Fantasy – Sida 31

Frosseri i science fiction – Munins skärvor

Munins skärvor är en novellsamling skriven av Oskar Källner.

En novellsamling med isande skräck och svindlande science fiction som även ställer frågan vad det är att vara människa idag och i en avlägsen framtid.

”En av Sveriges främsta fantastikförfattare spänner ut vingarna och lyfter genom nio fängslande berättelser.”

-KG Johansson

Jag läste klart den här boken redan för en vecka sedan, så varför har jag inte skrivit om den förrän nu?

Vissa böcker är kanske inte så bra och då behöver jag fundera ut ett respektfullt sätt att skriva om den ändå, och andra är så bra att de tar andan ur en. Så bra att man måste smälta berättelsen i ett försök att hitta ord som kan ge upplevelsen rättvisa. Munins skärvor hamnar i det andra facket. Det är fortfarande svårt att hitta ord som kan få er att förstå hur bra det här är.

Om vi börjar med omslaget. Staden i bakgrunden är makalös. Jag fattar inte varför jag aldrig sett något liknande på film förut och hur Källner ens fantiserat ihop något så storslaget. Än mindre hur illustratören lyckats fånga essensen i Källners världsbygge på det här sättet. Svampstaden hittar vi i novellen Där staden dragit fram. Likt en tromb drar svampstaden fram och lämnar skärvor av civilisation efter sig. Skärvor som samlas ihop av de mindre lyckligt lottade som överlevt i ett kargt övergivet landskap. Där vaknar Chelan bland övergivna sopor och minns ingenting, inte ens sitt namn. Tryggheten hon finner hos familjen som tar sig an henne och skräcken när hon upptäcker vem hon egentligen är, fängslar mig helt.

Byssan lull gör mig frustrerad. Obehaglig skräck i en zombieapokalyps där jag så hemskt gärna hade velat ha mer. Källner manipulerar läsarens ovisshet skickligt och slutet är mästerligt. Är det kärlek eller ren skräck jag får? Båda alternativen är lika hemska. Skräckfyllt hemska. På samma sätt som Yulebocken ger mig obehagskänsla redan efter bara några rader. Olika ändå där den ena ger mig fantastisk zombieskräck och den andra känslan av klassisk spökhistoria. Den sorten man viskar fram en mörk vinternatt trots att man vet att det kommer ge en mardrömmar.

Munins skärvor trollbinder mig. Varje novell är sagolik och det finns ingen som ger någon som helst sur smak efteråt, inga frågetecken. Källner bygger nya världar, vänder dagens värld upp och ner och skapar framtida visioner som både underhåller och väcker tankar. Han ger oss magnifika världsbyggen, varelser som balanserar mellan sorg och skräck och förunderliga maskiner.

Han ger mig a Sense of wonder. Vilket jag har förstått är det bästa betyg man kan ge inom science fiction. Jag är ledsen KG Johansson, men Oskar Källner är kung inom svensk fantastik. Så är det bara.

Boken finns hos Bokus eller hos Fafner förlag.

Tack till författaren för recensionsexemplar.

Korpmåne

Korpmåne är skriven av Therese Henriksson.

17-åriga Saga bor i Ytterstbyn, en liten by någonstans i Norrbotten. När en tonårskille och hans mamma kommer ditflyttande från södra Sverige vet Saga inte riktigt vad hon ska tro. Seth är i hennes egen ålder men liknar ingen av killarna i skolan. Han har svarta kläder, svartfärgat hår och piercingar i ansiktet. När de andra killarna mekar med skotrar eller är ute och jagar sitter han hemma och spelar gitarr eller repar med bandet.
Trots detta, eller kanske på grund av det, känner Saga hur hon dras till Seth. Men det är något som inte stämmer. Varför försvinner Seth och hans mamma några dagar varje månad, och varför vill han inte berätta var de är? Hur kom de på tanken att flytta så långt, och till minimala Ytterstbyn av alla ställen? Och varför har en korp börjat dyka upp runt Sagas hus? En korp som verkar helt orädd. Innan hon riktigt förstår hur det har gått till har Saga blivit indragen i en historia full av spänning, magi, hat, hämnd och hjärtslitande kärlek.

Saga är ensam. Efter att hennes pappa dött har den populära Saga blivit en ensamvarg som hellre håller sig för sig själv. När Seth flyttar in i byn med sin mamma är det något som klickar mellan Saga och Seth. De öppnar sakta upp sig för varandra och kommer varandra närmare än någon, framförallt de själva, kunnat tro. Båda är dessutom något utöver det vanliga.

Jägarna möter Twilight. Eller ännu hellre Jägarna möter Hemlock grove. Så var min känsla när jag läste den här och då menar jag på ett bra sätt. Utan de bisarra inslagen, men med känslan av norrländsk vargavinter och övernaturliga hemligheter.

