Fantasy – Sida 34

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är skriven av Ransom Riggs.

En ödslig ö. Ett övergivet barnhem. Och en samling märkliga fotografier. Sextonårige Jacob tror inte längre på de historier hans farfar brukade berätta för honom.

Skrönorna om barnen med märkliga förmågor är bedrägliga minnen från hans farfars barndom, och samlingen med sepiatonade fotografier är såklart bara ett av farfars alla påhitt. Men omständigheterna kring farfaderns död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för underliga barn.

Bland dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå en djupdykning i sin farfars förflutna och snart inser han att barnen i huset kan ha funnits i verkligheten. Att de måste ha varit mer än bara märkliga – kanske till och med farliga – och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Men framförallt står det klart: De underliga barnen kan fortfarande vara vid liv.

De femtiotalet högst egendomliga vintagefotografier som finns insprängda i texten ger en extra kuslig dimension till berättelsen och gör Miss Peregrines hem för besynnerliga barn till en nervkittlande skräcksaga som kryper in under skinnet och stannar där – länge.

Nu vet jag väl inte om just berättelsen kryper in under skinnet, men bilderna i boken gör det definitivt. Ransom Riggs har under många år samlat fotografier från loppmarknader och privatpersoner. Alla fotografier i boken är alltså äkta och bara ett fåtal av dem digitalt förbättrade, men inte ändrade. Det är fotografierna och människorna på dessa som Riggs byggt sin bok och karaktärerna på. Ett genialt och unikt drag.

Jacob kan inte låta bli att leta efter barnhemmet och dess mystiska barn hans farfar alltid pratat om. Det han så småningom hittar visar sig vara mer otroligt än han någonsin kunnat föreställa. En plats där tiden stannat i en loop, en fristad för dessa besynnerliga barn som bor där under överinseende av Miss Peregrine. Här hamnade Jacobs farfar som barn mitt under andra världskriget. Han lämnade sedan av någon anledning barnhemmet, medan de övriga besynnerliga barnen blivit kvar. Jacob vill bara ha svar om sin farfar och om det besynnerliga som själv hände honom i samband med farfaderns död. Men barnen och deras öden lockar honom. Samtidigt måste han få svar på frågan om vilken förmåga som gjorde att hans farfar var i behov av skyddet från Miss Peregrine. Och har i så fall Jacob samma farliga förmåga?

Berättelsen är underbar och boken borde vara sagolik. Tyvärr känns språket platt och karaktärerna märkligt själlösa trots sina unika förmågor och personligheter. Den som fastnar mest i minnet hos mig är märkligt nog Jacobs bästa kompis som bara har en liten roll i boken. På samma sätt som Ethans bästa kompis och sidekick är den mest färgstarka i boken Beautiful Creatures.

Även om berättelsen i sig inte fastnar helt hos mig så vill jag ändå ha boken. Jag lånade den på biblioteket först men köpte den sen. Som smycke till bokhyllan.

Bärnstenar i vattnet

Bärnstenar i vattnet är första delen i en eventuell trilogi skriven av Michéle Glatthard.

JAG HAR då aldrig sett sådana ögon. De lyste i mörkret som glödande kol. Och så håret! Som eld, jag svär. Och när barnet lades i moderns famn, så dog hon. På fläcken. Bara så där. Det var djävulens barn, det är jag säker på.
Då pastorns fru dör i barnsäng, sprids ryktena snabbt i socknen. Det pratas om klor och sylvassa tänder som har slitit upp moderns mage från insidan. Det pratas om horn och en kropp täckt av hårda förkolnade fjäll. Men barnet som den unge lövjekarlen hittar i skogen liknar inte denna beskrivning alls. Flickans hud är len och så vit att den nästan lyser i mörkret. Hon har mjuka, röda lockar och nyfikna ögon som liknar ett par bärnstenar. Och lövjekarlen inser snart att han känner igen dessa ögon.

Lövjekarlen hittar ett nyfött barn i skogen. Ett barn med hår rött som eld och ögon gula som bärnsten. Lövjekarlen tar hand om den lilla och svär att beskydda barnet från allt ont. Barnet som får namnet Teresa och lövjekarlen lever ett kringflackande liv. Detta då folk gärna ser med misstro på dem som besitter kunskaper om örter och sånt som borde vara dolt. Både Lövjekarlen och Teresa har förmåga att se naturens alla dolda väsen, som Näcken när han spelar och älvorna när de dansar. De letar efter en fristad, ett ställe de kan känna sig trygga på. Samtidigt sprids häxbålen över landet och faran kommer allt närmare.

Det här borde vara bra. Det borde vara en bok för mig att älska. Den är välskriven och vacker. Språket känns som rinnande honung, mjukt och glödande på samma gång. Stämningen i berättelsen är genomgående trolsk, mystisk och längtande. Nätterna när Näcken spelar för Teresa blir levande och man känner nästan vinddraget av älvornas dans. Problemet är att det inte händer så mycket mer. De vandrar, de söker, ibland hittar de vänner och ibland blir de bortjagade. Däremellan spelar Näcken och älvorna dansar. Ett tag slutar de spela och dansa och Teresa och Lövjekarlen fortsätter sin vandring. En vacker bok är alltid en vacker bok där drivet inte alltid är nödvändigt. Men det här känns som att köra mil efter mil i femtio kilometer i timmen. Det är trevligt ett tag, men efter några mil önskar man att något händer. Att man får gasa på åtminstone lite, ta en omväg någon annanstans där det är lite mer terräng, eller varför inte dra ut på motorvägen en liten stund. Berättelsen puttrar på i femtio hela vägen och jag behöver tyvärr mer fart än så, eller kortare väg att köra för att uppskatta det.

Tack till Mörkersdottir förlag för recensionsexemplar.

Eldbunden – Fantasy

Eldbunden är första delen i en trilogi skriven av Ylva Lee Lindell. Andra boken heter Skogsblod och har redan kommit ut.

Känslan att bara vara vanlig är ingen känsla som Mindra är särskilt bekant med. Omgiven av ungdomar från vanliga hem, med vanliga familjer och vanliga intressen känner hon sig ganska ensam. Mindra kommer till internatskolan S:t Mikas en sen höstkväll med en sliten tygväska. Familjen som hon varit placerad hos i flera år har tröttnat på hennes vanskliga tonårsbeteende och givit upp om att hon någonsin ska bli som andra. Utåt sett är hon en helt vanlig tjej med alla attribut som andra tonårstjejer men inuti bär hon på en stor hemlighet och en ännu större fruktan: Eld. Vart hon än går har saker en tendens att börja brinna. Hon vet inte varför eller ens hur hon ska kunna stoppa det. Det enda hon verkligen önskar är att någon gång någonstans bli accepterad för den hon är. Men så träffar hon Bastian. Bastian förstår och lyssnar och accepterar henne precis som hon är. I Bastians värld känner hon sig plötsligt hemma men en sak står klart redan från början: han är inte som någon annan hon mött och plötsligt befinner hon sig i en verklighet där änglar och hämndlystna spöken är vardagsmat.

Mindra är i början en osäker och alltför temperamentsfull tonåring. Egenskaper som kan vara rätt jobbiga om man har en tendens att börja brinna så fort man blir lite arg. Men så möter hon Bastian som visar sig vara en ängel. Mindras egen skyddsängel. När det visar sig att någon vill dem illa flyr de hals över huvud med hjälp av Vika och Delhad. Delhad är en skiftare som kan byta gestalt och han visar sig vara mer betydelsefull än Mindra kanske vill.

I början av boken hade jag lite svårt för den. Lindells favorituttryck ”ärligt talat” hänger med som ett klister igenom hela boken. Det är även som om författarinnan haft för många idéer och försökt klämma in alltihop redan från början, så jag hängde inte riktigt med i svängarna först. Men efter några sidor lugnar det ner sig och när jag väl får grepp om alla karaktärer och ickemänsliga varelser blir det bra. Mindra är något irriterande i början med alla sina tonårsfasoner, men i takt med att spänningen stiger i boken utvecklas Mindra till en riktigt stark tjej som inte låter någon trampa på henne. Det här är rejäl fantasy. Jag gillar att Lindell vågat ta ut svängarna rejält och öser på med varelser och världsbyggen i olika skikt. Jag gillar att Mindra utvecklas och att relationer förändras. Det gör storyn oförutsägbar vilket faktiskt är alltför ovanligt i fantastikvärlden.

Tack till Mörkersdottir förlag för recensionsexemplar.

Den sorgligaste meningen någonsin – Oceanen vid vägens slut

Oceanen vid vägens slut, skriven av Neil Gaiman.

En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål, men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: till en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. För länge sedan bodde familjen Hempstock där: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Märkligt nog bor mamman och mormodern kvar, lika gamla som de var då för fyrtio år sedan, men Lettie är borta.
Mannen sätter sig på den gröna bänken bredvid dammen och genast börjar han minnas året då han var sju: hur gruvarbetaren som handlade med opaler en morgon låg hopsjunken i baksätet på en bil i vägrenen. Död. Och hur Lettie försvann.
Stunden på bänken vid dammen för honom tillbaka till våren då ondskan i en hemhjälps skepnad kom in i hans barndom och då hans världar – både barnets fantastiska och de verkliga – förändrades för alltid.

Ja, så här såg det ju ut en härligt varm kväll på min altan i somras. Familjen var bortrest och jag passade på att vräka i mig skräpmat, njuta av tystnad, svalkande vin och efterlängtade böcker. Jag hade inte bloggen då, annars hade jag väl spenderat sommaren framför datorn. Det var dock inte långt därefter jag startade min bokblogg och tanken var att ganska omgående skriva om Oceanen vid vägens slut. Men det gick inte. Jag hade ingen aning om vad jag precis läst, vad jag tyckte eller hur jag kände. Veckorna blev månader och jag kunde fortfarande inte sortera intrycket. Är den jättedålig, genial, obegriplig eller är det helt enkelt bara jag som inte fattar? Det som däremot fastnade ordentligt var några rader i boken. Jag har funderat på de där raderna emellanåt, och häromkvällen föll allt på plats.

”Att hålla Lettie Hompstock i handen gjorde mig modigare. Men Lettie var bara en flicka, även om hon var en stor flicka, även om hon var elva och hade varit elva väldigt länge. Ursula Monkton var vuxen. Just då spelade det ingen roll att hon var förkroppsligandet av varje monster, häxa och mardröm som fanns. För samtidigt var hon vuxen, och när vuxna och barn bråkar så är det alltid de vuxna som vinner. ”

Att den sista meningen är fullständigt sann tog ett tag att ta in. Och när jag tänker på det förmedlar hela boken barnets utsatthet. För ett barn är alltid maktlöst i förhållande till vuxna. Och det oavsett om det handlar om ett barn som svälter, är utsatt för övergrepp, mobbat eller bara ensamt. Ingriper inte en vuxen är barnet helt maktlöst att påverka sin situation. Det enda de kan göra, som pojken i boken också gör, är att kämpa för överlevnad. Inte alltför sällan får fantasin vara räddaren. Vilket jag tror Neil Gaiman visar med den här boken. Att den symboliskt beskriver en kedja av händelser där de vuxna traumatiserar ett barn totalt och han inte har någon alls. Mamman är frånvarande, pappan begår fruktansvärda övergrepp och Ursula Monkton som trasar sönder en hel familj är monstret.

Den enda han har att luta sig emot är ett annat barn, men även där är han i slutet maktlös. När allt går snett är det ändå i slutändan den vuxnare som avgör vad som är sanning och vad som är lögn.

Om det här är Gaimans syfte vet förstås ingen, det är helt min egen tolkning. Och det väl just omöjliggörandet av tolkningsföreträde som gör boken enastående.

En skärva av själen

En skärva av själen skriven av Henrika Andersson.

Muriels lillebror Ben är allvarligt sjuk. Familjen har flyttat till en by i Frankrike, där Ben behandlas på Kliniken. Mellan syskonen löper starka band, så starka att Muriel kan gå in i Bens medvetande och hjälpa honom när det är som värst. I byn träffar Muriel Luc, en övergiven trashank som blir hennes första kärlek. För Lucs skull blir Muriel en annan, Julia, som har röd spets-bh och alltid bär hans guldkedja kring handleden. Kärleken är kittlande och farlig. Men Luc bär på en hemlighet som håller på att knäcka honom.De behöver varandra, men på olika villkor. Demoner och ljus kämpar om utrymme, tills ingen återvändo finns. I hopp om att hjälpa sin lillebror, dras Muriel ner i det svarta.En andlöst spännande och otäck, men också öm och lustfylld roman om utsatta barn, gränslösa syskonrelationer och lojalitet. Kan man rädda en annan? Hur farliga är våra inre demoner? Hur djupt i en annans smärta kan du gå?

Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om den här boken. Det är så mycket jag inte förstår, information som utelämnas och händelser som antingen hände så som det beskrivs eller inte hände så, och Muriel mitt i allt som kanske har helande krafter och kanske inte. Jag vet inte om handlingen beskrivs symboliskt, eller om allt faktiskt hände och det är ju lite av ett problem. Dessutom har jag problem med Muriels attraktion till Luc. Den är för mig helt obegriplig. Det beskrivs inte ett enda lockande drag hos Luc som gör att man förstår varför hon vill ha honom. Han har trasiga och skitiga kläder, en puckel på ryggen, tjocka smutsränder vid hårfästet, tovigt och smutsigt hår och en rutten andedräkt. Ändå vill hon kyssa den här illaluktande skitgrisen? Dessutom börjar han prata om Mörkrets härskare redan vid andra träffen när de har känt varandra i typ 10 minuter eller så. Jag förstår att unga kan dras till det mörka och destruktiva, men något måste locka dem dit och Luc är bara frånstötande.

Jag tror boken hade tjänat på att vara längre. Att ge Muriel och Luc lite mer tid och göra attraktionen mer begriplig. Ge mig som läsare lite mer underlag till varför allt händer. Om jag förstod slutet rätt blir det kanske en fortsättning och boken var ändå så pass lockande att jag möjligen läser den också i så fall. Om inte annat så för att kanske få svar på vissa av frågorna.

Betyg 3 / 5

Tack till Schildts & Söderströms för recensionsex.

Maresi: Krönikor från röda klostret

Maresi: Krönikor från röda klostret, den tredje fristående delen i en serie av Maria Turtschaninoff.

På en liten ö ligger Röda klostret, en tillflyktsort för förföljda och utsatta flickor och kvinnor från alla de kända länderna. Där bevaras hemlig kunskap om Gudinnan med hennes tre ansikten: Jungfrun, Modern och Haggan.
Maresi är en trettonårig, evigt hungrig flicka som kommit till Klostret fyra år tidigare på flykt undan svälten. Här har hon funnit ett nytt hem, vänner och framför allt böcker i det stora biblioteket i Kunskapens hus. Maresi är eftertänksam och empatisk och tar hand om de yngsta noviserna.
Klostrets fridfulla liv skakas när Jai, en flicka med ett mörkt förflutet anländer till ön. Jai har sett sin far och farbror begrava hennes syster levande och nu är fadern ute efter henne. En dag dyker ett skepp upp vid horisonten. Våldet stiger i land. Maresi måste stiga ut ur böckernas trygga värld och göra det hon är mest rädd för: handla.

Att öppna ett bokpaket med den här boken i var som att öppna en liten skatt. Bara omslaget är helt underbart, jag älskar det. Är det möjligen årets vackraste bok?

Jag har aldrig läst något av författarinnan tidigare, så jag hade ingen aning om vad som väntade. Men jag tyckte väldigt mycket om den här. Det är fantasy eftersom platsen och världen detta utspelar sig i inte finns. Men världsbygget är så subtilt att det känns som om det är vår värld, lite vid sidan om bara, och i en annan tidsålder. Handlingen är Maresis nedtecknade berättelse om vad som hände och det känns som jag läser en krönika från en sagoålder. Berättelsen genomsyras av känslan som meningen ”Det var en gång …” kan ge, en trolsk känsla som om man tar del av en hemlighet som egentligen inte bör berättas. Maria Turtschaninoff ger oss en saga och jag är trollbunden.

Tack till Schildts & Söderströms för recensionsex.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: