Kategori: Fantasy

Mina topp 10 att läsa i vår

Det var längesedan jag deltog i en topp tio-lista, men dagens lista passade bra in eftersom jag redan tänkt skriva ett liknande inlägg. Dagens lista är alltså Books On My Spring TBR. 

Warcross. För att den är skriven av Marie Lu.

Ett hov av taggar och rosor av Sarah J.Maas. För att jag just nu älskar Throne of Glass och därmed måste läsa även den här. Även om jag hört att den inte är fullt lika bra.

Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman. För att jag har hört att den är superläskig och obehaglig och allt annat man vill att skräck ska vara.

Pandemi av Maths Claesson. Det här dock del tre och jag har inte läst någon i serien, så jag får börja med första, Linux.

Häxyngel av Margaret Atwood. För att det är Margaret Atwood.

Gemina och Obsidio av Amie Kaufman och Jay Cristoff. Om bara böckerna kommer någon gång. Beställda till min bokhandel för två veckor sedan.

Children of Blood and Bone av Tomi Adeyemi. Av självklara skäl.

Varelserna av Magnus Nordin. Det här är femte delen och jag måste ju ha hela serien, så jag kommer skaffa den här och del 6 som också är på väg.

Passagen av Simon Stålenhag. Jag har sett bilder från den här och de är verkligen fantastiska, så jag måste äga och läsa den själv.

Queen of Shadows av Sarah J.Maas. För att det är drakar, häxor, fekrigare och tusen andra orsaker.

Sedan kommer det flera böcker från mindre svenska fantastikförlag i vår som jag så klart kommer läsa. Men då det inte direkt finns kataloger med utgivningsdatum kommer de inte med på listan den här gången.

Annihilation – Netflix

Area X är ett område insvept i en slags skimmer och samtliga expeditioner som sänts dit har misslyckats. Ingen har kommit tillbaka, förrän nu. Lenas man Kane kommer tillbaka men något är uppenbart fel på honom. Som biolog skickas Lena dit tillsammans med fyra andra kvinnliga forskare  i ytterligare en expedition, och Lena är fast besluten att ta reda på vad som hände Kane inne i Area X. 

Filmen är absolut sevärd för den som gillar science fiction. Det är spännande och emellanåt skräckligt. Fotot är hissnande vackert men det enkla och avskalade fungerar inte riktigt för mig här. Replikerna är korta och relativt opersonliga, de är där i sina yrkesroller framförallt ( utom Lena, men jag kommer till det ) och handlingen förs framåt mer av miljön runtomkring än specifika händelser eller karaktärer. Vilket gör att delar av utvecklingen känns ologisk. Saker händer utan tillräcklig upptrappning eller motivering, vilket gör att det inte blir trovärdigt. Och problemet är enligt mig det här. Manusförfattaren till filmen har ändrat en hel del saker och antingen har han ändrat för mycket eller för lite. Karaktärerna är för stela och introverta för att den tillskrivna bakgrunden till deras handlingar ska fungera.

I boken ( som jag inte har läst ) är karaktärerna namnlösa. De är där i sina yrkesroller och boken är Lenas skrivna journal över expeditionen. I boken har heller ingen överlevt tidigare expeditioner, ingen har kommit tillbaka. I filmen kommer Lenas man tillbaka och hennes skäl för att gå med i expeditionen är han. I tillbakablickar får vi också veta att hon varit otrogen, vilket är den direkta orsaken till att hon känner sig tvungen att gå med. För makens skull, för att hon känner sig skyldig. I boken går Lena med främst på grund av sin yrkesroll, medan hennes motiv i filmen baseras på två mäns indirekta närvaro. Och det här skaver. Hon framstår helt enkelt inte som en så pass passionerad person att hennes motiv till det hon utsätter sig för känns trovärdigt.

Därtill tycker jag filmen är för existentiell. Det är vackert och spännande, men det tilltalar inte mig helt. Kanske hade det fungerat bättre om inte det andra skavde.  Men det här är mer en smaksak och någon annan kan säkert uppskatta det filosofiska budskapet mer än jag gjorde. Ändå väl värd att titta på.

Jag gissar att boken kommer tilltala mig mer så den kommer läsas. Som tur är har förlaget Fria Ligan släppt boken i svensk översättning. En recension av boken Avgrund finns hos Tentakelmonster idag. 

Gender Bender – En fantasygigant under lupp idag

Eftersom bloggen handlar mest om fantasy och science fiction är det ju inte mer än rättvist att även dessa genrer hamnar under lupp emellanåt. Jag har som vanligt bytt namn och kön på karaktärerna, men även ändrat en viss benämning. Helt enkelt för att inte alltför snabbt spoila vilken bok och författare det handlar om. Svaret finns längst ner i inlägget.

Thomas lyfte förstrött blicken och såg Katherine stå bara ett litet stycke längre bort och prata med en liten grupp unga adelskvinnor. Han stelnade till. En del av honom – den gamla vanliga Thomas – ville kila undan och gömma sig. Han skulle rymmas under ett bord, med kostym och allt.

”Du har undvikit mig”, sa han.

”Nej, det skulle jag inte säga. Jag har bara varit upptagen. Familjeangelägenheter, du vet. Förresten varnade jag dig för att jag är ohövlig och …” Rösten dog bort. ”Thomas? Hur är det fatt?”

Thomas insåg att han snyftade lite, och han kände en tår på kinden. Idiot! tänkte han och klappade runt ögonen med Goodletters näsduk. Du förstör sminket!

”Thomas, du skakar ju!” sade Katherine oroat. ”Kom, vi går till balkongen så du får lite frisk luft.”

Han lät henne lotsa honom bort från musiken och sorlet och de steg ut i den tysta, mörka luften.

”Vad är det frågan om?, frågade Katherine. ”Jag erkänner att jag har ignorerat dig. Förlåt. Du har inte förtjänat det, jag har bara … ja, du verkade passa in så bra att du inte behövde en bråkmakerska som mig som …”

”Har du någonsin legat med en fattig man?” frågade Thomas.

Katherine stod häpet tyst. ”Är det det som det här handlar om? Vem har sagt det?”

”Har du det?” krävde Thomas att få veta.

”Sätt dig”, sa Katherine och hämtade en stol åt honom.

”Det är sant, eller hur?” sa Thomas och satte sig. ”Du har gjort det. Hon hade rätt, ni är monster allihop.”

”Jag …” Hon lade handen på Thomas arm men han drog undan den, bara för att känna hur en tår rann över ansiktet och satte en fläck på kostymen. Han sträckte upp handen och torkade ögonen, och när han tog bort näsduken var den färgad av smink.

”Det hände när jag var tretton år”, sa Katherine lågt. ”Min mor tyckte att det var dags att jag blev en kvinna. Jag visste inte ens att de skulle döda mannen efteråt, Thomas. Ärligt, det gjorde jag inte.”

”Och efter det?” undrade han och började bli arg. ”Hur många pojkar har du mördat, Katherine Volturi?”

”Inga! Aldrig mer, Thomas. Inte sedan jag fått veta vad som hänt den där första gången.”

”Väntar du dig att jag ska tro på det?”

”Jag vet inte”, sa Katherine. ”Du, jag vet att det är på modet för männen vid hovet att påstå att alla kvinnor är odjur, men du måste tro mig. Vi är inte sådana allihop.”

Thomas sträckte upp handen för att klappa runt ögonen, och Katherine tittade på näsduken.

”Vem har gett dig den där?” frågade hon nyfiket.

”En frierska”, sa Thomas.

”Är det hon som har sagt sådant där om mig?”

”Nej, det var en annan”, sa Thomas. ”Hon … sa att alla adelskvinnor – eller snarare alla adelskvinnor i Newport – är hemska människor. Hon sa att männen vid hovet inte ens anser sig bedragna när deras kvinnor ligger med fattiga manshoror.”

Katherine fnös. ”Då känner din sageskvinna inte män särskilt väl. Jag slår vad om att du inte kan hitta en enda man som inte blir störd när hans kvinna kurtiserar någon annan – fattig eller adlig.”

Thomas nickade och tog ett djupt andetag för att lugna sig. Han kände sig fånig … men han kände sig också fridfull. Katherine föll på knä bredvid hans stol, fortfarande tydligt bekymrad.

”Jaha”, sa han, ”så din mor tillhör den där tredjedelen?”

Katherine rodnade i det svaga ljuset och tittade ner. ”Hon tycker om alla sorters älskare – fattiga eller adliga, det spelar henne ingen roll. Jag tänker fortfarande på den där natten, Thomas. Jag önskar … jag vet inte.”

”Det var inte ditt fel Katherine”, sa han. ”Du var bara en trettonårig flicka som gjorde det hennes mor sagt till henne att göra.”

Boken heter Mistborn – Sista riket och är skriven av Brandon Sanderson. De två som pratar heter Vin och Elend Venture och de fattiga männen är egentligen skaakvinnor. Skaa är egentligen ett folkslag, men eftersom de alla är fattiga och förtryckta hittade jag ingen annan benämning än just fattig. Jag funderade på ordet slavmän, men alla skaa är inte slavar, de är dock alla förtryckta och fattiga.

