värd bättre än att förkortas.

Parallellt med kärlekshistorien löper även jakten på en försvunnen författare, Peter Van Houten. Han har nämligen skrivit en bok som först är Hazels favoritbok och därmed även blir Augustus favoritbok. Att hitta författaren blir viktigt för dem båda och förenar dem i något normalt, utanför cancervärlden. Något som inte är en biverkning av döendet.

Boken är fantastisk. Språket är fantastiskt och karaktärerna är fantastiska. Allt är så jäkla bra, så fint och så fruktansvärt sorgligt. Jag säger det igen, boken är fantastisk! Men naturligtvis finns det ett men. Jag är hela tiden medveten om att jag läser en fantastisk bok. Och det är tyvärr ett litet minus. Jag blir inte uppslukad så jag glömmer var jag befinner mig. Jag blir inte döv för omgivningen. Vilket innebär att det är en fantastisk bok, men inte en fantastisk upplevelse. Möjligen beror det på att jag inte köper dialogerna mellan Hazel och Gus. I min värld pratar inte tonåringar så med varann så det blir inte helt trovärdigt. Vilket förmodligen är anledningen till att jag är medveten om att jag läser och inte lever i boken med karaktärerna. Men det här är troligen bara mitt problem. Jag förstår helt och fullt att det här kan vara en oförglömlig upplevelse för någon annan. Jag älskar den också. Nästan.

”Vet du hur vi blandar whisky och vatten i det här huset?”

”Nej”, sa Gus.

”Vi häller whisky i ett glas och sedan frammanar vi tankar på vatten i våra sinnen och sedan blandar vi den verkliga whiskyn med den abstrakta idén om vatten.”