Kategori: Fantasy

De rotlösa är första delen i en planerad serie på sex delar, skriven av Marcus Olausson.

Något ondskefullt har vaknat och mörkret sprider sig som en farsot över världen. Nattlöpare härjar landsbygden om nätterna och dödar både boskap och människor.
Just när ynglingen Elderim ska få lära sig hemligheterna med den mytomspunna magi som kallas Saven överfalls och dödas hans läromästare. Elderim tvingas fly ut i den främmande världen Serahema. Han lär sig snart att den som inte snabbt anpassar sig är dömd att gå under.
När hans väg korsar de två legoknektarna Rendon och Cal dras han in i ett tragiskt triangeldrama och en komplott mot Menadors kungahus. Blodshämnd och svart magi leder till en händelseutveckling som hotar att förgöra hela världen.

Även tjuven Belmonne tjusas av den förbjudna Saven men när hon stjäl en magisk artefakt får hon dasheptier på halsen och när de väl fått blodvittring tappar de aldrig spåret.
Ty blod är liv och Han Som Viskar i Natten har åter vaknat.

Jag har ju senaste tiden plöjt ganska mycket mörk och tung ungdomstragik, så en dag kände jag att hela kroppen skrek efter fantasy. Jag behövde helt enkelt få en kraftig dos av fantasy trots att jag inte riktigt har tiden. Tursamt nog låg De rotlösa samtidigt och ropade på mig från hyllan. Jag tror vi behövde varandra. Jag behövde fantasy och De rotlösa behövde läsas.

Den lilla pojken Elderim lyckas undkomma när hans stad attackeras och befolkningen mördas. Han hittas och uppfostras av Elaris, eldguden som är fångad i vargskepnad. När Elderim blivit sexton försvinner Elaris en dag. Livet förändras för Elderim som får lära sig att han är jagad av ondskan själv och tvingas fly för sitt liv. Profetian säger att ett elementarbarn av Landanor ska störta ondskan, och eftersom Elderim troligen är den enda överlevande från Landanor så verkar det inte bättre än att profetian syftar på honom.

Som ni hör är det klassisk fantasy vi talar om. En pojke som visar sig vara den utvalda och måste bekämpa ondskan som åter vaknat. En pojke som dessutom har kraften att använda magi. Det finns onda varelser, värdshus, illusionister, magiker, mästertjuvar, gycklare och kungar. De rotlösa följer fantasykonceptet hela vägen och naturligtvis kan jag inte låta bli att göra vissa jämförelser med annan fantasy, framförallt med den episka långköraren The wheel of time av Robert Jordan.

Jordans magi i The wheel of time är saidin och saidar. Magi som är uppdelad i manligt och kvinnligt där den manliga delen, saidin, är besmittad vilket leder till galenskap för alla män som brukar kraften. I De rotlösa heter den starkaste formen av magi Saven. Den  härstammar förvisso från en manlig och en kvinnlig gud, men representerar både det onda och det goda från de två gudar som av misstag gav upphov till Saven. Man kan endast nå Saven via andevärlden, ett sorts ingenting där själar svävar omkring i väntan på återfödelse, och där man riskerar både sin kropp och sin själ för att nå Savens flöde. Jordans saidar och saidin härstammar från Urkällan, medan Saven härstammar från Roten. Likheten är ganska slående dels med Jordans Urkälla, och dels med de så kallade currylinjerna ( jordstrålning ) som vissa tror löper tvärs över jorden i ett avancerat rutnät. Där linjerna möts, eller rötterna i detta fallet, är Saven som starkast och man kan som magiker få tillgång till enorm kraft.

Till skillnad mot Jordan som var beroende av föremål, så kallade angrealer, s´angrealer och annat för att få någon slags variation i brukandet av kraften, finns det fler magier än bara en här.  Utöver Saven används här även elementarmagi från de olika elementen som till exempel luft, vatten och eld. De onda använder även gärna blodsmagi, de suger ut människans livsenergi och blodet ger dem kraft. Att författaren har vävt in olika sorters magi är ett genialt drag eftersom det skapar ytterligare en frågeställning för de kommande böckerna. Elaris har sagt att Elderim behöver lära sig bruka magierna. Innebär det då även blodsmagin, och måste Elderim själv in i mörkret för att komma åt den magin? Jag har dessutom stor förhoppning om den lilla hinten att vi kan vänta oss någon sorts version av en Perrin Aybara goes Eragon.

De onda då, för det finns ju en hel del sådana också. De som använder blodsmagi kallas dashepti. En sorts korsning av Jordans dragkharer och De förlorade. Dashepti är precis som De förlorade onda och kraftfulla varelser, med ett ovanligt stort mått av fåfänga och självgodhet. Och självklart får vi även en variant av Jordans trollocker, eller Tolkiens orcher, i form av Fhulrai. En armé av mörker och död ledda av dasheptis och mörkerguden själv.

Trots jämförelserna jag precis gjort är det här ingen kopia av någonting. Långt därifrån. Även om inspirationen inte är helt otydlig, är De rotlösa sin egen berättelse. Den har sin egen värld, ett världsbygge som dessutom är helt makalöst. Intrigen, länderna, magin och folkslagen, allt är helt trovärdigt. Framförallt skapelseberättelsen är fantastisk. Den är en dramatisk blandning av befintliga religioner och fantasy, som tillsammans skapar något som för mig känns nytt, fräscht och helt komplett. Berättarperspektivet är det allvetande vilket jag tycker är ett måste i fantasy, även om Tolkien kanske inte skulle hålla med mig. Språket är elegant och gestaltningen är omfattande på ett smidigt sätt. Med tanke på hur mycket information man faktiskt får i första boken, när världsbygget och skapelseberättelsen ska återges samtidigt som man ska lära känna karaktärerna, så är gestaltningen skickligt utförd. Det känns inte påtvingat utan allt flyter som det ska. Det enda jag kan opponera mig lite emot är att dialogen mellan Elderim och hans färdkamrater ibland låter lite påtvingat brödraskapsaktig, nästan lite åt det barnsliga hållet. Vilket hade varit helt ok om alla var sexton år. Men det är en ytterst liten detalj och inget som är konstant, så det stör inte mitt helhetsintryck.

Jag älskar den här boken. Faktum är att jag under läsningen inte en enda gång känner att det är en svensk som har skrivit den. Och det här är nog den största komplimangen man kan få av mig. För jag tycker ofta att svenska författare, hur bra de än är, nästan jämt lyckas låta onödigt högtravande någonstans i texten som gör att det känns konstlat, nästan pompöst. Här finns inte det. Troligare är att den här kan läsas tillsammans med Eddings, Jordan, Pratchett och andra fantasygiganter och att du lätt skulle tro att den här var skriven av någon av dessa stora. Jag är totalt hooked. Det här är storartad fantasy.

Tack till författaren ( tror jag, annars tack till förlaget ) för recensionsexemplar.