Kategori: Fantasy

Norra Latin

Norra Latin är skriven av Sara Bergmark Elfgren.

Tamar drömmer om att bli skådespelare. Clea är uppvuxen på teatern och filminspelningar. En regnig augustidag börjar de teaterprogrammet på Norra Latin i Stockholm. De går i samma klass, men lever olika liv. Tamar har lämnat både familj och vänner och flyttat till en ny stad. Clea har bott i Stockholm hela sitt liv och har en självklar position på skolan.

Men den anrika byggnaden döljer många hemligheter. En tragedi som sägs ha inträffat i aulan när skolan var pojkläroverk, har förvandlats till en vandringssägen. Vad är sanning och vad är myt? Och vad väntar i skuggorna på Norra Latin?

Jag trodde det skulle bli lätt att skriva om den här boken. Att det skulle bli en hyllning rakt igenom, men så blev det inte. Den är bra. Jag gillar den på alla sätt och vis och det är också den första bok jag faktiskt slutat läsa ett tag för att den blev för läskig. Och ändå har den inte fastnat riktigt. Istället hamnade jag i ett slags halvupplevelse där jag mest skummade mig igenom sidorna bara för att få veta vad som hände.

Jag har funderat på vad som gjorde att jag inte fastnade och kommit fram till att det inte har något med själva berättelsen att göra. För jag kommer inte på något jag inte gillade. Tamars och Cleas berättarröster är tydliga och sympatiska. Det läskiga är ett par gånger riktigt läskigt trots den ofrivilliga distansen till berättelsen. Speciellt ett moment i boken där en av dem råkar ut för det där vi alla någon gång tänkt. Sociala medier används skickligt och trovärdigt som tidsmarkörer utan att alltför tydligt pekas ut vilket gör att boken kommer hålla länge utan att kännas daterad. Sexismen bakom kulisserna i kulturlivet som skildras blir också högaktuellt mitt i #metoo-uppropet som just nu pågår.

Allt det här gillar jag och berättelsen vi får är spännande och tankeväckande på så många sätt att jag borde ha fastnat. Men det gjorde jag inte och jag skyller det på förordet i boken. Innan berättelsen börjar talar nämligen författaren om för mig att allt jag strax kommer att läsa är hittepå. Hon talar också om i detalj varför det är hittepå. Vad som finns och inte finns på riktigt. Och det här är ju ett märkligt drag kan jag tycka. Vem kom på idén att sätta den här informationen före berättelsen? Och det är klart jag fattar att böckerna jag läser är påhittade, men hela läsupplevelsen går ofta ändå ut på illusionen att det kanske ändå har hänt. Någon gång, någonstans. Speciellt när det gäller skräck, vilket det här ju ändå till stor del är. Den illusionen stack författaren hål på innan jag ens närmat mig den. Och eftersom författaren tydligt och klart har berättat att illusionen är omöjlig så tror jag inte på det jag läser. Hela läsupplevelsen blev skev innan jag ens hunnit börja och det förstörde allt.

Men Norra Latin är bra. Så mycket får jag med mig trots den spruckna läsupplevelsen. Jag rekommenderar den starkt ändå, men skippa för guds skull förordet och gå raka vägen till berättelsen istället. Så blir det nog bättre för dig än det var för mig.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Bokkoll, Bims blogg och Bina´s books.

Equilibrium – Smugglare, nickelskojare och illusionister.

Equilibrium är skriven av Anna Jakobsson Lund.

Midnattsklockan slår medan jag springer genom Kintoros sluttande gränder. Jag skulle ha varit på scenen nu, tagit emot de andra kemisternas applåder. Ingen hade vågat neka mig ett forskningsprojekt efter det här. Jag borde ha stannat i bankettsalen, kontrollerat den skärande smärtan. Bröt den sig ut ur mig? Hur kunde den göra det? Klackarna slinter mot gatstenarna och jag drar av skorna. Fötterna domnar bort, men jag stannar inte. Jag måste härifrån, måste byta om innan någon ser mig. Klänningen är kladdig av blod.

