Kategori: HBTQ

Miniatyrmakaren av Jessie Burton

miniatyrmakarenMiniatyrmakaren är skriven av Jessie Burton.

En höstdag 1686 knackar artonåriga Nella Oortman på dörren till ett stort hus i Amsterdams rikaste kvarter.
Nella har kommit från landet för att påbörja sitt nya liv som hustru till den framgångsrike köpmannen Johannes Brandt, men möts i stället av hans bitska syster Marin. Först senare dyker Johannes upp – och ger henne en bröllopspresent utöver det vanliga: en exakt kopia av deras hem i form av ett kabinettskåp. Skåpet ska inredas av en gåtfull miniatyrmakare, vars pyttesmå skapelser visar sig spegla sina verkliga motsvarigheter på överraskande sätt.
Nella blir till en början förbryllad av den slutna världen i hushållet Brandt, men i takt med att hon uppdagar dess hemligheter förstår hon vilka allvarliga faror som hotar dem alla. Håller miniatyrmakaren deras öde i sina händer? Och kommer hon i så fall att vara nyckeln till deras räddning eller orsaken till deras fall?

När det gäller böcker som är så där tokhyllade brukar jag ofta hamna på andra sidan. Men inte i det här fallet, jag sällar mig entusiastiskt till hyllningskören. Titeln, omslaget och innehållet. Allt är fantastiskt.

Vi kan ju börja med omslaget. Det är magiskt. Dels ytligt sett eftersom det är vackert, men även för att man lyckats innefatta hela läsupplevelsen i omslaget. Kärnan i berättelsen finns liksom där, på en enda sida. Och texturen är robust vilket känns extra lyxigt.

Petronella har blivit gift med en man hon inte känner och när hon anländer till sitt nya hem möts hon av sin svägerska och tjänstefolket. Maken håller sig på avstånd och Nella som kämpar för att hitta sin plats i sitt nya hushåll möts av hemligheter och fientlighet. När hon får ett dockskåp av maken börjar hon samtidigt få miniatyrer levererade. Miniatyrer som är skrämmande likt både människorna och hemligheterna i hushållet. Miniatyrmakaren verkar känna till händelser som ännu inte hänt, och frågan blir om katastroferna som inträffar är orsakade av miniatyrmakaren eller om hon försöker varna Nella? Är miniatyrmakaren vän eller fiende?

Det som slog mig först när jag började läsa var likheten med boken Rebecca av Daphne du Murier. Känslan när Nella anländer till Amsterdam är samma som när Rebeccas huvudperson anländer till Manderly. Båda kliver in i en fientlig miljö full av hemligheter. Känslan stannar kvar länge även om Miniatyrmakaren ganska snart breder ut sig och blir något helt eget. Storyn är alltså inte ny, vi har läst den förut men aldrig fått den berättad på det här sättet.

Det som gör att Miniatyrmakaren känns så unik och nyskapande är nämligen språket. Det tog ett tag innan jag kunde sätta fingret på vad som kändes så annorlunda med språket. Dels är den fullspäckad med meningar som är broderade och utsmyckade på det där sättet att man vill sitta med märkpenna och markera varenda klokhet som skrivs. Sida efter sida full av vackra citat som inte vill glömmas bort. Viktigast är dock tidskänslan i texten. Den är tidstypisk och dialogerna känns tidsenliga. Nästan. Författaren har på ett mästerligt sätt vävt in moderna uttryck och fraser på ett sätt som nästan är osynligt. Knappt synligt, men känslan finns där. Det här ger en aktualitet till det som berättas.

För Miniatyrmakaren är inte fantasy trots det övernaturliga inslaget med själva miniatyrmakaren. Mest ser jag miniatyrmakaren i boken som en metafor för religion. Vad påverkar de val vi gör? Händer saker och ting för att någon förutspått det, eller passar vi in händelserna så att förutsägelsen blir sann? Miniatyrmakaren själv är en bihandling. Berättelsen är framförallt ett tidsdokument över 1600-talets fördomar och värderingar. Ett manifest för alla kvinnor som levt i skymundan och varit utlämnade på nåd och onåd till dåtidens sedvänjor och förtryck. Språket gör det dock större än ett tidsdokument. Det blir idag.

Jag älskar berättelsen. Jag älskar känslan den gett mig och funderingarna den väckt. Den fullständiga upplevelsen var inte omedelbar, men nu i efterhand känner jag mig överrumplad. Miniatyrmakaren är en magisk läsupplevelse som stannar kvar och lever vidare. Läsning när den är som bäst.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Och dagarna går …, Carolina läser och Johannas deckarhörna.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Stella betyder stjärna

stella-betyder-stjarnaStella betyder stjärna är skriven av Bobbi Sand.