Jag bör tillägga att när jag skummade igenom boken efter stycken att citera, så fastnade jag i berättelsen och helt plötsligt hade jag läst i två timmar. Så ingen av oss är felfri och även jag kan fastna tillräckligt för att bortse från en boks brister ( även när jag letar efter dem tydligen ). Det betyder dock inte att problemet inte bör uppmärksammas, tycker jag.

Eldens arvtagare – Sarah J.Maas

Lönnmördare, folkmord, nycklar till andra dimensioner, slaveri, drakar, grymma fekrigare, brutalitet, demoner, vålnader och hudgångare. Det är bara en del av det vi får i Sarah J.Maas storslagna fantasyserie.

Och mitt i allt har vi Celeana som idag är landets främste lönnmördare och kungens kämpe, men som för tio år sedan var något annat. Vid sin sida har hon kronprins Dorians och prinsessan Nehemeias djupa vänskap och  gardeskapten Chaols kärlek. En av dessa blir brutalt mördad, en visar sig dölja en fruktansvärd hemlighet och den tredje förråder henne. I slutet av Midnattskronen svär Celeana vid en gravsten att hämnas mordet och återta sitt arv. Något som därmed gör henne till det största hotet mot kungen och fiende till de två som fortfarande lever. Vi får också veta vad och vem hon egentligen är. Celeana reser iväg och våra huvudkaraktärer splittras.

Så börjar bok nummer tre och eldens arvtagare ligger på ett hustak och super sedan en vecka tillbaka. Full, smutsig och tom har hon tappat livsgnistan helt och det är så Rowan hittar henne. Fekrigaren Rowan som kommer för att hämta Celeana till fedrottningen Maeves rike. Dit hon måste gå för att få de svar hon behöver för att hämnas det brutala mordet.

Vi får också träffa Manon, en av De Tretton ur Svartnäbbsklanen som är en av tre häxklaner. Häxklanerna ( mer som vampyrer som lever på andra människors ( mest mäns ) ben, blod och märg ) är sedan flera generationer tillbaka förvisade från sitt land och har förlorat förmågan att flyga. Detta blir återigen möjligt när de presenteras för kungens drakar ( eller lindormar egentligen, wyvern på engelska ) som de förväntas tygla och tämja, och därmed bli en livsfarlig flygande armé i det blodiga krig som väntar. Häxorna bär en stolthet i sin grymhet, i att de saknar både hjärta och själ och lever endast för att orsaka smärta och död. Men mötet med drakarna förändrar allt.

Det är verkligen ett storslaget fantasyepos vi får. Drakarna är fenomenala, kvinnorna storslagna och handlingen episk. Berättelsen är brutal emellanåt. Både när vi får reda på Celeanas förflutna bit för bit och i nutid när slavar blir slaktade, brutala mord sker, och när vi introduceras till de grymma häxklanerna. Samtidigt finns humorn där som balans till det grymma, även om det är svårt att värja sig mot den aktuella grymhet som presenteras i form av drakarna. Varje sida som handlar om draken Abraxos får mig att gråta en skvätt. Av stolthet över hur duktig han är, av sorg för hur han blivit behandlad och av glädje för modet Manon ser i honom.

Det som slår mig mest under läsningen är hur Maas framför samhällskritik. Till exempel får vi samkönad kärlek i form av partnerskap. Men i Maas värld är partnerskap det djupaste man kan uppnå. Det står över allt annat, till och med giftermål. Att träffa sin partner är det största som kan hända och därmed ger hon den största känga jag sett till hur vissa stater och länder behandlar homosexualitet. Hon gör partnerskapet till det finaste.

På samma sätt ger hon en känga till preventivmedelsdebatten. Kronprins Dorian behöver av olika skäl en hemlig medicin dagligen. Helaren funderar över hur han ska inta den utan att någon reagerar, tills hon kommer på den självklara lösningen. Preventivmedel. Han får den som sitt dagliga preventivmedel eftersom ingen kommer höja på ögonbrynen över det, speciellt inte med tanke på kronprinsens beryktade leverne.

Det här är inte som förut när jag läst vissa serier, tröttnat, och sedan blivit förtjust för att serien utvecklar sig bättre än jag trodde. Det här utvecklar sig inte bara bra, det blir något helt annat än du trodde. Jag ser inspiration från Brandon Sandersons Mistborn och likheter med Siri Pettersens Korpringarna. Baksidestexten till boken gav mig rysningar trots att jag redan läst boken. Det är alltså inte bara bra, det är magiskt. Episk och storslagen fantasy som är det bästa jag läst på väldigt länge. Jag är överväldigad och förälskad.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Just nu just här, Lenas Godsaker och Bokmysan.