Jag hade inte alls hört talas om den här boken, även om jag förr eller senare hade lockats av det fina omslaget. Att det är författarens debut kan man inte ens ana. Språket är stramt hållet, men har ändå en poetisk klang med något suggestivt lockande trots avsaknaden av svulstigheter. Något som annars är ganska vanligt i ungdomslitteratur. När det handlar om magi är det ganska lätt att antingen hålla tillbaka för mycket eller hälla på tills det rinner över. Författaren håller skickligt balansen och magin har en ton av folklore och gammal fornnordisk mytologi som passar ypperligt med miljön som skildras. Vi får frostkalla nätter, mörker ända in på dagen och en liten by mitt i djupaste skogen där man känner att magin är ständigt närvarande.

Jag tycker också om att relationen mellan Saga och Seth är ganska stram och platonisk. Det handlar istället om känslan dem emellan, att höra ihop. Det enda som stör mig är relationen mellan Saga och hennes expojkvän. Här har vi Saga som är en smart och stark tjej. Hon går sin egen väg. Ändå klarar hon inte riktigt av att säga nej till sin expojkvän som har drag av både idiot och psykopat. Det finns inget triangeldrama, men det är irriterande nära och det enda obegripliga i berättelsen.

Många frågor uppstår och vi får inte svar på alla, men det behövs inte. Ibland gör man bäst i att låta magin vara obesvarad och bara låta den finnas där. Trådarna som lämnas skulle kunna antyda att det blir en fortsättning. Något jag visserligen skulle välkomna, men inte heller sakna då Korpmåne står alldeles utmärkt på egna ben.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Opal för recensionsexemplar.

Urban fantasy, varför har jag så svårt för det?

Jag är ju en sucker för fantasy och science fiction. Jag älskar att läsa om vampyrer, änglar, demoner och alla tänkbara horribla framtida versioner av verkligheten. Jag älskar rymdskepp, robotar, drakar och alver. Däremot har jag tydligen svårt för urban fantasy.

Jag läste Stad av skuggor med stor förväntan. Omslaget är dramatisk ( skitfult men dramatiskt ) och alla pratar sig varma om Cassandra Clares fantastiska världsbygge och allt jag kände var ett, nja…

Jag provade istället med Beautiful creatures av Kami Garcia och Margaret Stohl. Lite bättre gick det. Ethan är sympatisk, hans sidekick Link är fantastisk och känslan av varm kladdig sydstatshetta är påtaglig. Ändå känner jag ett njae. Den är ok men den engagerar inte. Ändå tycker jag att boken är ganska välskriven och miljön är som sagt påtagligt levande. Så jag har grubblat och insåg helt plötsligt en dag att det är genren urban fantasy som av någon anledning inte passar mig. Jag har svårt för det här med en magisk värld i, eller vid sidan av, den riktiga verkligheten. Fantasy ska tydligen enligt min hjärna var i den riktiga världen fast i framtiden typ, eller high fantasy med en helt och hållet skapad fantasyvärld i stil med Sagan om ringen eller De utvalda.

Vad vill jag säga med det här ? Ingen aning. Mer än att jag sörjer en genre jag älskar i fantasin men inte i praktiken. Varning för spoiler!

På tal om Beautiful creatures så har jag ju ändå envist läst både del två och tre och blev mäkta upprörd. Jag skrev argt i kompischatten direkt efter,

Hur fan kan man ta kål på en huvudkaraktär? Vad är det för skitförfattare som avslutar en hel serie med att huvudkaraktären dör?

Ena kompisen ringer upp mig och frågar att åh, har du läst bok X nu? Öh nä, jag läste Beautiful creatures. Och där fick jag alltså en annan serie spoilad ( fast jag tog fel på person som dog ), några kan säkert gissa vilken. Som tur var upptäckte jag snabbt att det finns en del fyra av Beautiful creatures. Även om jag inte läser den slipper jag vara arg för att huvudpersonen dog i alla fall.

Välkommen till Zoey Redbirds vampyrvärld!

House of night är en serie skriven av P.C Cast och Kristin Cast. Första boken i serien heter Vampyrens märke.

”Precis när jag trodde att min dag inte kunde bli värre fick jag syn på den döda killen som stod vid mitt skåp.”

Och det räcker så klart inte med att han bara står och hänger vid Zoeys skåp, det är verkligen henne han väntar på. Och han är ju inte död egentligen. Han är odöd, eller omänsklig.

Hans uppgift är att spåra upp tonåringar med ett speciellt anlag i sitt DNA, blivande vampyrer. Han sätter vampyrens märke i Zoeys panna som tecken för alla att hon nu tillhör natten.

Det finns ingen väg tillbaka till ett mänskligt liv. Zoey måste snarast möjligt ta sig till ett Nattens hus där man fysiskt förändras till vampyr under några år. Om man klarar förändringen. Alla gör inte det, kroppen kan också stöta bort den. Och då dör man.