Det är sommar och fjortonåriga Isa ska egentligen på ridläger, men stannar i hemlighet hemma. Utanför familjens villa blir Isa upplockad av konstnären Stella, som är på väg för att göra upp med sin familj, en gång för alla.

De ger sig ut på en galen road trip som tar dem från Norra Öland till Västkusten. Med skräckblandad förtjusning hänger Isa med Stella när de umgås med alkisar, sover över i ett queerkollektiv, och liftar genom de småländska skogarna. Stella lyser så starkt i Isas ögon, så starkt att det är lätt att bli bländad … men snart måste Isa stå upp för sig själv. Fast hur går det till, när man knappt vet vem man är?

Underbart omslag och underbar bok.

Baksidestexten ger ett ganska glättigt intryck av en bok som är så mycket mer. Trots att den är ganska kort och relativt lättläst berör den på djupet. Berättelsen som börjar med en lite lekfull attityd blir långsamt mörkare och fram träder en viktig berättelse.

Isa och Stella är ganska diffusa i början men pusselbit läggs till pusselbit och känslan blir nästan lite deckaraktig i jakt på sanningen. Vart är Stella på väg och vem är egentligen Isa? Det känns som berättelsen spretar lite åt alla håll och kanter, och jag känner mig ibland som kråkan i sången Prästens lilla kråka. Än far jag hit och än far vi dit, men det visar sig att författaren har full koll. Språket är rakt på men har ett vackert flyt och leder mig skickligt vidare genom en labyrint av alkohol, svek och ångest.

Jag kan tyvärr inte skriva vad boken egentligen handlar om, eller vad som gör att jag bryter ihop på slutet eftersom jag inte vill spoila något. Jag skulle kunna säga att den handlar om relationer och identitet och det är förvisso sant, men ändå inte. Den är så mycket mer. Den är aktuell och utmanande på ett sätt som bara kan sluta med en käftsmäll. Samtidigt finns det lilla miraklet här som jag tycker ungdomsböcker måste ha. Den lilla lilla skärvan av hopp som är nödvändig när någon precis visat exakt hur skitig verkligheten ibland är.

Stella betyder stjärna är angelägen. Den tränger sig på och den berör. En ungdomsbok jag verkligen rekommenderar.

Boken finns hos Adlibris och Bokus.

Tack till författaren för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är: Vargnatt och Jennies boklista.

Mitt hjärta går på

mitt-hjarta-gar-paMitt hjärta går på är skriven av Christoffer Holst.

Den 22-åriga konditorn Chavve är antagligen den ensammaste romantikern på hela Södermalm. Efter tre år i storstaden har han fortfarande inte lärt känna någon och varje kväll slutar i ensamhet med stora bakverk framför filmenTitanic. På andra sidan vattnet bor Pontus kvar i pojkrummet hos sin brokiga familj. Skådisdrömmarna har bleknat, tillsammans med allt det där andra som skulle bli framtiden, och har ersatts med hypokondri och tvångstankar.

När en dejtingapp kopplar samman killarna blir de snabbt en del av varandras liv, och Chavve verkar äntligen ha hittat det han sökt efter så länge. Men Pontus liv kraschar, och allt som blev så bra är plötsligt borta. Fast Chavve tänker inte ge upp så lätt. Och han har en plan.

Varma kanelsnäckor, snöhala kullerstenar, nygräddade cupcakes, tjocka stickade halsdukar och frostkantade fönster i ett vintrigt Stockholm. Mysfaktorn är omedelbar och författaren lindar in oss i en kaneldoftande kokong tillsammans med Pontus och Chavve.

Mitt hjärta går på är en fantastisk debut. Det är oemotståndligt och sagolikt. Christoffer Holst levererar som en svensk David Levithan och jag får det charmigaste jag läst på länge. Jag älskar Pontus och Chavve, de är så fïna så fina och mitt hjärta tar glädjeskutt mellan sidorna. Jag sitter och småler redan från första raderna, fnissar till emellanåt och hjärtat blir varmare och varmare för varje ord. Och trots att författaren lindar in oss tillsammans med Pontus och Chavve i den här kärleksfulla kokongen blir det inte för sött. Det är trevande och charmigt med ett lagom stråk av ensamhet och vemod, och när Pontus kraschar så kraschar mitt hjärta också.

Pontus och Chavve står växelvis för berättarjaget och jag hade lite problem i början med att separera dem. Att komma ihåg vem som var vem, vem gillade att baka och vem var den trasiga? Men det löser sig och halvvägs i boken känner jag dem bra. Pontus och Chavve blir som vänner jag inte visste att jag saknade. Och visst spelar det roll att det är en förälskelse mellan två killar. Jag tycker om när det normbrytande levereras som norm. Där det inte överhuvudtaget problematiseras på något sätt, utan levereras som vilken kärleksberättelse som helst. Fast det här är ju förstås inte vilken kärleksberättelse som helst. Det här är berättelsen om Pontus och Chavve, två karaktärer jag önskar fanns på riktigt och en rejält charmig feelgood där författaren dessutom strösslar romantiska filmcitat över sidorna. Framförallt är det förälskelse. Trevande, varm och febrig förälskelse.

Jag hade planerat att återvända till Dash och Lily lagom till jul, men jag väljer hellre Pontus och Chavve. Jag saknar dem redan.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Boktokig och Bims blogg.

Fangirl och jag går skilda vägar nu.

fangirlFangirl är skriven av Rainbow Rowell.

Tvillingarna Wren och Cath ska börja på college. Wren är den utåtriktade som vill festa. Cath är mer osäker inför allt det nya. Hon ägnar mycket tid att skriva fanfiction om karaktären Simon Snow. Hennes ambition är att hinna bli klar med sin bok till den stora fanfiction-finalen. Men så träffar hon Levi som inte lämnar henne ifred.

Det känns som om jag är typ sist i världen med att läsa den här och ärligt talat var jag inte speciellt sugen på den överhuvudtaget. Men den låg där på biblioteket så den fick följa med hem och där blev den liggande. Tills igår. Och idag har jag läst ut den vilket betyder att den var bra. Typ.

För jag irriterade ihjäl mig på Cath. Och det är svårt att skriva vad jag egentligen tyckte och kände utan att trampa en hel massa folk på tårna, för jag vet ju att många många identifierar sig med Cath. Att många är tacksamma över boken och att deras egna rädslor och sociala fobier har satts på pränt. Blivit identiferade och legitimerade så att säga. För jag blir tyvärr mest bara irriterad på den här typen av osäkerhet. I Caths fall förstår jag på sätt och vis var den kommer ifrån, rädslan att inte duga eller att bli lämnad. Men det känns samtidigt som sådant slöseri med liv. Så onödigt mycket energi som går åt till att bekymra sig över hur man framstår inför andra, hur andra uppfattar en och ångesten för att inte duga. För sanningen är att de flesta faktiskt inte bryr sig. Du syns inte.

Och om någon bryr sig så spelar det ingen roll om någon dag eller några veckor. Jag kommer ihåg de gånger jag själv gjort bort mig, typ halkat pladask mitt framför en gigantisk folksamling. Pinsamt då, men tveksamt om någon enda minns det idag förutom jag själv.

Så, jag irriterar mig på Cath som jag mest känner är oerhört självupptagen. Hon är så upptagen med att oroa sig över hur hon själv framstår att inget annat går in. Hon börjar college och tvingas ur sitt skal, men ändå inte. Levi som hon blir intresserad av men som hon sedan ändå liksom inte vet ett smack om. Han kämpar och kämpar och pratar och pratar och Cath oroar sig för sig själv, så när de är halvvägs in i en möjlig kanske-relation så vet hon inte ens att hans del av campus överhuvudtaget existerar! Var han bor, gör eller är intresserad av är liksom inget hon frågar efter. För hon oroar sig över hur hon själv framstår.

Och det blir tröttsamt men ja, jag sträckläste den ju ändå. Jag fastnade och det beror i den här boken mer på Rowells språk än karaktärerna. För Rowell lyckas ändå ge mig lite av den där magin som Eleanor & Park vältrade sig i, trots att jag är så jäkla irriterad. Jag förstår också att boken är viktig på så många sätt. Jag gillar hennes hyllning till Harry Potter och jag förstår varför många människor behöver den här boken. Inte jag dock. Jag fastnade, jag läste och jag går vidare.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

En annan sida av 9/11 – En bit av mig fattas

9789129678130_200_en-bit-av-mig-fattas_kartonnage

En bit av mig fattas är skriven av David Levithan.

Det är morgon i New York. En vanlig high school-dag väntar Claire. Peter skolkar och är downtown. I Brooklyn ligger Jasper och sover. Ingen av dem anar att allt ska förändras innan dagen är slut. Det är tisdagen 11 september 2001.
Claires familj kan inte ta sig till sitt hem efter att de två skyskraporna kollapsat. I veckor efteråt har hon sömnsvårigheter och går nattliga promenader. Jasper tillbringar dagen med att samla in papper som har blåst in över Brooklyn från World Trade Center. Senare känner han sig märkligt avtrubbad från händelsen eftersom han sov när det hände. Peter blir ögonvittne till katastrofen men är ändå, eller kanske just därför, den som fattar minst. Hur fattar man det ofattbara?