Ok. Så här är det. Jag var oerhört nervös för att läsa den här. Jag har hittills hyllat allt Anna Jakobsson Lund skrivit och bara där fanns orsak till nervositet. Inte för att jag inte trodde jag skulle gilla det här, hon hade mig redan vid omslaget ( OMSLAGET! ), smugglare, nickelskojare och illusionister. Utan för att det kändes som att jag måste klaga lite. För jag har inte bara hyllat allt, jag känner även Anna en del via sociala medier sedan något år tillbaka och man vill ju vara trovärdig liksom. Så jag kände en press på mig att kritisera, om än bara lite grann. Men det blir inte riktigt så. Jag kan inte hitta på klagomål som inte finns, så ni får stå ut med att jag hyllar igen. För jag älskar det här. ÄLSKAR!

Faktiskt så tycker jag det här är det bästa hon har skrivit. Hur mycket jag än gillade trilogin om Systemet så faller jag ändå handlöst för den här världen Anna har skapat. Jag kan till och med gå så långt att det är ett av de bästa världsbyggen jag läst. Inte bara för att den är kreativ, innovativ och en värld jag väldigt väldigt gärna skulle besöka själv. Utan för att hon bryter mot så många normer att jag inser hur insnöad jag själv är. Jag, som ändå tycker jag har hyfsad koll vad gäller könsidentitet, får se all min självgodhet blåsa åt fanders. För mer än en gång måste jag faktiskt tänka till och fundera på hur det egentligen ligger till med könet på den och den karaktären. Tills jag också inser hur mycket jag själv snöar in på kön trots att jag trott tvärtom och ( innerst inne i tysthet ) klappat mig på axeln för mina djupa och fördomsfria insikter. Som tydligen inte var så jäkla bra trots allt. Anna Jakobsson Lund utmanar. Och hon gör det bra.

Porto do Luando. En färgstark karnevalstad full av härliga dofter, vackra kläder och nickelskojare. Smugglare och illusionister. En stad där Ari möter både vänner och fiender och hotet från militären är konstant närvarande. Könsidentiteten som exponeras genom vilken färg ens tatuering har. Ari som inte är varken kvinna eller man har en grön och jag tyckte det här var så fint så fint. Tills det kanske inte var det längre.

Jag tycker om allt. Framförallt tycker jag om tonen i berättelsen. Aris röst. Som eftertänksamt och rakryggat tar sig an alla utmaningar hen ställs inför. Kanske ibland lite självgod och egoistisk, men alltid sympatisk. Det enda jag personligen inte tycker om i boken är sexet. Vi får nämligen hett och detaljerat sex också. Och jag har inget emot själva sexet, det är väldigt omtumlande och fint. Men jag gillar inte sex i fantasyböcker. Så det här är inget fel och det är absolut inte illa skrivet, utan mina egna preferenser som sätter stopp. För mig blir detaljerade sexscener väldigt mycket här och nu. Som i nutid. Vilket gör att jag kastas ut från bokvärlden jag befinner mig i och tappar fokus. Så man kanske kan kalla det här fake kritik. För någon annan kritik har jag inte. Berättelsen blir visserligen lite långsam två tredjedelar in, men det gör absolut ingenting. Världsbygget och karaktärsutvecklingen känns både mer angeläget och intressant. För i slutändan blir det här inte en berättelse om fiender eller könsidentitet, utan om personlighet och att hitta sig själv. På alla sätt och vis.

Jag älskar Equalibrium. Jag skulle bo där om jag kunde. Med Ari, Ezra, Herr Gallonge, Isobel och alla andra. ÄLSKAR den!

Boken finns hos Adlibris och Bokus.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Världarna jag lever i och Vargnatts bokhylla.

Tack till författaren för recensionsexemplar. 

Den försvunne hjälten av Rick Riordan – Snuttefiltsläsning

Den försvunne hjälten av Rick Riordan. Spinoffserie från Percy Jackson.

Jason vaknar upp på en klassresa och vet inte vem han är, var han kommer ifrån eller vad han gör där. Piper hävdar dock att hon är hans flickvän, typ, och Leo verkar vara hans bästa vän. Så varför minns han dem inte?

Mitt i allt dyker det upp några stormandar som gör sitt bästa för att döda Jason, Piper och Leo. Gympaläraren Hedge visar sig vara en satyr och räddar dem, men blir själv tagen av stormandarna. AnnaBeth dyker upp och för dem till halvblodslägret, för naturligtvis är de halvgudar även om Jason känner att han inte hör hemma där. 