 

Isdraken av George R.R Martin

Adara kan inte minnas när hon såg Isdraken första gången. Det känns som om den alltid funnits i hennes liv, som fjärran glimtar när hon lekt i snön. När hon var fyra år rörde hon vid draken för första gången, när hon var fem år red hon på dess kalla rygg. Men en dag när hon är sju år, sveper eldsdrakar in över nejden. Och med dem följer skräck och ödeläggelse. Bara ett vinterbarn och hennes Isdrake kan rädda världen från förgörelse.

Jag hade sett den här boken flimra förbi någonstans och bestämde mig snabbt för att det skulle bli en av julklapparna till barnen. Eftersom vi firade jul i Sverige blev det ett besök på Akademibokhandeln. Så jag stegade fram till tjejen i kassan och sade att jag ville ha en barnbok skriven av George R.R Martin. Tyvärr kom jag inte ihåg titeln men tänkte att så svårt kan det ju inte vara. Tjejen slog in något i datorn och sökte men verkade inte hitta något och bad mig upprepa. Jag upprepade namnet, extra tydligt. ”Aanää, vi har inget av han.”

Varm och svettig efter några timmars julhandlande var jag inte form för att diskutera. Så jag orkade inte upplysa henne om att de hade en hel jäkla hylla med hans böcker ungefär två meter från kassan. Det fick bli andra böcker istället.

Men nu har jag äntligen läst den och den fastnade inte riktigt hos mig. På ett sätt gillar jag Adara eftersom jag ser glimtar av en karaktär som möjligen var ursprunget till Daenerys Targaryen. Samtidigt är berättelsen väldigt ytligt berättad och jag fick ingen direkt känsla varken för handlingen eller karaktärerna. Det är möjligt att det finns massa underliggande betydelser som jag inte uppfattade, men det är svårt att leta efter sådant när man inte riktigt bryr sig.

Jag gillade heller inte slutet. Hela berättelsen går ut på att Adara är annorlunda och att Isdraken alla är rädda för visar sig vara räddningen. Om de bara hade besvärat sig att titta lite närmare, istället för att sky det okända. Men slutpunkten verkar ändå vara att alla blir lyckliga när normen är återställd. Kanske ville han visa hur sorglig världen är på det just det sättet, men jag uppfattar det inte så.

Men det är ändå en fin fantasybok med vackra illustrationer. Åldern är satt 6-9 år vilket känns jättemärkligt. Från 9 år skulle jag säga och uppåt på grund av brutaliteten som finns där. Samtidigt ändå för unga eftersom det är en kort, lättläst och ganska ytligt berättad bok. För de yngre som vill ha fantasy, men ännu inte riktigt klarar tjockare böcker, är den här nog ett bra val.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Booklovin, Biblioteksbubbel och Annas bokblogg.

Brev från Cosmos – Temakarens dotter och Olori.

Brev från Cosmos är en webantologi kan man säga. Den innehåller noveller och annat smått och gott, bokrecensioner till exempel. Men novellerna är det som lockar mig mest ( alltid läsning i första hand ) och den här gången var det en specifik författare som lockade mig till läsning. Markus Olausson som är författare till fantasyserien Serahema, bidrar med två noveller till Brev från Cosmos #3. Jag rekommenderar verkligen båda varmt. Ni hittar Brev från Cosmos här.

Temakarens dotter handlar om Thea som tillsammans med sin far lever nere på jorden, bland fattigdom och förorenad luft. De försöker överleva genom att hitta den alltmer sällsynta växten blodklamra, samtidigt som Thea längtansfullt ser på de stora luftskeppen som glider högt uppe bland molnen. Där man kan andas ren luft och inte behöva kämpa för livet varje dag. En steampunk-inspirerad novell som jag verkligen tyckte om.

I science fiction-novellen Olori möter vi Abeni och hennes morfar Enitan, som i en framtid där miljöförstörelsen är ett faktum, drömmer om en bättre värld. Enitan har ända sedan Abeni föddes lärt henne att lösningen är kunskap, drömmar och förståelse. Något Abeni tar till sig, men kanske inte på det sättet Enitan har tänkt sig. Kommer lösningen leda till en dystopi eller utopi?

Jag har hört att Olausson planerar att vidareutveckla den här världen, något som jag ser emot.

Det finns naturligtvis fler noveller i det här brevet som jag kommer att läsa, men tills dess kan ni själva kika in här. Brev från cosmos är som sagt gratis läsning och en riktig skattgömma för alla fantastik-läsare.