Det är alltså David Levithan som skrivit den här, samma som skrivit boken Världens viktigaste kyss, en bok jag älskar. Den här är viktig och fin fast på ett annat sätt. Lite mer lättåtkomligt och lite mer anpassad för yngre läsare än Världens viktigaste kyss. Jag som minns precis vad jag gjorde den 11e september 2001 och har sett tvillingtornen rasa om och om igen får här ta del av en dold sida. Vad hände i skolorna och på gatorna runtom i staden New York? Det värmer hjärtat när man läser om hur folk på gatan tröstar varandra, hur en skoförsäljare ger ut gratis skor till de som förberett sig på en dag på jobbet men istället irrar omkring planlöst i en trasig stad. Alla dessa små små händelser i skuggan av de stora dåden som man inte kände till.

Levithan berättar hur man ändå kan uppleva ett trauma trots att man inte är direkt drabbad själv. Har man rätt att ta plats i sörjandet? De tre ungdomarna befinner sig alla i New York när katastrofen inträffar och alla får sin värld omkullkastad. Deras trygghet, deras förväntningar och deras värderingar får en annan mening. Vi får följa dem i deras sökande efter sitt nya jag i spillrorna av tvillingtornen. Hur människor som troligen aldrig hade mötts, möts förutsättningslöst och skapar nya värderingar att växa upp i.

Jag tyckte mycket om den här trots att det ändå finns en viss distans. Karaktärerna är färgrika och språket känns tydligt igen som Levithans. Ändå känner jag mig som en betraktare genom hela boken, inte delaktig. Och kanske är det själva syftet med Levithans berättelse.

Boken verkar bara finnas tillgänglig på engelska med titeln Love is the higher law och du hittar dem på Adlibris och Bokus. Eller på svenska på biblioteket som jag gjorde.

Underbar läsning – Jag ger dig solen

jag-ger-dig-solen

Jag ger dig solen är skriven av Jandy Nelson.

Jude och Noah är tvillingar, men olika, även om båda drömmer om att bli konstnärer. De har alltid tävlat om föräldrarnas uppskattning, men när familjen drabbas av en stor tragedi förändras allt. Tre år senare är det bara Jude som tycks bry sig om att hålla ihop det som är kvar av familjen. Noah verkar inte bry sig om något, allra minst målandet. Men när Judes viktigaste konstprojekt sammanför henne med en excentrisk skulptör och hans unge skyddsling, avslöjas gamla hemligheter och historien nystas upp. Sakta börjar tvillingarna förstå vad som egentligen har hänt, och vad som är viktigt.

Noah och Jude som förut var en, har nu blivit två. Var och en innesluten i sin egen smärtsamma bubbla av hemligheter, svek och skuld. Skulden som till en början är obegriplig blir tydlig när sanningarna allteftersom drabbar mig som käftsmällar. Små felval som inte kan göras ogjorda och som orsakar en spricka mellan en själv och resten av universum.

Den här boken hade jag aldrig läst om det inte var för Oaryas recension, så tack för att du visade mig en underbar bok. Språket är sagolikt. Noah och Jude berättar ur varsitt perspektiv och framförallt Noahs berättelse är makalös. Han är helt hudlös och känslorna drabbar en som små explosioner av smärta eller lycka. Det är som om författaren har flödesskrivit, när man bara sätter sig framför datorn med timern på fem minuter och sen bara skriver man. Ord och känslor bara flödar ut direkt från hjärnan utan redigering eller eftertanke. Så känns det här. Texten flödar ut från boken och skyfflas ner rakt in i hjärtat på mig. Höga berg och djupa dalar räcker inte som beskrivning. Under läsningen krossas mitt hjärta igen och igen. Däremellan flyger jag högt. Flodvågen av känslor ger inget utrymme för lagom. Ändå är det här något så enkelt som en bok om svartsjuka, avundsjuka, kärlek, familj och livet i allmänhet. Och om att växa upp.

Jag ger dig solen är inget mindre än fantastisk. Det enda jag möjligen inte är helt nöjd med är de sista sidorna. Språket som genomgående flyter likt rinnande honung känns aningen krystat när författaren ska runda av. Men det gör ingenting. Den här boken ger så mycket glädje, tårar och skratt att det ändå räcker och blir över.

Jag är glad att det här blev årets första bok. 2015 behöver ju också en lista över årets bästa att fylla…

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.