Tillsammans måste de ge sig ut på en resa över USA för att befria en tillfångatagen gudinna, hitta den försvunne Percy Jackson, och ta upp kampen mot en av gudarnas farligaste fiender någonsin. 

Med Rick Riordan vet man alltid vad man får. Det här är i mitt tycke den sämsta boken av Riordans serie om Percy Jackson, och även sämst jämfört med nya serien om Magnus Chase. Men det betyder liksom ingenting. Riordan underhåller alltid. Det är ändå action, drakar, spänning och lättläst underhållning som fungerar när inget annat lockar. Sämst betyder ändå bra. Snuttefiltsläsning som jag och Oarya kallar det. Och boken handlar inte om Percy. Han är försvunnen och istället möter vi Jason, Piper och Leo. Tre färska halvgudar som måste rädda världen. Varav den ena lider av minnesförlust och inte vet någonting.

Vi får pusselbitar längs vägen. Dels pusselbitar om vem Jason är och dels om faran som hotar. Och det här är nytt. Som en mysteriedeckare där vi ska försöka lösa gåtorna som kastas åt oss. Tanken är bra men det blir väldigt rörigt. Det brukar visserligen vara ganska rörigt i Riordans böcker men snödrottningar avlöser stormandar som avlöser vargar. Och så två gåtor mitt i alltihop, det blir lite mycket.

Men det gör som sagt ingenting. Trots röran känns allt välbekant och trots att jag googlar gudar och ledtrådar som en tok under läsningen lyckas jag inte spoila handlingen för mig själv. Riordan lyckas faktiskt hålla gåtorna ända till slutet. Och vilket slut vi får! Cliffhanger gone mad, det är allt jag säger. Och jag ljuger inte. Se bara på Riordans dedikation i boken som följer.

 

Tillägg: Efter att jag skrev den här recensionen har jag läst hela serien, och jag pudlar lite. Jag var inte superentusiastisk efter den här boken, men serien som helhet visade sig faktiskt vara Riordans bästa. Enligt mig. 

Härlig läsning alltså. Härlig bok i typisk Riordan-stil även om den inte tillhör favoriten.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Sagan om sagorna, Bokfrossa och Mitt bokliga liv.

 

Darc Ages: Uppvaknandet

Darc Ages: Uppvaknandet, är första delen i en serie skriven av A.R.Yngve

David Archibald blir uppväckt ur en frusen sömn. Han befinner sig 900 år in i framtiden, i en värld ärrad av katastrofer och krig. Civilisationen har dragit sig tillbaka till befästa stadsstater, där feodalherrarna och deras riddare härskar. David finner sitt öde: att rubba denna medeltida framtid i sina grundvalar och starta en ny renässans. Han blir den osannolike hjälten kallad DARC.

Darc har alltså blivit nedfrusen i en kryotank under vår tid. Meningen var att han skulle väckas efter kanske 50 år eller så, men av olika orsaker går det 900 år innan någon hittar honom. Darc vaknar upp till en postapokalyptiskt, dystopisk värld där samhället gått både bakåt och framåt i utvecklingen.

Den nya medeltiden Darc vaknar upp i visar sig vara uppbyggd på rester av historien, där man sammanfogat de delar man hittat till både teknik och religion. Som ett pussel, fast man har satt ihop pusslet lite fel. Någonstans längs vägen har man missförstått de historiska lämningarna, vilket gjort att bland annat gamla popikoner har tolkats som gudar. Darc vaknar till exempel upp året 940 Aw Monro, enligt den nya tideräkningen …

Det här var riktigt underhållande läsning och boken tog slut alldeles för fort. Bara tanken är ju galet rolig, en framtid som på sätt och vis blivit helt fel på grund av att någon tolkat våra lämningar alldeles galet. Det får en att fundera lite över hur världen faktiskt ser ut, vad vi lägger vår tid och energi på. Och vid närmare eftertanke kanske den här felaktiga tolkningen ändå inte är helt konstig. Men det är underhållning det handlar om i slutändan. Läsglädje. Viss mån av eftertanke ja, men mest ägnade jag mig åt att sträckläsa och fnissa mig igenom läsningen. För den är konstig den här världen vi får. Blandningen av teknik som för oss inte finns ännu och samtidigt ett levnadssätt som för tankarna till medeltiden.

Kanske blir det lite mycket strider, men som ändå känns nödvändiga för att vi ska förstå skillnaden mellan den här nya framtiden och Darcs egen tid. Och kanske blir det lite väl heteronormativt och könsstereotypt där männen har makten och är de som strider, medan kvinnorna hålls i bakgrunden som smycken eller manipulerande intrigmakerskor. Och kanske är Darc inte alldeles sympatisk. Men det gör liksom inte så himla mycket. Jag gillar ändå Darc. Han anpassar sig till sitt nya öde och gör det bästa han kan av det. Ibland blinkar det även till av ickeheteronormativt och det kan vara värt en hel del. Ännu mer eftersom författaren själv lovat bot och bättring gällande detta i bok fyra.

Så summan av kardemumman är ändå att det här är riktigt underhållande. Kreativt, fartfyllt och aningen skruvat. Och alldeles för kort.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Vargnatts bokhylla, Agnes Bokblogg och Catahya.

Nu finns den att köpa – En roman om identitet och kön, vänskap och magi!

Jag har inte läst den själv ( än ), men jag tvivlar inte på att den kommer vara fantastisk. Equilibrium av Anna Jakobsson Lund.

Equilibrium är berättelsen om Ari, som tvingas fly till rövarstaden Porto du Luando och söka skydd bland smugglare, nickelskojare och illusionister. Det är en roman om identitet och kön, vänskap och magi

Och nu finns den att köpa! Antingen av författaren själv på bokmässan, eller så kikar ni in i bokhandeln.



 

Är ni på bokmässan hittar ni författaren i Fantastikgränd.

Pärlfiskaren – En vacker saga för alla åldrar

Pärlfiskaren är skriven av Karin Erlandsson.

Vi får följa Miranda, den skickligaste pärlfiskaren av dem alla. I varje ny generation utlyser drottningen i riket jakten efter Ögonstenen, den finaste pärlan av alla. Miranda som alltid hittar de vackraste pärlorna i djupen vet att ögonstenen, den mytomspunna och värdefullaste pärlan, kan bli hennes. Om hon vill. Men den som bestämmer sig för att leta efter Ögonstenen drabbas också av en förbannelse som får en att lämna allt. Där det enda som till slut betyder något är att hitta Ögonstenen. Miranda ger sig ut på jakt och med sig har hon ofrivilligt flickan Syrsa. Syrsa som aldrig kan sluta prata och bara är till besvär. Tills det visar sig att Syrsa har en ovanlig förmåga som kan förändra allt i jakten på Ögonstenen. 

Jag fick ett mail från förlaget Schildts & Söderströms gällande pressreleasen för den här boken. Eftersom jag bor på Åland och det är en ganska liten ö, blev jag förtjust när jag insåg att det var en åländsk författare som skrivit boken. I mailet fanns även en länk där jag kunde provläsa första sidorna i boken.

Jag läste de 20 första sidorna och dagen efter gick jag till bokhandeln och köpte boken. Fanns ingen tid att kasta bort i väntan på recensionsexemplar, jag var tvungen att ha den genast. För så bra är den. Pärlfiskaren av Karin Erlandsson.

Jag gillar egentligen inte att jämföra böcker men ibland bara måste man. För Pärlfiskaren utspelar sig i en påhittad värld med samma känsla som Maria Turtschaninoffs vackra bok Maresi: krönikor från röda klostret. Språket känns tidlöst och den omedelbara känslan jag fick var samma som när jag i barnålder fick höra berättelser börja med orden Det var en gång … Författaren vann en barnbokstävling med Pärlfiskaren. Den är också skriven med slukaråldern i åtanke men passar i stort sett vilken ålder som helst. Ändå är boken märkligt ålderslös. Jag skulle kunna säga att jag köpte den till barnen men så är det ju inte. Jag köpte den till mig själv och tyckte väldigt mycket om den.

Lite kritisk är jag till det ganska intetsägande omslaget. Det ger mig ingen känsla av det färgsprakande inre den innehåller. Den värld som består av gnistrande pärlor i olika färger, farliga roshajar i turkosblått hav, glömda legender och övergivna barn. Det finns även en del frågetecken efter läsningen, som så ofta. Vem är egentligen Iberis och varför vill drottningen ha Ögonstenen? Frågetecken jag gärna skulle se besvarade i en uppföljare. För naturligtvis vill jag ha mer av den här väldigt vackra och ganska sorgliga sagan.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Du kan provläsa boken här.