Vampyrer kan ju vara rätt uttjatat, men för oss som gillar vampyrer är den här serien ett litet måste. Det härliga är också att serien nu är uppe i elva böcker och än är det inte slut.

Ja ok, lite tjatigt blir det kanske efter ett tag men det går liksom inte att sluta. Jag är beroende. Vampyrerna är attraktiva, skolan är lockande mystisk och karaktärerna en härligt cool och ocool mix. Zoeys kompisar är en rörig blandning av populära, utstötta, homosexuella, heterosexuella, vampyrer, halvvampyrer, röda vampyrer och vad mer man nu kan tänka sig. Alla är liksom välkomna så länge man beter sig schysst. Samtidigt som det övernaturliga hela tiden är fokus betar bok efter bok också av hur jäkla jobbigt det kan vara att bara vara tonåring. Vampyr eller ej så har Zoey fortfarande samma problem som alla andra. Vänner blir osams, partners blir svartsjuka, misstag begås och familjeproblem hopar sig. Zoey är dessutom visserligen en relativt pryd tjej, men det hindrar henne inte från att få till det med flera av de tilltalande vampyrerna. Ingen triangel här inte. Även om hon på typiskt puritanskt sätt tänker på sig själv som slampa när hångelobjekten stadigt ökar i antal, så är det ändå uppfriskande med en tjej som vågar ta för sig och hångla runt ordentligt. Så otypiskt amerikanskt på något sätt.

Serien må vara lättläst och ytlig på sätt och vis men budskapet är faktiskt helt ok. Och låt oss erkänna det, ibland behöver man helt enkelt lite vampyrer i sin vardag.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Ett smakprov av The sleeper and the spindle.

Jag läser tyvärr aldrig på engelska eftersom det oftast tar bort en del av min läsupplevelse. Jag skulle dock gärna vilja kunna välja böcker även på engelska eftersom utbudet blir så oerhört mycket större. Så jag har börjat öva och min första bok på engelska blir The sleeper and the spindle av Neil Gaiman.

Udda verklighet – fantasy i Malmö

Udda verklighet är första delen i serien De sära och skriven av Nene Ormes.

I en dröm ser Udda en kvinna som flyr för sitt liv i spårområdet vid Malmö Central. I jakten efter sanningen bakom drömmen försvinner Uddas vän Daniel spårlöst och när Udda tvingar sig ner i gångarna under spårområdet för att leta efter honom hittar hon en annan verklighet, långt ifrån det vardagliga livet i Malmö. Här finns de Sära – hamnskiftare, gudinnor, orakel och annat – rivaliserande grupper som är mycket, mycket angelägna om att vinna över henne till sin sida. Uddas gåva att sanndrömma att hon är andra människor och veta vad de tänker är ett hot men lika mycket en möjlighet att kunna påverka framtiden.

I en dröm ser hon Daniel i händerna på en sadistisk varelse som förtär människors minnen som livselixir. Med hjälp av sin nye vän Hemming färdas hon genom rum och tidsepoker hon inte anade fanns för att hitta ett sätt att rädda Daniel medan han fortfarande är i livet.

Boken tillhör en genre jag normalt inte är jätteförtjust i, urban fantasy. Jag har lite svårt för det här med en magisk värld vid sidan om, eller inuti, vår verkliga värld i nutid. Därför blev jag själv förvånad när jag började läsa och upptäckte att jag faktiskt gillar det här. Den innehåller de vanliga fantasyklichéerna förvisso, men den är också annorlunda. Titeln är utmärkt för det är faktiskt något udda med hela berättelsen. Det är tillräckligt ordinär fantasy för att man ska veta vad man får, samtidigt tillräckligt egen för att överraska.

Det är dels en relativt vanlig fantasy med den vanliga antydan om kärlekstriangel. En vanlig människa som upptäcker att hon är något annat. Onda och goda som slåss mot varandra och vår huvudkaraktär i mitten såklart. Men Udda är allt annat än vanlig. Hon är kapabel. En snabbtänkt tjej som fattar grejen direkt och inte låter sig trampas på. Hon tar kommandot och vägrar vara rädd trots att hon samtidigt är rätt vilsen. Dessutom är hon smart. Trots att hon är ny i den magiska verkligheten är det ofta hon som kommer på lösningarna. Jag gillar det skarpt eftersom det så ofta är tvärtom. Inget snubblande eller velande här inte.

Jag tycker kanske att det är lite rörigt ibland och jag förstår inte alltid världen som presenteras. Samtidigt är det befriande att slippa evighetslånga detaljerade förklaringar av en värld man ibland inte förstår i alla fall. Allt måste inte förstås och vissa delar får förhoppningsvis sin förklaring i nästa bok. Som jag naturligtvis måste läsa.

Du hittar boken på Adlibris och Bokus.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: